Buen fine.
Gott slut säger en man till kassörskan när jag betalar mina etthundrafyra kronor på coop jägersro i Malmö på årets sista dag. Ja, gott slut säger hon och är väldigt glad. Jag tycker att det är läskigt. Jävligt negativt laddat. Som "Håll i hatten nu då så får vi väl se vem som kommer ut levande på andra sidan!"
Mmö försöker få igång mig redan vid klockan nio på morgonen, det vill jag inte alls. Men vid tio är jag trevligare. Jag säger till honom att vi har glömt att ha sex utomhus under 2007 och att vi måste göra det idag. Han säger att det kan bli kallt. Jag försöker med att vi kan åka ut i bokskogen. Ta med oss en filt. Det är han inte alls intresserad av.
Vi åker till coop istället.
På radion, när jag sitter och kör ut till Ljungsbro där jag ska använda morsans jobbdator för att betala en räkning en fredag i december, säger en läskigt smörig man att dagarna innan nyår är till för eftertanke och förlåt. Man ska tänka efter om man är arg på någon eller om man har något ouppklarat och så ska man passa på då att ringa upp de här personerna eller kanske vänner som man inte pratat med på länge och liksom få det gjort. Lösa upp alla knutar.
För att jag lyssnar på Lugna favoriter, ja, det var ju en jäkla höjdarkanal. För spelar de lite seg dänga, och det är kanske ok en stund när man kör bil i kära gamla hemstaden nostalgisk, och sen öser de på med en gammal brian adams-ballad som jag kan tänka mig att jag stått och blötkramat nån människa till under mina tidiga år. Och det regnar och där sitter jag i bilen... Men sen! Den tar liksom aldrig slut! Han är så jäkla starig och tjatig, Jag kör på kassa-smala vägen och han börjar nånstans mitt på efter ikea. Men det tar aldrig slut! Jag kör förbi kyrkan. Och då är jag sur! Och fortfarande ylar den lilla mannen på radion att nån ska förlåta honom. Det tar helt länge innan han ger upp.
...för mamma har P4 på radion och det är väl schysst i kanske vissa delar av landet, men när Radio Östergötland bjuder in en östgöte som får berätta om sin barndoms idrott för den östgötska programledaren och spelar några trasiga låtar får jag försöka byta kanal. Jag är ganska dålig på radio. Jag letar efter P3. Det finns inte. Det är surr och snack och klassiskt på de förinställda. Bara på Lugna favoriter är mottagningen klar. Nu efteråt när jag skriver det känns det alldeles hysteriskt. Men det kändes lättare än att bränna på AM-bandet.
För mannen på lugna favoriter säger att "han tror" att det nya året startar som det gamla året slutar (Duh..) och då är det ju bra om man avslutar det gamla året som god.
Jag tänker att jag ju faktiskt har människor jag inte är på helt god fot med. Men som jag inte heller sörjer att jag inte längre har i min närmsta tillvaro. Men kanske skulle jag ringa idag, för det sa de ju på radion. Ringa och säga "Hej, jag blev sur. Jag är inte fortfarande sur, men jag vill fortfarande inte kännas vid dig. Och du får ha ett så jäkla bra liv, hoppas allt blir schysst och bra för dig, för vi kommmer ju inte höras mer..."
Det blir lite av ett remi-samtal. Känns lite svårmotiverat.
Istället ska jag färga mitt hår. Jag ska måla mina naglar, tvätta min kropp. Locka, locka korkskruvar och det kommer gå så himla dåligt. Framåt eftermiddagen ska jag blanda mig en fiiin bacardi razz, klämma in mig i en strapless chockrosa klänning i glansigt sladdermaterial med en massa fall i kjolen som helt omotiverat började löddra så i in helvete när jag igår sköljde ur den i rekorderligt kranvatten efter att vattendroppar som jag stänkt på den för att jag skulle kunna stryka den lämnat fläckar på tyget! Sen cyklar Mmö och jag upp i stan. Vi har uppdragsfördrinkarna med oss, och sen blir det en medelpretentiös vuxenfest med ammande mammor och en nybyggt takterass i närheten av sankt knuts torg. Jao...
Paketerat.
Jag ligger på min mammas soffa och kör med handen mellan bordet och munnen. På teve är det inget bra. I duschen står min man, och är väl antagligen naken och vacker. Han har dörren lite öppen, eftersom han påstår att det inte går att andas inne i badrummet annars. Jag kommer att sakna honom så hjärtligt när han åker imorgon, på samma sätt som jag alldeles småpatetiskt saknar våran kissekatt som vi har lämnat hemma i lägenheten med den överpyntade femtiocentimetersgranen och och timer på adventsljusstaken. Ibland kommer mmös far och ger henne mat. Han älskar henne, han tar gärna hand om henne. Det känns bra.
Jag får ledigt över julen. Det är sweet. Det är ju en massa knöl i år, med många lediga dagar och bara ett par pyttefå arbetsdagar. Så de säger till mig tidigt på praktiken, att de ordnar ledigt för mig då. Slippa och pussla. Bara ledigt. Och jag är tacksam in i själen att vara färdig på ena redaktionen och att jag ska tillbaka till den jag var på tidigare. Tacksam in i själen.
Tacksam också för att jag får testa på att jobba kvällspass. Kvällspass i tre kvällar som helt utan matematik ger två dagar ledigt. De nada, jag opponerar mig inte. Tacksamt suger jag i mig, bockar och ler. Tacksamt också på fredagen innan jul när jag står på mobilia i malmö och inser att jag handlat färdigt mina julklappar. Går med fart med mina fladdrande påsar runt knäna, stannar så upp, tänker efter, räknar av på fingarna, inser och ler.
Jag har tänkt länge det som jag ska köpa till mmö. Det är en klurig nöt. Jag funderar på mitt tillvägagångssätt. Jag funderar på inköpsplats, på frågeställningar, på personlig budget. När så dagen kommer att det ska inhandlas, är det sista dagen att överhuvudtaget handla någonting alls innan han och jag kommer att umgås utan uppehåll ända fram tills den juliga aftonen. Så jag gör det effektivt. Döda mig, men döda mig snabbt. Jag travar in i butiken, jag rekogniserar, attraherar, subtraherar och attackerar. Bara minuter senare har jag tagit mig ut ur affären igen med handen hårt gripande runt pappkartongen. No questions asked. Jag bara öser på. Och sparar kvittot allvarsamt nära hjärtat.
Det är så långt till mobilia. Eller; det är fem kilometer. Men i mitten av december känns det långt. Men jag, som tagit det mycket mogna beslutet att inte ställa någon tilltro alls whatsoever till lokaltrafiken i skåne, i ett försök att parera ångestladdade raseriutbrott, efter att så storstilat vara bortskämd med den helt fantastiska SL-trafiken som faktiskt f-u-n-g-e-r-a-r, får helt enkelt bita i det sura gräset och hoppa upp på min ack så fantastisk cykel Hojken. Eftersom resan säkerligen skulle ta åtminstone 20 med en vattenskadad, sladdrig direktbuss och dessutom innebär om inte ett byte så flera, så får man ta restiden i kvadrat. Åtminst!
Så jag åker Hojken. Det som är bra är att det inte finns några backar i Malmö. Och ironiskt nog till mobilia inga svängar. Så det är bara flåd-ös på hela vägen fram. Jag står länge länge och låser cykeln utanför videobutiken med öppen jacka och vantar och mössa av-av! i väntan på att få ner pulsen på ett något sånär.
Himlen är alldeles grå i malmö när jag kommer ut från mobilia den dagen. Men luften är mild och gatorna torra. Jag har inget mer att göra, och jag står och tittar upp mot himlen en stund. Runt mig vandrar människor och de är trötta och svettiga och förbannade och de vill fan inte köpa några julklappar mer. Det är trångt och det är rusning och det är plastpåsar och halsdukar och snoriga barn. Men inte jag. Jag har jobbat min sista dag för året, jag har handlat färdigt alla julklappar, hemma väntar kitty och ett par timmar senare kommer baby hem så att vi kan åka till link. Jag sparkar iväg på hojken över södra förstadsgatan och åker hem.
Julknäckt.
Men att jag är ful har ingenting att göra med att jag är ful. När jag kommer till Linköping efter en vakans på fem månader och folk säger till mig hur duktig jag är och jag vet att de faktiskt älskar mig, alldeles helt spontant, står jag framför spegeln och behöver inte alls färga håret eller gå ner i vikt mer. Då är jag sparkling och fantastisk och underbar. Bara som mig själv.
Så fem veckors praktik har verkligen gjort sitt. Fem veckor, eller egentligen tre, av hunsande, kränkningar, nedvärdering. Tre veckor som ett stackars satan till mongo som får sitta vid bordet längst bort och kanske kanske kanske klippa en bild eller två ("Tror ni verkligen att hon klarar det?") om hon tjatar tillräckligt verkligen mycket.
Jag inser att det är två veckor kvar och det är bara att le och tänka sig bort. Eventuellt trycka in en mp3-spelargummilur i örat och försvinna sig bort en stund. Inte ge efter, inte vara ledsen. Att folk är korkade är väl sådant som man får lära sig att stå ut med, men jag accepterar fan aldrig att folk är onda.
Jag är mycket hemma på eftermiddagarna och håller mig oväntat aktiv. Skänken, som vi köper, tar runda två veckor att maskinslipa och vitlasera. Pusslet som jag får i homecoming-queenpresent tar en vecka att göra på soffbordet och vi får äta frukost och kvällsmat bland tusen bitar. Sen kommer Kitty på att man kan fläka ner bitarna på golvet med tassen. Men hon gör det med moderation. Det orangerosa vattendammet från vattenfallet är jävla svårt. Hela bilden går i rödskalan. Ett pampigt slott i solnedgång. Men när jag öppnar kartongen och mallewall sitter bredvid mig är det en massa blå bitar i kartongen. "Så mycket blå bitar det var" säger jag och tittar frågande på kartongslocket. "Ja, det måste vara himlen" säger mallewall. "Ja, det är klart att det är himlen" ropar jag. Och självklart måste någon som inte var med lite på noterna försöka känna sig smart och säga att det ju är baksidan på pusslet som är blått. Asch. Emellan att jag skriver går jag ut i gaskammaren till badrum där jag sprejlackerar julgranen i fin lilametallic biltemafärg. "Trettionio kronor, va?" säger mormor som också är i Linköping på söndagen när jag visar henne för hon har sån jävla koll. Den kostade 44.
