Att tvätta fönster är att förlora en bit av sig själv.
"Att tvätta fönster är att förlora en bit av sig själv" tänker jag idag på förmiddagen när jag ska tvätta fönster. Det visar sig vara ett alldeles hysteriskt omöjligt uppdrag. Jag tvättar en ruta på ena sidan, på andra sidan, jag tvättar en annan ruta på ena sidan, sedan på andra sidan. Sedan har jag bara tvättat ett fönster. Och det ser ut som astronomiskt skit!
Jag ringer till min mamma. Jag brukar inte ringa henne i hushållsfrågor. Då ringer jag mormor. Speciellt när det gäller mat. Som när jag hade köpt hem ett blomkålshuvud. Men också när jag hade fått bläck på brallorna och mormor fick scanna igenom hela sitt mentala fläckregister för att klura på vad det nu var som skulle appliceras på bläck. Kan det ha varit tandkräm?
Scones. Bechamelsås och stuvning. Som ironiskt nog visade sig vara samma recept. Mormor höftar. Hon är bra på det.
"Hur mycket mjöl ska det vara då?" undrar jag och är beredd att anteckna.
"Äh, man tar en dask" säger hon.
Men idag känner jag för mamma. Även om mormor säkert tvättat gånger 2000 gånger fler fönster i sina dagar än mamma. Dallriga tvåglas med fyra idiotiska sidor.
Mamma säger vatten. Sen kommer vi på att vi inte pratat med varandra på jättelänge och att vi har en massa att prata om. I en timme. Så det är säkert två timmar sedan jag med fullt mod kastade mig upp i fönsterkarmen med dasspapper och sprejflaska. Det ser fortfarande ut som skit.
Det är sex dagar kvar tills vi ska flytta ifrån den här lägenheten. Det kändes som att det var nu det verkligen gällde. Om jag någonsin tidigare ignorerat att tvätta fönstren och under våren kontinuerligt motiverat det med att "vi ska ändå flytta snart" är det nu det gäller. This is the shit liksom. Och det funkar inte. Sedan jag lagt på luren och gnuggat hårt på den kletiga konstantfläcken med vatten och skrubbtrasa känner jag att jag håller på att bryta ihop. Det är ingen idé liksom. Jag har lust att ringa min svärmor och alldeles huvudböjt be henne med erbjudande om ersättning och allt hon skulle kunna tänka sig. Jag kommer behöva leja en städfirma på grund av de där förbannade fönstren och det kommer kosta skitmycket pengar. Förbannat.
Jag berättar för min fantastiska frisör, som klipper mig en fantastisk lugg och som jag är så förtjust i att jag hade velat bjuda ut henne på middag, att jag ska flytta eftersom jag kan peka ut genom fönstret åt det håll dit vi ska. Hon frågar när det är och jag svarar. "Tja, det kanske är dags att börja packa" säger jag. "Vad är det för datum idag? Den femtonde?"
Då hör jag hur frisören drar in luft mellan tänderna; "Har ni inte börjat packa än?!"
Jag är lite släng och däng och rycker på axlarna och tycker att nej men vaddå, det är ju två veckor kvar. Men det var visst inte okej. Och alla som jag pratat med har mer eller mindre lagt händerna i ansiktet och vaggat fram och tillbaka och vojat sig. Ja oj, hur ska det gå?
Så jag går väl hem till Mmö och berättar om mina respons och han är också rätt oförstående men lovar i alla fall att ta med sig kartonger hem från jobbet så att vi kan sätta igång. Eftersom det visst är panik. Så på lördagen sätter vi igång. Och hivar och öser och slänger och rullar in hårt hårt i tidningspapp. Sen efter några timmar har vi byggt en helt snygg ö av kartonger och papperspåsar fyllda med bokhylleböcker mitt på vardagsrumsgolvet och då är jag ännu mer puzzlad.
"Vad var det där om?" säger jag. "Vi är ju färdiga nu."
Nej, det kanske vi inte var, men för att ha packat halvseriöst i kanske 3-4 timmar och på den tiden tömt en bokhylla och en skänk känns det jävlar i det som att vi är nära på framme i hamn. I alla fall känner jag en viss bittersmak i munnen när jag räknar på att det fortfarande är nästan precis två veckor kvar tills vi faktiskt får flytta och kan göra något överhuvudtaget.
Nej, jag fattar fortfarande inte. Och många många flera gånger har jag varit och krafsat med handen ner i lådan där innehållet i skänkenlådan ligger för att få tag i saker jag behövt och som dessvärre redan packats. Lim. Och sytråd. Så nu lever vi ibland kartongerna. Med och på kartongerna. Med halvtomma skåp och tre gafflar. Och fortfarande är det en vän vecka kvar. Jag är en dålig väntare.
En dag på jobbet skrålar min mobiltelefon högt som fan och det är min bästa vän mallewall som ringer och jag blir så glad, så glad. Hon och hennes man ska också flytta, ut i ett riktigt litet hus på landet utanför linköping med en massa gräsmatta och en träaltan, samma datum. Det har blivit mycket flyttprat mellan oss. Jämförelser med vem som gjort var och rådgivning ang nyanser av väggfärger och färgmängder. Så vi förhör vi oss om flyttstatusen och pratar lite allmänt. Sen säger Mallewall:
"Jaha, vad har det hänt annars då?"
Men jag kan verkligen inte. Jag är helt förlorad i denna värld av jätteprojekt.
"Njae, inget direkt. Det är ju mycket det här med flytten, den tar ju mycket tid..." Och sen fortsätter jag att prata om flytten. Tragiskt.
Återfunna id-handlingar.
Hela sommaren gick jag med passet hårt nedtryckt i bakfickan för att legitimera mig. När jag satt ner hängde det vådligt halvvägs ut. Sen tappade jag bort passet. Det var drygt några veckor innan vår bröllopsresa när jag verkligen verkligen skulle behöva det. Jag skulle hämta medicin på apoteket och så påpekade Mmö att till det behövde jag passet, som jag bara insett var saknat och tittat lite blaséartat efter, och då blev det panik. Jag körde till apoteket på Södervärn där de till skillnad mot sina kollegor på Kirseberg inte är arroganta och dumma i huvudet och gick fram till disken med nummerlappen i handen och huvudet nedböjt. Med hjälp av mitt patientkort och mitt friskis och svettiskort som ju faktiskt innehåller den magiska formeln av både mitt namn och mitt fåraktiga ansikte, lyckades jag övertala den goda damen att ge mig medicinen. Men medicinen var slut, så jag fick köra ut på jägersro och köra samma gråthistoria och se mycket sjuk och lidande ut till en annan tant som till en enorm lycka också var mycket olik sina kollegor på apoteket på Kirseberg.
Mallewall och hennes fantastiska man hade varit och hälsat på den helgen och vi hade varit ute en del. Bland annat på möllevångsfestivalen och bland annat suttit på en thailändsk restaurang, på en gräsmatta i flokets park och på ölhaket Zarathustra. Så jag kom hem och började ringa runt. De bad mig ringa tillbaka senare. Det var rusning på alla ställen och de skulle kolla upp det. Jag satt och masade mig i soffan och gned mina händer och såg hur min bröllopsresa for långt ut ur genom fönstret eftersom Caroline gjort sig av med det praktiskt taget enda livsuppehållande dokumentet som man behöver för en sådan resa. Efter några timmar ringde telefonen. Då var det tanten på Zarathustra som undrade varför jag inte ringt tillbaka när jag lovat det och att hon hade fått leta jättelänge i telefonen innan hon hade hittat mitt telefonnummer och kunnat ringa tillbaka. För hon hade hittat mitt pass. Mitt fula, vackra. Så jag kunde åka på resa. Kanske borde detta snabbat på mitt skaffande av ett nytt körkort. Usch, aja.
Idag tar jag de båda körkorten, det long-lost och det nya som kostade 120 kronor och 60 kronor för fyra stycken hysteriska svartvita bilder i en fotoautomat utanför B&W (om det fortfarande heter det) på A6 i Jönköping och håller dem brevid varandra för att verifiera den skröna som varit. Att Caroline anno 2002 och 2008 ser precis likadan ut. Jag håller upp dem för Mmö. Samma ljusa hår, samma sidbena med den höga pannan upp i himmelen. Samma kletiga svarta smink runt ögonen, ursäktande blick och insmickrande leende. Till och med autografen är den samma. Fast den är tragiskt nog så himla mycket snyggare när jag skrev den när jag var 20.
(*=Jag var inte alls nåt jäkla snygg den dagen sen som jag faktiskt tog mina körkortsbilder. Det var väl mer så att Mmö känt sig allt mer beklämd av min absoluta arrogans och slit-och-slängattityd så att han efter historien med passet till slut helt diktatoriskt beslutade att vi skulle åka och fota mig så att jag fick det gjort. Så då fick jag det gjort.)
Inte helt olik Axl.
Jag börjar få långt hår. Riktigt hårdrockslångt. Hårdrockslångt hår som hänger ut från huvudet och som slingrar sig runt halsen. Som kväver mig när jag sover, som är i vägen praktiskt taget hela tiden. När jag äter. När jag jobbar. När jag sover.
En hård knut knyter jag upp det i högt upp på huvudet så ofta jag kan. Sällan släpps det ut. Kanske när jag cyklar hem och det kan flaxa (bakåt) i vinden. Eller när jag haft det uppsatt i en hård knut så länge att hela hårbotten värker och sedan värker än värr när jag till slut släpper ut håret och det får hänga ut sig i sitt normala element.
Hårdrockslångt åt alla håll och så sedan en liten liten luggtofs som kan få mig att skrika av desperation. Desperation för att luggtofsen alltid hänger fram. När allt annat hår är hårddraget bakåt med spjärn och gelé och spray och vax och järnställning hänger ändå luggtofsen fram. En knapp centimeter i diameter som bara vill fram. Och vara ful och klia mig i ansiktet. Så jag klarar mig aldrig bara med en gummisnodd. Trots att håret är hårdrockslångt. Ett hårspänne är också ett måste. Det känns inte som min thang. Plus att jag kanske äger ett (läs; tio) hårspännen som slabbar runt i lägenheten och man vet aldrig vart det företar sig. På jobbet har jag det aldrig med mig. Så lunch intages alltid med tofsluggen i ansiktet. Kliande. Ibland har jag funderat på att använda ett gem som substitut. En dag i desperation tänkte jag tejp.
Så hårdrockslångt är håret efter att ha fått härja runt fritt sedan julafton 2006 då Mmö friade till mig. Då hade jag en liten liten handklippt page som var kortare på ena sidan med en liten liten lugg som nästan slutade redan i svålen. Långt hår, ville jag ha, till vårt bröllop. Långt hår, för att frisören skulle ha något att jobba med. När jag sedan kom till frisören för min bröllopsfrisyr ett och ett halvt år senare tog jag tag i tofsen som hängde på ryggen och demonstrerade för henne: "Det här är mitt bröllopshår." Jag visade på det kortare håret som hängde framtill; "Det här är mitt hår men det här är mitt bröllopshår, så det får du göra vad du vill med. Det är sparat för det här tillfället och om du har lust att klippa ner det i skalpen så får du göra det." För jag har en fantastisk bra frisör som jag har allt förtroende i världen för.
Hon klippte inte av det sen. Hon ville att det skulle vara lite "romantiskt" på bröllopet.
Jag ska ringa henne idag.
You just can't trick the system.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att gå till jobbet tidigt om morgnarna. Jag har trott att det varit så. Bra, så att man kan jobba av sin tid och gå hem sen. Och göra nåt. Hinna med saker. Bra, för att man ändå är astrött på kvällarna och bara längtar blödigt efter att få gå och lägga sig och känna kroppen domna bort.
Men idag börjar jag undra.
Jag kom hem från bröllopsresan på Sardinien i onsdags. Eller mer i onsdags natt. Kvart över ett-tåget hade gått när vi stod på perrongen på Köpenhamns lufthavn. Nästa tåg skulle gå kvart över två. Men det var inställt, så nästa tåg gick kvart över tre. Mmö och jag tittade på varandra, och han, som inte har något jobb, förräns på måndag, sa, att han, kunde ta en taxi. Bara för att komma hem.
Och jag, som skulle jobba, sa ja.
Så vi åkte över öresundsbron i en svensk taxi som vi hittat. Jag såg inte en sekund av bron. Sen kom vi hem och nästan rusade upp för trapporna. I alla fall jag. En nästan exploderande längtan efter Kitty kross som varit dålig då vi åkt och som så nära inpå fått oss att inte åka alls. Jag slet med väskan i armarna.
Sedan Mmö som öppnade dörren som går inåt och det lilla huvudet som tryckte sig ut i springan och nog lite förvånat och alldeles bedårande sömntufsigt mötte oss och passade i våra armar och som sedan kurrade och kurrade och lekte och kutade och jamade och höll fullt ös när vi bäddat ner oss i vår egen säng och det var så förbannat skönt att ligga i sin egen säng.
Det var personalmöte klockan tio på torsdagsmorgonen. Så jag sov till kvart i nio och gick direkt till det. Sedan var dagen knölig. "Jag sa ju att du inte skulle gå och jobba dagen efter att du kom hem" sa en kollega till mig över msn när det var något jag skulle göra som inte funkade. "Ingen lyssnar på mig."
Jag gick hem kvart i fem. Men någon ursäktsanledning att jag skulle till apoteket. Satanshelveteapoteket på förbannade kirseberg som stänger klockan fem. Jag köpte ingenting där sen. Jag stod med armarna utsträckta över disken och med pannan ner i den medans den enda kassakapabla helvetesapotekskvinnan pratade torr hårbotten med en fnasig kvinna. Jätte-jättelänge. Sen skulle kvinnan med den torra hårbotten betala och då fick jag flytta på mig från min sköna utsträckningsplats. Då blev jag ännu mer förbannad än jag redan varit över att vara negligerad i en lång stund. Så jag gick och satte mig. Eller mer la mig. Jag var knarktrött. Då hade det ställt sig en man i kön och när mjällfraskvinnan betalat vände han sig vänligt till mig och frågade om jag ville handla först, eftersom jag rent praktiskt stått först i kön. Länge. Men jag bara skakade på huvudet och reste mig och sa "nej fan heller" och sen gick jag därifrån. Utan min grej. Jag skulle köpa en pinsam grej som jag svettats i handflatan över att handla och sedan kände jag mig kränkt när jag så tydligt blev avspisad av en arrogant personalstant.
Ja, jag har ett jävla humör.
Jag åkte hem och försökte sova en stund. Jag sov en stund. Sen vaknade jag av att Mmö låg alldeles nära nära och höll sin arm alldeles mjukt om mig och då vaknade jag till och frågade om jag fick ligga på hans arm. Jag gick inte ens och la mig vidare tidigt sen.
Men jag gick upp väldigt tidigt i morse! Och tänkte att här ska det jobbas undan och flexibla arbetstider och jobba jobba redan vid halv åtta och så en snabb, trasig lunch på det så får man ju tralla ut ur kontorsbyggnaden redan vid fyra och har gott om tid på sig att både tvätta en tvätt i maskinen, ta en tur till ett (annat) apotek och åka hem till svärföräldrarna för att avnjuta en alldeles välbalanserad måltid med proteiner och sallad med kikärtor i till skillnad mot det harke och helvete av floder av kolhydrater i form av världens alla former av pasta som jag ätit under vår storstilade bröllopsresa till Sardinien!
Men, inser jag, när tröttheten som varit ett närvarande element nu sedan taxihistorien ovan, tar i med extra kraft och klockan bara är runt lunch och jag längtande kollar och kollar och räknar och räknar antalet timmar tills jag är dismissed och får gå hem och inser att det fortfarande är eoner mycket kvar tills dess och jag är beredd att krypa till kojs redan nu, kommer jag på att det där med när man jobbar nog egentligen inte spelar så mycket roll. Och att de hur man än distribuerar sina timmar över dygnet trots allt är hysteriskt många och tar upp en förbannat stor del av ens dag. Delar som man gärna använt till annat. Som sömn.
