Carrosell's one moment of clarity

Mmö är flygrädd och jag är flygrädd. Det verkar ju alldeles perfekt då att vi ska ge oss ut på en sjujävla flygresa. I kånken har jag packat damtidning (läs kärring- för det är fan inget veckorevync-r-a-p.), två roliga spel, Gösta Berlings saga inhandlad idag och secondhand för femton spänn, korsord, grått garn och rosa garn, virknål (som säkert kommer att slitas ur min hand med våld i tullen), en annan bok om katter också secondhand tio spänn.
Satan i gatan. Jag kommer ha så tråkigt Jag kommer ha så tråkigt och mmö kommer ha så tråkigt. Eventuellt också vara tråkig. Men jag är också tråkig att resa med. Jag är fan värst! Långa stunder sitter jag och vill leka lekar och tycker tjugo frågor är en jävla höjdare och petar i överarmen med ett argvässat pekfinger, resten av tiden är jag manisk, jag svettas, jag mår dåligt och jag vill hem. Ständigt med trampande fötter.

"Men det har du väl inte varit innan?" säger Mmö när jag säger att jag är orolig inför flygresan. "Nähe" säger jag. "Men du då? Vad ska du ha för jävla ångest?" Mmö och jag har flygit till korsika och till prag. När vi flög ner till korsika fick mmö ont i öronen och mådde jävla dåligt och sa att han absolut inte tänkte flyga hem igen. Så det blev jobbigt, för han är så jävla envis. Speciellt eftersom korsika är någon sorts ö. Det var ju inte bara att hyra varsin cykkel. Men det här bottnade i alla fall i någon sorts skräck.

Vi pratade om det i bilen när jag körde oss hem efter att vi varit hos svärföräldrarna och jag tvättat kläder och min svärmor plockat med mina behåar och jag kände jäkla lättnad över att min troslåda är snarlik en treårings och inget jävla porr fanns i sikte och ätit middag. Det är bra att prata om saker. Om sina känslor. Men det var det inte igår! Jag berättade om den skräck jag kände och den utsatthet som finns med flygplan och Mmö började berätta helt crazy saker om motorer som exploderade i luften och helvete och skit. Vi kom ingenstans. Istället fick jag bara upp en massa nya fan skräckscenarion och min backuptröst om flygvärdinnornas helt hysteriska risktillägg OM det funnits en risk att man skulle kracha och drunka ihjäl och brinna upp i oceanen kändes ganska vek. Vi fick avbryta. Vi konstaterade att vi båda kände oss lite oroliga och att vi fick hålla varandra i handen.

Men visst har jag flugit en del och jag har ju slöflugit helt oseriösa tramsresor som last-trip-from-stockholm med sas och den hysteriska femtioplatsplansresan ängelholm-gotland. Man fick en sån där skinnmössa med öronlappar på och matchande glasögon och sen snurrades de gummisnoddarna på propellrarna så tajt, så tajt så att vi skulle ta oss ändå fram. När Js och Mb och en till och jag åkte på vår världskända floppresa till Riga var det mb som var flygskraj så jag satt och mani-blarrade crap med henne.
Inget att göra. Det är lika farligt att gå ut på gatan, sa mamma. Näe, inget att göra. Kan ju inte sitta hemma resten av världen. Man måste ju fan gå och tatta sig på sunset strip tattoo nån gång.

Men jag tänkta såhär; om man skulle dö. Jag skulle fan verkligen inte vilja vandra runt i någon sorts andedräkt och knarra i golv och slå i dörrar. Jag hade verkligen inte velat kunna titta på min familj, jag hade inte klarat av att se en tår. Det måste ju vara så, döden är döden. Då blir det svart och så blir det inte mer. Och inte sitter jag nånstans och klappar nån i huvet, jag tror att det är slut. Och inte ska jag vara ledsen för att jag inte får vara med med Mmö, det är ju slut. Inte sörjer jag det, när mitt mind tog slut och var relativt lyckligt och hade hans hand i min.
Dagboken ger mig alltid en känsla av försoning. Jag hoppas att jag lyckas bibehålla detta.

Uppåt-framåt!

På min födelsdag och allting kommer jag till Linköping. Det är sex grader kallt, står det på telepromtern på tåget och jag går hem kuvandes och funderar på hur fan det kan vara varmt i san diego och hur fan värme överhuvudtaget kan kännas. Jag måste mejla de vi ska bo hos, Mmös kusin och hans fru. Det kommer bli traumatiskt med omvanlig av celsius och farenheit. Allt jag vet är att 100 farenheit är typ 37 grader.

Det snöar i Stockholm när jag vaknar. "Ja, men vad faaan.." säger jag för jag svär. "Har du tittat ut?" säger jag till JS pojkvän som är hemma och som ska till jobbet. De har varit alldeles fantastiskt golden mot mig och jag har fått bo på deras gyllene schläschlong i flera dagar. Den är brun och puffig och djup och jag sover som en prins på den. Från torsdag kväll och ända till måndag morgon, för jag tog hela handen när jag fick fingret och jag hade ju tänkt så länge att göra en smäckig stockholmshelg av detta och det blev det ju.

Examen går ut på att vi redovisar våra praktiker. I en fyra-fem snabba minuter får vi snacka om vad vi gjort och hur vi upplevt det och en gång eller två skrattar de åt mig. Sedan skriver alla en manisk programutvärdering som vi ljuger ihop på några minuter, äter en pappersduksdukad italiensk buffé uppdukad i ett seminarierum innan folk helt omärkligt börjar lämna salen och bara försvinner. Det gör inte mig någonting alls. Det var alldeles för länge sen som jag kände mig nödgad att säga "Vi måste höras av!" "Vi måste ses!". Jag kramas ens helst inte. Men några måste man ju släppa in i området vid bröstkorgen och fappla med armarna runt men på "Vi måste höras!" svarar jag helst "Ha det så bra", för det kan jag ju faktiskt mena.

Vi går på "Spyan" och det känns fint för där har jag ju aldrig varit förut. Vi står under svampen och människor dricker frälsningsarmens gratiskaffe. Sen vänder vi oss om och går in. Vi har snakkat in oss på en förfest först, js och jag, och sen sitter vi där, fuckoff-gruppen, och vi är malplacé som fan i en fuckingjävlatrea som stackars bratpojken som så gärna ville vara så jävla alternativ med sin jävla popfrilla råkar bo i på birger jarlsgatan och den är homestylad som fan och precis vem som helst skulle ha kunnat bo där och det går kalla kårar utmed ryggen med marimekkodukar och av personlighet ser man just precis ingenting alls. Men det kanske heller inte fanns?
Men asti cinzano blir det som jag är helt dåraktig i! Och en rolig lek där man ska förklara en kändis för sin polare när man är i lag och Ivilaj och jag är så jävla bra och kommer tvåa. Vi sitter mitt emot varandra och glor stint in i varandras ögon på nära håll och är taggade som fan.

Vid tretiden trallar Js och jag inte på seveneleven vid stureplan och vi är fulla och odrägliga som fan och hetsar varandra och jag köper en varm macka för en varm macka vill jag ha och sen sitter en man och glor in i mitt öra så att det känns som att det ska brännas av när han sitter brevid mig på tunnelbanan och Js och jag har ett rätt så konstigt samtal om huruvida hon vill ligga med min katt eller min fästman. Det är efter att det varit bråttom ner i trumman på Östermalmstorg och jag inte hittat mitt tredagarskort och fått planka i spärren och klämt hela min bål i den två gånger. Ja, det var grande.

Nej, kära klassen. Jag kommer inte sakna en enda av er. Jo! Ni, som jag räknar som mina vänner.

Men idag är det min födelsedag! Och den firar jag storslaget med att sitta ensam framför morsans dator och lyssna på söndermarken och se ut som fan, men om en stund då kommer jag fan se ut som flash när jag sminkat upp mig ända till betorna och ska promenera ner mig själv på staden och träffa min allra bästissoulmate och sen ska vi dra hem till henne och klappa på hennes katt jag envisas med att kalla couscous och försöka tämja min helt hysteriska kattabstinens.

Det är så mycket jag känner när jag går ut från redaktionen från sista gången. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är skönt att jag klarat mig utanför dörrarna. När jag kommer utanför dörrarna känner jag att jag vill gråta. Men jag stoppar mig, vad hade det varit för nåt, så jag cyklar hem och mår jävligt dåligt och bra och kommer hem och lyssnar på The clashs London calling-skiva.

Det största är nog när den ena chefen räcker mig sin hand och ler riktigt trevligt. Hon ger mig en populärkultursbok som tack. Sedan sitter jag vid datorn. Jag tömmer min mejl och är vevig som fan. Innan jag reser mig och säger att det är lika bra att jag drar så att jag inte bara sitter och grubblar på om det är något som jag kan ha glömt. Då ringer jag på måndag säger jag.

Jag är ovill som fan när jag kommer hem. Går genom tvåan och känner lättnad och sorg och glädje och oro och ånger och ångest och fingrar på mina blossande kinder. Jag har saker jag måste göra. Jag har glömt hur man andas men ändå måste jag packa min väska och skriva en fucking-jävlarapport om praktiken och deadline har redan varit klockan tio samma dag.

Det är då som man vill stanna tiden. Bara ropa "Ho! Hold your horses!" och gå och lägga sig djupt ner under täcket. Få snurrandet att sluta, sammanfatta, acceptera. Ingen tid för det. Jag lyssnar på Lost in the supermarket och jag packar för att hoppa på nästa tåg upp till Stockholm.

Det är fanatisk glädje och total tomhet när jag tittar ut över stadshuset när jag kommit så långt. Jag tar examen idag men det förstår jag inte alls. Jag har packat en fin tröja, eventuellt tar jag lashstylistmaskaran. Kameran, ska jag ha med.

Ingen ånger. Inget stannande av klockan. Examen idag, födelsedag på måndag, skåne på tisdag och usa på fredag. Bara ös på.

På eftermiddagen brukar jag må lite äckligt. Dåligt. Äckligt. Klibbigt. Jag kommer hem från jobbet kanske en och en halv timme innan Mmö och då brukar jag må lite dåligt. Inte hjärndåligt. Men sådär lite, så att jag vill spy.

I förra veckan fyller min mamma år. Så på lördagen ordnar min bror och jag ett jättekalas. Överrasknings. Och det blir så jävla bra! Det blir så jävla bra! Min mamma är som ett litet sockerglas och hon flyter runt i rummet och ler med alla tandraden och det är alldeles galet. Galet och fanastiskt att se. Till och med min estranged kusin var där.

Så är det också idag. Jag kommer hem, sen börjar jag må lite dåligt. Sen kommer Mmö hem och säger att han mår dåligt och tror att han har fått influensan. Jag dricker vatten ur stora glas och längtar efter frukt som inte finns. Jag torkar av Kittys steriliseringssår med antiseptiskt och kent håller henne och jag mår dåligt.

På jobbet har jag ätit "wok". Det smakar som wok som man fan handlar i en pappkartong på lördagsnatten på hultan. Vatten och fett och skit. En gång var jag på hultan och det var mitt på dagen och jag hade lagt ner en fyrtio-femtion spänn på en sån där hysterisk papplåda och så gick jag mot tältet och då kom det fram någon ung tjej med en polare och frågade om hon fick smaka. Och det var ju hultan så hon fick gaffeln och skulle smaka. Men hon började håva in som fan, öste på med stora klunkar. Jag tror jag slet gaffeln ifrån henne och puttade bort henne. Det var nog hennes sätt att skaffa lunch. Andra kanske inte var så griniga som jag.

Iallafall har typ expressen nån front med stackars journalistelisabeth höglund på framsidan idag och hon är jävligt missnöjd för hon har knarkat en massa medecin och när hon vaknat upp ur komapsykosen så har hon inget smaksinne kvar. Eller lukt. Och hon säger att julen inte var så kul som den kundra varit, och hon säger att hon lika gärna kan äta gröt alltid. Och där sitter b-journalistcarro och slafsar och har förutsettplockat med en macka för she knows the drill på personalrestaurangen och tänker att hon fan gärna lidit av samma åkomma och att de borde stå och dela  ut den där pillercoctailen vid automatiska avkännardörrarna vid entren till restaurangen och tjänat in en jävla kosing på det och sluppit se folk åma sig och grina illa ovanför sina tallrikar med t-benstek och anus och fan vet vad.

Ja, det var nog samma år som jag hittade hundra riksdaler på hultan. Jag skulle gå på bajamaja och det var väl på eftermiddagen inte den första dagen så man fick väl vara ganska selektiv med vilken bajja man valde. Så en gick och öppnade dörrar och spanade in, och jag vet att jag spanade in på en och det var loads med papper där, alldeles överfyllt och jävligt äckligt. Så jag smällde igen dörren och skulle dra vidare men öppnade dörren, böjde mig ner och hittade sextio välvikta bagis på lortgolvet. Och blev jävligt nöjd! Sen hittade jag tjugi spänn uppe vid björken vid ica och tjugo spänn någon annanstans så det satt jävligt fint.

Iallafall. Så Carro kommer hem, mår lite dåligt som sig bör, mår dåligt en jävla lång stund och börjar småsura över det. Och firar detta genom att berätta bajjamajjahistorier från hultan.
Oh, damn, sweet old memory lane.