Transparent tejp.
Idag sitter jag på golvet och skriver, eftersom jag inte har en stol. Jag har inte en stol, för stolen ligger i duschen. Eller ja, den fantastiska biten plast som man sitter på ligger i duschen, själva bendelen till den står borta vid spegeln, invirad och igentejpad med gul-svart nettopåse så att det ser ut om varningsplast. Och plåtbiten som sammanlänkar benen med sitsen ligger bredvid, invirad den också, och på en av plåtrören sitter de fyra skruvarna som jag skruvat bort, ordentligt tejpade.
Mamma kommer att ta min dator strax, kom jag på, datorn som är min. Hon kommer faktiskt ta alla saker som jag äger och har och köra iväg dem i sin bil och packa in någon annanstans. Inte ens sängen kommer jag få ha kvar. Eller, det är ju egentligen bara en tältsäng som min vän mallewall hade godheten att lämna kvar då hon hade varit på besök. Så nu blir det luftmadrass igen. Ångest, och gnid och kasta sig från sida till sida och mardrömmar och ingen sömn, hela nätterna. Den riktiga sängen sålde jag för flera veckor sen, kanske månader, till en kille från tyskland som hette Fleischmann och som behövde den för att ha något att sova i när hans långdistansförhållandetjej kom på besök. Från tyskland.
Det känns som att jag håller på att bli abducted by aliens. I ska också flytta och det är en sån fantastisk skön sak att veta. Det blir inte bara jag som drar, som bangar. Jag vet att hon också försvinner, och i och med det vet jag att saker inte hade varit detsamma på Lappis. Och hade jag valt att stanna kvar hade jag inte haft lika mycket att stanna för.
Jag ylar och tjuter till mamma i telefon. "Varför GJORDE han så FÖR?!!" Mamma är pedagogisk och vänligt medlande. Jag försöker tygla mig att inte bara bli förbannad, på henne också, och slänga på luren i örat. Andandes lyssnar jag. Vet att mamma kommer komma till en summa summarum, vet att hon sedan alldeles omärkligt kommer att leda mig över på att prata om sådant som inte handlar om sorg, skjuta sig i huvet, oförstående partners och förbannat raseri. Och att det inte kommer göra vidare mycket alls.
"Det är så du känner" säger mamma. "Och det är bara du som kan bestämma vad du vill göra." säger mamma. Hon hade inte reagerat så, som jag. Men hon är så lugn. Hon är från ena sidan av släkten. Jag har fått mitt fantastiska humör från den andra sidan. Min bror är som mamma.
Det känns som att jag håller på att bli abducted by aliens. Jag soldatpackar alla lådor maniskt. Viker och vänder och rullar hårt-hårt. Så att jag får ont i händerna. Ibland tejpar jag i långa banor med bred tejp.
"Silvertejp?" säger mamma.
"Nej." säger jag.
"Brun tejp?" säger mamma.
"Nej." säger jag. "Genomskinlig tejp." I love transparent bredtejp.
Nästa vecka kommer att bli en golden age. Det blir jag... ...och stereon som inte fungerar... ... och ett tomt skåp... ....och ett hundrapack värmeljus och färgade blockljus som väntar på att brännas ner... ...luftmadrassen och en liten bordslampa... ...en filt och en ful konstig växt. Och så jag, som inte kommer hitta en biljett till slutdestination.
http://-salvation.
Jag tror inte att internet kommer göra mig lycklig, konstaterar jag idag. Efter att jag varit och knackat på hos den stackars febersjuka I och visat henne min nya fina nyckelknippa, låser jag in mig på rummet. Konstaterar att toalampan stått tänd hela dagen. Äter en banan och hivar i två banankartonger i garderoben. Sätter på datorn och sätter på en skiva. När jag har kollat den sida som jag skulle kolla inser jag att det är alles. Eftertänksamt äter jag en clementin och tittar in i multipixliga skärmen. Bläddrar planlöst i snabbmenyn. Får tänka för att komma på vart jag ska. Så att det knakar. Jag ska ingenstans. Så en vän halvtimme efter att jag kommit hem, och redan räknat bort köket som en tillflyktsort tack vare den kompiskära mannen som numera huserar där med sina miljoner små högljudda, fruktansvärda kottar till vänner, inser jag att inget mer fanns att göra. En ganska tröstande tanke egentligen. Att slå sig ner på fällsängen och flappa mellan kanalerna är det som finns som alternativ, sålänge jag inte ska spendera min kväll med att göra rent hushållsnyttiga saker.
Nej, Internet kommer inte att göra mig lycklig. Kanske borde jag redan förstått det, eftersom jag spenderar bokstavligen hela dagarna framför skärmen och kollar mejlen en två-tre gånger i minuten. Förbluffande när intet nytt mejl kommit in. Förbluffande när jävlasatans facebooken blickar blankt tillbaka mot mig. Näe, inte fan är jag lycklig i sal MA219. Att jag överhuvudtaget tror att lilla datorn på sidobordet kommer att ge mig någonting över huvudtaget är om inte så bara en dråplig, men en nästintill infantilt idiotisk tanke.
Men visst hade det varit skönt! Och visst hade det varit en lättnad. Det tar en och en halv minut för datorn att värma upp. En och en halv minut och sen alldeles fantastisk, virtuell lycka över mitt höstångestbleka fräkenansikte. Men det blir nog inte så. Och idag i studentrummet på studentområdet ser jag mig villrådigt omkring och undrar vad fan jag ska ta mig till.
Människohjälp.
I alla fall var det relativo svalt men solen sken nerifrån söder och allt kändes rätt så bra. Så sprang jag på en vän till Eh som jag känner lite sådär jag också, och vi har träffats vid massor tillfällen, fester och så. Han hade lockigt hår och lång halsduk och han hälsade på mig och vi kramades och började prata bara sådär. En lång stund. Han hade en pärm på armen. Sen började han prata om pärmen på armen. Och så visade det sig att han var en sån därn ge-mig-pengar-raggare på stan som man får ta långa omvägar runt. Inte en "vad har du för abonnemang"-raggare, men "hej och ursäkta, har du tid en stund, jag heter xx, vet du om att barn håller på och svälter och dör i afrika"-raggare. Och då vred jag mig lite omärkligt i min jacka. Och ville gärna paradera rätt så omgående ner för stora södergatan och skänka mina pengar till erikshjälpen istället. Och kånka med mig högfotade glas hem. Men gullig var han. Och svår var han. Och det är en ganska enkel kakbit att parera dem när de står som vanligt, men en vän-vän kändes svårare att bara blåsa av med en argsint handflatevinkning.
Femtio spänn ville han ha. I månaden. Och han sa att vår gemensamma vän Eh var med. Så jag kände efter i bröstet och är det någon som jag har ofantliga mängder respekt för och som lyser med en sådan jävla pondus så är det hon.
Och eftersom det var sol på stora södergatan och det snart var sommar och jag skickat iväg över trettio arbetsansökningar, så gav jag med mig. På minimibeloppet.
"Men jag går ur direkt om jag inte får nåt jävla sommarjobb" sa jag trevligt.
Det tyckte han var reko. Och hade en rekordelig genomgång av hur enkelt det var att gå ur, om det skulle bli så.
Det höll på att bli så. Men sen blev det inte så. Och sen när de ringde från mitt fantastiska sommarjobb och sa att de ville ha mig så kändes det ju inte alls som det tog emot så mycket att de där stackars barnen som grät och svalt inte behövde göra det mer eftersom jag fanns och jag var god.
Idag ringde det i telefonen när jag låg och masade på sängen och mådde ganska dåligt som jag brukar göra när jag kommer hem från ex-jobbet. Jag svarade så att det lät som jag var full.
Det var en tjej som hette malin som ringde. Hon ringde från företaget. Jag tänkte att hon ville göra en gallup. Jag brukar ställa upp på dem.
"Jag ville backa tacka för att du är givare hos oss" sa hon eller nåt liknande. Så jag reagerade som jag kände att jag ville göra. Jag asgarvade henne i örat. Öppnade munnen till fullo och brölade ut osammanhängande stavelser.
"Jasså var det så roligt?" sa hon. "Ja" sa jag. "Det är inte så himla jobbigt."
Sen blev det ett svårförståligt samtal där jag undrade om det var allt hon velat, om det var något annat som hon ville, och vad som eventuellt komma skulle att hon ville. Men det blev ganska harmlöst. Småkonstigt, men ofarligt. Hon tackade och sa att mina femtio spänn var bra och frågade om jag fått tidningen och om jag tyckte den var bra. Och jag som i ärlighetens namn aldrig öppnat tidningen sa att det var en trevlig tidning och att jag gått med på grund av vännernas grupptryck. Sen frågade hon om jag hade några frågor, för då kunde jag ställa dem till henne just då i detta då. Det tyckte jag var konstigt. Annars kunde jag gå in på den bra hemsidan, sa hon. Annars kunde jag ringa henne igen. Hon kändes ung.
Sen la vi på.
I alla fall hittade jag aldrig några glas på erikshjälpen på stora södergatan i lund där det förresten allt som oftast är skrattretande höga priser. Men det gjorde jag sen när jag åkt hem och knallat runt hörnet på den lokala emmausen och införskaffade fyra sköna drink-drinkglas med svart fot i glas för nätta tjugo spänn. I dem serverade jag sedan hysteriska margarita som var så jävla starka och sjuka och det nästan inte var någon alls som ville dricka dem. Men med kärlek var de gjorda. Mallewall hade saltat kanten på glasen och hennes man hade finkrossat isen och jag hade blandat med sån omsorg de rätta ingredienserna efter exakta mått och shakeat dem i shakern. Vi stor fyra i en högtidlig geometrisk fyrkant sedan och höjde våra glas till himlen och slog dem varsamt samman. Sen drack vi. Och när mina läppar rörde innhållet såg jag i kråkögonvrån mallewall hur hon simultant drack och sedan på samma sätt som jag på samma gång svalde, grinade illa, och slet glaset från kroppen. En minut senare försökte vi skänka bort dem till mindre bättre vetande. Mmös fantastiska trummisvän tog emot min, för han gillade minsann margarita, sa han. Sedan drack han. Och kommenterade:
"Antingen är den jävligt stark. Annars är den jävligt äcklig."
På upphällningen av kvällen när mmö var the last one standing satte han sig med stjärten på duken och rev ner den på golvet med ett av glasen på sig medföljande.
