Carrosell's one moment of clarity

Barnavårdscentralen ska komma hit imorgon och jag är skiträdd. De ringde härom dagen och proklamerade sitt besök. Det var Mmö som svarade. "Torsdag klockan två?" undrade dom och vi sa ja. Men sen när jag kom att tänka på det riktigt illamåendekniper det i magen på mig. VA? Ska de komma hit? Till våra smutsiga golv och äppleskruttar och smutsiga strumpor under bordet och pappershögar och disken och tvätten och allmänna kalabaliken. Ska de inspektera Ds säng (som han ännu aldrig sovit i, jo vi försökte första natten hemma och hela min kropp bara skrek efter honom, hur fel det var att han låg en meter bort och inte på min arm. Vi sov tätt tätt ihop i sängen på bb. Så gnydde han lite och vi la honom mellan oss. Och sen har han aldrig vänt tillbaka.)

Jag är asskeptisk mot värderande kritiserande blickar på mitt hem. Skit fick jag ta nog av på bb. Det var därför vi åkte hem. För att det var tusen hysteriska kärringar som sprang omkring och tyckte att han var döende i gulsot och att han var döende av undernäring och att han var döende av slöhet och att jag, jag som burit honom i min kropp i nio långa månader och sedan fött fram honom under en sexton timmar lång förlossning, att jag inte ville annat än att han skulle svälta och dö och sönderkvida i sin gulsot. PLUS att Mmö inte kommer vara hemma. Det skrämmer mig mest. Och att D lärt sig skrika på ett alldeles bedårande frånstötande sätt. Alldeles omotiverat. Hela tiden. Tanterna kommer tro att han lider. Och att jag håller på att ta dö på honom. Fan.

Jag hoppas att de har med sig en våg. Jag vill veta vad han väger och om han har gått upp. Eller okej, han måste ju ha gått upp för annars kommer jag ju få skit för det. Men det borde han ha gjort. Jag tycker att han börjar se helt stor ut. Att han börjar få ett alldeles stort huvud. "Det där huvudet har ju inte kommit ut ur mig" tänker jag.

Jag fattar inte att D redan är tio dagar. Då har vi alltså gått runt i den här amningsbubblan i tio hela dagar. Känns som att det var igår som de smackade upp honom med ett blodigt dask på mitt nakna bröst. För att minuten senare slita honom därifrån, för att kolla upp honom eftersom han såg liten ut. Mmö säger att jag såg ut precis som vanligt efter att han kom ut. Att jag bara låg och kollade som vanligt som om inget hade hänt. Kanske var det så. Vi var inte vidare känslosamma den stunden vår son föddes. Jag minns att Mmö var rörd och kanske lite skärrad, men för egen del tror jag mest att känslan när han kom ut bäst kan beskrivas som "Äntligen!" Och all smärta tog verkligen slut i samma sekund som de drog ut honom.
Men nu är han tio dagar. Vi tränar på att äta. Jag tycker att han blivit lite större. I fredags tappade han sin navelsträng (Min mamma skulle byta blöja, vi skulle precis åka iväg till amningsmottagningen, när hon ylade på Mmö att komma för att den hängde på en pytteliten tråd).
Det är en hatkärlek. Det är mycket puzzlade känslor när man har stigit upp halv fyra på natten för att amma och barnet ligger och fapplar med bröstvårtan i sin öppna mun och ylar och viftar. Headbangar. Biter tag och kastar med sin onormalt starka nacke. Men så äter han. Eller så ler han. Eller så gör han nåt annat så jävla gulligt och då skrattar man ju av en sådan lycka att det inte finns nåt liknande. Det finns något alldeles nytt okänt mjukt hos Mmö när han tittar på D eller på mig. Och när jag på ett för mig helt nytt mammaoroligt tänker på om något skulle hända lille D blir jag alldeles till mig av illamående. Så sitter jag med honom i famnen och han sover hos mig och jag tänker på allt roligt som jag vill att han ska få göra. Åka till London, ligga med en tjej, gå på konsert. Men det blir ju senare då.

Det är amningshelvete i Casa himmelen nu. Jag går runt och droppar bröstmjölk på golvet. Det är sånt här genomgående trägolv i alla rum i lägenheten, omöjligt att tvätta, vilket innebär att mina tröstlösa bröstmjölksdroppar bildar fläckar på det för alltid. Jag är en mjölkko. Han äter. Men han äter fel. Han kniper åt med stenkäkarna om bröstvårtan. Mina tårar regnar ner över honom medans han äter. De ger mig lite tips på amningsmottagningen, dit vi har tid, igår. De säger att man ska nypa bröstet till en liten hamburgare som man ska stoppa in hela i munnen på han. Jag har ingen aning om hur jag ska lyckas få mina rock hard betongs bowlingklot till att bli "en liten hamburgare". Han kniper ilsket åt om bröstvårtan och ibland skriker jag rakt ut. Förlossningen var ingenting mot denna dagliga terror av tortyr var tredje timme. Eller ja, mellan amningarna har jag ju också ont. Först för att han har tuggat sig igenom bröstvårtornas vävnad. Sedan kanske för att helvetesmjölken tar sats och fyller på med det som med smärta lyckats komma ut. Sedan det allmänna att brösten bara är en viss size som trots det ska innesluta arlas sammanlagda årsproduktion av laktalprodukter. Jag vill kräkas. Och idag kommer min mamma hit. Hon som längtar sig galen efter sitt förstfödda barnbarn. Jag funderar på att skicka henne ett varnande sms. Om en nedbruten dotter, ett hagalet dibarn, om badlakan som ligger slängda överallt för att användas som behåar när den nedbrutna dottern läckt igenom ännu en gång. Nu är det snart dags igen för en sejour. Hade det inte bara gjort så inihelvete jävla ont. Tips för hur man realiserar det här hamburgerknepet, någon?

Jag pratar med min vän Mb på telefon. När vi har lagt på blir jag alldeles vill. Jag går lite oävet runt i lägenheten och kollar läget. Mmö ligger på soffan. D sover i babysittern. Jag kommer på att jag lovat att diska men det är redan diskat. Tittar på klockan. Som är sju. Sju är inte bara längre sju. Det är inte "snart dags för mat och teve". Nu är klockan sju "en timme kvar till amning". På samma sätt som klockan nio är "en timme kvar till amning", klockan tio och åtta är "amning" och klockan sex var "två timmar kvar till amning". Jag märker av ett dåligt föräldrasamvete som jag aldrig känt av tidigare. Den här loja tröttheten, blandat med ett pådrivande att jag måste göra något. Vettigt. Så mycket att göra. Så många saker att styra med. Tvätt att tvätta och kläder att vika, säkert räkningar att betala, rum som ska städas och mat som ska lagas. Helst vill jag bara krypa ner i sängen med Mmö och D. Jag och dom. Killarna. Och lukta och sova och njuta.