Carrosell's one moment of clarity

Dodil är hos farmor och farfar (Famo' o faffa) och hans mamma har en lugn dag hemma. Det har varit lite klängigt nu ett tag so I needed it badly. Men vad gör hon, människan? Hon sitter och glor på bilder. På han. Barnet.

I fredags hittade mamma och jag en tand i Dodos mun. Vi var på kafé och gav han vatten i ett glas att dricka och när jag förde vattnet till hans mun klirrade det till. Ett sånt här ljud som inte riktigt hörs men mer som känns. Samma ljud som när det så tydligt knäppte till inne i min mage när Dodo var tio minuter gammal när moderkakan lossnade från livmoderväggen. Barnmorskan stod med navelsträngen i handen mellan mina bresade ben och bara väntade. Hon bad mig att krysta och det var den värsta jävla uppmaning jag fått i hela mitt liv. Jag hade ju hållit på att krysta livet ur mig (Ta-da!) i en hel halvtimme just nyss! Och legat i värkkrämpor och skit i sexton timmar innan dess! Jag var lite trött. Så jag krystade den värsta mesiga lilla töntkrysten genom världshistorien. Det var mer som en ytterst väluppfostrad hostning inne på ett bibliotek. (E-hö.) Och så praktiskt taget rann där där moderkakan och fostersäcken (ja, vad heter den?) ur mig och jag var officiellt inte gravid längre och befriad från alla världens plågor. Däremot hade jag en ytterst pytteliten gosspalt som skulle komma att äta upp all min vakna (och sovande) tid under de kommande eonerna. De la honom hos mig och han var liten och kletig och rynkig och missnöjd och hade mössa och åh, åh, åh... Och nu har han fått en tand! "Jag tror han har fått en tand!" ropade jag till mamma över kafelarmet. Jag stoppade in mitt finger i hans mun och tro det eller ej om det inte var en liten vass tandkant i nederkäken. Mamma stoppade in sitt också och sen var vi helt enormt starstruck! Där satt han! Palten! Med EMALJ i munnen! Nu är han lite sjuk, eller rätt mycket sjuk, och gråter med båda händerna instoppade i munnen och det ser alldeles för hemskt ut. Jag försöker parera min längtan att göra pannkakor åt honom. Det känns som febermat, eller hur?

Min mamma är här och hälsar på. Jag går runt och känner mig som en sån här sixteen-and-pregnantmamma.

Idag har mamma varit uppe med tuppen, matat och bytt blöja och jollrat. Sen har hon gett Dodo lunch och gått en lång promenad i parken. Gungat i gungorna. Tittat på ponnyhästarna. Lagt Dodo för en eftermiddagslur. Kokat äpple och gett honom ännu mer mat. Jag har mest legat i sängen, för jag känner mig inte så kry. Resten av tiden har jag suttit vid min hysteriska gammelmansdator och försökt klippa fram några fina bilder ur den på baby M.

Nyss tittade jag på teve i soffan och Dodo stod brevid på golvet och skrek av någon sån där outgrundlig anledning. Jag visste att han skulle skrika lika grannt om jag tog upp honom, så han fick stå där. Efter en stund tyckte jag att mitt spontana tevetittande blev lidande av ylot vid sidan om mig, så jag reste mig upp och gick. Usch.

Kitty Kross har fått något cp-ryck. Hon är alldeles tokig. Sneglar man mot ytterdörren kutar hon mot den, trycker sig mot den, åmar och sliter. När man ska passera ut trycker hon nosen i springan och forcerar den öppen. Sen lubbar hon ut i trapphuset, upp en halvtrappa, där hon käkar lite växt eller lägger sig och pöser. Försöker man få in henne FRÄSER hon och KLÖSER efter en. Är det något jag inte tolerar så är det när HON gör det. Jag blir alldeles skogstokig! Det är lite knöligt. När man ska gå ut.

Så nu har allrabästis och lovely baby M varit här i några dagar. När vi två småbarnsmödrar ska gå ut stänger vi in kattfan i ett rum. Sen packar vi ut alla barn och allt pack samt en av mammorna i trapphuset. Sedan går den modigaste och öppnar dörren till rummet där katten befinner sig och rusar ut genom ytterdörren och stänger och låser den hårt bakom sig. Jo, det fungerade. Lite bättre än dagen innan när kattaset hunnit ut i trapphuset och vi lämnade henne där. Låste dörren, och gick. Jag ringde till Mmö som förvisso var på väg hem från jobbet och sa var han kunde hämta sin katt.

Allrabästis säger att det kan ha med mars att göra. Att de blir skogstokiga bara för att. Mmö säger också nåt om vårkänslor. Så ja, varför inte?

Näe, känner inte för't. Vill bara inte. Så himla opepp!

Men imorn, då är det en grande day! För då kommer allrabästis med älskade baby M! Det blir sweeeet.

Jag är ensam hemma. I natt när jag kom hem (eller ska man kanske dra till med det gamla klassiska "trillade in" eftersom jag var lätt "rund om fötterna") var jag ensam hemma. Jag hade lite ångest för det innan. Att komma hem mitt i mörka natten och gå och lägga sig alldeles själv i våldtäktslägenheten. Och sen hoppar läskiga gubben fram och knivar en! Mitt i magen. Det hade blivit blod på mina vita lakan. Massa massa blod.

Men när jag väl kom hem och var lite "glad i hatten" hade jag glömt bort våldtäktsmannen. Däremot saknade jag min Dodil! Där stod jag i dörröppningen till hans rum med leksakerna spridda över golvet och det var så fruktansvärt sorgligt med hans tomma lilla säng där ingen alls sov. Det fanns ingen liten kille som jag kunde gå fram och snusa på, lägga täcket om, smeka på huvudet, berätta precis hur oändligt mycket som jag älskar honom. Det fanns inget sånt, för han var inte där. Det här doften av sötsmetigt bebisklabb låg bara alldeles ljudlöst upp mot taket, det var inte närvarande påträngade som det brukar.

Igår satt han och jag i baksätet i bilen och han var glad i nya bilstolen och tittade ut genom fönstret. Så tog jag hans hand i min och då tittade han ner på våra händer och så log han sitt fina fina lilla leende och så tittade han ut genom fönstret igen. För att bara en sekund senare titta ner på våra händer igen. Oh my god. Sån tur att jag får den obeskrivliga lyckan att träffa dig ikväll igen. Puss.

Blind. Alltså, kan man heta det i efternamn? Är inte det lite ...märkligt? Blind. Är inte det ett handikapp? Eller liksom. Får man säga blind? Synskadad? Caroline Synskadad, that's my name. Alltså, det är ju inte ens en lögn, jag menar, jag har ju -2,5 på ena ögat. Länge trodde jag att när man var på -5 så var man blind. Alltså var jag halvblind. Men det var inte sant. Blind är man inte förräns typ på -20. Way off. I alla fall finns det 225 pers registrerade på ratsit idag som heter Blind i efternamn. Blind?! Mycket märkligt.

Igår vankade Es och jag (och Dodil för den delen) hela stan runt efter en klänning till hennes r-e-l-e-a-s-e-f-e-s-t på lördag. Idag när jag vaknade hade jag så ont i tossen så jag haltade runt i lägenheten. Jag ringde till vårdcentralen. Vårdcentralen gav mig en tid hos en s-j-u-k-g-y-m-n-a-st. Världen är så konstig. Men fine! Jag går väl till eran jävla sjukgymnast då!

Så var Dodo och jag ute och for runt. Sen blev det alldeles bråttom att ta sig till gymnastis. Och när jag kom in på vårdcentralen var inte livet bättre än att jag inte hade ont i någon fot. Alltså stod jag i de här 2-3 minutrarna jag fick vänta och paniskt försökte komma på vilket fot jag linkat med.

Det kom jag inte ihåg. Till slut bestämde jag mig för höger. Det var trots allt bättre än att sitta och vara tveksam över vilken fot man egentligen hade ont i inne hos gymnasten. Och femti femti liksom.

Sjukgymnasten var trevlig men tittade på mig som om jag vore en idiot. Jag kände mig som en idiot. Speciellt idiotisk kände jag mig när jag kom hem från lilla sjukvårdsbesöket och snavade till i hallen och tydligt kände hur tossen på VÄNSTER fot gav sig till känna.

Fuck it. Vad han man kunnat göra för de 120 spännen? Nåt festligt, kanske.

Det är något fel på min foss! Den har liksom blivit trasig. Ibland när jag går bränner det till som satan av ont i en tå. Det är när den kommer i någon slags vinkel. Men det mystiska är, att när jag yogaaktigt läkarundersöker mig själv och försöker framkalla samma smärta med fingrarna, händer ingenting. Då blir det floppen! Bara när jag går. Och gör något oförklarligt med foten.

Så idag tar jag fram mitt bästa smörgåsbord av tejp och tejpar ihop rackarn med de andra polartårna brevid. Och tänker att han får läka ut. Ironiskt nog gör det inte saken bättre. Det gör fortfarande ont. Det gör fan ont som om jag brutit av han! Så jag haltar runt lite här hemma. Med min tejpade tå. Och tänker, att kanske blir det svårt att skida med en irrationell tossing.

När jag har kollat alla bloggar som jag kollar brukar jag kolla min egen. "Ska se vad den där rödluvan kokat ihop nu då?" tänker jag eftermiddagssluddrigt. Blir inte förvånad när flickebarnet inte kokat ihop något alls, eftersom att hon är jag. Och jag mig veterligen inte skrivit nåt sen jag senast skrev. Så till vida jag inte skrivit under the influence, efter den där halva pavan rödvin som gärna hamnar innanför västen både en och två gånger under veckorna (Som det här senaste underverket). Skummar vad det var för meningslöst bludder som fick hjärterum på det stora universella nätet sista gången. Tänker att jag borde skriva nåt nytt bättre - Snabbt! - så att inte så många hinner läsa't. Menmen. Det här med bloggar egentligen. Börjar inte det kännas rätt trasigt? Är det verkligen någon som orkar hålla på längre? Så jävla intressant är det väl ändå inte?

(Idag är jag nykter.)

(Det där var inte en enögd smiley.)
(Inte det där heller.)

(Merde.)