Carrosell's one moment of clarity

Olden golden gyllene torsdag. När man är ledig på fredagen. Ledig. För att man har tagit fredag. Jag är så lycklig att jag till och med kommer från jobbet i en rimlig tid. Precis innan jag går gör jag en enmannavågen på kontoret. Fast min grafiker är med på ett hörn och på slutet så att det blir en helt alldeles godkänd vanlig våg ändå. En tvåmanna. Sen ska jag gå hem. Tänker jag. Än har jag inte lyckats gå hela vägen från jobbet och bara raka vägen hem i säng. För jobbet ligger på ena sidan stan och hemmet på den andra. Så när man går är det stört omöjligt att inte tralla in i någon slags affärsliknande. Så då tar det en och. Hur man är gör. Men idag gör jag något bra! Jag messar till babie att han kan gå från hemifrånshållet och möta mig någonstans mitt på. Så då gör han det. Jag går på systemet och jag går upp och går på myrorna. Jag instruerar honom med meddelanden att han måste gå vägen över möllan för att träffa mig. "Var ligger myrorna?" undrar han. Sen ses vi. Han kommer in och nuddar mig helt försiktigt med handen i ovannämnda affär. Och så går vi hem. Men går förbi huset först där det är några som kletat dit en jättespindel, det är verkligen en jättespindel, i plast ovanför balkongdörren. Så jävla äckligt. Och Mmö har sett den tidigare och hajjat till och så visar han den mig. Vi kommer hem. Jag lagar mat. Jag handlar en creme fraiche och går upp och fortsätter laga mat. Vi äter. Varsin mat. Sen sätter jag på florence and the machine och diskar och slutar diska och allt är liksom bara. Skönt.

Jag har tillbringat större delen av helgen i sveriges framstjärt. När Mmö och jag var i usa ville amerikanarna gärna lära sig lite svenska fulord. Så vi lärde dem kuk, fitta, knulla. Och framstjärt. Som de glatt uttalade så att det lät lite som "framfart".

Det var ett gaywedding. Det är det lika bra att jag säger. För att det låter lite spännande och häftigt. Men i verkliga livet var det allt annat än huvudsakligt. Det var bara 1 plus 1 som gifte sig med varandra och det var alldeles fantastiskt fint. Lite stämningsfullt. Lite tårar. Och så hade de löften, som fick en att smälta iväg. Och det att killa lite under ögonfransen.

Nu känner jag en av tjejerna. Vi läste en skrivarlinje ute i absolut ingenstans på den skånska slätten anno jättelänge sen. Tomelilla. Det var en termin, som satte enorma spår. På mitt skrivande. På mitt läsande. På min person. Ja.

Iallafall var Eh (som jag fick nöjet att stifta bekantskapen med just i tomelilla då vi blev anvisade ett rum där vi skulle bo och dväljas tillsammans utan att överhuvudtaget känna varandra innan) inhyrd med sin fantastiska flying violin som ceremonimusiker och så fick jag följa med som hennes dejt. Då hade Ehs karl pitchat idén om att folk skulle kunna tro att hon och jag också var gay. Det hade jag gärna bjudit på, det hade jag tyckt var en jäkla höjdare.

Så vi tog tåget upp på lördag morgon och jag var som vanligt spänd eftersom jag ännu i vuxen ålder inte gillar göteborg baserat på att jag blivit avsnäst av en och annan götelabörjare som pubertet. Plus att jag har problem med språket. Jag har jätteproblem med språket. Jag tycker att det som göteborgare säger låter som att de vill skjuta sig själva i ansiktet. Till och med när de ska säga glada, roliga och trevliga grejer får jag känslan av att de vill dö. Eller att de är dödens ironiska. "G.....u.....d, så ...r.....o..l..i..igt."

Så låter det. I mina öron.

Eh och jag levde ut the tourist dream. Vi kom fram vid lunch och konstaterade snabbt att det var skitkallt i götlaborg. Så när vi rätt snart hittade in i magen på ett stort köpcentrum som låg i anslutning till den här tågstationsterminalen, stannade vi där. Åt lunch där inne och letade efter pynt till mitt huve (ja, jag kan inte hantera mina decimeter av långt trasigt, tufslångt axl-rosehår med lugg och hade därför gett mig den på att med rätt pynt så skulle jag få en högklassig, bröllopsmässig frisyr), vi delade på en kartong neutralfärgade strumpbyxor, vi kände oss rädda inne på jätteåhlens, och ja, vi hade det bra. Vi hade tagit en karta inne på turistbyrån och vi var inte rädda för att visa den. Vi gick till västtrafik som det hette och letade tidtabeller och vi stod på de här spåren som finns överallt i vägen i göteborg och skrek viftade med armarna och undrade varför det ibland pep osammanhängande. Då skulle man inte stå på spåren, betydde det, för då kom det en "vagn". Lärde vi oss den hårda vägen.

Sen vagnade vi hem till min brors studentrum. Och pyntade oss i håren. Sen åkte vi mer vagn. Till the gay wedding. Som fått mig att nynna på billy idols white wedding i flera dagar. Och sen när vi åkte hem hade de något svårförståeligt som kallades för "nattrafik" och det innebar att vi inte kunde komma hem så jag vinkade in en taxi.

Ergo. Jag är fortfarande inte störtförtjust i göteborg. Speciellt inte efter att ha åkt fyllechaffisvagnen där folk skrek och ramlade från bröllopet på kvällen. Men jag har en tanke om att det kanske kunde vara fint och åka dit igen någon gång. De har ju den här jätteparken med alla kaninerna i.

I Grekland kan man inte använda plumspapper, för där får man inte slänga papper i toan. Dasspapperet ska läggas i en papperskorg vid sidan av. Dasspapper med kiss och bajs och vad du vill! Sen ska det ligga där. Och må.

Sen, om man har tur, kommer det en stackars underbetald kvinna som städar och putsar och dammsuger golven och får ta påsen i papperskorgen med allt bajspapper i och stoppa den någon annanstans. Stackars hon.

Men det värsta är, är att jag tror inte att de renar avloppet sen. Jag har en stenhård känsla av att de bara öser ut bajset i havet. Bajset kisset mensen. Ut i havet. i en bukt som man inte riktigt ser. Och sen åker hela Sverige till Grekland och ligger och blajar på stränderna och badar i det där havet. Bajshavet. Bajs är ju liksom lättare att göra sig av med än bajspapper. Bajs liksom, sjunker ju.

Det är min första semesterdag. Korkat att kalla det så. Jag har haft semester sedan fredag lunch. Men idag är min första semesterdag! Jag vaknar tidigt, fast vi gått och lagt oss sent. Vi vaknar tidigt, för att vi varit på festival på fredagen, rödluvan kört medelnyktert till Malmö och svärmors 60-årskalas på lördagen och sedan sovit i goda sköna två timmar på söndags eftermiddagen. Så att vi är uppe till gott och väl halv tolv på söndagsnatten. Alldeles galet. Så idag vaknar jag tidigt. Fullkomligt medveten om att jag är ledig, och på ett strålande humör. Vi har fönstret öppet och om det inte regnar så har det regnat under morgontimmarna. Det är grått och friskt i rummet och alldeles tidigt. Vi stiger upp. Vi äter frukost tillsammans och sen åker vi på en utflykt. Vi åker bussen ner på stan och kutar utmed gatorna till åhlens för att lämna tillbaka på tillgodokvitto och det öser ner över oss. Jag tar en pappersserviett i ett sminkbås som jag torkar ansiktet och håret med. Jag ser ut som en dränkt katt sen. Hela dagen. Vi köper en turistbok om kreta, dit vi ska med hela (Mmös) tjocka släkten på fredag. Sen går vi ner till centralen, och hämtar kartor och turistinformation om Malmö som min mamma och mormor kan ha när de ska komma ner och ha någon slags semester och bo i vår lägenhet och ha hand om Kitty kross när vi är borta. Sen åker vi bussen. Sjuan till värnhem. Och går på Entré. Och köper skjorts till mmö och sandaler till mmö och inget alls till mig. Sen äter vi i foodcourten där uppe som är alldeles fasansfull med öppna ytor och svinhögt i tak och inte en tygbit någonstans och snorar barnet som sitter borta i åkarp så hör man det så jäkla tydligt, studsande, ekande mellan väggarna. Sen åker Mmö hem. Men jag, jag tar buss nummer sju! (Igen). Inte är det mycket jag saknar med kirseberg där vi bodde innan. Det var mer en ohållbar situation där jag till slut blev helt sur och vägrade cykla mer eftersom kirseberg ligger så inijävla off. Så då fick vi flytta. Och det är vi bara fullständigt nöjda med. Men den lilla lilla tufs av saknad jag kan känna, är det enorma (secondhandaffären) emmaus som låg runt knuten från där vi bodde då. Man var på väg hem från jobbet och svängde förbi emmaus. Gick ut en promenad på söndagen och svängde förbi emmaus. Och lite har jag väl känt att jag aldrig riktigt fått något avslut vad gäller emmaus. Vårt kärleksförhållande fick ett rätt så tvärt slut. Emmaus finns på andra ställen också. Som inom behagligt avstånd uppe vid överskottsbolaget. Men det är inte samma grej. Där inne är det snyggt och stylat, och de har en jäkla massa grejer. Men det är inte samma ..dräll. Inte samma hitta nåt-potential. Så många gånger har jag tänkt att jag skulle ta mig ut till emmaus kirseberg igen. Men aldrig kommit mig för. Eftersom att det ligger så in i jävla off ute på kirseberg. Cykel är liksom inte att tänka på, det har jag lovat mig själv sedan länge länge, och bussarna är en hel vetenskap i sig. Då måste man ju ...tråckla. Byta. Jobbigt. Men idag! När jag ändå står på värnhem och Mmö åker hem och jag har semester! Och därtill en halvsympatisk spenatpirog i magen och är alldeles pigg! Och GLAD! Så jag åker dit. Och hittar fram och jag går in. Och det är alldeles som in the old days. Min bror har ringt mig redan när jag står på busshållplatsen och han håller på och meckar med något i andra änden medans jag går rakt på ett par pjux som jag velat ha för en 2-3 år sen men tyckt varit för dyra, i min storlek, 20 spänn! Like magic. Jag går därifrån med en jättepåse sen. Jag handlar som jag aldrig handlat på emmaus tidigare. Och har säkert varit runt lokalen en fem-sex varv och petat och tittat och lyft och luktat. Och tänkt att "är det något jag är osäker på idag får jag fan köpa det ändå för nu är det inte bara att gå tillbaka imorrn". Så en jättepåse. Trälådor och lena silkeslinnen och de där skorna då och ett alldeles otroligt långt plasthalsband med vita plastpärlor. Och vet ni. När jag kommer hem ligger Mmö och sover på soffan, men det gör inte jag. Jag tänker inte ens tanken att krypa ner en stund. För jag är pigg! Och jag är GLAD! Och jag skrattar hela vägen ner på stan och hela rundan runt och hela vägen ut på kirseberg och hela vägen hem och jag armbågar Mmö i sidan och undrar varför inte han skrattar med. Och vet ni, att det är så himla sjukt! Är det så här det är att inte jobba? Då undrar jag vad i helvete som det är man håller på med egentligen.