Carrosell's one moment of clarity

Det ska snöa idag så jag väntar på snö. Det skulle bli en jäkla massa snö och blixthalka och ond bråd död. I hela sverige. På aftonbladet har de listat en lista över vilka vägar som kommer vara de allra farligaste att åka på, nu när permafrosten ska slå till på riktigt. Jag hittar en som jag vet ligger i skåne; E22: Hörby-Linderöd. Men jag bor i Malmö, ganska långt från den, så jag undrar om det verkligen kommer bli något snökaos här.

Kallt är det i alla fall, på kontoret. Jag tar på mig min pensionärsväst i mörkblå velour som alltid finns på kontoret. Jag micrar en kopp kaffe i micron och blandar i med en tesked pulverkaffe. Från en ljust blå påse som ligger ovarsamt slängd på skrivbordet på mitt rum gapande öppen.

Idag går jag till jobbet. Vi ska äntligen lämna vår gamla lägenhet och efter att svärmor varit där och dammsugit alla rum i säkert 30-40 minuter var i måndags är det bara slutputsen kvar. Som Mmö och jag ska ta igår. Och eftersom jag sitter och sliter mitt gråa hår över en förbannad modul till ett nyhetsbrev som ska kodas i html praktiskt taget större delen av gårdagen och som ser så jäkla bra ut i dreamweaver och jag inte hittar ett enda fel i koden men beter sig alldeles hysteriskt när jag lägger in den på nyhetsbrevssidan, och sitter kvar alldeles för länge på jobbet säger jag till Mmö att han kan komma och hämta mig med bilen så kan vi åka direkt. Jag lämnar cykeln utanför kontoret. Smärtfritt snabbt går det. Vi är hemma redan efter sju.

Jag går till jobbet och det är en så skön promenad. Morgnarna är så fantastiskt vackra här. Ljusblå med stripes av lila, hög och klar himmel. Jag brukar hoppa upp på cykeln och min arbetsångest och morgonhumör till trots ta djupa andetag av hösten innan jag kommer ut på den högtrafikerade nobelvägen.

Jag vet inte hur jag ska gå, för jag har inte gått till det kontoret förut. Det är inte så svårt. Mest bara rakt fram. Jag går genom kvarter där husen är lägre. Gul korrugerad plåt med öppna, stora balkonger. Portar med smala dörrar och små tak med smidesräcken. Och känner mig som om jag vore i linköping och blir alldeles lycklig. "Här hade vi kunnat bo" tänker jag. Men jag vill inte bo någon annanstans.

När jag var liten hade jag jättedåligt lokalsinne. Sen när mamma och jag flyttade in till stan när jag var 16 bestämde jag mig för att lära mig. Skulle jag bo i stan ville jag kunna stan. Så jag promenerade. Gick och gick. Gick och gick och la till med vanan att kolla gatorna som jag gick pås namn. Sen kunde jag. Blev bra. Och tog sen med mig den vanan vart jag än hamnade som jag kallade ett hem. Men jag märkte sen, när jag bott i 4-5-6-7 städer att det bara finns plats för en stads gatunät i huvudet samtidigt. Idag får jag rynka pannan en jäkla massa när jag ska komma på var Kungsgatan i Linköping ligger medans jag direkt kan lokalisera den i Malmö; "Där vid den långa parken där bussarna går!"

Men oavsett lokalsinne eller gatukännedom säger jag att jag fungerar som en hund. Även om jag inte vet precis vart jag är har jag känslan för åt vilket håll jag ska. Vilket innebär att jag orätt gärna kan trampa fram genom totalt okända städer istället för att vända om och ta den redan gångna, säkra vägen hem.

Hur länge har jag skrivit? Morgonhimlen har försvunnit och himlen är jämngrå, tjock utanför. Bra vinterhimmel. Men jag anar att den trots allt skiner igenom med en alldeles andlös liten nyans av lila, som skvallrar om att den nog inte är så tjockt vinterhängig som det borde vara. Så ingen snö än.

Jag har brutit ryggen. I vanliga fall sitter man på jobbet och funderar på vad man ska göra när man kommer hem. Laga mat, borde jag alltid göra, eftersom jag inte kan det och inte har råd att äta ute. Baka bröd, brukar också ligga högt i kurs. Men det kan jag göra, och det tycker jag är kul. Kan man inte göra för ofta dock. Speciellt inte om man varit duktig och lagat mat och har frysen full av fruktansvärda matlådor. Nu för tiden också; packa upp lådor. Ständigt dessa lådor. Vi planerade vårt flyttande så att vi tog det ödesbenämnda "musikrummet" och lablade det "kartongrummet". Sen när vi flyttade och min svärfar tyckte att jag skulle postera mig uppe i den nya lägenheten och organisera inkommande kartonger och peka med hela handen, en idé som jag borde tagit till mig och slukat med hull och hår istället för att springa de många trapporna upp och ner med kartonger i armarna, sa jag enkelt att det inte behövdes. Allt skulle helt enkelt in i kartongrummet, utom eventuella självklara möbler.

Det är fortfarande kartongrummet idag. Vi har organiserat vårt liv kring det och anpassat oss. I alla andra rum står det också kartonger. Enstaka kartonger med uppslitna lock och tidningspapper som väller ut över golvet. Det är de kartonger som innehållit grejer som vi behövt men sedan inte kommit så mycket längre med.

Kartongrummet är bara ett ökenlandskap med staplade kartonger och väggar med uttråkat nedrivna tapetflagor. Vitt och blått. Det är kallt. Men för Kitty är det en höjdare. Ett helt nöjesfält av grottor, berg, hålor, rutschkanor, klätterväggar. En sådan höjdare att vi fått stänga dörren och alltid ha den stängd, så att Kitty inte kan komma in. Så att Kitty inte kan komma in och urinera på spridda platser. Som hon gjort, bland annat ner i den där badbaljan som jag använt som kartong för att packa alla mina toalettgrejer i och som jag stod i lördags kväll och sorterade och svor. Två högar. En för grejer som luktade kiss, och en som inte gjorde det. Sedan fortsatte jag svärandet ute vid diskhon där jag stod och gnuggade av allt med diskborsten. Nagellack, medicinpappkartonger. Graviditetstest. Tamponger.

Mmö sa att jag inte fick skälla på henne, att hon inte förstod om man inte gjorde det precis när man kom på henne in action. "Men jag måste det, det är för min skull" svarade jag. Sen hämnades jag på bästa sätt jag kunde komma på mot en katt och gömde hennes vita mus högt högt upp ovanpå vitrinskåpet. Men fick kanske lite dåligt samvete senare och tog ner den.

Men idag funderar jag inte på vad jag ska göra när jag kommer hem, för jag vet vad jag ska göra när jag kommer hem. Jag sitter vid skrivbordet på huvudkontoret och jag har vänt stolen bak och fram och trycker brösten hårt mot ryggstödet med baken svankande ut mot rummet. För jag ska lägga mig på vardagsrumsbordet med en kudde på rygg och vända ansiktet mot vänster mot teven. Eventuellt ska jag ligga i soffan men då ska jag dra undan vardagsrumsbordet så att inte det står i vägen när jag ligger med ryggen ner i dynorna och tittar med ansiktet vänt mot vänster på teven. Benen ska hänga obekvämt ner över armstödet. För jag har brutit ryggen. Det som var en ond liten sträckning efter att jag maratonmålat vardagsrumsväggarna med roller har legat som en alternerande liten latent bak i ryggen och jag har anat den ibland och nu i förra veckan när jag fick ändan ur och började cykla bort till mitt nya närmsta friskis och svettis i malmö, parkmöllan, kände jag fan ovilligt efteråt att allt inte alls stod rätt till som det skulle nere i ländryggen. Efter första träningen kände jag av det. Efter andra än mer. Efter att ha städat den gamla lägenheten som snart ska stå överlämningsbar hela helgen och suttit åmad som en liten trädgårdsmask och skrubbat insidan av ett badkar var skadan ytterst påtaglig. Och jag har fått äta min frukost vid det stationära barbordet som är ett jävla oergonomiskt svartbygge och alldeles för högt för precis vilka varelser som helst där jag när jag sitter på pallen med sänkta axlar och rak rygg endast har ett par centimeter mellan lilla underläppen och grötskålen och kan sleva in på snyggaste manér.

Min svåger har också haft problem med ryggen. Mmö får några nummer av honom. Till en privat kiropraktorklinik i Malmö. Vet ni vad dom säger när jag ringer? Hon säger; "Vi har inga tider idag, men går det bra imorgon?"

Och jag tror hon skojar. Vårdcentralscarro tror hon skojar. Imorrn?! En riktigt människoryggsläkare, som jag ska få träffa imorgon?! Det hade inte spelat någon roll vilken tid hon sagt. Eller vilket pris. Jag blir så alldeles lyriskt glad. Och bara 350 spänn! Ta mina pengar! De ska laga min rygg!! Imorrn!!!

Vi har inget internet, för vi har flyttat. Lämnat det gamla hemmet bakom oss, för det nya hemmet framför oss.

"Kommer du sakna det?" frågar Mallewall och jag varandra. Jag säger att tänk om man får en sån där nostalgiflipp och bölar för att det var Mmös och mitt första gemensamma hem och kittys barndomshem.

Inte en chans. Vi flyttar in i en helt fantastisk lägenhet. (Nästan) downtown.

Ont i hela kroppen. Har jag. Vi får lägenheten i onsdags. Vi tar ledigt varsin halvdag och istället för lunch åker Mmö och jag och tittar andlöst på vårt nya hem. Sen äter vi falafel. Sen sitter vi under hjärtkramande långa timmar hos banken och jag svettas under varenda plagg som jag har på mig. Sen åker vi bilen till Bauhaus. (Eller, BAU-WAU som man (jag) också kan kalla det). Sen målar vi. På onsdagen målar vi och jag köper hem pizza. På torsdagen målar vi och jag äter pizzaslatten som jag inte orkat äta upp. På fredag morgon ska två män i blåa overaller komma och byta en ruta som är trasig hos oss. Så när jag ska sitta där och vänta in dem kan jag ju ändå måla ett varv. På eftermiddagen efter jobbet åker jag och målar en vepa till. Då blir det fortfarande inte färdigt.

Jag mår dåligt så att hela kroppen skriker på lördag morgon när vi ska flytta. Plus att jag på tisdagnatten fått ont i halsen som jag tänker är halsfluss men det säger Mmö att man inte kan ha bara på en sida. Ändå är ju uppe klockan sju, jag som skulle sova till halv åtta.

Vi är ett glatt gäng på en massa människor som flyttar. Det är jag och Mmö, hans föräldrar, jag har bett Eh komma, K har anmält sig och sin karl frivilligt. Det är våra parvänner och Mmös bror. Som mest tio personer som likt ett gäng trasigliknelse-arbetsmyror kutar upp och ner i trapphuset. Och sedan upp och ner till den tredje våningen i det nya trapphuset. Jag försöker huka för de största grejerna. Står också i flera omgångar och bara öser ner mer skit som liksom kommer fram från ingenstans när andra saker blir flyttade på. Jag sitter med Kitty i knäet i hennes resväska i flyttbilen och hon trycker sitt lilla huvud upp mot plasttaket och vill titta ut under en av hennes rare resor.

Lycklig är jag, att ha vännerna runt omkring mig. Vi bjuder de på mackor och fika sen på kanelbullens dag och jag vill ta dem alla i min famn. (Till de som läser; TACK!)

Redan runt lunchtid glider folket ut ur lägenheten och Mmö och Kitty och jag blir lämnade kvar. En egendomlig ensamhet infinner sig och jag känner mig ensam sedan hela dagen.

Mmö går och lägger sig och sover en stund på dagen, men jag som har halsfluss på ena sidan i halsen och ryggskott i hela kroppen, kan inte få ro. Innanför ögonlocken blippar allt det som jag kan göra. Som jag skulle kunna göra och borde göra. Som måste bli gjorda. Jag har ont överallt och hjärtat slår i otakt. Jag kopplar in teven och arrangerar den i vardagsrummet. Ligger sedan oroligt och vrider mig framför något dumt och fattar att det inte kommer funka. Så jag reser mig upp och  fortsätter måla. När Mmö stiger upp jag har lämnat en vägg åt honom.

Jag sover oroligt vår första natt. Kartongerna fortsätter torna upp sig. Jag vaknar och stirrar ut i mörkret och allt jag kan se är väggmått, coverup-tapeter och expanderskruvar. Jag vaknar tidigt och tycker att det inte funkar längre.

Först på eftermiddagen lyckas min överenergi och mitt trötthet mötas. Jag har mjukisbyxor och klockan är ett på dagen och för första gången på flera dagar känner jag en trötthet som faktiskt kan släcka mig. Jag nästan viskar, ursäktande, till Mmö att jag ska gå och försöka vila en stund. Jag stänger dörren till sovrummet och länge länge ligger jag sedan i en slumrande dvala så djupt ner på gränsen mot medvetslöshet att jag dreglar och bara njuter. Efter en timme vaknar jag, och det är bara insikten om kontrasten att jag är medveten som gör att jag räknar ut att jag måste ha sovit. Kitty ligger vid mina fötter och vi ligger länge och bara kelar innan jag stiger upp och kan vad som känns som andas, för första gången på flera dagar.

Downtown, vill jag säga att jag bor. Närmre än förut. I måndags firar jag med att gå från jobbet, upp genom stan och hem. Alldeles förnöjt med att jag absolut inte vet vad som är den närmsta vägen eller hur jag enklast tar mig. Jag börjar på stortorget och rör mig uppåt. Ofta vridande på huvudet. "Ska jag svänga av här...? Eller här..?

Idag tittar jag på folks bilder på facebook på arbetstid. Det är rätt dumt. Idag, har jag till skillnad mot många andra (läs; de flesta) dagar, saker att göra.

Eh och hennes man var i somras på en ö någonstans utanför skånes kust som heter Ven. Han har lagt upp bilderna på sin profil. De tog en tur. En dagstur, bara sådär. De berättade det för oss, eventuellt innan men säkert var det i efterhand. Att de gjort en utflykt till Ven. Bara för att.

Då var jag nygift och jag blev avundssjuk. Jag ville också åka till Ven! Jag ville också göra en utflykt bara för att, åka någonstans, uppleva nåt, se nåt nytt! Och så tänkte jag bittert på Mmös och mina lördags- och söndagsdagar som i det stora hela innebär olika sitt- och liggställningar i soffan och repriser av program som man redan sett. Eventuellt, men mycket troligt, också inmundigande av någon sorts alkoholhaltig dryck och sedan, kanske, inknölande i bussliknande fordon för vidare färd till ickedefinierad lokal för inmundigande av mer alkoholhaltiga drycker. Eventuellt dock det kanske lite mer frekventa att Caroline går runt i lägenheten och drar sig själv i byxorna för att sedan somna på soffan eller organiserat i sängen runt klockan tio.

"Jag vill också åka till Ven" säger jag högt.

"Varför gör aldrig vi sånt?" tänker jag.

Småsurt först. Insiktsfullt rodnande sen.

Kommer jag på; För att jag hade tyckt att det hade varit skittråkigt att åka till Ven! Jag hade inte vetat vad jag skulle göra där. Av bilderna av döma promenerade Eh och hennes man runt på ön. De har ätit lunch på något ställe och kollat på getter i en inhägnad. Det verkar finnas mycket träd på Ven.

Tråkigt att ta sig fram medhelst tåg och nån starig färja, hade jag tyckt. Tråkigt att vara framme på plats. Vad hade jag gjort där?

Det finns bilder av Eh och hennes karl vid nån bondgård. Och träd.

Kanske ska man åka till Ven för att njuta av naturen och njuta av den vackra miljön. Det är jag jättedålig på. När jag bodde i skottland ett tag i min ungdom blev jag trött på alltihop och hade det inte så jäkla kul sen min respolare skaffat nåt seriöst förhållande med en storväxt holländare som talade engelska på det där stötiga, pubertala sättet som holländare ofta talar engelska på. De knullade en massa och en gång fick jag sova i ett barnrum under ett jättestort fönster eftersom hon och den storväxta holländaren skulle ligga med varandra i våran gemensamma säng. Våran! Vi jobbade på ett astrasigt marknadsundersökningscenter och jag jobbade kväll och hon dag och det var kallt kallt och vi bodde ute i bushen och behövde åka buss till allt och så behövde man passa den för att komma hem när man druckit öl och så fick jag kuta alldeles ensamt genom edinburghs gator för att inte missa den nattdyra bussen eftersom hon skulle hem och sova sked med den här målbrottsholländaren. I alla fall åkte jag hem. Och när det bara var ett par dagar kvar tills mitt himmelsvälsignade plan skulle gå undrade hon vad jag ville göra mina sista dagar i skottland och om vi skulle ta en sån därn bussresa upp i högländerna och titta på högländerna. För det ska man göra. När man är i skottland. Och då tänker man att the highlands i skottland ändå är rätt så celebra och att man kanske borde sett det när man ändå varit på plats i skottland i x antal månader och kanske hade det varit bra för allmänbildningen att ha sett just precis något annat än den här kyliga skuggan som befinner sig mellan de enorma stengrottorna till hus som edinburgh a la 1400-tal och 2000-tal ändå består av.

Men det blev nej! Fett nej, blankt nej från mig! Inte för att jag hade något bättre för mig mina sista precious dagar i Skottland. Jag tror att jag spenderade dem hasande runt i de här skuggorna mellan grotthusen. Utan för att tanken på att sitta på en buss och skottas runt i 12-14 timmar och trycka näsan mot rutan och ibland vallas ut på en jäkla åker som en skock får för att ta bilder med sin analogkamera som man fortfarande hade på den tiden och ta hysteriska bilder på sig själv och sina vänner i tusen lager invirade i halsdukar och mössor med någon sorts dimmbestänkt vy i bakgrunden och tvingas klämma ur sig "Waa-oooow!" kändes mig så frånstötande att jag hellre skulle lägga mig på fällen framför den öppna spisen och ligga där som en gran danois de sista dagarna och lyssna igenom de få hellacopters och the clash-skivor som jag hade med mig och lyssnade på en massa då och bara ligga där i flera dagar.

Det var inte ens så att Cran canyon blev en ordentlig diskussion mellan Mmö och mig när vi var i usa eftersom att jag, visst okej att gran canyon kanske knackar lite högre än både the highlands och Ven, kände att visst att det säkerligen är en andningstagande vy, men det är fortfarande bara ...att glo.

På samma sätt som han och jag betackade oss för att åka på vilken kulturell resa som helst som bröllopsresa och istället tillbringade den på rygg i varsin hi-technologisk solstol med medelhavet åt ena hållet och bara ibland istället låg vid poolen. Som jag likt den på hotellet helt ensamma femåriga gossen som var rödhårig och blek och såg alldeles för taskig ut och som hoppade från kanten vid den grunda änden samtidigt som han skrek "C-a-n-n-i-n b-a-l-l" söndrade och erövrade och plaskade och plaskade och skrattade i som ett riktigt litet sanasol-barn.

Det hör ihop med vem man är som person. Och lite stolt blev jag när jag kom på varför jag aldrig åkt på någon dagsutflykt till Ven. En blixt från stjärnorna av insiktsfull självkänsla. På samma sätt som jag aldrig sett the highlands eller gran canyon. Men däremot tatuerat mig på sunset strip och alldeles lyriskt skrikbadat i en pool på sardinien. Jag nöjer mig med att titta på vännernas bilder.