Carrosell's one moment of clarity

Det har varit jul. Jag har varit alldeles nedkopplad i flera dagar. Utkopplad. Avkopplad. För att varken mamma eller mormor erbjuder tillfredsställande surfmöjligheter. Det har varit alldeles fantastiskt. Det var bara någon kväll efter spel och dåligt på teve som det började klia i tangentfingrarna. Men egentligen inte i skrivarfingrarna heller. Det finns ju inte så mycket att säga om jul, de är ju så lika. Så det blev som riktig, riktig semester. Så riktigt, och så skönt, att jag funderade på att göra mig av med facebook. Halledudane då. Vad hade jag tagit mig till sen?

Jag kanske borde nämna något om att jag är done. Färdig. "Färdig med vad?" undrar Mmö. Handla paketen. Det brukar ju ändå vara en viss grej med det, att man är färdig. Så jag går ut från triangeln och uppåt och tänker att jag borde skrika det, bara för att fira. Men det gör jag inte. Men jävligt skönt är det.

När jag kommer hem har Mmö självpyntat i lägenheten. Han har plockat fram snygga danstomten och de små oförståeliga tomteljusstakarna. Men granen och blåsupptomten låter vi vara. I år. Det är liksom okej att pausa nu. Och sen kanske, eventuellt, brassa på lite värr nästa år när det bor en liten i vårt hus som kommer kunna skina med ögonen. Eller så är liten så liten att han inte fattar något alls. Då kan vi vänta ett år till.

Jag jobbar hela veckan måndag tisdag onsdag. Idag känns tre dagar innan veckors julledighet som överstigliga. Det blir inte så himla festligt, på kontoret, när 85 procent ändå redan har gått hem. Inte en "gemensam sista ansträngning" bara en ensam rödluva som liksom sitter och håller i några ställningar och får svara på frågor som hennes kollegor kunnat ta bättre.

Klockan 15 på onsdag går mitt tåg. Jag jobbar in i det sista och räddar mig sedan ut ur arbetets klogrepp och rakt in i julefriden. Så om Mmö och jag ska lyckas fira något sånär juligt måste det ske imorgon. För sen ses inte vi på flera dagar.

Det känns svårt. Det känns nästan oöverstigligt. Det kommer inte riktigt naturligt för oss att "jula till det". När det gäller sånt här hade jag verkligen behövt min allrabästis mallewall vid min sida. Hon hade kunnat mysa till ofruktbart slem som man hittar på altanen.

Kanske kan vi dricka glugg. Utan sprit. Vi har faktiskt faktiskt lussebullar för de har jag gjort för det är så jävla gott. Men vad ska vi göra sen? Vilken skiva ska vi lyssna på? Vilket program ska vi titta på? Får man ens ha teven på och måste det i såna fall vara han naturfilmsweise? Ska vi slå in paket?

Argsch, jag har verkligen mina tvivel över det där. Jag tror jag åker någon annanstans och lapar christmas feeling.

Jag har en kollega som har två devon rex-katter. Devon rex är en tjusig art, små och smala med gigantiska öron och våffelkryllig päls. Vi pratar massor katter, hon och jag. I alla fall blir det så att hennes hona löper och hennes hane inte kan vara hemma, så hon ber mig, som lobbat för det tusen gånger tidigare, att jag gärna kattvaktar, om det är nåt.

Så hanen kommer hem till oss. Han är en avelshane. Liten och bedårande söt. Han har varit hemma hos kattdamer förut. Han har varit hemma hos kattdamer för att inseminera. Hos oss ska han inte inseminera. Kitty kross är en femkilos, två och ett halvt år gammal kastrerad kattdam. Hon har vid ytterst få tillfällen träffat katter tidigare. Hon har pinkat in vår lägenhet rock hard och hon tror nog att hon är one of a kind.

Så då kommer den här unga herren som tror att han ska ligga. Hem till den här ungmödamen som inte har en uns av en äggcell eller en tanke på reproduktion i sin kropp. En ungmödam som tror att hon är one of a kind och som har pinkat in en lägenhet så att samtliga 75 kvadrameterna i kattnäsor ryker på all världens väg.

Och det blir inget bra.

Till en början slår unge herrn på charmen. Han närmar sig. Han hukar. Han vill bara lukta lite stjärt. Damen däremot ska nu ta in flera aspekter i sitt huvud. Hon har en motståndare i sitt revir. En motståndare som åmar sig, som jamar på hög skala, och som vill lukta henne i stjärten.

Det blir en katt-och-kattlek. Han närmar sig henne, han vill nosa in sig, kolla av läget. Jamar oemotstånsligt sexigt. Hon å sin sida vill inte ha den otäcke inkräktaren i sitt revir. Än mindre i sin direkta närhet. Ungmön kryper ihop och fräser. Var på den unge herrn backar undan. Men han är strax på det igen. Han försöker närma sig ett par gånger. Bara han tittar på henne blir han avsnäst. Så han drar vidare. Han har ju 75 inkissade alldeles oupptäckta kvadratmeter att nosa in sig på! Men det funkar inte för kattdamen. Hon har ju en inkräktare i sitt revir! Hon måste förfölja inkräktaren, hålla koll på vad han tar sig till på hennes 75 kvadratmeter. Hon går efter. Var han är går, går hon. Men bara på tre katters avstånd. Så fort han kommer närmre, fräser hon.

Så han kommer nära, hon stöter bort. Han går undan, hon följer efter. Han kommer nära. Och så vidare.

Och hela tiden; När han kör sin offensiv jamar han ljudligt. Hon svarar med att fräsa, lika ljudligt. Och så gör de så. Hela. Natten.

Kattdamens matte går och lägger sig vid 21.30 och vaknar av kattsymfonin en timme senare. Jag vaknar så det inte finns en möjlighet att somna om igen. Så jag får gå upp. Och sitter sen uppe och mer eller mindre vakar över de galande älskande tu, som rör sig koreografiskt genom hela lägenheten.

Vi får omgruppera oss, Mmö och jag. Jag sover sedan i sovrummet med dörren säkert stängd. Han sover på soffan så att inte kattgalning 1 och kattgalning 2 ska komma på att det finns något intressant bakom den stängda dörren, för det finns ju alltid något intressant bakom en stängd dörr, och kanske till och med i enad trupp, försöka krafsa sig in.

Vi skulle se om vi kunde ha honom över helgen. Redan idag på morgonen måste jag kapitulera. Jag får säga till min kollega att hon får komma och hämta honom. Att han är hur söt och snäll som helst men att det. Bara. Inte. Funkar.

Nu ligger fläskiga kattdamen och fläker sig över dörrmattan. Hon har pajjat sin kanske enda chans att någonsin få en vän av samma ras. Återigen är hon the one and only. Hon är drottningen av den här lägenheten. Hon har segrat! And there can be only one.

Jag tycker inte att ”Ett barn blir till” är någon bra bok. Framför allt inte för att den heter ”Ett barn blir till”. Det vet vi.  VI har haft ”Ett barn blir till” i bokhyllan i alla tider. När man var lite kollade man i den och fattade ingenting. Förutom att den var äcklig. Det var inga under och mirakel i den boken, bara kvirnnor som skrek med ett huvud både fram och bak. Very scary.
Men nu kändes det ju som att det kunde vara något, så jag tog med den hem. Först bläddrade jag bara i den. Bläddrade och försökte hitta en bild på hur Baby D skulle kunna se ut just då. Sen bestämde jag mig för att läsa den. Hard core. Jag hade den på nattussbordet men det kändes inte alls som en bok att ha på nattussbordet. Det kändes inte alls som att man läste en 7-8 sidor om äggceller, äggledare, äggtrattar, äggkoppar, ägghormoner, äggskal, äggslemhinnor. Och sen släckte lampan och slocknade.
Så det fick bli toalettlektyr. Perfekt toalettlektyr! Man ögnade igenom texten om mannens fortplantningsorgan och kastade ett getöga på mannen tecknade skrotum i genomskärning. Sen reste man sig och gick.

Den här boken är tryckt 1990. Men det jag minns från när jag var liten och som jag skärras över än idag är dessa människor. De här blivande föräldramänniskorna. De här fadersfigurerna med svetsarbrillor och günthermustash! Gula pikétröjor! Upp i stjärtenbyxor! Som spelar blockflöjt! Och kvinnorna. Don’t get med started! Alltså den här kvinnan som käkar gelehallon tror jag har förföljt mig hela mitt liv!

Hade jag vetat om hur genomful man måste vara för att bli förälder då hade jag aldrig gett mig in på det här! Jag lovar! Svetsarbrillor och kärringkjolar och varenda en har någon slags kort-kort snaggfrisyr och det är rosa läppstift och vet ni, de har pastellfärgade joggingoveraller och så ligger de och bresar på saccosäckar och tycker att det är hur okej som helst! Och att någon någonsin velat knulla på dem i första läget är bortom sannolikhetens gräns!
Var de såna från början eller blev de såna när de blev med barn?! Var det ett första steg mot föräldraskapet att totalt förfalla?! Jag struntar väl i om det är blod och slem och kön och fittor som spricker och små lurivga barn som tittar ut. Bara jag slipper se dem, människorna!

Och så finns det bildtexter som ”Nu börjar mamma få svårt att knäppa kjolen” och så står det asschyssta floskler som ”Det första modern tänker på när hon vaknat, och det sista innan hon somnar, är barnet hon bär på.” Det är inte sant. Och så finns det en jäklar i massa bilder på fundersamma kvinnor (ja, såna här vulgärfula) som vilar hakan i händerna och ser drömska ut i blicken och lite grubblande och då är det den här förändringen som sker i kvinnan, både den kroppsliga och den mentala och så är det väldigt vackert alltsammans och man verkligen ser – verkligen ser – hur moderskapet bara kommer över dom så snart deras sladderpattar börjar ömma lite. ”Spermiernas simmande, äggets dans – allt det hemlighetsfulla, som pågår i kvinnans inre… Det har de ingen aning om, de två, mannen och kvinnan, som älskar varandra.”

Fan vad fint. Där fick han till det, hamburger-lars. 

Jag tänkte, i november, att bara det blir december, så blir allt bra! Och lite rätt hade jag. December går ju så snabbt. Jobb jobb och sen ska man vara hemma för alla världens julemys. Det här med julklappar hinner man ju aldrig med. Det har varit dåligt med christmasfeeling i år. Jag kommer inte hinna med så mycket christmasfeeling heller. Men idag bakar jag lussekatter. Det har inte så mycket med feelingen att göra. Mer för att det är gott! Plus att jag har kommit på att pepparkakor är så jäkla gott!! Ni vet, pepparkakor som är så jävla äckligt. Men så hade vi fått en plåtburk på jobbet och det var eftermiddag så jag nibblade en. Och jag blev helt förstörd! De senaste dagarna har jag travat dem på hög i handen och suttit och smulat ner i tangentbordet. Efter ett par dagar var burken nästan slut. Då kände jag en sorg som inte var riktigt kompatibel. Och pepparkakor som i alla år varit så jävla äckligt! Så jag vågar riktigt inte köpa mig en egen burk. Det kanske bara var the magic green plåtsburkpepprisarna som var the shit? Ragnsells pepparkakor.

Så har jag pratat mycket om det här med pepparkakor med folk på kontoret och viftat med dem i handen och haft många frågeställningar kring varför jag aldrig ätit de innan, nu när de är så jävulskt goda? Och då också det gamla vanliga, om nu folk gillar dem så stenhårt, för det gör de, de blir j-ä-t-t-e-förvånade när man säger att man aldrig gillat dem, varför äter de dem inte året runt? Jag är sugen på att ha en burkis till hands nu, typ, varje dag.

Och sen kom jag på hur det kanske var. Kanske tidigt nittiotal så kom det pepparkakor med apelsinsmak. Och min mamma tyckte att de här var en fantastisk höjdare. Så hon började bara köpa hem de här satans äckliga med apelsinsmak (för de ÄR satans äckliga). Och då när man trodde att det var en schysst vanlig som man skulle knapra i sig så blev man ju helt förskräckt när man fick äcklig kemisk apelsinäckelsmak i munnen. Kanske var det där jag la av. Tidigt nittiotal. Så varför kunde ingen sagt nåt?! Varför har detta undanhållits mig? Smashing pepprisar! Så snackar jag pepprisar med Mmö och han säger "du tror inte att det kan vara en sån här grej som du gillar just nu då..." och är jävligt menande. Jo, kanske det här också. Som fruktdrycken med ciderkaraktär. Men den kan jag dra en harang om en annan dag.

Ps. Rosa plastgranar. Det är fan christmasfeeling i en låda! Jag kan titta på bilder och få alldeles slag. Jag ska önska mig en i julklapp. En tvåochtio.

Jag har varit i Lundun. Där har jag aldrig varit innan. Men i helgen! Då var jag i Lundun. Det var trevligare än jag trodde. Renare. Inte alls så där industriigt som jag tänkt att det kunde vara. Inte alls lortigt. Det var mallewall och jag och vi gick oxford upp och ner. Över tower bridge. Vi tog överexponerade bilder och (jag) sjöng picadilly circus på picadilly circus. Det var ju inte alls bara en korsning! Det var ju en byggarbetsplats och en idrottsaffär också.

Sen åkte vi tunnelbana och mindade the gap, för det skulle man visst göra. I vissa fall var de mycket hetsiga med det. "Mind the gap", "Mind the gap" hetsade de i högtalarsystemet. Jag fick nästan in det. Tills de ändrade sig och sa "Mind the doors" för då blev jag helt lost. Sen åt vi indiskt och italienskt och trekantsmacka och på burger king. Sen plåtade jag en duva i hyde park.

Jag hade jätteont i fötterna när vi kom hem. Jag hade jätte-jätteont i fötterna. Och i vaderna! Jättejättejätteont i vaderna för att det varit så jävla mycket tunnelbana och de där, visserligen ack så trevliga, britterna gillar trappor så jäkla stenhårt! Stenhårt! Det är därför som de nästan kan vara nakna utomhus i december, för att de jobbat upp så mycket värme i trapporna. Flips-flops, hade dom.

Ultraljud. Det här är fan kärlek.