Short hair.
Jag ska klippa mig. Jag gick till fantastiskafrisören och sa "klipp mig"! Jag fick en tid. Imorrn. Så tänkte jag på kvällen att jag skulle ta och hitta en bild på hur jag vill se ut. Jag vet precis hur jag vill se ut i skallen, men jag kan verkligen inte förklara. Jag har försökt göra det för mig själv. Så googlar jag "short hair" för jag har ju jävligt short hair och något annat lär det ju inte bli. Googlar och googlar och googlar. Scrollar och scrollar och scrollar. Hittar i-n-g-e-n-t-i-n-g. Kommer på att det är FULT med kort hår. Vad gör man nu?
BONUSRAD:
Vad kostar extensions? Mitt hår är typ stubbakort. Och tarvligt.
Den största skillnaden.
Jag fattar inte att ingen sa det till en innan. Jag tror att det, om något, hade kunnat få folk att verkligen tveka i sin längtan efter barn. "Du, du vet väl om att du inte kommer kunna sitta ner vid datorn och slösurfa längre, va?"
Det hade satt sprutt. Istället sa folk bara jävligt förnumstigt "Ja, passa på att sov nu för det blir det dåligt med sen!"
Och förnuftig som man är tänkte man då "Jasså? Men jag kanske får ett barn som s-o-v-e-r." Och det fick jag ju. Men det innebär ju inte att det finns någon tid. Alls.
Värst var det alldeles i början. När det visade sig att det här vanliga dygnet som man hade en rätt avslappnad relation till skulle hackas upp i tusentals små tretimmars-intervaller. Intervaller baserade på barnets födointag. Timme ett skulle barnet ammas, rapas, ammas. Bytas. Timme två skulle man ligga i fosterställning med handflatorna tryckta mot de blödande brösvårtorna. Om inte barnet skrek. Den tredje timmen hade väl på något sätt kunna vara något sånär fri. Efter barnets gillande såklart. Kanske SOV barnet. Men troligare skrek barnet, bajsade barnet eller ville bli buret upprätt och lodrätt och på magen och hängandes i knävecken. Kanske kräktes barnet. Säkert gjorde det något annat bebisaktigt. Troligt var i alla fall att det inte skulle finnas vare sig den minsta gnuttatillstymmelse till ork eller inspiration för att genomföra något denna timme. Det var ju inte så att man cyklade ner till kaffebar och tog en latte. En timme går ju så snabbt. Och det är inte bara att cykla ner till kaffebar med ett skrynkligt tvåveckors fucking skrikbarn i bakfickan. Kanske kunde man plocka upp av det här spåret av barnstrumpor som ringlade sig genom lägenheten. Kanske kunde man försöka sig på att borsta tänderna! Kanske kanske.
Och ingen natt och ingen dag fanns det kvar! Obönhörligt! Lyckades du slumra där en stund efter fosterställningen skulle snart klockan ringa. Jag höll på att gå in i väggen där ett tag. Andan i halsen. Det fanns aldrig en chans att sitta ner och bara vara, som man brukade vara. Det fanns inget alls. Bara tick-tick-tick-tick. Och så förbannade pattamma. Och så tick-tick-tick-tick.
Och det sa de inget om. De som grattade till att man skulle ha barn. Det var bara frågor om man hade skaffat vagn än? Om man hade gått en profylax? Om man hade några graviditetskrämpor?
Och jag som var så clueless och undrade ALLT! Och så missade de det. Varför sa de inte det? Det är ju liksom det mest elementära. Uppenbara. Värsta.
Om jag hade.
Med barn.
Då hade jag gått hem till vännen.
Och sagt "Hej vännen!"
"Nu tar jag ditt barn och går en promenad i en timme."
"Det kan bli längre, men det kan inte bli kortare."
"Jag kommer alltså att vara borta med ditt barn i MINST en timme!"
"Ta en kaffe, spela tp, ligg med din karl eller gör VAD DU VILL under tiden!"
"Du får en timme. Av mig. I present."
Det hade jag gjort.
Det hade jag tyckt varit en fin grej.
Bärbara cd-spelare.
Mmös föräldrar har en stuga ute i skogen. Igår är det kräfs (fantastiskt ord, eller hur!) där. Mmö och jag packar bilen full till bristningsgränsen. Vi ska sova över, men jag undrar om det spelar någon roll? Vi packar oss alldeles tossiga. Tänk att en sextio centimeter stor liten bebis kan behöva så himla mycket grejer. Och att hans föräldrar gör det!
Mmö har gjort ett litet sånghäfte. Han printar ut det här hemma och sen lovar jag att jag har en häftapparat någon stans. Någonstans. I mitt letande efter häftapparaten gräver jag mig iallafall fram till en liten bärbar cd-spelare. (Vad heter de?) Alltså, en sån här f-r-e-e-s-t-y-l-e för c-d-s-k-i-v-o-r (Sug på den, nutidskids!). Jag blir mycket glad. Mycket glad för att jag har sett lite teddybears spelning på malmöfestivalen alldeles när jag var på väg hem. Min bror hade tipsat om att de kunde vara så himla schyssta live. Så jag stannade till. Och jag blev helt knockad! Vilket ÖS! Alltså; killar med björnhuvuden på huvudena. Vilken jävla ös!
Så jag mindes i mitt inre att jag var ägare till deras rock'n'roll-high-school-skiva nånstans. Och tänkte att den ju hade varit fin att lyssna på, i bilen, på väg upp i skogen. Men det fungerar ju inte bara så enkelt i dessa modärna tider. Speciellt då jag inte är tillräckligt modärn och har spotify på min iphone. För jag har ingen iphone. Jag har bara en vanlig mobil. En asfin röd med fällucka.
Men se! Varde ljus! I och med den här fantastiska cd-spelar-saken kunde jag ju packa med min skiva och åtnjuta den i bilen! Och se (Eh, hören!), det varde ljud!
Insåg dock snabbt varför det inte är att föredra bärbara cd-spelare. Den här (jävla) antiskakfunktionen som aldrig någonsin fungerar. Kommer ni ihåg det fenomenet? När musiken bara tystnar medans skivan kämpar på och fortsätter snurra medan spelaren energiskt försöker komma ur skaket (fast det kanske inte egentligen alls överhuvudtaget varit något skak) och komma på rätt plats på rätt spår igen. 10-20-30 sekunder av andlös tystnad när man liksom håller sin lilla spelare med vördnad på båda handflatorna och svär åt bumpiga 70-vägar. Och sen lyckan! När den fortsätter spela där det tog stopp.
Men det var en härlig upplevelse. Det var en sådan höjdare att jag körde igenom samma skiva idag igen på vägen hem efter kräftskivan. När jag satt i baksätet brevid D som sov och inte kunde läsa bok eftersom jag fick sådana bastanta kräkkänningar. Ja, jag ÄR gammal.
Thermopuppy.
Dagen vi plussade.
Det var en söndag och jag hade varit i göteborg på bröllop. Jag hade sovit på en pyttesmal bäddmadrass på ett stenhårt golv och vaknat med ont i hela kroppen och magen. Mensvärk, trodde jag. Tänkte jag. Jag hade ätit mitt sista p-piller knappt två månader tidigare.
Så när jag kom hem gick jag runt som en osalig ande i lägenheten och tänkte "Nu kommer den!" "Där kom den!" "Nu" och sprang fram och tillbaka in på toaletten. Men så beslutade jag mig för att ta mig ur mitt misery enligt den gamla devisen "Döda mig, men döda mig snabbt".
Jag gjorde testet på badrumsgolvet. Det skulle ta två minuter innan resultat. I samma sekund som jag satte på hylsan smällde det här krysset rakt upp i ansiktet på mig. Jag blev så rädd att jag slängde in testet under mattan. Sen fördrev jag mycket tid med att leta efter en klocka att klocka de två minuterna med och sedan ytterligare minuter när jag satt och stirrade på klockan för att se på när två minuter gick.
Sen tog jag fram testet där krysset självklart fortfarande log sitt solskensleende mot mig. Jag jämförde noggrant med instruktionerna på kartongen. När Mmö gick förbi badrummet satt jag helt stum. Sen kramades vi och jag grät en tår.
Sen gick jag ut i vardagsrummet och lyssnade på första skivan på ramones hey ho let's go-antologi.
Det här blev det en rolig blogg av senare, som bara handlade om graviditet och gryende föräldraskap och tankar och funderingar och ångest. Direkta tillrop i stil med "Bob, när tänker du komma ut?" och mindre trevliga funderingar som "Jag är så in i helvetes förbannat jävla skittrött på det här." (Båda klippen från anteckningen "Jävla tolfte april".) Men det bästa är nog den näst sista anteckningen, skriven klockan 10:56 den femte maj, som avslutas med orden "Idag: Cykling!" Jo, cyklade gjorde jag. Sen kom jag hem, fick ont i magen och födde ett barn.
Han ligger på min arm och snorsnarksover nu. Han som dolde sig bakom plusset.
Som jag säger till alla mina gravida vänner; Det är så himla mycket roligare att ha dem på utsidan.
Plusse-pluss.
No no, no babysim.
Det blir inget babysim för D. Han är helt enkelt inte mogen.
Jag ringer till Malmö sim, eller vad det nu heter. Jag pratar med en dam. Jag frågar om det finns någon refund (och kan för mitt liv inte, och fortfarande inte, komma på vad det heter på svenska) om det nu verkligen inte funkar att gå på babysim med sitt barn. Det har de inte, säger hon. Det hade liksom inte funkat. Säger hon.
Så jag hör mig försiktigt för vad oddsen är att mitt barn kommer att hata babysim eftersom väl alla bebisar verkligen älskar babysim, väl, va? Hon säger att alla barn inte alls älskar babysim. Hon säger att hon tycker att jag ska testa och bada honom hemma. På deras hemsida står det också att man kan vänja sitt barn vid vatten genom att DUSCHA med barnet. Hur nu det skulle gå till, att stå i lella lella kabinen med en hal sprattlig sexkilos korvaål på armen, det förstår jag ju inte. När jag försöker föreställa det för mig ser jag bara blod i olika former.
Det är bra om barnet har vant sig vid vatten hemma, tycker hon. Även om hon, som hon påpekar vid upprepade tillfällen, inte själv har barn. Så tänker jag på lille D och hur jag häller skönt fint vatten i röda baljan där hemma på toalettgolvet och så häller jag i med lite babyolja och ställer fram babytvålen med pump vid sidan av. Lägger fram handduken med huva alldeles nära till hands. Hur jag tar av honom blöjan vid skötbordet och torkar av innan jag lyfter upp den lille mannen med den pyttelilla ickeexisterande stjärten och bär in honom till baljan (eller ibland bär jag honom till spegeln först så vi kan kolla på den här ickeexisterande stjärten som ju alltid är dold i blöja annars och hur söt han är när han är naken (också) först). Sen hur jag jollrar med min son och jag sänker ner honom i vattnet som är så mjukt av oljan och har en alldeles perfekt skön temperatur och hur D kommer på var han befinner sig och tar i från storlek obefintlig ute i fottårna med vargayl som ingen någonsin hört och sett maken av.
Hur jag jollrar och blaskar och jollrar och blaskar och sjunger Uppå havet och med ett nästan maniskt lugn tvättar av honom i alla små veck han har och efter vad som känns som en evighet av självmordstankar lyfter upp honom och klumpigt virar in honom i handduken och lyckas fan inte få till luvan och säger "Så ja, så ja" medans han i den här posttraumatiska orgasmen bara darrar på den i det förvridna ansiktet krökta underläppen och liksom bara får fram enstaka krystade bubbelsnyftningar.
"Om han inte tycker om att bada hemma i en miljö som han känner till så tycker han nog inte om att bada i en bassäng med en massa andra barn" säger kvinnan som inte själv har barn. Jag försöker in i det sista. Sedan säger jag glättigt att jag ska ta mig en funderare till innan jag bestämmer mig. Så sedan försöker jag bada honom. Och idag försöker jag igen. Det blir helt enkelt inget babysim för D.
Börjar så smått titta på en ny balja till honom eftersom den vi har kanske är lite liten och det här att man måste vika ihop honom och åla in honom i den kanske eventuellt kan bidra till hans missnöje. (Plus att jag vill bygga om hans balja till en kattlåda!) Går in på baby"proffsens" hemsida fast ni vet att jag hatar baby"proffsen". Och hittar där en bild på en kille som definitivt skulle passa på babysimmet. Det är honom som D aldrig kommer att få lära känna. Vet ni vad jag hade gjort för att få se den minen när jag ska bada D?
One happy fella. (Inte min son.)
Ngbg.se
Åh kära Norra grängesbergsgatans blogg, varför las du ner?
Jag som hela tiden är på jakt efter nya schyssta och roliga bloggar att läsa och förkovra mig i blir helt ledsen när ännu en av dem läggs ner. Why oh why?
Sällan har jag garvat så hejdlöst till en blogg som till www.ngbg.se. Och så läggs den ner! Darn. Norra grängesbergsgatan - Lätt Malmös coolaste gata handlar kort och gott om Norra grängesbergsgatan, som jag tycker, är Malmös utan tvekan trashigaste gata. När man åker utmed den, då känner man verkligen att man... ...är i Polen.
Så blev jag glad när jag hittade en ny blogg att läsa! Det är en tjej som jag pluggat med som gjort slag i saken och börjat skriva en alldeles fantastisk, witty, underfundig blogg. En tjej som jag aldrig haft någon vidare kontakt med. Och så blir jag helt starstruck när hon blammar på med en sådan insiktsfull, smashing, wild ass crazy blogg!
Så jag har lust att mejla henne. Och skriva "fan vad bra du är!" Eller mer, "Alltså, du har ju alltid verkat lite koko, så fan vad kul att DU kan klämma ur dig en sådan här assnygg blogg!"
Men hur säger man det på ett bra sätt? Det blir ju så lätt fel.
Tjock.
Fortfarande idag sätter jag väldigt ofta handen i midjan. När man var gravid och havande gick man ju med händerna moderligt skyddande på magen hela tiden - det fanns ju ingen annanstans att ha dem. Magen var ju goddäm ÖVerallt. Nu är det ingen mage mer (...av samma kaliber.) Alltså står jag ofta ofta ofta med händerna som en övervakarförman bistert i sidorna. Och håller mig om den här m-i-d-j-a-n som finns där.
20 centimeter större, var den, innan.
Och tar igen mig efter det där midjeavundet som jag led av de sista månaderna. Jag såg mina vänner och kollegor och bara beundrade deras kroppar och ville bara få sätta händerna i deras midjor på samma sätt som jag gör på mig själv nu och jag tyckte att de var så fantastiskt vackra allihop.
Men nu går jag hemma och känner mig helt tjock! Även om jag bevisligen är lika stor som jag alltid varit. Vissa dagar kan verkligen vara helt sjukt inaktiva. Det är de dagar då D och jag mest ligger på soffan och jag pussar honom i håret. Det är ju inte alla dagar man får ihop det med sömn och matningar och whatever så att man ens lyckas ta sig ut. Eller fixa ordentlig mat till sig själv!
Var vill jag komma med det här? Nej, ingenstans. Får väl helt enkelt sluta att stå och glo mig i spegeln och skaffa ett liv istället.
Feeding time.
Kanske börjar D se några mönster i användandet av minifom. Han uppskattar dem i alla fall någorlunda och smaskar, ibland öppenhjärtligt, ibland mer eftertänksamt, i sig dem utan att ställa till för stora charader.
Kanske börjar han även se mönster i hakklappen. Jag vill gärna tro att han reagerar lite särskilt när vi knyter den här stinkande, ofta lite fuktiga, klettrasan runt hans hals.
I alla fall. När han har slabbat dropparna i sig och fått på sig ovannämnda, men ack så funktionella, kräks-när-var-och-hur-du-vill-plagg anar han definitivt att good times are a-comin'. Ofta blir han då (på ett mycket blygsamt, tre månader gammalt vis) helt till sig.
Han börjar fingra med sina små fingrar mot varandra. Håller händerna över bröstet och kör förväntansfullt med sina tio små prinskorvar i asymmetriska mönster. Har man tur utstöter han även ett och annat gutturalt ljud, som inte helt skulle kunna tolkas som kåt-lyckligt, förväntansfullt lyckogurgel. Kanske skratt.
Sedan vill han gärna gå händelserna i förväg. Han kör upp händerna till munnen. Han har liksom kopplat så pass att han förstår att det är föda på gång. Saliven har börjat sava sig i hans lilla tandlösa mun. Han vet vad som ska ske. Han vet vad som förväntas av honom. Han ska suga. Och han ska göra det bra. Så nu kommer fingrarna. Up, up and away! In med dem i munnen, trycker han dem! Han vill känna dem i sig! Han vill känna att han lever!
Tio små korvafingrar åker upp till den glada lilla slabbmunnen som inte för inte alls länge sen just lärde sig att le. Ibland försöker han suga i sig alla tio. Ibland två eller tre. Ibland ringfingret och långfingret så att det liksom bildas ett hårdrockstecken i ansiktet på honom till mammas och pappas stora stolthet. Ibland tar han bara tummen. Då händer det att de andra fingrarna petar honom i ögat.
I vilket fall som helst, är det svårt som vårdnadshavare och försörjare att få in en nappflaskenapp då, där brevid alla fingrarna. Det är liksom en hel mur av små tjocka fingrar som ska forceras åt sidan innan, faktiskt, själva födokällan kan komma in. D suger och smaskar, han är riktigt on fire. Men han gör liksom ingen åtskillnad på fingrar och napp. Han hade kunnat hålla på ett rejält tag innan han hade insett att ingen föda kom i honom. Ibland kan man lyckas klämma in nappen medans han fortfarande har enstaka finger kvar i munnen. Men det blir liksom inte helt ...bra.
Hurva if:s åttioårskalas.
"Hurva har en kurva" ropar Es när jag berättar om festligheterna som jag ska få ta del av. Det är det enda som hon vet om Hurva och grundas på en historia om en artikel som tog tid på sig att skrivas.
När man ska iväg för att fira hurva if:s 80-årskalas lämnar man sonen hos svärföräldrarna. Vi lassar in ett lass i storlek med titanic som består av filtar, nappar, mössor, brallor, blöjor i vår nissan. Allt som en tremånaders behöver för att överleva.
Vi lämnar honom och när han sitter i sin farmor och farfars famn slår det helt fel i min skalle. Det kanske blir alldeles jobbigt för dem allihop? Dagen innan när han suttit på sin farbrors knä och dinglat med benen klämmer hjärnan ur sig någon teori om att det ju är lite synd om honom att han är så annorlunda mot sina kusiner. De är ju alla så lika varandra, farmor/mormor, farfar/morfar, alla barnen, deras föräldrar. Och att lilla D är någon slags utböling med sina runda särsittande rödluveögon och det här håret som alldeles strax, jag lovar, alldeles strax, kommer att spraka ut i en alldeles osläktmässig fire-in-the-hall morotsorange jultomteröd nyans.
För han är min. Hälften min och mina gener. Och vissa säger att han är sååååå lik Mmö. Till och med min egen mamma. Men jag glömmer aldrig hur jag låg på det avdramatiserade förlossningsrummet med en regnig majdag alldeles i gryende och var alldeles medtagen och betagen och tittade på min skraltiga lilla lilla skinnmössa till son och till min egen förvåning konstaterade att han ju inte alls hade Mmös ögon. Och i mitt omtumlade tillstånd funderade vidare "...men vems ögon har han då..?" och det bara fanns ett svar.
I alla fall är jag the dd på festkvällen i hurva. Det senaste året har jag varit gravid i nio månader. Sedan har jag ammat i tre månader. Nu när det börjar synas en skymt av glimt av ljus i tunneln och det helt förståeligt kryper en del i drinktarmen ställer jag upp som fucking dd för att min gode make ska få festa till det på sin nostalgiträff. Så jag håller god min med läsk och vatten och är vid kvällens slut alldeles körig i magen och fadd i munnen av allt detta hemska läsk och vatten.
Strax innan ett dansar Mmö och jag pardans när diskjockeymänniska spelar lite dansvänligt. Strax efter ett åker vi hem. Jag blir alldeles hög när vi kommer hem. Vi är själva! Ensamma! Lyriskt börjar jag måla upp vad man kan göra när man inte har en bebis på armen. Det blir långa listor i skallen. Äta, städa, skriva, duscha, sticka...
Vi går och lägger oss. Och sover i en sträck till halv tolv. Sen kommer jag på att vi sagt att vi ska hämta barnet "på förmiddagen". Dessa hemska förmiddagar. Jag tror aldrig att jag genomfört något som helst på en "förmiddag". Så vi kliver upp. Och åker iväg. Utan att ha åstadkommit något alls.
D är överförtjust att träffa mamma och pappa. Det är han inte alls. Han har det hur bra som helst hos farmor och farfar. Och jag tar honom i min famn och jag bara måste få ha honom intill mig och nära mig. Han är inte imponerad alls. Så till slut lämnar jag min älskade, spattiga, sparkande Feisty feist ifrån mig. Frånvarande tittar jag ut genom fönstret och tänker att vi kan komma tillbaka och hämta honom imorgon istället.
Stackars palten. Vi åker hem.
Feberbebis.
Han var varm i hela huvet och gnölade och gnölade. Så sov han länge. Och sen vaknade han och gnölade. "Wäääääää-äää-ä-ääää-ääää-ää-äääääää..." Sen sov han.
Jag var moderlig och resonerade moderligt. Jag tänkte att förnumstigt att "nu får vi ta de här dagarna till att bara ta hand om febern". Så jag låg i soffan i timmar och tittade på all teve som fanns medans min stackars lille sjuke låg på mitt bröst och kreerade världens svettfläck mellan oss.
Det var rätt mysigt. Dessutom är ju jag slö bortom världsgränsen nu för tiden.
Idag mår han bättre. Så idag fick han bada! Det går sådär. I alla fall går jag i babysimstankar. Jag är extremt peppad. Men ska jag våga?
Ont i benen.
D var på ett strålande humör. Vi gick med vagnen dit och han sov så gott i fin body med ljusa giraffer på och matchande (fula) hängslebyxor i samma ljusa girafftema. Jag är en fucking sucker för kläder med animaliskt innehåll. Sen fick vi väcka honom inne hos barnmorskan när vi skulle näcka honom inför in- vägning och -mätning. 58 centimeter, 5760 gram! Han börjar ösa på. Hårt.
Oroligt frågade jag barnmorskan om han började bli för tjock. Vi träffade ett sexmånaders barn för några veckor sedan som var en KÖTTKANON. Han var ett halvår. Barnmorskan verkade tro att jag ville svälta mitt barn. Inte alls, jag var bara nyfiken. Plus att Mmö och jag nu gått och drällt om hur hysteriskt feta alla fettungar är och att det måste bero på den här förbannade frikyrkliga amningshetsen där man ska flabba in patten i munnen på ungstackarn så fort den tar ett andetag, och att vårat fiiina fiiina barn var så litet och litet och fint och finlemmat och litet. Nu börjar man se barn som faktiskt är mindre än vårt barn, och det känns alldeles konstigt. Kan de vara det?
Sen skulle han vaccineras. Med två sprutor. Bara hon ställde sig och mecklade vid bordet fick jag klump i halsen och ångest och tårar i ögonen. Mmö fick hålla honom. Jag satt och läste nästan maniskt i en blanda-barnmatspuré-broschyr som jag fått. D satt i knäet på Mmö och han var så glad så glad. Han kikade på väggarna och på barnmorskan och på lampan i taket. Sen gick hon fram till honom. Och hackade honom hårt i benet. He didn't even see it coming. Tårarna sprutade och D ylade. Mmö höll om honom och jag kröp mig närmre och klappade honom i ansiktet och torkade de fruktansvärda tårarna och stoppade mitt lillfinger i hans mun så att han skulle ha nåt att suga på.
Han lugnade ner sig. Och snorade sturskt upp sig. Då högg hon igen. Spruta nummer två. Det var inget bra dag för D.
Vi drog på han fulbrallorna och sen bar jag honom på armen hela vägen hem. Fast vi stannade till på apoteket. Bara för att köpa en stjärttermometer. Det är visst vanligt med feber när man vaccinerat sig (själv fick jag ju hysterifrossa efter den där grissjukesprutan förra hösten). Så blir han dålig ikväll eller i imorrn ska vi stoppa stjärttermometern i stjärten på honom. Det är ingen bra dag för D.
Ont i magen.
Har lite mystiskt ont i magen idag. Har haft det hela dagen. Lite smygande. Mystiskt. Långt långt ner. Skulle det kunna vara? Skulle det kunna vara..? En liten krypande ...mensvärk? Det har jag inte haft på över ett år. Kan ni tänka er, ett år!
En dag klagade Es på mensvärk och jag som i vissa stunder känt ett litet stygn av saknad efter månatliga blödningar blev helt avis och sa åh! åh! åh!
"Men det är ju positiv smärta!" tyckte jag entusiastiskt. Det tyckte inte hon. Hon tyckte att jag var (lite) dum i huvet.
Jympa. (Och en m-f ÄLG!)
Så D har sovat mer eller mindre hela dagen. När vi kom hem försökte vi ge honom mat. Det ville han inte alls ha. Sen var D:s mamma, som är så allmänt slut och aldrig verkar bli pigg igen, så trött och hade ont i huvet och ville bara sova. Men det ville inte D. D ville jympa. Hans mormor packade ihop sig och gick och la sig och sov. D:s mamma, som naivt borstat tänderna och bytt om till snygglinnet med den ihopvikta handduken i (ja, mjölkpattar läcker gärna helvete nattetid) och aningslöst tänkt sig flaxa bort till drömmarnas land redan innan elvasnåret på kvällen fick se sina sovfantasier flaxa iväg utan henne. D låg med ett jätteleende på läpparna och jympade järnet i sängen. Och jympade. Och jympade. Och viftade. Och körde. Med armarna. Och benen. Jympade. Och log.
D:s mamma hade inte tänkt sitta uppe och kolla på två sex and the city-avsnitt ikväll igen och inte släcka lampan förräns efter tolv. Ikväll gick D:s mamma till och med upp och hämtade datorn.
Så går en kväll från vårt liv och kommer aldrig åter. Och när D:s mamma tittar upp från tangentbordet i första reklampausen har D slockat brevid henne.
