Carrosell's one moment of clarity

Jag har glömt bort att det är sommar. Jag tycker bara att det är så himla konstigt väder hela tiden. Det är liksom varmt som i satan hela tiden. Till och med när det regnar. Så var jag så glad för att det skulle regna igår. Och jag skulle inte låta det stoppa mig. "Detfinnsingetdåligtväder" osv. Så Dot och jag packade på oss. Och gick ut. Men hallå! Det här hade jag på mig igår:

Jag har duntäck året runt. Det är rätt dumt. Speciellt eftersom jag blir asvarm och sparkar av'et. Sen ligger jag och fryser, naken, utan täcke. Så härom natten när det var så JÄVLA varmt hämtade jag lovely blankit. Ett överkast jag köpte på ikea tusen år sen som jag tyckte var så himla snyggt! Jag tyckte verkligen att det var världens snyggaste! I många år. Det tycker jag inte längre. Men en go blankit är det. Det som är synd med blankit är att den kanske kunde bli lite väl hardcore. Spec de här nätterna när det inte är tropik utan mer lite regntungt ute. Så nu har jag båda. Ett ben in under downie. Blankit över allt. Jag vill gärna ha det som ett lock över hela mig. Det är nästan så jag vill krypa in huvet där.

Dodil har klappat händerna! Vi har tränat lite ett tag. Han gillar när man håller hans handleder och daskar ihop handflatorna så att det klappar. Förut kunde han ha knutna nävar som vecklades ut efter ett tag när man började klappa. Nu blir det genast två fina handflator som man slår mot varandra. Och idag, när vi var på toaletten och jag precis var färdig, då klappade han! Applåderade sin mamma. Så Dot har klappat i händerna, det känns ändå som en rätt stor grej, vi har faktiskt jobbat på det. Och jag har inte bloggat på länge.

Köper en docka till Dot. Dockan har en mössa. När jag ska ta av mössan märker jag att den sitter fast. Då har de häftat fast mössan i svålen på dockstackarn med såna där små plastgrejer som prislappar på kläder sitter fast med! Alltså rakt genom skallbenet! Och det är en babydocka. Babydockan har liksom inget hår! Inga lockar att gömma sina blodiga skotthål i. Jag klipper av plastbitarna. Jag ska ju ha av mössan! Hon kan ju inte ha mössa i mf juni! Så får jag försöka att pressa in plastbitsstumparna in i skallen på dockan så att de i alla fall inte sticker ut. Det går väl rätt bra. Men ändock. De är ju där. Hålen. Med plast. Det är ändå vissa uppfläkta kanter där de brassat på med avlivningspistolen. Liksom. Mitt i pannan! (Och vardera bakom öronen.) Hallå.


Men glad ändå.

Det är något fel på fittan. Jag orkar inte fundera ut vad. Men något fel är det. Det irriterar mig.

Klockan kvart i tio kvällen innan midsommarafton hade min älskade och jag ännu inte bestämt vad vi skulle göra på midsommar. Vi var på det helt klara på vad vi INTE skulle göra, och att vi skulle vara tillsammans, hela familjen. Men tur att man  har goda vänner som kan hoppa in och passa katten när vi på fredagsmorgonen tog bilen. Till linki, till allrabästis med familj. Det blev riktigt smashing. Kvart i elva på kvällen stod jag i den ljumna natten brevid landsvägen vid åkern och väntade på lantsortsbussen med en sovande Dodo, skönt nedpackad i lånad åkpåse. Så glad att vi åkte.

Nu har amerikanerna varit här. Och nu har de åkt hem. Det har varit några fulla dagar. Fullpackade, knökade. Nu gäller det bara att unga fru rödluvan slår engelskan ur hågen och återvänder till modersmålet. Så att hon inte sitter på mattan i Screamin' Dots rum och tänker "Now, let's see, what's for lunch...?"

Märkligt. Nu har bilden på min son legat uppe på bloggen i ett och ett halvt dygn. Tiotalet personer har varit inne och kikat på bilden. Och inte en enda har kommenterat. Jag tycker att det är lite ...äckligt. Att folk går in, glor, och går igen. Utan att kunna skicka en enda liten pepp. "Gött mos!" "Snygg unge!" eller nåt. Kom igen då, blogg.se är inte ens omöjlig att kommentera på! (Som det till exempel är på blogspot!) Är det inte lite otrevligt, nästan oförskämt? Att bara ta och inte kunna ge en liten hälsning tillbaka. Som när jag la upp en tattoo och inte en käft sa nåt! Massa gick bara in och glodde. Satt och flåsade. Drog sig själva i grenen. Usch.

Så trött så trött så trött. Förmiddagen tillbringade jag med att tänka på hur trött jag är. Det gör jag rätt ofta. Det pinsamma är att jag gör det i imperfekt "Jag var så trött". Alltså inte den aktiva presensformen utan den reflekterande fucking imperfekt. Fattas bara att jag börjar köra tredje person också. Sen åkte Dodo och jag på en lång utflykt och nu är jag om än värr. Trött. Ursäkta, nu var jag trött. Har lagt han, älsklingspalten. Gick själv och ställde mig och tittade ner i diskhon. Den var tragiskt full. Tyckte att jag diskade där duktigt igår. Men se! Den bluffen gick inte! Det är tragiskt fullt. Där nu igen. "Blir det mer disk när man har barn?" funderar den trötta Caroline. På allvar! Det blir det. Konstaterar jag. Har bara inte kommit på det innan.

Det här är den bästa bilden som jag någonsin tagit på Dodo. En av de bästa, i en liten bildserie med de allra bästa bilderna som jag någonsin tagit på honom. Det är den bästa, eftersom jag plåtade dem strax efter att han vaknat när han var så jävla glad! Han hade sovit förmiddag och han hade sovit länge, cirka två timmar. Han hade sovit över sin lunch. Så klockan var väl en kvart över tolv när jag tog upp honom och gick och satte honom i hans stol. Sen fixade jag med hans mat, och killen var inte alls rastlös och hungrig som han brukade, han var så jävla glad! Han var så glad att han satt och spontanttjöt små glädjetjut medans jag pillade med mikron. Så glad att jag gick och hämtade kameran. Så satt han där. Mosig och tufsig med sovmärken i huvet och alldeles alldeles bedårande. Socker.

Om man plockat upp barnet på morgonen, bytt blöja på det, gett det välling och barnet börjar gråta alldeles hysteriskt; vad beror det då på? Jag har ingen aning, men jag har lite gissningar:

Igår var vi på min mammas koloni och så var det lunch så jag gick och handlade lunch på en känd hamburgerkedja, ni kan ju skicka mig pengar om ni vill att jag ska nämna ert namn i den här högfrekvensbesökta bloggen, ni vet vilka ni är, hamburgeras. Så tog det lång tid för att varenda svettig finnstudent från hela linköpings universitet skulle stå utan tröja och köpa burgers på burgersstället. På vägen tillbaka blev jag lite stressad för att klockan blivit så mycket. Så gick jag genom vallarondellen och skulle m-o-b-i-l-b-l-o-g-g-a lite om om vallarondellen och så gjorde jag det. Men det funkar ju inte! Det kommer ju inte in! Jag tog en fiin bild och så kommer det inte in! Merde. Så nu har jag åttiotals-DATA-bloggat om vallarondellen istället. Eller mer meta-bloggat om det där inlägget om vallarondellen som jag skrev som aldrig kom in. Aja. Nevermind. Kanske borde gå och ta på mig istället.

Idag höll jag på att dö. Vi bor i en halvt crappy lägenhet från fyrtiotalet. I lägenheten hänger några elurtag. Så tänkte jag att jag skulle skruva fast ett av dessa så att Dodo inte kan råka illa ut på dem när han är ute och pillar. Så jag tog fram mina verktyg, jag skulle bara göra en förinspektion. Jag tog av kåpan. Och Jävlar i min låda!!! Där kom en stöt som höll på att ta döden på mig! Första tanken kopplade inte ens att det var en stöt. Det var bara oerhört obehag som liksom snurrade sig runt min arm upp mot armbågen! Jag slet loss armen, kastade mig bakåt och skrek i panik. Dodo som satt brevid blev jätterädd och skrek i panik han också.

Jag har varit i Götet. Min nemesis. Egentligen gillar jag ju inte göteborg. Det är en gammal grej. Å andra sidan är det väl inte stan som sådan jag inte gillar. Det är väl mer göteborgarna själva. Att de är så jävla otrevliga. Å andra sidan tycker jag ju att stockholmarna är de allra trevligaste! Sen gillar jag inte när grejer blir för kreddiga. Göteborg är ju så jävla kreddigt! Så jävla mysigt och häftigt och goa gubbar och kaninland och räkmacka. Fuck you! Så varje gång jag ska åka till jävla götet är det lite spännande. "...kommer jag, kommer jag gilla det den här gången?"

Klockan är ett. Min puls är skyhög, hjärtat skenar, blodet pumpar. Jag svettas över hela kroppen. Socialt experiment idag som gick käpprätt åt skogen. En prövning kvar idag. Och så har vi imorgon. Hur ska jag få det att gå ihop? Måste få honom att sova. Sova sova sova. Har gett honom mat men måste få honom att sova nu. Annars blir eftermiddagen ytterligare definitivt en katastrof. Om han sover får jag ialla fall en chans att andas. Att kanske äta något själv. Jag skulle verkligen behöva duscha. Igen. Borde avboka allt och bara säga "det går inte", men jag vill inte det! För jag vill ju! Onsdag och Mmö har sin "ledigdag" så jag måste hålla ut. Hålla ut i sex timmar till, när jag kan lägga pyret för natten. Sen, när han somnat, ska jag rulla in mig själv i en kokong och falla in i välförtjänt koma.

Jag stormkokar två ägg. Jag kokar dem så in i helvete. Bränner på dem på sexan så att de liksom ber om nåd. Ra-tatatattatatatataa! trombonerar de mot kastrullgolvet. De kommer bli så jävla bra. Så jävla bra! Jag ska avnjuta dem med andakt. Eller ett av dem. Det andra ska jag ge till Mmö.