Nostalgia.
Jag färdas till Linköping inte helt utan ångest. Väskan är full av skolböcker och en helt fet mental to-dolista. På fredagen skjuter de upp min omtenta (Det är ett allmänt känt faktum att det bara är töntar som aldrig gör omtenta) och de fagra sidor jag läst i lilla eu-propagandahäftet för andra gången fattar eld och brinner långsamt under mina ögon. Jag ska studera. Som fan ska jag studera.
Redan på torsdagsmorgonen ringer jag min älskade lilla mormor och ber henne komma. Det gör hon senare. Men det är under det samtalet som jag på ett tidigt linköpingsvistelsestadium lägger grunden för det som hela tillvaron sedan kommer att vila på. För när jag sitter lite halvt havsfrueaktitgt på sängkanten och redan har slått 036-numret landar blicken på den låga billyraden som tar upp det mesta av den största väggen i rummet. Och den svarta, ganska eleganta inbundna men tunna boken "Student katalog 2001 - Gymnasieskolorna i Linköping".
Jag lyfter den ur bokhyllan. Jag ler för mig själv. Jag trycker luren mot örat och signalerna går fram. Jag vill bara ta en kik. Jag lyfter på förstasidan. Och ett foto trillar ut i handen. Jag tror att mormor svarar nu. Jag har nästan glömt vart jag ringer. Jag presenterar mig och pratar släpigt. I handen på mig ligger det A4-stora färgkortet, studentkortet på hela min väldigt schyssta, men kanske ack så småpatetiska gymnasieklass. Mina ögon glittrar. Jag tittar en sekund. Sen kan jag inte sluta titta. Människorna som är där. Mallewall och jag. De som var schyssta och de som var mongo. De som man glömt namnet på. Jag glor med öppen mun. Mormor ska fundera, hon ringer tillbaka sen. Jag ger henne mitt mobilnummer ifall att jag försvinner. Men jag kommer inte försvinna. Jag sitter nersjunken på sängkanten med benet under mig och granskar färgfotografiet med bröstet fyllt av fladdrande fåglar och andas i ojämn takt. I ögonen vill tårarna samlas, för att kanske släppas ut.
Kanske är det småfånigt, löjligt, patetiskt av mig att sitta där och stryka med pekfingret över den glatta ytan och känna någon sorts saknad över de som jag inte längre minns. Visst borde jag väl slänga undan katalogen och glömma bort den. För att kanske göra samma sak om en sådär femton år när jag verkligen har belägg för det. Men jag kan inte det. Inte idag och inte för tre år sedan. Jag är en sucker för nostalgi.
Och inte blir det bättre av att jag eskalerar dagen i värre takt. Kanske sliter jag mig framåt senare men det är inte många timmar innan jag är tillbaka i rummet igen. För i billy bredvid resten av krafset och studentguiden från Lund 2003-2004 har jag sett att det legat mer koloss. I form av mitt alldeles eget, privata fotoalbum. Ett fotoalbum som innehåller närmre femtio sidor fotografier, 300 stycken i jämna slängar och är en relativo-kronologisk ojämn krönika över mitt liv mellan det att jag var femton och nitton år. Till en början bläddrar jag bara lite slött. Sedan går jag resolut till den första sidan, och bläddrar mig sedan maniskt igenom fyra år av fotosessioner, supafester, hårfärger, hångelbilder och förlorade karaktärer.
Jag har så svårt att relatera. Efteråt flyter jag som i dvala ner på stan. Jag är sexton och sjutton och arton år igen. Jag är ung och otatuerad. Jag är kär i M1 eller M2 eller någon helt annan. Jag super i trädgårdsföreningen med mina klasskamrater och jag ligger med nån så osannolikt opassande för att jag kan. Jag går i skolan och jag jobbar i någon sorts affär. Jag reser och jag är otrogen. Jag har ångest och jag gråter. Jag är stark och jag är rödhårig. Jag hoppar framför en gatuskylt i granada. Jag slickar min kompis på kinden på lastbilsflaket. Jag har halvnakna män och patetiska små anteckningar om datum och tillfälle och "The love of my life". Där finns husdjur och tillfällen och stickade tröjor och hysteriska inredningsdetaljer och ännu fler hårfärger och studentmössor och Göta kanal och kärlek.
Idag går jag genom stan med mormor vid min sida och tror att jag är kvar där. Med vaken blick inspekterar jag alla som vi går förbi. Jag kan känna vem som helst av dem. Det finns en längtan som är så svår att den gör ont och ibland tror jag att jag kan hitta allt det där igen. Här. I mitten av Östergötland. På stranden av stångån. Vid hörnet av ågatan. Jag tror att bara jag kommer utanför stockholm stads gränser där myllret och folket och ångesten och kanske framtiden men definitivt nutiden finns så kommer jag komma tillbaka dit igen. Och allt kommer vara sådär lätt som det var då. Alla kommer finnas på samma platser där de alltid funnits. Samma personer att prata med och samma saker att prata om. Förvirrad är jag idag på stan för idag känner jag ingen. Ungdomar i palestinasjalar och gegen nazi-märken men ingen av dem tillhör mig. Jag passerar dem obemärkt. Observerar deras ögon och utseenden och går sen förbi. De är blanka speglar av vi som var en gång och det som jag var när Linköping var allt och allt var mitt. Idag på stan känner jag ingen.
Horoskopisk analys.
"Du måste nu själv ta kontroll över ett och annat - det går inte i längden att slarva och hoppas på det bästa" står det i det västerländska horoskopet under Vattumannen (21/1-19/2) i Metros Stockholmsupplaga igår. Jag vet att det betyder otur att läsa det dagen efter. Ja, det var ingen höjdare att läsa det igår på morgonen. Mest för att det var obehagligt träffande men också för att det inte var en solskenshistoria. Visst vet väl jag fan att jag måste börja ta tag i saker och få dem gjorda och fixade, jag som drog på enveckas till käftis och raljerade runt i otalet snödrivor och sket i deadline ett och två alldeles precis.
I det österländska horoskopet under tuppen (1981, 1969, 1957) (för visst är jag 82a egentligen men multikultiallmänvetare som man är har jag koll på att det österländska nyåret inte infaller förräns den 24 januari och jag är född way tidigare än så) står det igår och jag vet att det betyder otur att läsa det dagen efter: "Det blir inte som du har planerat". Råsop igen. Alldeles på sidan brevid. Aj.
Jag har lite ångest för att jag åkt bort utan att ploga för det med lärare och fixat med uppskov, omtentor och restuppgifter, och läser bara horoskopen i förhoppning om en hint av allt det fantastiskt otroligt underbara som ska ske under dagen. Och visst vevar jag väl runt här hemma i en och två timmar och tafflar lite orutinerat på tangentbordet och masserar magen där knuten bor och packar mig så sedermera senare iväg mot skolan som ligger säkert en 3-4 mil bort. Men var jag verkligen värd det där. "Allt kommer att gå åt helvete. Ryck upp dig."
På vägen hem kniper jag även City som för att verkligen undersöka om alla pilar verkligen pekar på helvete. Den var svårtolkad:
VATTUMANNEN (21/1-18/2)
"Du drar till dig lite udda personer och det kan vålla bekymmer. Mest gäller det vad andra tycker och tänker, men det kan du strunta i."
Analysen säger: "Quoa?"
Hade jag själv fått författa gårdagens horoskop såhär i retrospekt och jag vet att det betyder otur att läsa dem dagen efter hade det västerländska gått ut på "Packa ner dig i sängen och dröm dig bort till en söt plats. Socialisera i den mån du kan för att hålla lilla ångesten för att du gör det i schack".
Det österländska hade blivit "Try to be a good girl".
Idag när jag behövt krama om en man som flyttat från vår korridor och kommit tillbaka för att hälsa på, när jag trallade på honom på vägen brevid kohagen när han kom med packningen och skulle till skavsta flygplats och det var så här förbannat krystat smäckigt och jag tänkte "honom ser jag aldrig igen" passade jag på att nappa åt mig både city och metro vid ica. För att göra en empirisk analys av dagens innehåll med bakgrunden att jag fortfarande inte gjort något för att förbättra min situation och komma ifatt med miljoners rester eftersom jag spenderade också resten av gårdagen med att klämma mig på magen, svettas vid pannan, gråta en skvätt och misslyckas med att läsa obligatorisk kurslitt.
Ta-tram! (Trumvirvel) Jag viker upp dem i detta nu!
Metro.
Dagens horoskop Västerländskt.
VATTUMANNEN (21/1-19/2)
"Vattumannen bör nu försöka ransonera sina åtaganden för att mer helhjärtat kunna gå in för en speciell uppgift."
Dagens horoskop Östterländskt.
TUPPEN (1981, 1969, 1957)
"Ditt kärleksliv kompliceras."
City.
Horoskop.
VATTUMANNEN (21/1-18/2)
"Du känner för att göra något annorlunda och nu kan det vara dags för dig att testa dig själv. En vän har några bra tips och kanske kan det ge något."
Jag känner i alla fall att det västerländska fortsätter underblåsa att jag borde rycka upp mig och fan ta tag i saker och ting. De andra känner jag inte riktigt faller innanför min analys, inte heller så att de gjorde mig vare sig lugnare eller lyckligare. Kunde det inte stått "Stanna hemma i eftermiddag eftersom din drömprins då kommer ridande på sin ponny över fälten vid Frescati. Han tar med dig till en plats långt borta där du får ett överbetalt glidarjobb som regent över en egen tidning, ett underskrivet examensbrev, månadslön, extremt vitt och kvalitativt socialt kontaktnät, en schysst hobby och en helt fantastiskt otrolig framtid"?
Det hade ju varit så nice.
Volver.
Det är inte fel tåg. Ändå passerar jag ironiskt nog Leksand, för geografi har aldrig riktigt varit min grej. Alls.
Så sweet är det att åka söderut och aldrig kan väl stockholm kännas mer vackrare eller varmare när man glider in i det och solen står högt i väst och gatorna nästan är torra och där är karlberg som jag känner igen. Jag är glad i flera stunder. Även om lilla stressen griper tag om mitt hjärta när jag lagom är på sluttampen av perrongen och även om bussen som ska ta mig hem, för inte kånkar jag på en väska stor som ett kylskåp ända vägen upp på berget där jag bor, är 25 minuter bort. Jag ringer mmö för att hetsa av mig lite. Det är inte han som svarar. Det är hans mamma. Så jag får göra nån städad svensk buskis-variant av mitt klag och dra till med en liten trumvirvel över snopenheten att ha åkt i sju timmar bara för att stoppas 4 sura kilometer hemifrån.
Jag har spenderat en vecka i snö och helvete och jag är lycklig hela vägen hem och in och ända fram till datorn. Där vardagen öppnar sig som ett mögligt stinkande hål och ångesten griper in.
Ungefär som när man överlycklig att vara vid liv med blödande trumhinnor och en intellektuell nivå av läppglans stapplar sig in efter en tjatterkärringvecka i riga med all världens helvetes tillbehör av skitsnack, östrogen och beslutsångest.
Så nu sitter jag här vid fönstret och tittar ut över de miljontals liters med vatten som floodar nerför gatan och funderar på varför jag igentligen var så glad att komma fram. "Hem". Och på bordet trängs musen med 2726-kronorshyran och schemat på kursen som man nästan skippat helt och fullt och en utskriven sommarjobbsansökan som man aldrig skickade iväg och telefonnummer till såna som man borde ringa och mailadresser som också kanske hade varit bra och om två timmar börjar skolan och jag har ännu ingen aning om vad jag ska skriva c-uppsats om och herregud ska jag sitta med det verkligen i tio veckor och fan, jag vill inte göra det själv och snälla snälla snälla ta slut någon gång och snälla snälla snälla snälla ring mig och ge mig ett jobb and I'm yours forever.
Broken Heart Syndrome.
Egentligen är det väl nåt chockrelaterat. "Hjärtsnörp" eller vad man hade velat på 1920-talet.
Jag är alldeles manisk och sitter framför datorn på det nya förvärvet www.spela.se och spelar alla möjliga sorters skitspel som du bara kan tänka dig. Blip-blop, ordgåtor, pusselspel och Park my car, som jag efter en stund fingerfärdighetsträning på pil upp-ner höger-vänster-knapparna regerar riktigt bra på. Men när jag slutligen kommer till nivån med den blinda pensionären (här lägger de till ytterligare en variabel; spaceknappen är bilens tuta, så man får tuta när man vill att pensionären ska byta håll eftersom hon är i vägen) kör jag nästan omedelbart in i en angränsande bil eller vägg och då har jag visst dött tre gånger så att jag får börja om från början. Och göra den där stön-knöliga natt-banan en gång till.
Men det som är lite oävenhet på morgontimmarna eskalerar utmed förmiddagen med en spänning över bröstet och kippande korta andetag och som snart blommar ut i rejäl smärta som går från det kära hjärtat som sitter till vänster och bak i lungorna med mellanlandning i solar plexus. Jag sitter hopsjunken som en gammal sjuk vid datorn och sträcker ibland irriterat ut mig, som för att behån eller storlek small-tröjan eller krumheten orsakar smärtan och blir då påmind varje gång om den obehagligt reella fysiska smärtan som jag inte kan härleda till annat än den psykiska.
På CBS hemsida verifierar man att mina iakttagelser kring sjukdomen varit korrekta.
"Broken Heart Syndrome Is Real
(AP) Confirming the wisdom of the poets and philosophers, doctors say the sudden death of a loved one really can cause a broken heart.
In fact, they have dubbed the condition "broken heart syndrome." In a study published just in time for Valentine's Day, doctors reported how a tragic or shocking event can stun the heart and produce classic heart attack-like symptoms, including chest pain, shortness of breath and fluid in the lungs.
---
For centuries, doctors have known that emotional shocks can trigger heart attacks and sudden deaths. Broken heart syndrome, technically known as stress cardiomyopathy, is a different phenomenon."
http://www.cbsnews.com/stories/2005/02/09/health/main672774.shtml
Kanske borde jag inte sitta här vid datorn och spela blip-blop och försöka gråta en skvätt när jag rent ut känner att hjärtat fan inte är okej. Men tårarna, som kommer helt slentriant som ett patetiskt försök av samma kropp att lätta på trycket är uppenbarligen inga tårar utan bara rent destillerat vatten på genomresa genom mina tårkanaler. Kvaliteten har försvunnit, saltfabriken stängt och det var alldeles för länge sedan de faktiskt innebar alldeles någonting alls. Överutnyttjade, slutkörda, utslitna, förtidspensionerade, uttorkade, tack-tack bye-bye.
Kanske borde jag ringa till vårdguiden eller kanske 112. Eller lättare sagt honka mig upp på buss 40 som så praktiskt passerar förbi sabbatsbergs sjukhus, för inte fan kan en student med ett relativt nypasserat bästföredatum få en blåsflåsande ambulans till sin korridorslya på 18 kvadrat. Ja, och kanske borde jag göra det medans läpparna fortfarande har något av ett stänk av rosa i sitt annars kallbadsblå. Jag föreställer mig hur jag lealös och svag, likt en humanistisk gryningsförsenad vampyr kryper fram över golvet, faller över dörrtröskeln med bröstkorgen och hur revbenen bågnar och knäcker under trycket av mig själv, hur jag ligger där, halvvägs ut i korridoren, och det svala draget slår över mig och där ligger jag med armarna framåt, ansiktet förvridet på samma sätt frågande och lidande, kippande som goldie när hjärtat och punkterade lungor i samma meningslösa dans jobbar övertid för att kompensera för det trasiga taffligt interna som gått i sönder. Och sex-å-en-halv timme senare kommer folk faktiskt hem men då har jag redan erkänt mig besegrad av besegringen, kravlat mig tillbaka in över mattan, plockat upp luren men inte hunnit ringa någon alls.
Jag behöver syrgas, pacemaker och kärlek! Istället dör jag för att ingen fattade nåt och för att jag inte vrålade tillräckligt högt och på stereon slutar aldrig de tre valbara på cd-växlaren att spela.
