Analyze this!
Jag drömmer att Dodo föder ett barn. Jag håller honom i mina armar vänd mot mig och han har så fruktansvärt ont. Han är naken, och han svettas över hela kroppen. Så kommer barnet. Dodo tar i för allt vad han är värd med sina sista krafter. Det fångas upp av en barnmorska. En pojke, nästan lika stor som han själv. Dodo är sjutton år, men han ser ut precis som han gör nu. Barnet är blodigt och navelsträngen förbinder dem fortfarande. Dodo hänger lealöst i mina armar, kallsvettig, men jag vänder honom så att han ska få se sin förstfödde son. Jag tänker att de borde ge honom dropp, jag är rädd att han ska dö ifrån mig. Han är helt slut. Nu har jag en till att ta hand om, tänker jag. Jag har redan den åttamånaders/sjuttonårige Dodo, den här nyfödde krabaten, samt ett annat barn, som tillhör någon vän och som jag på något vis blivit fostermamma åt. Analys, nån?
Separationsfasen.
"Kring åtta eller nio månaders ålder förändras barnet. Inte alltid särskilt märkbart - ofta mycket märkbart." Barnaboken, Anna Wahlgren.
Allt nedan är stulet från Livmodern som tagit det från nätet.
"Separationsfasen, det absolut jobbigaste språnget under barnets första år. Barnet klänger otroligt mycket, sover dåligt, äter dåligt, kan bli ilsk och gnällig och frustrationen är stor hos både vuxna och barn. Det är nu som det händer mest saker, många barn är otroligt frustrerade precis innan de lär sig krypa och när de bemästrar den konsten kommer nästa sak… mamma är inte samma individ som barnet! Barnet kan bli oroligt, speciellt vid insomning och under sömnen, och vaknar till flera gånger för att kolla så mamma finns kvar. Vid den här åldern har barnet sin första förälskelse, i mamma och pappa. Att få små kärleksbett, nyp, luggningar är inte ovanligt. Inte heller att få ett barn som verkar sitta fast på en som ett plåster. Ingen annan duger än mamma (och/eller pappa)."
Men lille gubben! Först plåtar vi, sen kramas.
Mama style.
Dodos pappa tycker om att sova med båda fötterna utanför täcket. Så att de får det lite kallt och gött. Han tycker för övrigt om att sova i utfrysta, iskalla rum. Det är visst något lite nöje med att krypa ner under ett svinigt kallt täcke inne i ett svinigt kallt rum och sedan vänta i evigheters evighet på att stackars KROPPEn ska ha värmt till det där.
Dodos mor tycker om att sova med ena benet utanför täcket. Ett under, ett över. Men det får å andra sidan gärna vara apigt varmt i rummet. Apigt. Plus att föredragen sovkostym vorde långärmad pyjamas med långa byxor till. Strumpor valfritt. Skarfs? Eventuellt. Morgonrock ses som bonus.
Nu gnyttade Dodo i sin säng och jag gick in för att se om honom. Istället för att proppa i en sån därn jävla nappjävel som jag tidvis slänger tvärs över rummet, smekte jag hans lilla bakhuvud och klappade om honom. Sedan arrangerade jag om honom. Det blev "mama style" idag.
Sleeping Mama style.
Dodos mor tycker om att sova med ena benet utanför täcket. Ett under, ett över. Men det får å andra sidan gärna vara apigt varmt i rummet. Apigt. Plus att föredragen sovkostym vorde långärmad pyjamas med långa byxor till. Strumpor valfritt. Skarfs? Eventuellt. Morgonrock ses som bonus.
Nu gnyttade Dodo i sin säng och jag gick in för att se om honom. Istället för att proppa i en sån därn jävla nappjävel som jag tidvis slänger tvärs över rummet, smekte jag hans lilla bakhuvud och klappade om honom. Sedan arrangerade jag om honom. Det blev "mama style" idag.
Sleeping Mama style.
Son of.
It's been one of those days. Eller nej, det har varit TVÅ såna där jävla dagar. Det är något med Dodo. Han har varit lite snorig några dagar och nu har han gnölat och gnölat och gnölat och tjutit och klängt så att jag hållt på att gå i bitar. Idag skulle jag träffa Kk och baby E för en fika men höll in i sista sekunden på att skicka sms och säga att jag struntade i alltihop. Att att ta sig utanför lägenheten med skrikhals i vagnen var alltför övermäktigt. Att jag valde att stanna hemma och dö i lägenheten istället. Men se! Jag tog mig ut! Jag fick en semla. Jag fick black hot n' nice coffee. Och Dodo var nästan godhjärtad hela tiden! Sedan kom jag hem precis så att Dodils far redan kommit hem. Ergo kunde jag krypa upp i soffan med ett japanskt bildpussel och slippa allt vad yl hette. Det gör mig inget alls att Mmö och jag ska åka på (romantisk) weekend. Inget alls.
Lilla torg.
Ja, där är de ju fan inte kloka.
Mobil.
Nu blir livet lite annorlunda igen. Det märker jag idag när jag äter frukost. När jag äter frukost och krafsar på ett japanskt bildpussel. Hör att det låter lite, kollar upp. Och då sitter Dodo med tre hyllor cd-skivor runt sig. Han kan liksom inte krypa än, men den senaste veckan har det hänt helt sjuka grejer. Det var ju bara i december som han började sitta redigt. Och så för några veckor sedan började han bocka sig. Och nu RÖR barnet på sig.
Han sitter liksom på det ena benet och hasdrar sig fram med händerna och det fria benet. Igår rörde han sig två meter. Idag ligger vi i myser i sängen och jag säger till honom att idag så ska vi krypa. Och så blir det ju nästan. Jag lämpar av honom vid valvet in till köket. Och bara på minuter har han tagit sig till skivställen och börjat plocka ner skiva på skiva på skiva.
Hur gör man nu? Måste man möblera om på något sätt? Det fanns dörrar till de här skivställen men de var så asfula mörktintade så jag slängde dem. Inte ens ner i källaren ville jag ställa dem, i väntan på bättre tider. Nu. Men jag låter honom hållas. Ska jag yla "nej nej nej nej nej" hela tiden annars? Förhoppningsvis kommer han på att skivor som inte snurrar i spelaren inte är så himla intressanta.
Nu väntar vi på något ord. Igår ljudade han sin första nasal! Och sa "ama"! Åh åh åh, lille palt.
Han sitter liksom på det ena benet och hasdrar sig fram med händerna och det fria benet. Igår rörde han sig två meter. Idag ligger vi i myser i sängen och jag säger till honom att idag så ska vi krypa. Och så blir det ju nästan. Jag lämpar av honom vid valvet in till köket. Och bara på minuter har han tagit sig till skivställen och börjat plocka ner skiva på skiva på skiva.
Hur gör man nu? Måste man möblera om på något sätt? Det fanns dörrar till de här skivställen men de var så asfula mörktintade så jag slängde dem. Inte ens ner i källaren ville jag ställa dem, i väntan på bättre tider. Nu. Men jag låter honom hållas. Ska jag yla "nej nej nej nej nej" hela tiden annars? Förhoppningsvis kommer han på att skivor som inte snurrar i spelaren inte är så himla intressanta.
Nu väntar vi på något ord. Igår ljudade han sin första nasal! Och sa "ama"! Åh åh åh, lille palt.
Mer Karin.
Min vän kulturredaktören gav mig kallocain av karin boye i födelsedagspresent som ett led i min hemsökning. Jag blev mycket glad. Jag har verkligen bara läst den här dikten som hon väste åt mig i torsdags, men nu ska jag även ge mig på hennes skönlitteratur. Jag har inte hört av henne sedan dess, bara kontemplerat över dikten och det faktum att det är vägen som är målet, eller hur det heter. I alla fall bjöd vi Karin till bords och pallade upp pocketen mot sockerpaketet. Så kunde hon stå där och trona, och beskåda oss när vi åt äggmackor. Bra.
Karin B. Del 2.
Torsdag kväll och fullmåne. Då är häxorna ute inatt och trollar för fulla muggar. Det är natten innan min födelsedag, så det måste ju båda gott. Kanske det var därför Karin boye var och hälsade på här i förmiddags?
I rörelse.
Jag har en läskig dam som läser nån gammal dikt för mig i huvet. Det är någon känd grej och så hör jag henne liksom som från en gammal knarrig inspelning på en grammofonskiva eller i en skrapig radio. Helt eftertänksamt och lite mästrande, lite som astrid lindgren.
Hon läser nåt i stil med:
"Den bästa dagen är alltid störst, den xxx dagen xxxxx vår törst...?"
Ja, jag vet inte rikigt. Men jävligt spooky är det. Fan, jag är ju ensam hemma ju! (Med "ensam" innebär jag, katten och sleeping Dodo.) Jag får tända lamporna.
EPILOG
(Efter googling visar det sig att det är dikten heter "I rörelse" och är skriven av Karin Boye (1900-1941). Då är det alltså Karin Boye som jag har i skallen! Vad vill du mig, gumman?)
Hon läser nåt i stil med:
"Den bästa dagen är alltid störst, den xxx dagen xxxxx vår törst...?"
Ja, jag vet inte rikigt. Men jävligt spooky är det. Fan, jag är ju ensam hemma ju! (Med "ensam" innebär jag, katten och sleeping Dodo.) Jag får tända lamporna.
EPILOG
(Efter googling visar det sig att det är dikten heter "I rörelse" och är skriven av Karin Boye (1900-1941). Då är det alltså Karin Boye som jag har i skallen! Vad vill du mig, gumman?)
I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Too much. Stuff.
Jag ska aldrig mera köpa en enda sak till genom hela världshistorien. Jag ska bara inhandla enstaka födoämnen, grejer med bäst-föredatum på, men thats it! Sedan Dodo fick sovrummet och vi boade sovrum i hobbyrummet blev det sista skriket att göra en transaktion på garderoberna. Klädkammaren skulle bli officiell garderob och den gamla garderoben skulle bli mer förvaringställe.
Men Oh. My. God!
Jag har så jävla mycket skit. Rent ut sagt. Så jävla. Jävla. Mycket skit.
Vi flyttade väl rummen i mitten av december. Sen behöver jag snickra lite hyllinsats i klädkammaren och det blev väl gjort för någon vecka sen. Ja, i fredags. Men sen dess!
Jag har bara burit och burit och burit. I både sovrummet och Dodos rum har högar fulla med skit etablerats. De har bara legat. Och stunkit! Och jag har burit och burit och burit. Och petat och petat och petat. Och jag har så mycket SKIT! Det kom till den punkten att jag började slänga grejer bara för att slippa ta ett beslut om var jag skulle placera det.
Men nu börjar det plana ut. Det borde verkligen det. Fastän ändå ligger det helt onämnbara grejer mitt på mattan och man bara ...pnö. Jag tittar på grejen. Jag tittar på soppåsen som blänger uppfodrande tillbaka. Jag tittar på grejen. JAG ORKAR INTE! Jag går därifrån.
Påminn mig om att jag aldrig mer i hela mitt liv ska införskaffa en enda pryl. Jag behöver absolut inte kläder, det har jag precis varteviga plagg tänkbart av. Jag har en helt hysteriskt pinsam samling SKOR! Hör ni?! Skor! JAG?! Och så har jag pjåtter pjåtter pjåtter pjåtter och allt pjåttret ska bo någonstans och jag blir. Argh! Åh!
Men Oh. My. God!
Jag har så jävla mycket skit. Rent ut sagt. Så jävla. Jävla. Mycket skit.
Vi flyttade väl rummen i mitten av december. Sen behöver jag snickra lite hyllinsats i klädkammaren och det blev väl gjort för någon vecka sen. Ja, i fredags. Men sen dess!
Jag har bara burit och burit och burit. I både sovrummet och Dodos rum har högar fulla med skit etablerats. De har bara legat. Och stunkit! Och jag har burit och burit och burit. Och petat och petat och petat. Och jag har så mycket SKIT! Det kom till den punkten att jag började slänga grejer bara för att slippa ta ett beslut om var jag skulle placera det.
Men nu börjar det plana ut. Det borde verkligen det. Fastän ändå ligger det helt onämnbara grejer mitt på mattan och man bara ...pnö. Jag tittar på grejen. Jag tittar på soppåsen som blänger uppfodrande tillbaka. Jag tittar på grejen. JAG ORKAR INTE! Jag går därifrån.
Påminn mig om att jag aldrig mer i hela mitt liv ska införskaffa en enda pryl. Jag behöver absolut inte kläder, det har jag precis varteviga plagg tänkbart av. Jag har en helt hysteriskt pinsam samling SKOR! Hör ni?! Skor! JAG?! Och så har jag pjåtter pjåtter pjåtter pjåtter och allt pjåttret ska bo någonstans och jag blir. Argh! Åh!
Systemlåda.
Idag har jag köpt en kamera. En dyyyyyr dyyyyr dyyyr dyyyyr tokig kamera för en jävla massans pengar. "Varför gjorde hon det för?" tänker ni.
Jo, för att jag slog sönder min kamera (My beloved!) det första jag gjorde på morgonen den första januari, tack för det 2011 och inga försäkringar fanns eller täckte eller alls så då tänkte hon: Nu tar jag chansen och gör något bra av det här.
Så istället för att köpa mig en ny liten kompaktlåda för sexhundra-spänn smaskade jag på och köpte en smaskig. För jag gillar ju verkligen att fota. Jag var på expert, elgigant, siba, onoff. Jag pratade med kamerapersonal. Jag googlade internet. När jag bestämt mig för en superfin visade en bisats på nätet att den inte kunde ta film.
VA?! Inte film!
Så usert. Så jag ringde expertkillen och frågade om den verkligen verkligen inte kunde ta film (för det kan väl alla?). Men det kunde den inte. Så då kände jag. Att ska jag ha en stor jävla klump till kamera så ska den kunna göra allt. Då ska vi inte sitta i framtiden UTAN filmer på Dodos första steg för att en stor dyr klumpkamera var ond.
Så jag mjölkade honom. För vi hade kommit bra överens. Jag frågade vilken kamera som var likvärdig, men MED film. Han sa en. Den skulle vara dyrare, sa han. Tusenlappar dyrare. Och det var den. På expert. Men inte på siba.
Så idag var jag i teknikbutiken i säkert en och en halv timme. Jag cyklade hem med en jättekasse på styret, för jättekameror kräver jättekassar.
Nu har jag laddat batteriet. Kopplat ihop min grej. Funderat på ett namn. Inte mansnamn. Läst instruktionsboken (för sånt tycker jag är kul). Och sen har jag plåtat och plåtat Kittie som troget blundar mot objektivet. För mitt hjärtas kärlek har ju gått och lagt sig.
Jag hoppas jag kommer älska den. Jag hoppas hoppas hoppas. Och att den inte ränner i backen som sin föregångare.
Jo, för att jag slog sönder min kamera (My beloved!) det första jag gjorde på morgonen den första januari, tack för det 2011 och inga försäkringar fanns eller täckte eller alls så då tänkte hon: Nu tar jag chansen och gör något bra av det här.
Så istället för att köpa mig en ny liten kompaktlåda för sexhundra-spänn smaskade jag på och köpte en smaskig. För jag gillar ju verkligen att fota. Jag var på expert, elgigant, siba, onoff. Jag pratade med kamerapersonal. Jag googlade internet. När jag bestämt mig för en superfin visade en bisats på nätet att den inte kunde ta film.
VA?! Inte film!
Så usert. Så jag ringde expertkillen och frågade om den verkligen verkligen inte kunde ta film (för det kan väl alla?). Men det kunde den inte. Så då kände jag. Att ska jag ha en stor jävla klump till kamera så ska den kunna göra allt. Då ska vi inte sitta i framtiden UTAN filmer på Dodos första steg för att en stor dyr klumpkamera var ond.
Så jag mjölkade honom. För vi hade kommit bra överens. Jag frågade vilken kamera som var likvärdig, men MED film. Han sa en. Den skulle vara dyrare, sa han. Tusenlappar dyrare. Och det var den. På expert. Men inte på siba.
Så idag var jag i teknikbutiken i säkert en och en halv timme. Jag cyklade hem med en jättekasse på styret, för jättekameror kräver jättekassar.
Nu har jag laddat batteriet. Kopplat ihop min grej. Funderat på ett namn. Inte mansnamn. Läst instruktionsboken (för sånt tycker jag är kul). Och sen har jag plåtat och plåtat Kittie som troget blundar mot objektivet. För mitt hjärtas kärlek har ju gått och lagt sig.
Jag hoppas jag kommer älska den. Jag hoppas hoppas hoppas. Och att den inte ränner i backen som sin föregångare.
Dodo måndag.
Dodo älskade älskade. Min fina vackra, mitt hjärtas kärlek. Jag tror att du sover oroligt inatt. Du har kurat ihop dig på fel lädd i sängen och ligger i fosterställning och hukar dig. Kanske ska jag sluta springa i ditt rum. Kanske ska jag sluta plocka in kläder, plocka skräp, byta lampor. Allt för att få komma in i den här sötklibbiga värmen och titta på dig, och ta och smeka och klappa och pussa. På allt som är du. Älskade barn.
Öppna förskolan.
Igår vad Dodo och jag på öppna förskolan för första gången. Okej att han är åtta månader och att jag inte lyckats få dit oss en enda gång än, men det har liksom inte behövts. Jag känner verkligen ingen idétorka vad jag ska hitta på när jag vaknar. Praktiskt taget varje dag har en quest, det är något som ska göras. När han var mindre räckte det med att bada honom som dagsaktivitet.
Men igår var vi där! Och det var väldigt trevligt och fint ordnat. Två kvinnor som hade hand om det, som kom och hälsade när de inte kände igen en. Det finns stora madrasser med kant på, de ser ut som kattmatskålar med låg kant och en diameter på 1,5 meter. De ligger på golvet där man kan sätta sina barn och så kan barnen socialisera utan en enda risk att de skadar sig. Dodo och jag satt i en sån mest hela tiden. Och Dodo fick både sin första bitchslap och puss (av en Tuva som var 10 månader).
Jag konstaterar att Dodo numer kan ställa sig på alla fyra! Han sitter på rumpan, lutar sig framåt och så på något sätt fäller han benen under sig så att de åker ut bakom honom och han kommer upp på alla fyra. Sedan glider han snabbt ner till att ligga på mage, och då kan han åla sig bakåt. Korvigt. Men det är väldigt häftigt!
Väldigt häftigt också att se alla andra barn! Öppningsrepliken för alla samtal var nog "Hur gammal är han eller hon?" (för att vi är pk-föräldrar vid möllan). De som bara var en eller två månader äldre var så mycket rörligare än Dodo. Han satt på rumpan och sträckte sig efter saker han ville ha. Bebisar, leksaker och de andra föräldrarnas hår. Så det är spännande att se hur han kommer utvecklas. Och att det går så jäkla snabbt!
När vi varit där en timme var det sångstund och då var Dodo egentligen nere för räkning och åmade sig och ålade sig och snackade på och gnuggade sig i ögonen. Men när kvinnorna började sjunga och spela gitarr satt han som ett ljus med sina runda stora ögon.
Sen var både han och jag alldeles alldeles slut. Men vi ska gå dit igen. Absolut flipp.
Men igår var vi där! Och det var väldigt trevligt och fint ordnat. Två kvinnor som hade hand om det, som kom och hälsade när de inte kände igen en. Det finns stora madrasser med kant på, de ser ut som kattmatskålar med låg kant och en diameter på 1,5 meter. De ligger på golvet där man kan sätta sina barn och så kan barnen socialisera utan en enda risk att de skadar sig. Dodo och jag satt i en sån mest hela tiden. Och Dodo fick både sin första bitchslap och puss (av en Tuva som var 10 månader).
Jag konstaterar att Dodo numer kan ställa sig på alla fyra! Han sitter på rumpan, lutar sig framåt och så på något sätt fäller han benen under sig så att de åker ut bakom honom och han kommer upp på alla fyra. Sedan glider han snabbt ner till att ligga på mage, och då kan han åla sig bakåt. Korvigt. Men det är väldigt häftigt!
Väldigt häftigt också att se alla andra barn! Öppningsrepliken för alla samtal var nog "Hur gammal är han eller hon?" (för att vi är pk-föräldrar vid möllan). De som bara var en eller två månader äldre var så mycket rörligare än Dodo. Han satt på rumpan och sträckte sig efter saker han ville ha. Bebisar, leksaker och de andra föräldrarnas hår. Så det är spännande att se hur han kommer utvecklas. Och att det går så jäkla snabbt!
När vi varit där en timme var det sångstund och då var Dodo egentligen nere för räkning och åmade sig och ålade sig och snackade på och gnuggade sig i ögonen. Men när kvinnorna började sjunga och spela gitarr satt han som ett ljus med sina runda stora ögon.
Sen var både han och jag alldeles alldeles slut. Men vi ska gå dit igen. Absolut flipp.
Onsdag.
Gick ner på stan. Köpte lite plast. Önskade att gatorna hade varit helt folktomma. Gick hem. Jävla skitdag.
Såillaärdetväländåinte.
När jag var ung var min mamma bäst. Vi kunde prata om allting. Sen tyckte jag att det blev svårare och svårare ju äldre jag blev. Idag blir det för mycket för mig och jag känner att jag behöver prata med någon. Har ingen aning om vem jag ska ringa? Vem känner mig tillräckligt väl? Vem har tid att lyssna?
Så tänker jag att ju mamma och jag ändå kommit mycket närmre varann sen jag födde Dodo. Nu ringer jag ju faktiskt henne. Ibland flera gånger i veckan. Så jag ringer henne idag. Och bölar. Bölar och bölar. Jag ylar om mina problem. Mamma förstår ingenting. Jag får inga sympatier. Däremot tycker mamma att "så illa är det väl ändå inte". På samma sätt som när jag höll på att gå under den här jävla pissommaren från helvetet med kolikbarn som fysiskt festade på mig som en flintastek så tycker hon att jag "tar i".
Det blir ett remisamtal. Så vi lägger på. Nu sitter jag och undrar, om det var så att jag nöjde mig med att bli avfärdad när jag var ung? Om det var på något sätt tröstande för mig att höra att mina problem var oviktiga, att det som jag tyckte var viktigt tyckte hon var petitesser. Att jag överdrev. Är det jag som ändrats? Eller är det mamma som gått från god lyssnare/problemlösare till släta-övertant. Är det något som kommer med åldern?
Så tänker jag att ju mamma och jag ändå kommit mycket närmre varann sen jag födde Dodo. Nu ringer jag ju faktiskt henne. Ibland flera gånger i veckan. Så jag ringer henne idag. Och bölar. Bölar och bölar. Jag ylar om mina problem. Mamma förstår ingenting. Jag får inga sympatier. Däremot tycker mamma att "så illa är det väl ändå inte". På samma sätt som när jag höll på att gå under den här jävla pissommaren från helvetet med kolikbarn som fysiskt festade på mig som en flintastek så tycker hon att jag "tar i".
Det blir ett remisamtal. Så vi lägger på. Nu sitter jag och undrar, om det var så att jag nöjde mig med att bli avfärdad när jag var ung? Om det var på något sätt tröstande för mig att höra att mina problem var oviktiga, att det som jag tyckte var viktigt tyckte hon var petitesser. Att jag överdrev. Är det jag som ändrats? Eller är det mamma som gått från god lyssnare/problemlösare till släta-övertant. Är det något som kommer med åldern?
I only wanna be with you.
Nu är jag officiellt arbetslös. Dodo och jag har varit på arbetsförmedlingen idag. Jag har ingen lust alls i världen att börja jobba igen. Mest känner jag att varför i helvete ska jag sitta på ett jävla kontor i tusen timmar varje dag med en aggressiv chef med kakmonstermun som hatar en som pesten när jag kan vara med min Dodo? Stoppa mat i hans lilla mun. Gnugga hans fötter med tvättlapp så att han kiknar av skratt. Pussa på honom. Lägga täcket om honom när han sover. Prata med honom när vi går en promenad med vagnen. Byta body på honom på morgonen. Bada honom i baljan. Det kan jag göra! Det älskar jag att göra! Tänk om man lever hela livet sen och sitter på det där jävla kontoret och kommer hem och stupar i säng och så är det en två dag lite helg och sen jobba jobba jobba och stupa i säng. Och vara irriterad på honom där emellan och skälla på den stackaren. Min stackare. Mitt hjärtas kärlek.
Iallafall ska vi åka till sthlm i februari för att hälsa på mina goda vänner. Jag har ju velat det länge. Men så kände jag att "NU! Nu gör ja't!" och så bara gjorde jag det. Bokade biljetter. Är lite orolig för tågresorna och en feisty spicy i knäet, men det borde gå. Vi har ju faktiskt tågat en hel del innan. Ser fram emot det jättemycket! Få träffa vännerna igen, och att Dodo får träffa dem. Plus att ju Fw själv också ska ha palt framåt våren och jag vill bara klämma och klämma och klämma på hennes kagge! Det blir succé.
Iallafall ska vi åka till sthlm i februari för att hälsa på mina goda vänner. Jag har ju velat det länge. Men så kände jag att "NU! Nu gör ja't!" och så bara gjorde jag det. Bokade biljetter. Är lite orolig för tågresorna och en feisty spicy i knäet, men det borde gå. Vi har ju faktiskt tågat en hel del innan. Ser fram emot det jättemycket! Få träffa vännerna igen, och att Dodo får träffa dem. Plus att ju Fw själv också ska ha palt framåt våren och jag vill bara klämma och klämma och klämma på hennes kagge! Det blir succé.
Dodils rum.
I julklapp av Mmö och mig fick Dodo ett eget rum. Jag kom på att han hade en massa möbler; säng, skåp, skötbord och att han lika gärna kunde ha alla sina möbler på samma ställe istället för att han skulle sova i ett rum och ha alla grejer i ett annat. Jag pitchade idén för Mmö. Jag frågade när vi skulle göra't.
"Efter nyår" var hans bistra svar (det här var i mitten av december).
"Eller till helgen!" svarar jag.
Det är bra att flytta barn till egna rum när de är sex månader. När de är 8-9 månader går de igenom en personlighetskris när de kommer på att de inte sitter ihop med mamma och pappa utan att de är egna karaktärer. Har egna identiteter. Då kan de må så dåligt att de dunkar huvudet i golvet för att lindra ångesten.
Så för Dodo, som då var sju månader, var det rappt som gällde.
Vi skulle genomföra flytten på en lördag. Jag hade bett Es komma hit och vara samtalspartner och verbalt stöd. Hon skulle inte behöva kånka, mest socialisera mig medan jag kånkade.
Så blev det fredag. Och Dodo var lite sjuk. Han var lite sjuk och hängig så han låg och sov mest hela eftermiddagen. Ibland vaknade han till och gnyttade och så somnade han om. Och där gick jag i lägenheten. Och fick emellanåt klappa på ett snorigt gnyttande barn.
Så då började det klia lite i bärtarmen. Och jag tänkte att jag kunde sätta igång lite så att vi inte stod där sen på söndag kväll i flyttbråte och ingen reda alls. Jag började skuffa lite. Skänken ut i vardagsrummet. Soffan ut i hallen. Jag messade Mmö att jag "började lite". När han kom hem var inget som förut. Dubbelsängen, inklusive allt annat, hade bytt rum. Dodos rum hade antagit form och ett varande. Vi hade fått ett nytt sovrum i det okända "lila rummet". Det var bråte överallt. Men det var gjort!
Nu har jag, som inte är något alls av en inredningsdesigner, designat min sons rum. Lite tema djur och natur och trädgård. Jag har fixat fint med skötbord och hylla, klistrade djur på väggen och rävgardiner i fönstret. Igår var Dodo och jag på rusta och ikky och införskaffade en liten gräsmattelik matta och ett litet knallrött bord som egentlige är ett avlastningsbord. Det är matchat med två pyttepinnstolar i trä, slabbigt målade i vitt. Lite trashy, lite schabby chic. Jag fann dem på emmaus, störtkär, 20 pix!
Idag har jag plockat och skruvat upp skalbaggelampa på väggen. Det är faktiskt väldigt fint. Väldigt, väldigt fint. Därinne ligger Dodo nu och sover med handen om en spjäla i spjälsängen och jag vet inte alls om han märkt att jag och hans far har flyttat ut.
Pinne för ego.
Jag har köpt mig en hög med plast som jag såg i en annons på blocket. Plasten lystrar till namnet "Peg perego" och är en barnvagn åt min son. Jag blev ju trött på att stånka runt med pansarvagnen och åla mig fram mellan gubbjävlar och lyktstolpar på stan och slita handlederna ur led. Så nu blev det gjort! Ett slag i saken. Peg perego is living with me.
I alla fall ville jag ha något sulkyaktigt, kom jag fram till. En mindre vagn med sitt och ligg-möjlighet. Nu har jag en sån i källaren. För den har jag fått via mina svärföräldrar från min svåger som har två vagnurväxta söner. Men ack! Den hade två minus. (För den var superfin!) Den hade crappy crappy fulhjul som det är på pansarvagnen. Vilket innebär att den också är sugen på att slita mina handledsvävnader i tu. Och så satt barnet vänt framåt. Oändringsbart. Framåt. Och är det något jag INTE gör, här i världen, är att jag sätter min åttamånaders lelle lelle älsklingspalt alldeles oskyddat med ansiktet FRAMÅT.
(Den verkliga ironin med det här är att mina svärföräldrar och min mor vid tillfälle under en middag gaddade ihop sig i någon slags hetsig diskussion om det här; hur jävla urbota jävla (fast de sa inte så, för de svär inte) hysteriskt jävla skitidiotDUMT det är att vagnar är framåtvända. Och hur absolut huvudlöst det är av precis vem som helst vagntillverkare att tro att en liten palt under 3-4 år skulle vilja sitta vänd IFRÅN sin mamma eller pappa. Då lyssnade jag bara med ett halvt öra och kunde inte riktigt bry mig mindre och flinade lite i mjugg åt denna fyrtiotalist-känsloyttring, men all right. Nu är jag där själv.)
Jag (och hans far) är hans klippa. Vi är hans allt. På samma sätt som han är vårt. Hör han ett oväntat ljud tittar han direkt på någon av oss för att läsa av vår reaktion. Ser vi oroliga ut, blir han orolig och börjar gråta. Ser vi lugna och coola och allt-är-normalt ut, är han också lugn. Att han skulle sitta stirrande ut i intet där vi inte kunde ha ögonkontakt med varandra och söka tryggheten hos varandra finns inte på kartan.
Men så visar det sig att det inte existerar vagnar där barnet är vänt mot föraren. I alla sulkygrejer sitter the toddlers oavskärmat ut stirrar ut i vida världen. Jag letar och letar och letar. Mejlar till säljarna av blocketvagnarna och frågar om det går att ha barnet vänt mot sig. Det går det inte. Eller så får jag googla mig fram till märke och modell själv. Och det går inte.
När jag googlar typ på "+sulky +bakåtvänd" möts jag av tusen och åter tusen familjeforumstrådar där desperata föräldrar skriker ur sin ångest varför det fan i helvete inte finns någon vagnjävel där barnet sitter vänd mot en?!
(Det gör det, för objektivitetens skull. Men det är extremt ovanligt och då får du satsa på en åttatusenkronorsbugaboo om du vill ha en.)
Jag vill inte köpa en bugaboo för åttatusen. Jag hade tänkt mig en femhundring.
Men en DAG! Jag går in på morgonen. Fast jag har varit inne på kvällen innan. Och SE! Där vorde den! En bit plast!! Jag panikmessar säljaren. Jag säger; Jag kan komma nu! Idag! Direkt!! Hon hör av sig efter en stund. Och se! Hon vill att jag ska komma(!!!!)
På eftermiddagen tar jag büssen till lünd. Jag möter upp min karl ute i ingenstans mellan en kohage och en massa radhus. Vi kör hem till kvinnan. Hon visar oss en bit plast. Den har fyra (eller åtta) högroterande (men ack så låsbara) pyttehjul. Den är i tusen procent plast. Den är från italien. Och den heter peg perego. Jag provrullar den lite i hennes trapphus. Jag tycker den ser stor ut. Den luktar nästan plast. Vi tar den.
Nu har jag varit ute och kört min peg perego två gånger mot allt bättre vetande i världen i snöhelvetet och gloppet. It is not made for swedish norrlandswinter, (vilket det ju tyvärr är i skåne nu), it is from ITALY. Men det skiter jag i. För jag har inte köpt den för att köra den i svensk norrlandsvinter. Sånt där kan de ju hålla på med där de gillar sånt, i norrland. Jag har köpt den för att som gelatomamma glida fram över estraderna i malmöitiskt tropikklimat. Och i butikerna svingar jag mig fram som en lian! Den vänder på en femöring! På en femöring! Jag kan gå rakt in i en hiss och rakt ut ur den! Så någonstans finns det en kärlek. Mellan perego och jag. Idag droppar det från taken och jag som vanligtvis är så lycklig så lycklig är så extra lycklig nu.
Liten ordlista: (Enligt google translate)
Peg: Pinne
Peg pe: Pe pinne
Peg per: Bindningen till
Peg pere: Peg päron
Peg per ego: Pinne för ego
I alla fall ville jag ha något sulkyaktigt, kom jag fram till. En mindre vagn med sitt och ligg-möjlighet. Nu har jag en sån i källaren. För den har jag fått via mina svärföräldrar från min svåger som har två vagnurväxta söner. Men ack! Den hade två minus. (För den var superfin!) Den hade crappy crappy fulhjul som det är på pansarvagnen. Vilket innebär att den också är sugen på att slita mina handledsvävnader i tu. Och så satt barnet vänt framåt. Oändringsbart. Framåt. Och är det något jag INTE gör, här i världen, är att jag sätter min åttamånaders lelle lelle älsklingspalt alldeles oskyddat med ansiktet FRAMÅT.
(Den verkliga ironin med det här är att mina svärföräldrar och min mor vid tillfälle under en middag gaddade ihop sig i någon slags hetsig diskussion om det här; hur jävla urbota jävla (fast de sa inte så, för de svär inte) hysteriskt jävla skitidiotDUMT det är att vagnar är framåtvända. Och hur absolut huvudlöst det är av precis vem som helst vagntillverkare att tro att en liten palt under 3-4 år skulle vilja sitta vänd IFRÅN sin mamma eller pappa. Då lyssnade jag bara med ett halvt öra och kunde inte riktigt bry mig mindre och flinade lite i mjugg åt denna fyrtiotalist-känsloyttring, men all right. Nu är jag där själv.)
Jag (och hans far) är hans klippa. Vi är hans allt. På samma sätt som han är vårt. Hör han ett oväntat ljud tittar han direkt på någon av oss för att läsa av vår reaktion. Ser vi oroliga ut, blir han orolig och börjar gråta. Ser vi lugna och coola och allt-är-normalt ut, är han också lugn. Att han skulle sitta stirrande ut i intet där vi inte kunde ha ögonkontakt med varandra och söka tryggheten hos varandra finns inte på kartan.
Men så visar det sig att det inte existerar vagnar där barnet är vänt mot föraren. I alla sulkygrejer sitter the toddlers oavskärmat ut stirrar ut i vida världen. Jag letar och letar och letar. Mejlar till säljarna av blocketvagnarna och frågar om det går att ha barnet vänt mot sig. Det går det inte. Eller så får jag googla mig fram till märke och modell själv. Och det går inte.
När jag googlar typ på "+sulky +bakåtvänd" möts jag av tusen och åter tusen familjeforumstrådar där desperata föräldrar skriker ur sin ångest varför det fan i helvete inte finns någon vagnjävel där barnet sitter vänd mot en?!
(Det gör det, för objektivitetens skull. Men det är extremt ovanligt och då får du satsa på en åttatusenkronorsbugaboo om du vill ha en.)
Jag vill inte köpa en bugaboo för åttatusen. Jag hade tänkt mig en femhundring.
Men en DAG! Jag går in på morgonen. Fast jag har varit inne på kvällen innan. Och SE! Där vorde den! En bit plast!! Jag panikmessar säljaren. Jag säger; Jag kan komma nu! Idag! Direkt!! Hon hör av sig efter en stund. Och se! Hon vill att jag ska komma(!!!!)
På eftermiddagen tar jag büssen till lünd. Jag möter upp min karl ute i ingenstans mellan en kohage och en massa radhus. Vi kör hem till kvinnan. Hon visar oss en bit plast. Den har fyra (eller åtta) högroterande (men ack så låsbara) pyttehjul. Den är i tusen procent plast. Den är från italien. Och den heter peg perego. Jag provrullar den lite i hennes trapphus. Jag tycker den ser stor ut. Den luktar nästan plast. Vi tar den.
Nu har jag varit ute och kört min peg perego två gånger mot allt bättre vetande i världen i snöhelvetet och gloppet. It is not made for swedish norrlandswinter, (vilket det ju tyvärr är i skåne nu), it is from ITALY. Men det skiter jag i. För jag har inte köpt den för att köra den i svensk norrlandsvinter. Sånt där kan de ju hålla på med där de gillar sånt, i norrland. Jag har köpt den för att som gelatomamma glida fram över estraderna i malmöitiskt tropikklimat. Och i butikerna svingar jag mig fram som en lian! Den vänder på en femöring! På en femöring! Jag kan gå rakt in i en hiss och rakt ut ur den! Så någonstans finns det en kärlek. Mellan perego och jag. Idag droppar det från taken och jag som vanligtvis är så lycklig så lycklig är så extra lycklig nu.
Liten ordlista: (Enligt google translate)
Peg: Pinne
Peg pe: Pe pinne
Peg per: Bindningen till
Peg pere: Peg päron
Peg per ego: Pinne för ego
Är glaset halvfullt?
Gammelmormor/farmor ger varsin kanin till Dodo och hans färska syssling i julklapp. Det är varsin kanin. Den ena har en blå tröja. Den andra en röd. Dodo får den blå. Och hans mor som är så in-i-helvete-satans-jävla-skittrött på allt vad fulblått (OCH grått!) (OCH grönt!) (OCH brunt!) heter, tittar lite avundssjukt på sin kusin vars gossebarn fått en kanin med RÖD tröja. Då säger kusinen:
"Vi har redan en sån här kanin med röd tröja" och vips passerar två stycken kaniner varandra i luftrummet ovanför fikabordet. Så blir Dodo stolt ägare till en kanin med RÖD tröja.
Dodos mamma döper snabbt kaninen till anna karenina men kan sen ändå inte känna sig helt nöjd. Hon ser ju liksom så bar ut, kaninstackaren. Nertill. Kalleankasyndromet. Så det är inte så att jag ser en kanin med tröja. Jag ser en kanin utan byxor.
Blottarbunny 2011 collection.
"Vi har redan en sån här kanin med röd tröja" och vips passerar två stycken kaniner varandra i luftrummet ovanför fikabordet. Så blir Dodo stolt ägare till en kanin med RÖD tröja.
Dodos mamma döper snabbt kaninen till anna karenina men kan sen ändå inte känna sig helt nöjd. Hon ser ju liksom så bar ut, kaninstackaren. Nertill. Kalleankasyndromet. Så det är inte så att jag ser en kanin med tröja. Jag ser en kanin utan byxor.
Blottarbunny 2011 collection.
Dodododododo - Årskrönikan.
Det konstiga med 2010 var att det blev som två delar. Första delen av året var nästintill vanligt liv. Jag var nästan mig själv. Året delades upp när jag i maj födde min och Mmös son. Vad kan man säga? Allt började handla om honom, och enbart om honom. Dodo. Vår Dodo. Älskade, älskade. Har det någonsin funnits en tid då du inte funnits? Jag tror ju att du suttit här vid mina fötter och tuggat på datorsladdar och tatuerarvisitkort sedan tidens början. Lille palt. Men jag har som vanligt läst igenom alla blogginlägg från året som gått för att göra en tjusig sammanfattning. So here goes.
Januari. Jag var gravid i femte månaden och rätt tjock. Jag tapetserade om vår hall som visade sig inte ha fyra hörn utan åtta. Och sju dörröppningar. Varav två valv. Och takbjälke. Med fjärilsmönsterpass! Jag hade byggarebobbyxor på mig och blev mycket trött. Sen fick jag (halleluja!) förlängt mitt vik från sista mars till sista april. Succé! (Och halleluja!) Vilket innebar att jag skulle två två dagars ledigt innan bebben skulle födas.
Februari. Jag åkte till sthlm och hälsade på goda vännerna där. Jag bodde hos fina Fw och hennes blivande och hade eget rum där det bodde en katt inte helt olik min egen Kitty kross. Jag var trött och tjock gick och la mig och somnade klockan nio på kvällarna.
Mars. Vi såg four tops och the tempations in konsert på baltiska hallen. Mallewall och jag bebisshoppade loss på ullt (ared). Jag räknade ner. Jag var trött och tjock och vi gick på profylax. Jag lagade pastasås av fiskbullar.
April. Mina allrafinaste vänner från sthlm gjorde en roadtrip och kom och hälsade på mig och klämde på min mage! Vi drog lite vepor runt möllan, gick på loppis på drottningtorget, tittade på bron och brunchade på tröls jins. Fredagen den trettionde april gick jag ut sista gången från kontoret! Dodo beräknades födas måndagen den tredje. Hans syssling hade fötts några veckor innan.
Maj. På måndagen var vi hos barnmorskan. På tisdagen grät jag en skvätt för att jag var så uttråkad. På onsdagen åkte jag ut och cyklade. När jag kom hem fick jag ont i magen och sexton timmar senare låg en liten skakig darrig blodig palt på mitt bröst. Mitt livs stora kärlek. Tre dagar på bb. Sedan invänjandet vid ett nytt liv i dubbel bemärkelse. Amning, skötning, sovning. Nätter som inte alls var så farliga som beväntat. Men han skrek mycket, det visade sig att han hade kolik. Jag gick hemma och blev mamma.
Juni. Maj var kall och juni jävlig varm. Jag satt hemma med mitt skötebarn och skötte honom. Det var mest patt-patt-patt-patt och skrik-skrik-skrik-skrik hela tiden. Jag fick se KIZZ! Sen åkte min bror och jag på min kusins bröllop och hade därefter några fantastiska dagar i linköping och jönköping.
Juli. Dodo log! Jag tatuerade mig på magen. Det kanske inte var supersmart, med nära passerade förlossningssmärtor i minnet. På grebofestivalen headlinade Mmö återigen. Det var så jävla jävla äckligt varmt. Lätt och cykla till havet med skrikbarn under armen.
Augusti. Sthlm för mer bröllop; Fk blev Fw med hela svenska folket. Dodo var hos min mor i link och kom sen upp och hämtade mig. Sen fetregnade sonispherefestivalen så fetbort. Dodo fick en syssling. Jag såg en älg!
September var bra. Dodo och jag hade funnit varandra och var de såtaste vänner. Hela dagarna promenerade vi, fikade, tittade på himlen. Kk födde Baby E.
Oktober. Dodo och jag var och hälsade på hos min bror i gbg. Sen fick jag total härdsmälta och åkte bort - SJÄLV! - en helg. I slutet av månaden födde allrabästis äntligen baby m, som jag lovade älska som om hon varit min egen.
November. Dagliga långpromenader i dagsljus gjorde mig pigg och glad. Jag stickade strumpor, byggde ett skötbord och lagade babysizemat. Dodo fyllde ett helt halvår. Han fick en gåstol som blev succé.
December. Dodo och jag åkte citytunneln. Sen flyttade Mmö och jag ut ur sovrummet för att istället inrätta Dodos eget rum där. Själva flyttade vi till hobbyrummet som förvissades någon annan stans. Jul firades hos min mormor, nyår hos Es. På tolvslaget låg Dodo utslagen på Es säng och Mmö och jag stod och knödde i balkongdörren för alla andra hade gått ner till havet. Vi gjorde ingenting. Vi pussades inte ens. Jo! Mmö meckade en pyttesnus åt mig som kajan körde in i munnen. Jaja.
Det var alles. Ser ni någon röd tråd? Jag tror inte att det här är riktigt samma blogg som jag startade för god knows how long. Det här är ju fan mest ...barn. Iallafall får jag sådan ångest för att jag tycker att 2011 låter så crappy på nyårsafton att jag har svårt att skaka det av mig. Plus att jag fyller nåt crappy ojämnt som låter ännu värr. Men sån ska man inte vara. Jag ska tänka att det är året som Dodo kommer säga "mamma". Där kom han igen!
Kärlek och respekt.
Alles eder.
C.
Januari. Jag var gravid i femte månaden och rätt tjock. Jag tapetserade om vår hall som visade sig inte ha fyra hörn utan åtta. Och sju dörröppningar. Varav två valv. Och takbjälke. Med fjärilsmönsterpass! Jag hade byggarebobbyxor på mig och blev mycket trött. Sen fick jag (halleluja!) förlängt mitt vik från sista mars till sista april. Succé! (Och halleluja!) Vilket innebar att jag skulle två två dagars ledigt innan bebben skulle födas.
Februari. Jag åkte till sthlm och hälsade på goda vännerna där. Jag bodde hos fina Fw och hennes blivande och hade eget rum där det bodde en katt inte helt olik min egen Kitty kross. Jag var trött och tjock gick och la mig och somnade klockan nio på kvällarna.
Mars. Vi såg four tops och the tempations in konsert på baltiska hallen. Mallewall och jag bebisshoppade loss på ullt (ared). Jag räknade ner. Jag var trött och tjock och vi gick på profylax. Jag lagade pastasås av fiskbullar.
April. Mina allrafinaste vänner från sthlm gjorde en roadtrip och kom och hälsade på mig och klämde på min mage! Vi drog lite vepor runt möllan, gick på loppis på drottningtorget, tittade på bron och brunchade på tröls jins. Fredagen den trettionde april gick jag ut sista gången från kontoret! Dodo beräknades födas måndagen den tredje. Hans syssling hade fötts några veckor innan.
Maj. På måndagen var vi hos barnmorskan. På tisdagen grät jag en skvätt för att jag var så uttråkad. På onsdagen åkte jag ut och cyklade. När jag kom hem fick jag ont i magen och sexton timmar senare låg en liten skakig darrig blodig palt på mitt bröst. Mitt livs stora kärlek. Tre dagar på bb. Sedan invänjandet vid ett nytt liv i dubbel bemärkelse. Amning, skötning, sovning. Nätter som inte alls var så farliga som beväntat. Men han skrek mycket, det visade sig att han hade kolik. Jag gick hemma och blev mamma.
Juni. Maj var kall och juni jävlig varm. Jag satt hemma med mitt skötebarn och skötte honom. Det var mest patt-patt-patt-patt och skrik-skrik-skrik-skrik hela tiden. Jag fick se KIZZ! Sen åkte min bror och jag på min kusins bröllop och hade därefter några fantastiska dagar i linköping och jönköping.
Juli. Dodo log! Jag tatuerade mig på magen. Det kanske inte var supersmart, med nära passerade förlossningssmärtor i minnet. På grebofestivalen headlinade Mmö återigen. Det var så jävla jävla äckligt varmt. Lätt och cykla till havet med skrikbarn under armen.
Augusti. Sthlm för mer bröllop; Fk blev Fw med hela svenska folket. Dodo var hos min mor i link och kom sen upp och hämtade mig. Sen fetregnade sonispherefestivalen så fetbort. Dodo fick en syssling. Jag såg en älg!
September var bra. Dodo och jag hade funnit varandra och var de såtaste vänner. Hela dagarna promenerade vi, fikade, tittade på himlen. Kk födde Baby E.
Oktober. Dodo och jag var och hälsade på hos min bror i gbg. Sen fick jag total härdsmälta och åkte bort - SJÄLV! - en helg. I slutet av månaden födde allrabästis äntligen baby m, som jag lovade älska som om hon varit min egen.
November. Dagliga långpromenader i dagsljus gjorde mig pigg och glad. Jag stickade strumpor, byggde ett skötbord och lagade babysizemat. Dodo fyllde ett helt halvår. Han fick en gåstol som blev succé.
December. Dodo och jag åkte citytunneln. Sen flyttade Mmö och jag ut ur sovrummet för att istället inrätta Dodos eget rum där. Själva flyttade vi till hobbyrummet som förvissades någon annan stans. Jul firades hos min mormor, nyår hos Es. På tolvslaget låg Dodo utslagen på Es säng och Mmö och jag stod och knödde i balkongdörren för alla andra hade gått ner till havet. Vi gjorde ingenting. Vi pussades inte ens. Jo! Mmö meckade en pyttesnus åt mig som kajan körde in i munnen. Jaja.
Det var alles. Ser ni någon röd tråd? Jag tror inte att det här är riktigt samma blogg som jag startade för god knows how long. Det här är ju fan mest ...barn. Iallafall får jag sådan ångest för att jag tycker att 2011 låter så crappy på nyårsafton att jag har svårt att skaka det av mig. Plus att jag fyller nåt crappy ojämnt som låter ännu värr. Men sån ska man inte vara. Jag ska tänka att det är året som Dodo kommer säga "mamma". Där kom han igen!
Kärlek och respekt.
Alles eder.
C.
