Carrosell's one moment of clarity

Vi löste bordsfrågan till Himmelen. Fantastiska, härliga, schyssta, hotta, inbjudande Himmelen. Löser det genom att kanske nämna det för Mmös föräldrar att vi får skaffa ett nytt bord och de säger "Vi har ett bord". Som de försöker sälja på blocket för 600 spänn. "Ni får det om ni vill ha det." Det är i mörkt brunt trä med sex schyssta kringliga stolar. 1.20 brett med iläggskiva. Det är mörkt. Vi tar det.

"Vi kan lägga på en duk" säger Mmö. Det tänker jag också. V får köpa en duk. En ljus. Så det blir ljust. Men sen när tankarna börjar tralla iväg undrar jag "Finns dukar fortfarande?". Jag googlar. "Duk". I dag verkar det innebära kanvasduk med glättiga, abstrakta taveltryck på. Jag går in på blocket. Fler taveldukar. Jag går in på tradera. Tänker att det måste finnas massor med pensionärer som öser ur sig sin gamla skit. Jag kan ropa in en stor-stor för en femma. Mer tavlor. Fler tavlor. Eller små dukar. Scoutknypplade små hemarbeten som är värdefulla som fan enbart på grund av de eoner av tid som lagts ner på dem. Men inga stora dukar. Dukar. Inga som kan täcka mitt mörka bord på 1.20.

Nu blir jag fan nervös. Och jag tänker att det kanske är så att man inte alls har duk längre. De kanske har försvunnit helt? Jag tänker på vänners kök och ser framför mig träådriga bord med ljusstakar och tabletter och kanske en starig löpare. Men ingen duk. Min mamma har duk. Alltid duk. På julen byter hon till en hysterisk duk som är grön med en tomte på som nog ska se ut som om han är så happy-go-lucky-jolly att han sparkar med ena benet med resultatet att det ser om som att han har en blåbandageinlindad stump strax ovanför knäet. Men att vi egentligen skulle ha en duk och att Mmö skulle sitta lutad över den och frasa sitt smörgåssmul ner på den har jag svårt att tänka mig. Den skulle behöva tvättas. Och är det någonting som vi är satans dåliga på så är det att underhålla våra pinaler. Så den skulle inte tvättas. Den skulle ligga kvar, brun och kletig, till dess att fläckarna bildade ett sådant koherent mönster att det vita inte längre syntes. Det skulle bli mörkt i rummet. Då skulle vi vara tillbaka på noll, vi skulle lika gärna kunna ta bort duken.

Jag går till ikeas hemsida för jag tänker att om det finns någonting som reflekterar det svenska folkhemmet och hur folk har det i sina hem (för folk handlar ju ALLT på ikea) så är det ju ikea. Jag går in på "Textil". Det är sant som jag har anat. Dukar finns inte längre. Används inte längre. På ikeas hemsida föreslår ikea under underkategorin "Köks- och matplatstextilier" med ännu snävare tillvalet enbart "Matplatstextilier" att man ska pryda sitt bord med tabletter och bordslöpare och stolsdynor och servietter. Inte ett uns till duk har de! Om man inte vill ha en brun!

(Okej då, de har visst dukar på ikea. Men de kostar ju fan 250 spänn! 250! Hörrö!)

Jag tänker inte måla bordet. Jag minns att det minsann finns ställningar med sånhärn schysst åttitals-plastduk på willlys. De sitter uppe i stora rullar och så kan man gå och ta och känna. Och rulla ut precis så mycket som man själv vill ha och klippa av och lägga i en påse och sen så säljer de väl det efter kilovikt, eller nåt. Kanske är det dit som jag ska söka mig, i jakten på skylandet av mitt ack så mörka, men ack så gratisbilliga köksbord. Det kan ju vara det som är the shit 2008.

Jag är på väg in i en kompakt koma. Jag håller på att försvinna. På jobbet kan jag sätta fingertopparna mot varandra och tänka på mitt dunktäcke. När jag pratar med Mmö i telefon vilket (okejdå) ofta kan bli lite platta samtal kan jag gärna säga "Oh babie kan du tänka dig så skönt det blir ikväll när vi går och lägger oss tillsammans". Det är inte en sexuell invit. Vi ligger inte med varandra när vi går och lägger oss. Vi sover. Och jag älskar att sova! Så fan kom inte med nån hand där när klockan är 22 någonting och jag fått ner fräkniga armar och ben under täcket. Då är det fan silencio och mörker som gäller. Inte ens det egentligen, jag är en bra sovare.

Den senaste veckan har behovet blivit större. Inte bara en grej man gör men mer som ett verkligt behov. Påtagligt. Jag gnuggar mig i ögonen och jag gäspar stort och krafsar på revbenen. Jag försöker sova mycket och länge men är fortfarande småstörande ...trött.
Jag vaknar till mitt i nätterna och reflekterar över hur fantastiskt skönt det är att sova, innan jag somnar om.

Jag kommer hem från jobbet efter fyra eller fem eller framåt sex när det är illa. Då är det högprioritet mat, men sedan får jag drömmande blick när jag tänker några timmar framåt i tiden. Smeksamt smeker jag puffiga duntäcket när jag tar en runda förbi på väg till toaletten.

Jag tror att en vecka på sardinien kommer att do me good. Inte konstigt att jag är trött, tänker jag, när jag mammaresonabelt konstaterar att jag ändå jobbat i fyra månader i ett streck. Ja, inte ens heltid då hela tiden, men vad fan. Det har jag ju faktiskt aldrig gjort förut, och det är ju en inlärningsperiod nu. Som; Välkommen till resten av ditt liv.

När klockan börjar närma sig tio följer jag den med blicken för att den ska slå över och bli -över. För det känns konstigt att gå och lägga sig innan. 21-någonting. Men när den väl är över! Då du! Jag borrar ner mig i sängen. Trycker på klockradion för det är jag väl den sista människan på hela jorden som har, ber Mmö om jag kan få en kyss (och igår bad jag om "en klapp" också) och sen blundar jag hårt-hårt och somnar snabbt som fan.

På morgnornarna har jag börjat ta sovmorgon för det kan jag, med resultatet att jag får sitta längre kvar på kontoret på kvällen och sonika kommer hem än senare än vanligt. Än närmre 22.

Jag följer med i helgen. Det är en stooor fest som ska sträcka sig över tre dygn ute på landet någonstans. Jag ska bara vara med på fredagen. Jag är fan inte in shape för två nätter. Plus att dag två bara brukar vara en lång dags färd mot natt och sedan blir det ett jäkla segt masande när folk sitter bakutlutande i sina badenbaden runt bordet och åsnegnäggar trött åt någon som eventuellt orkar hålla någon låda. Då gör jag hellre ett sjujävla blås och smäller allt på en kväll! Så att jag kan packa ihop mina grejer dagen efter, niga och bocka,  åka hem till hemmets trygga vrå och slicka mina sår.

Mmö kör upp. Det är jag och han och en av hans polare. De vet inte hur de kommer att göra, men jag vet att jag kommer åka hem. Och om jag får lust att göra en kovändning så har jag alltid argumentet att Kitty behöver mat som stoppar mitt vidare festande. Så på lördagen ska jag åka hem. Köra hem. Sen får man se vem som följer med.

Det blir ett vilt kalas. Till en lång början tycker jag att det är jävligt segt och jag tar Mmö i armen och ber honom att stanna med mig så att jag har någon att socialisera med. Det är partytält och rödskållade skaldjur och sånghäfte och stark sprit. Jag dricker grogg. Det är min nya thang. Jag klarar inte sprit: Jag är en stor i orden liten på jorden som dricker en 33-cl öl som man gör i skåne och känner av det. Men grogg har jag kommit på! Så jag blandar friskt med bacardi razz och sockerdricka. Sen träffar jag en fantastisk kvinna som har hittat sin kk via match.com, packar in Mmö i tältet sedan han gjort sitt, samtalar med en man utan självförtroende som till en början stöter på mig tills jag leende förklarar läget och han säger "ahaa, då fattar jag vem du är...", röker otaliga cigaretter och fattar inte alls att jag fortsätter att blanda med groggar, nubbar, öl och vin fastän klockan är långt efter tolv och jag så tydligt att jag verkligen borde sluta dricka då.

Så jag kör inte på lördagsmorgonen. Jag vaknar vid nio och har ett närmre fyrtio minuter långt samtal med mig själv där jag försöker övertala mig själv att gå ur tältet och in i stugan och kissa. När jag väl kommer så långt och öppnar dörren till den så extremt övermögliga stugan håller jag på att spy rakt ut.

Jag går och lägger mig igen brevid Mmö på luftmadrassen och jag har börjat ana att det här inte kommer gå alls så bra. Jag har stulit en enochenhalvliters Ramlösaflaska från kylskåpet som jag senare pillar etiketten av för att ingen ska känna igen den och fråga vad fan jag gör med deras flaska. Ibland håller jag den mot pannan. Och ju mer tiden går desto längre bort hamnar min estimerade avresetid. När jag lyckligt hälsoovetande vaknar vid nio är tanken att jag ska åka vid tolv. När klockan är närmare elva och jag fortfarande inte kunnat röra mig räknar jag att jag absolut inte ens kommer kunna närma mig en bilratt innan tidigast klockan sex på kvällen.

Jag håller ibland flaskan mot huvudet för att få ner det pulserande illamåendet . Jag har fyllefrossa och jag ligger i det soluppvärmda tältet under täcke och fleecefilt och skakar. Precis utanför har folk skrapat ihop bitarna av sig själva och de skrålar kring bordet som om ingenting hade hänt. Jag ligger och jag kan inte röra mig och jag mår dåligt i varenda nerv och jag har nästan panik över vad jag ska ta mig till. Det enda alternativ som jag kan tänka ut som är möjligt för mig i detta skicket är att be Mmö stödja mig ut på en åker och lämna mig där så att jag kan ligga i det daggkylande gräset med min stulna vattenflaska och låta de kroppsöppningar som vill släppa ifrån sig precis vad de vill. Det finns ingen chans i helvete att jag kan köra bil, i mitt skick kan jag inte ens åka.

Jag ligger på rygg och jag mår dåligt av att titta och av att blunda. Jag mår dåligt av att lägga huvudet åt sidan, jag mår dåligt av mitt ryggläge och av fosterställning, som jag testar ibland. Jag låter händerna glida över magen och fian som för att känna att de finns kvar.

Jag försöker hålla flaskan mot pannan. Jag mår dåligt av att hålla i flaskan.

Jag tänker att nu skiter jag i det här och att nu ska det inte bli mer fest för mig. Jag ska sluta gå ut, sluta träffa folk. Jag ska skaffa en hobby som jag ska ägna mig åt på lördagskvällar. Jag ska bli gravid och inte kunna dricka på nio månader och sedan bara mycket sporadiskt efter det eftersom lilla Trilla kommer behöva all min tid. Sen tänker jag att kanske är det såhär att föda barn. Alldeles utelämnad till sin egen kropp och hysterisk smärta och illamående och ont över allt och inkapabilitet. En dag av utomjordiskt missnöje för ett nytt liv att älska och vårda för evigt. Så vad får jag ut av att ligga i tältet på ett lantställe utanför röstånga i skåne och se livet passera revy? Har jag tur kommer jag att kunna gå igen.

Runt elva kommer kulmen. Jag har redan insett att jag inte kommer komma levande från denna dagen om jag inte spyr. Mitt illamående är så intensivt att kroppen aldrig i livet kommer kunna bearbeta detta på naturlig väg. Men jag känner inte för att åla mig ut på den där åkern till allmän beskådan. Jag vet att jag inte kommer kunna gå in i huset och toaletten. Stanken är outhärdlig och vem vet hur länge jag kommer få sitta där inne och vänta, medvetslös.

Jag kommer att få kräkas i tältet. Strukturerat börjar jag planera för det. När illamåendet är på sin topp, värmevallningar flyr genom kroppen på mig och jag känner hur munnen börjar fyllas av överproducerat saliv, tar jag den plastkasse som ligger vid ingången, plockar rationellt ur de plastmuggar som ligger i den, rullar ner kanterna på påsen och lägger mig med huvudet ut från luftmadrassen över den. När det är sekunder kvar och jag känner hur matsmältningsapparaten kör på revers försöker jag hålla emot en sista stund till dess att den avtystnade musiken startats om och sedan kalvar jag i omgångar under den utbrölande hårdrocken och hostar försynt ner i påsen.

Jag kommer upp på rygg sen. Jag har kräkts ren vätska. Jag dricker några klunkar ramlösa och tar sedan av örngottet på en av kuddarna för att kunna torka mina tårar på. Så snart det eventuella lugnet efter det hysteriska illamåendet kommer över mig tar huvudet vid och börjar dunka. Jag håller flaskan mot huvudet.

Mmö kommer och kollar på mig ibland. Det tar inte jättelång stund innan han gör det igen. Jag ser hans ben utanför och han lyfter på duken och innan han hinner krypa in ser jag honom i ögonen och säger "Jag har spytt i tältet". Så det är han som är hjälten som lyfter upp den tvivelaktiga kassen från golvet och förpassar den till soporna. Det är han som inspekterar skadorna. Han är världens gulligaste. Han klappar mig på huvudet och jollrar och kysser mig alldeles lätt på magen.

Jag ålar mig ut ur tältet runt halv tolv. Då har jag blivit informerad om att det finns de som ska åka in till Malmö och jag SKA med en av de bilarna. Mmö kommer och sitter i öppningen och jag är beredd att resa mig när jag känner att jag kommer kräkas igen. Gestikulerar eventuellt, tar mig förbi honom och linkar upp mot ett litet staket där jag lutar mig framåt. Men först ropar jag på Mmö. Vill ha honom hos mig. Sedan torkar jag mig i ögonen och säger att det väl fan får ta slut snart. Mmö håller i mitt hår och han är så snäll, så snäll.

Försiktigt testar jag mina ben runt trädgården och konstaterar att det finns de som ser värre ut än jag.  Jag får en halv frukostbulle i handen som jag spottar ut den första tuggan av.

Jag åker med en av Mmös polare hem och kanske är det lyckan att inte längre ligga i tältet som gör att jag klarar hela bilresan riktigt bra. Jag nafsar förstrött små små naggar av den medtagna brödbiten samtidigt som jag pratar med en stockholmsljudande tjej som jag tyckt varit en riktig pina kvällen innan.

Jag har sällan varit så lycklig av att komma hem! Att jag är hemma och att jag inte stannat kvar för ännu en mindblowing fest ute på landet. Att jag står på mina båda ben och inte ligger och avlider och tänker på döden i ett kvavhett tält utan syre och kärlek. Att jag lever. Att jag kan stå. Att jag kan trampa en dans till Elvis Burning love och bara känna mig alldeles okej.

Jag klappar kitty och sitter länge framför teven innan jag kokar potatis samtidigt som jag duschar. På eftermiddagen läser jag en sida kafka och somnar sedan. Det är malmöfestival, och någonstans har jag tänkt att jag ska cykla ner på stan för att kolla läget. Men jag vaknar halv sju, mosig men alltjämt lycklig som fan. Ger kitty mat, går och handlar yoghurt åt mig själv och dansar till Burning love igen i flera omgångar innan jag äter middag framför teven, glappar mellan kanalerna och försöker kolla på Fear and loathing i las vegas innan jag knyter mig vid halv elva. Don't try this youselves, kids.

Jag har en vän som ringer till mig. Kan ni tänka er? Jag har en vän som ringer till mig! När jag mår dåligt och bloggar så kan hon ringa mig. Och fråga alldeles ärligt hur allting är egentligen. Och då blir jag så rörd att jag vill gråta en skvätt bara av det.

Hon ringer mig i förrgår. Hon frågar hur allt är, egentligen. Och då säger jag att allt är bra. Att det går upp och ner. Upp, och ner, eftersom att jag samma dag lagat korv stroganoff och det ringt en massa kompisar till Mmö och frågat om helgen. Hur blir det i helgen? Hur ska du ta dig dit? När ska du åka? På fredag?

Till mig ringer det ingen. Fast jag ska följa med i helgen. Följa med för att det är något som händer. Följa med för att det är en hel helgs party på ett land någonstans långt borta. Men när jag ska åka dit undrar ingen. Jag ska bara åka. Med. Åka med Mmö. Han åker, så då åker jag. Men det är hans kompisar som är där och hans kompisar som arrangerar. Och hans kompisar som ringer till honom och frågar när han ska åka.

Så jag gråter en skvätt ner i korv stroganoffen. Av ren jävla avundsjuka. Och när Mmö kommer in och frågar vad det är viftar jag bara bort allt. Och orkar inte dra det. Igen. Jag torkar mig hårt med dasspapper i ansiktet.

Sen, senare, när vi har ätit korv stroganoffen lägger jag mig i sängen och känner mig slaget modställd fastän jag försöker så förbaskat hårt att inte vara det. Och läser kafka.

"Kafka hade det inte heller så roligt" tänker jag.

Det är då det ringer. Det är Mmö som svarar. Det är honom det brukar vara till. Men nu hör jag på hans röst och kanske är det en uns av klädsam artighet i den som röjer att det nog inte är till honom. Han kommer in i sovrummet och sitter på sängkanten och pratar innan han räcker över till mig.

Och det är till mig! Det är min vän! Som undrar, alldeles ärligt, hur det är! Och jag blir så glad! Så varm! Och sådan sucker är jag för vänlig vänskap att när hon säger att hon tycker att vi inte ska köpa någon lägenhet i malmö utan komma till stockholm och köpa en där istället då staplas hjärnan full av banankartonger på en minut och jag står och viftar med en vit näsduk söderut när lastbilen åker.

Sen är allt bra ett långt tag. Men jag saknar vännerna, det gör jag. De i stockholm eller linköping eller över huvud taget någon annanstans.