Carrosell's one moment of clarity

Idag såg jag att vi skulle få post, för när jag passerade hallen kutade Kitty Kross fram till ytterdörren och ställde sig nedanför den och stirrade upp mot postluckan. Hon brukar vara riktigt intiutiv så jag ställde mig brevid henne och kollade i ögonkiken. Ute i trapphuset var det inte nån. Men Kitty stod kvar, lika resolut som innan, så jag lät det gå en stund. Och se, där kom det en man! Hon hade rätt, idag igen. Mannen ställde sig utanför vår dörr och det kändes väldigt intimt att vi stod där så nära varandra men utan att han anade något. Jag vågade knappt andas. Tänk om dörren skulle flyga upp? Eller om den bara skulle dematerialiseras ut i tomma intet? Då skulle jag stå där, andlös på tå, och känna mig dum inför postmannen och behöva komma på nåt bra att säga. Mannen flippade med den posten som skulle bli vår. Sen stannade han upp och jag såg att han tummade på nån glossig trycksak. En hel liten stund, stod han där, och LÄSTE i den post som skulle bli vår! Och jag blev alldeles nyfiken, vad var det för fantastiskt spännande post som vi skulle få som var så idiotiskt spännande att till och med vad man kunde tycka den i övrigt inför post rätt blasé postmannen inte kunde slita sig ifrån? Han stod och tummade en stund. Sen tryckte han ner det i postfacket och Kitty backade duktigt undan när det föll ner på vår sida. Och gick. Och jag kunde böja mig ner och se vad det var för spännande, högglossigt fascinerande, som till och med vår väderbitne postman, fallit för. Ett reklamblad. Från laredoute. Det är visst något företag som vill att man ska handla saker från dem. Som ellos kanske, men kanske mer typ underkläder och sånt. Det enda jag vet är de vid något tillfälle sålde stringtrosor gjorda av pärlhalsband. Gôtt! Jag vet inte varför jag får det. Jag vet inte vad de har fått mitt namn ifrån. Det jag vet är att sedan postmannen slitit sig ifrån det gick det direkt från dörrmattan via min hand till återvinningen.

Jag har kommit fram till sjukvården! Jag har KOMMIT FRAM TILL SJUKVÅRDEN! Jag ringde min chef i morse. Jag hatar att ringa min chef på morgonen. Jag antar att hon hatar det också. Att jag ringer på morgonen innebär att virusrödluvan är sjuk igen. Igen.
"Hejhej chefen, nu är det dags igen!"
"Hejhej chefen, nu är det du-vet-vad! Vi ses om åtta arbetsdagar!"
Min chef sa att det var "gulligt" att jag ringde. Så såg inte jag på saken. Jag tycker att det är ett professionell skyldighet. För det är det.

Sen ringde jag vården. Jag ville att vården skulle ta hand om mig. Så ringde jag numret, och då ta-da! Vad hände där? Då tutade upptaget i luren! Sen tutade det upptaget i luren i tjugo minuter medan jag satt och grät. Jag grät och grät och sa sånt som Mmö blir så arg på, att jag borde dö och att jag inte är nåt värd, att jag inte kan leva i den här världen, jag och min neverending feber. En ny tanke i samma anda har kommit också; Jag kan inte få det här barnet för jag kommer inte att kunna ta hand om det. För mamma kommer att vara sjuk hela tiden. Jag har pitchat idén för Mmö att jag kan vara hemmafru. Vi kan bo i ett lowlifehus ute på landet och så kan jag ta hand om barnen och laga mat och sylta och safta. Så slipper jag att möta människor, människor med baciller, baciller som riktigt sugs upp av min kropp. Så kan jag sitta där ute i lilla stugan och så kan barnet springa bland knotäppelträden på gårdsplanen och så kan jag gå runt och vara sjuk när jag vill och röra lite i rabarbersaften när jag orkar.

Så då tänkte jag försöka ta ut mina kontaktförsök med att ringa ett annat nummer där de heller inte skulle svara. Ett plus ett är noll, ni vet. Så då ringde jag barnmorskorna, som ska se till att mitt ofödda barn har alla armar på plats och att jag inte dricker stora mängder Lynchbyrg lemonade (vilket jag i övrigt tordes kunnat gjort runt tiden för barnets avelse). De har telefontid fyra timmar gånger tre dagar i veckan. Måndag-tisdag-fredag. I förra veckan ringde jag måndag och fredag. Då sa självmordstanten (De låter alltid som att de vill ta självmord, de där tanterna som får äran att prata in på landstingets telefonsvarare. Jag undrar om det står i deras yrkesbeskrivning?) att det inte fanns någon som kunde svara i telefonen och att man fick ringa nästa telefontid. Och vet ni! Det sa hon idag också. Men det märkliga var att det var så tragikomiskt att jag nästan blev mindre upprörd av det. Så då ringde jag sjukvården igen. Och vet ni vad? Då sa EN RÖST (en inspelad självmordsröst, men ändå) att jag stod i kö och att jag kunde få vänta i kön eller att jag kunde knappa in mitt nummer så skulle sjukvården ringa TILL MIG!

Alldeles galet. Och när jag pratat med en kvinna som visserligen sagt att det var ett virus, för man hostade inte ur sig lungorna av halsfluss, och det är ju det som jag alltid har, jag undrar om man kan lägga till Virus som mellannamn, så gav hon mig en tid! Och inte ens en tid hos den skräckinjagande doktor Ananas utan hos en flickläkare med ett helt alldeles vanligt namn!

Och när jag sedan satt med handen ännu telefonvarm kom Mmö genom dörren och han stoppade en ask med hardcore asdyra halstabletter i den varma handen på mig som sa jävlariminlåda när man stoppade dom i munnen.

Good god. Jag tror jag måste gå och kamma mig, innan jag hoppar i finmjukisbyxorna för att gå på möte med doktorn-som-inte-hette-ananas.

Idag blev jag riktigt, riktigt glad för min extra timme, som jag fick mig till skänks. För idag behövde jag verkligen just en extra timme. Speciellt som jag haft en jäkligt lågkvalitativ nattsömn. Mmö och jag. På grund av mig. Mig och bronkiten, som jag har diagnosticerat mig med. Jag är trasig som fan i hals och lungor hela veckan och när jag hostar alldeles tomt och folk på jobbet frågar svarar jag snabbt ”bronkit”. För jag tycker att det låter jävligt bra. Sen googlar jag på bronkit och då tycker jag att det låter ännu bättre. Det kan faktiskt, verkligen, vara det som jag har! Det, eller tuberkulos. Så veckan går okej. Mest tungt att andas, och den här torra kommunalhostan. Men sen till helgen tar den spjärn! Och jävlar i min låda! Jag hostar och hostar och hostar. Jag vaknar på nätterna och jag ligger vaken i flera timmar och när jag ska andas killar det av tusen miljoner små korn ner i halsen och jag bara …dör. Eller jag funderar på det. Jag funderar på att klä på mig varmt och gå och lägga mig på spåret. Dunjackan, ska jag ha.

Mmö bjuder in till den årliga viltmiddagen. Den har vi haft en gång innan och så är det han och jag han och hans föräldrar och min mamma och så svänger Mmö på ordentligt på nåt exotiskt brunkött och så blir det jäkligt bra och alla dunkar han i ryggen och ger honom en massa eloger. Jag hejar också på, där jag sitter med mitt vegetariska halvfabrikat. Jag säger ”God sås, babie!” Så vi äter viltet, rådjur i år, och så har jag lokalbehandlat bronkisen med diverse halstabletter hela dagen. Och sen träffas armén av halstabletter nere i magen med vegebiffen och ungspotatisen och svampsåsen och så säger de ”tjoho” och sen blir min mage en sexmånaders bebismage istället för en tre och så knorrar det och knorrar det och knorrar det så jag får sitta och hålla fast den. Ja, det var ingen bra blandning.

Och sen sov jag nästan inte alls. Jag var uppe och kokade te. Och när jag vaknade 10.30 fick jag spjärna mig ur sängen för att få gjort det jag skulle gjort och se, det var här den här magiska härliga extratimmen dök upp! För jag har en vän som är journalist och som även producerar en bok. En guidebok som fått kontrakt. Och nu var första kapitlet skrivet och jag har från dag ett av vår vänskap sagt att jag skulle korrläsa. Och sen att jag skulle få första korret en lördag när min mamma var på besök, hade jag inte räknat med. Så det var upp i ottan och läsa de prydliga sidorna och sen såg jag att datorn gick fel och då kom mamma in i rummet och jag frågade vad klockan var och det visade sig …att den var en timme mindre! Att jag hade en timme extra på mig! Att jag på en söndag då jag lovat skicka in innan tolv fick reda på att uret inte alls var elva (som det vore vara) utan på grund av internationella överenskommelser bara var tio! Oh jolly-jolly. Jag hann till och med att äta frukost.

Nu återstår att se vad det blir av min infekterade röklunga. Jag hostar så att jag hulkar. Det kanske är svinis. Fan också. Och jag som är riskgrupp.

Jag föredrar fredagar framför söndagar any day. Jag funderar på det i fredags - när jag är alldeles lyrisk! - och konstaterar att fredagar nog nästan kan vara min ultimata veckans-favorit-dag. För att det är då, som man så pensionärsslutsatsigt fortfarande "har allting framför sig". Idag, när det är söndag, blir det väldigt tydligt att det stämmer. Jag är inte en uns så sprudlande sprattelglad idag som jag var för två dagar sen. Jag är inte ens i närheten. Jag är för fan butter. Butter, för att helgen praktiskt taget gått. Butter, för att lördagen försvann och ingenting blev gjort. Men kanske mest butter för att nu är det åtta (det känns så) alldeles oöverstigliga dagar kvar tills nästa racerhelg. I övrigt är jag gravid. Gomiddag.

Vi måste byta lysrör och det känns jättejobbigt. Varför uppfann de lysrör för? Vem var det som gjorde det? Jävla karlar. Vi har ett lysrör på toaletten som jag inte tycker om. Och idag när jag satt där så såg jag att det fladdrade jäkla mycket runt omkring mig. Fladdrigt. Pytteblinkigt. Det känns svårt nu. Att vi måste köpa ett nytt lysrör. Liksom; Var hittar man det? Det kan ju inte finnas affärer för lysrör, för de är ju så himla otrevliga. Och dåliga. Det är ju ingen som vill ha det. Men i vårt badrum har vi ett. Men det tycker iallafall inte jag om. Man går in på toa och så trycker man på knappan i samma sekund som man passerar tröskeln. Sen hinner man gå in i kolmörkret. Man hinner svänga runt. Man hinner knäppa upp och dra ner sina brallor. Man hinner öppna toalocket. Och sätta sig. Allt i kolmörker. Sen är det nästan så att man hinner släppa på flödet innan lilla lampis hinner börja blinka osammanhängande. Så man hade nästan kunnat göra allt. Innan lysröret hunnit reagera. Ibland ska man ha en grej som man tror ligger i badrumsskåpet. Då får man stå där med handen och gräva. Och sen när man spillt ut deon och extratandborsten och örhängena (ner i avloppet) och hårda små nagellack och fått tag på grejen man skulle ha, då blinkar lampan på. När man är på väg ut. Någon gång har jag trampat på Kitty när hon legat och chillat på badrumsmattan och jag klivit på. Och så nu är den trasig. Den onda, onda lampan. Jag vill inte ha något med den att göra. Jag vill inte befatta mig med den! Den gör mig alldeles för ont.