Carrosell's one moment of clarity

Jag känner mig mycket fransk. Idag har jag dels varit hos frisören. Hon klippte mig i en mycket kort-kort hårdfransk frisyr efter mina önskemål. På morgonen var jag hos naprapaten. Mellan dess jobbade jag i fjuttiga sex timmar. Naprapaten är en härlig man. Jag åkte därifrån med en sådan obehaglig känsla av välbehag att det kändes alldeles obehagligt. Det är mycket mystiskt det här med naprapaten. För olidligt mycket pengar får man vara i ett rum med en okänd. Den okända mannen är mycket nära en. Han tar på ens kropp. Han håller i ens lemmar och han böjer dem fram och tillbaka. Ibland håller han i ens fot och så lutar han sig med hela kroppen över en, alldeles nära, face to face. Själv ligger man bekvämt tillbakalutad. Ibland på mage. Det är nästan som prostitution.

Det är som det slår slint i huvet. Det går inte att gå in där och sen gå därifrån. Det går inte att det är en karl som håller på och åmar sig och tar på en och ibland gör så att man få ont. Det går inte att jag ligger på en brits och hans huvud är strax vid mitt och det är jävligt nära och man känner liksom hur han luktar och han känner hur jag.

Som att man måste välja sida. Någon jävla mot- eller medvilja.

Och jag tror att min kropp fan blir lite peppad så där. Inte på grund av något alls. Han är bara en karl med tjej och barn och reko musiksmak och kort hår och det är jättetrevligt. Men när jag åker därifrån så känns det fan som om jag har gjort nåt alldeles ...förbjudet med honom. För att han har varit så himla nära och det där med dofterna och allt. Så det är ett äckel i det. Att det skulle vara nåt förbjudet. Han har liksom varit förbi precis alla privata zoner.

Ett tag gick jag hos en kiropraktor. Kiropraktorn såg ut som en rödlätt hamster med rödlätt tufshår på huvudet och såna där hamstriga nötsamlarpåsar till kinder. Han tog mycket illa vid sig när man jämförde hans jobb med en läkares. Det var mycket varmt på hans lilla rum. Klibbigt. Och det var rent äckel. Han var också mycket nära med sina strukna skjortor och pressade brallor. Han kom också och arrangerade ens armar och ben som ett litet paket och sen höll han om och fast och ...knäckte. Det var en nasty eftersmak där. Men samma sak där. Lite äckel, lite förbjudet. Han hade också varit alldeles för nära. Det är alltihop jävligt weird.

Det är en nedstämd dag. Det är en stormig stormig nedstämd dag. Det blåser storm och man kan inte gå ut. Det hade man nästan inte kunnat göra annars heller, men nu kan man verkligen inte gå ut. Man kan inte ens gå till kph och köpa jäst! Så man kan inte baka bröd. En stormig stormig nedstämd dag. Jag har haft mensvärk i åtta timmar. Eller "växtvärk" eller vad fan det nu heter nu för tiden. Mmö får hämta mig från jobbet. Det går inte att cykla hem. Alldeles svart är det. Stormigt. Det slår mot rutan. Så det är inget att göra. Bara nedstämt idag. Nedstämt och fult. Och stormigt.

Jag blir så jäkla sjuk av svinsprutan! Jag blir så in i jävla sjuk! Jag är lite trött på fredagen. Och så är jag varm och har ont i huvet. Och det är som ni vet lite rare. Sen åker jag hem lite tidigt från jobbet för att jag är så knölig. Och då satan i gatan slår det lös!!! Jag går genom ytterdörren och rakt in i sängen och bara ligger där. Sen sover jag i en timme eller två under duntäcke, fleecefilt och ullfilt. Och jag skakar in i sömnen. Sen vaknar jag och mår j-ä-t-t-e-knöligt. Så jag går och duschar för att få igång lite blodomlopp. Sen ligger jag under samma mängd täcken, i soffan, hela kvällen, men en liten ispåse på huvet, eftersom hjärnan känns som en kokande magmaboll som håller på att rinna ut genom näsan. Och så äter Mmö pizza och det luktar så illa att jag vill kräkas. Och jag kan inte röra mig. Och vi tittar på idol. Typ framåt nio någon gång lyckas jag peta i mig ett par fishpinnar ur en hemtagen matlåda. Och sen går jag och sover vid tio och sen sover jag i tio timmar.

Men sen! På lördagsmorgonen! Jag öppnar ögonen lite försiktigt. Och tänker att huvet kan ha slutat dunka. Prövande stapplar jag mig ut i lägenheten och kan konstatera att benen bär. Att tusen graders av exploderande feber är som borta. Sen är det okej att jag inte kan röra mig eftersom kroppen tagit så jävla mycket stryk och redan är rätt strykad av gravidsymptom. Det är okej. Det kan jag vila bort.

Så sen kan man gå på fest på kvällen! Och när man inte dricker så kan man köra bil. Och så kan man köra bilen dit och sen kan man sitta och gagga några timmar och sen när man börjar bli lite trött då kan man säga "hej hej" och så kör man hem. Och så kommer man hem lite efter tolv och ligger i säng innan halv ett. Gôtt! Bra skit!

Nu har jag gjort det. Stoppat nålen i armen. Nej, nålen stoppades i av en väldigt vänlig dam. Men den har varit där. I min kropp. Och grosat runt inuti mig.

Det gick på en sekund! De var alla mycket vänliga mot mig. De hade anordnat en vaccinationscentral ute i ingenstans. Eller ja, i närheten av där vi bodde innan. Jag tog bussen och sen gick vi i långa lämmeltåg. Det kändes som tyskland på fyrtiotalet. Jag kände mig som en jude som blivit tvångsinkallad. Tvångsinkallad för tvångsrakning, tvångsduschning och tvångsmördarspruta. Jag tittade argt på alla runt omkring mig. Jag kände mig arg. Jag kände mig arg för jag visste att samhället tvingat mig till det och för att det skulle döda mitt ofödda barn. Society made me do it!

På bussen höll jag på att börja grina. Jag satt med handen kupad under magen och jag kände ju - kände ju - hur han inte ville att jag skulle göra det. Hur barnafostret inne i maghålan på mig bad bakom sina stängda ögonlock och paddlade avvärjade med sina på outvecklade fingerhänder. Jag satt där på svinbacillsbussen och visste att jag var på väg att ta död på mitt barn.

Men de var mycket vänliga mot mig. Och Agneta var vän och mjuk och liksom tog verkligen sin tid för mig trots att det gick i ett rasande huj. Jag ville ha den högt upp i armen sa jag. För det hade jag fått veta att man skulle säga. För sattes den högt upp i armen skulle risken för att man skulle ligga frossande i influensaliknande abstinenssymptom i två veckor bli något mindre. Det skrattade Agneta åt. Så siktade hon högt upp på armen och klämde på den hårt och jag kände hur hårt det var där inne, det var ju ben där inne! (axel) och det gjorde lite ont och så sa hon att det inte spelade roll. Eventuellt kunde det påverka om man satte sprutan i muskeln eller fettet. Det var bättre att sätta den i muskeln. Sen satte hon den i muskeln. Jag tittade åt ett annat håll. Då skrattade Agneta och sa att nog hade hon satt den i muskeln allright! Och det sa hon med sprutsatan hängande ut, läskig ur armen! För muskeln hade ryckit när nålen hade gått in. Det var så hon visste. Hon var mycket god.

Jag fick ett plåster och jag fick mitt körkort tillbaka. Jag skulle sitta ner i väntrummet i tio minuter och vila och se så att allt kändes bra. Jag gick till väntrummet och väntade på att dö. Det hade varit så himla fint att bara glida av plaststolen och ner på golvet och bara ligga där och skaka och gurgla och gregla ur sig fradga och liksom utstöta stötvisa stötar! Det hade suttit så jäkla fint! Bara för att kolla hur alla andra, plåsterförsedda, reagerade.

Jag tackade sköterskan för att de skött allt så bra när jag gick.

Det här, unge, var för dig.

Idag blir jag glad av att tänka på det rosa taket i min klädkammare. Klädkammaren har varit ett bortglömt svart hål länge. Det blev en ös-kanal när vi flyttade in. Sen har jag upptäckt att det varit svårt att komma in där. Att dörren varit svårforcerad. När vi har fått gäster har jag stängt till ordentligt. Ibland har jag undrat vad som egentligen funnits där. Men idag finns det ingenting där! Det finns för närvarande bara en stol. En stol och en standardinredningsantennkabel. Och det är alldeles alldeles rosa! Och då självklart också alldeles alldeles fantastiskt! För jag har ordnat hela dagen. Jag har blandat färger och kletat med färger. Jag har målat plåtstången vit. Jag har målat hyllan vit. På undersidan. Ovansidan kommer ingen nyttig människa under 1.60 någonsin se. Och ovanför den väggfasta hyllan, vägarna och ända upp i taket på 2,75 meters höjd är det alldeles fantastiskt bubbelgumsrosa! Jordgubbsglass. Jag har klippt tapeten, som ska vara under den väggfasta hyllan, i 1,70-våder. För så högt är det upp till den väggfasta hyllan. Så nu bara ligger det och ...pyr. Det bara mår. Alla grejer, som förut bodde inne i klädkammaren, ligger nu strödda över golvet i hobbyrummet, som är det rum där klädkammaren mynnar. Eller så är de strödda i påsar där jag osentimentalt tänkt vad i helvete och packat ner dem. För att slängas. Eller lämnas till myrorna. Som norra europas största skosamling! What the ....?! Hur kunde den tillhöra mig? Jag frågar Mmö. Jag säger "du som känner mig...". Han tycker också att det är osannolikt. Men nu har jag inte norra europas största skosamling längre. Nu har jag, basketpjux-362-dagar-om-året-Carro bara en jävla massa skor. Det känns bättre.