Carrosell's one moment of clarity

Tänk om man hade varit katt och fått kissa i sand. Tänker jag i lördags när jag ska tömma kittys låda. Hon har en sån plastprotesgrej med stort tak med filter och glassvängdörr och allt i hallen. För att lägenheten är liten och toaletten minimal och varken sovrummet, vardagsrummet eller köket känns så hot att placera den i. Så kitty bajsar. I hallen.

Jag har lyft av locket och jag har hämtat en liten fryspåse som jag vikt ner kanterna på och som jag håller i ena handen. I den andra håller jag spaden. När kitty var liten tyckte hon att det var förbaskat kul när vi tömde hennes låda och hon satt gärna brevid och kollade på. Sen hon blev lite äldre brukar hon dock gå undan. Kanske med en viss skam. Det hade varit konstigt om någon kommit med ett metallföremål och börjat gräva upp mina exkrementer sedan jag dolt dem under flera tassar med sand.

Men i lördags på dagen är hon framme och intresserad av att titta på när jag gräver och silar. Vaskar. Så intresserad att hon tar första parkett mitt i lådan och jag får försöka gräva runt henne medan hon följer spaden med blicken. Hon går till och med en veva. Sedan sätter hon sig i ett hörn, ansiktet nedvänt.

Det är knappt så att jag anar vad som händer. Och någonstans är jag naivt inställd på att kitty bara är en nyfiken och särdeles socialt anpassad katt. Men när jag hör det karaktäristiska porlandet, som först kommer som tydliga droppslag mot plasten, det är först då jag inser att kitty inte kunde bry sig mindre om att husse och matte ibland plockar runt med hennes avföring och lyfter ner stora tjok av koagulerat kiss i en plastpåse som vi slår knut på och bär undan och slänger i köket.

Inte har hon några generade andra tankar kring att uträtta sina behov och inte fan bryr hon sig. Orädd slår hon sig ner när jag håller på med mitt och kissar bara kanske en skollinjal framför mig. Och kanske borde jag agera lite värdigt i denna stund men det är svårt och låta bli och jag skrattar henne rakt upp i ansiktet medans hon sitter där och lutar mig bakåt på mattan och jag skrattar och ropar på Mmö.

Kitty, oberörd, reser sig upp och hon krafsar igen med lilla tassen och går. Jag sitter kvar med min påse och min spade på mattan, jag skrattar färdigt där jag halvligger. Sedan bestämmer jag mig för att plocka nytillskottet nästa gång.

Jag slutar att umgås med folk helt och hållet. Jag slutar att prata med folk. Samtidigt slutar jag att göra andra saker; att tänka ut dem och genomföra dem. Det är ungefär samtidigt som jag slutar hoppas, slutar försöka, slutar känna glädje och sluter mig inom mig själv.

Det finns inte ord som beskriver den totala apati som råder efter fem veckor. Pengarna jag hade och som jag var orolig för att de skulle ta slut börjar verkligen ta slut. Telefonen med telefonnumret som jag skickat ut ö-v-e-r-a-l-l-t är förlamat tyst.

Jag skickar sms till mmö att jag inte orkar mer. Han ringer kanske och jag gråter i luren. Han ger mig praktiska råd; kan du inte göra så och så? Fixa såhär och såhär? Och jag skriker tillbaka på honom; Det är klart jag kan! Självklart kan jag väl göra det, också!

Parallellt planeras pampigt bröllop till sommaren. Det borde vara fantastiskt otroligt, hysteriskt att jag funnit "den rätta", att vi ska manifestera oss, att jag inte har en andra tanke om att vakna upp brevid honom under resten av mitt liv. Och vissa stunder håller jag mig lugn i långa perioder, det är mycket som ska ordnas, klänningen är (tacksomfan) klar, men det ska skor till, det ska vara eventuella blommor och tårta.

Men bitter och arg är jag. Stannar datorn till en sekund skriker jag rakt ut. Och någonstans börjar en alldeles rationell röst att planera för att jag inte kan vara kvar här mer. Tänker bröllopet och kärleken och fantastiskt men sätter samtidigt ett slutdatum till hösten när nog får vara nog.

Och jag har mina allra bästa vänner och de har båda varit arbetslösa i ett år och jag förstår inte. Men de är så starka och de är världens bästa. Och jag är inte som dem. Eller; jag vill inte vara som dem. Det har gått fem veckor och jag vaknar vertikalt i sängen på morgonen och får knyta handen under täcket för att överhuvudtaget höja huvudet någonstans. Och någon säger otänksamt "Va, redan?" och då skakar jag av illamående. Och jag undrar om det inte finns något stopp.

Tyst rör jag mig genom lägenheten på dagarna. Kitty är på mig ofta och hon sitter anklagande vid datorn och jamar med den vita musen placerad vid sina tassar och bara enstaka gånger orkar jag med att kasta den till henne så att hon får hämta. Tankarna mal och det är jag jag jag. En dålig intervju analyserar jag sönder i småbitar. I duschen, plockande disken, framför oprah kan ett nytt citat komma upp och jag ommodifierar det i mitt huvud tills jag tycker att det låter verkligen bra och tänker att "så, så borde jag ha sagt.."

Bitter. Jag tittar på teve säkert tio timmar om dagen. Till slut kommer jag på att man nära på kan titta på teve utan uppehåll en hel dag, när det som är eventuellt sebart går in i varandra och byts av. Aggressivt biter jag av mig mina naglar i soffhörnet och försöker hårddra någon sensmoral av livet.

Har jobbat så hårt och haft det så förbannat jobbigt och lidit helvetes djup. Tänk, jag gjorde det för att jag så gärna ville ha en utbildning. Fick utbildningen och gick ur askan i elden. Nu är privatlivet så fantastiskt underbart och yrkeslivet åt totalt helvete. I stockholm var det precis tvärtom. Jag gråter på samma sätt.  

Och jag vill inte ens ha nåt hot shot. Bär på självförtroendeknäcken efter praktiken som var en fantastisk grund för arbetslösheten där jag känner hur jag blir mindre och mindre för varje dag.

Min bror fick praktik i samma veva som jag och honom älskade de som fan. Och självklart sitter han fortfarande där på förlängning och har det bra. Så ringer han till mig och han är skojig varje gång och frågar "Har du fått nåt jobb än?" och "Ska inte du ta och klippa håret (och skaffa ett jobb)?"

Och jag har flera vänner som precis fått egna fina jobb men jag orkar inte fråga hur det går och det är så hemskt för jag vill inte att de ska fråga mig och jag vill inte behöva svara nekande och jag vill inte att höra några tips alls.

Säkert är det bara i mitt huvud och säkert är det mitt eget fel och självklart måste jag ju visa framfötterna och kasta mig fram och dra åt mig. Börjar bli så rädd och tänker att om jag haft det så jobbigt i alla år, och det vägrar ta slut fast allt är omändrat, kommer det alltid vara jobbigt då och kommer jag alltid att stå och balansera på depressionskanten och kommer det alltid att vara ett jävla helvete att leva, även när det är bra?

För jag är så trött nu. På att försöka. Att kämpa. Och varför kämpade jag tre år i stockholm när det ändå bara väntade helvete på andra sidan och det visar ju bara på att det aldrig är någon idé att kämpa och varför ska jag då kämpa nu för ett jobb när det uppenbarligen inte fungerar så?

Är så trött, och orkeslös och viljelös. Jag rör mig mellan datorn och teven. Ibland öppnar jag balkongdörren. Ibland tränar jag, det orkar jag heller inte med snart. Vet inte hur jag kommer ifrån det, vet inte var jag kan köpa orken till att ta mig för något alls och vet inte varifrån jag kan få pengarna till att köpa den för.

Värdelös.

Värdelös.

Värdelös.

Idag ringer det på dörren. Det är så det är när man är hemma hela dagarna, man får reda på vem som ringer på dörren. Och att det kan göra det. Jag är på toa och jag antar att det är kiruna (radiotjänst) för det tror jag alltid. Men i mitt huvud tror jag att radiotjänst heter jehovas. Det gör inget att det är de. Teven är inte på. Och jag vrider på huvudet i hallen så att man absolut inte kan se teven från dörren. Det hade varit precis alldeles fysikens lagar-omöjligt. Och någonstans rabblar jag för mig själv att de har precis ingen rätt alls att komma in i min lägenhet och att jag får hålla hårt i dörren och mota olle i grinden. Det får jag faktiskt. Och det kommer gå jäkligt bra, för dörren går emot alla arkitektoniska lagar inåt.

Jag kikar i peephålet. Det är två tanter. Kan mycket väl vara jehovas. De har papper, men ingen mystisk elmätare. Jag öppnar dörren. Den första rara tanten, för de är jätterara, hon ler och hon säger hej och hon presenterar dem med sina förnamn. Sedan säger hon i precis samma andetag "...och vi skulle vilja bjuda in dig till ett mycket speciellt tillfälle" och hon betonar på speciellt och samtidigt gör hon en rörelse fram med vänsterhanden och hon för en jävla högglossig fyrfärgssida fram mot mig med en jävligt deppig kille på och han har ingen tröja på sig och blod och gore i huvudet och han är blodig och bister och det verkar jävligt konstigt alltihop. Och då fattar jag halleluja och min hand som kan vara på väg uppåt för att liksom ta emot innan jerry slår i magen sticker tillbaka i en fullskalereträtt och  gömmer sig bakom kroppen i en sorts försenad brännskadereaktion.
"Nejtackdetärsåhimlabraändå" säger jag till tanterna och drar mig tillbaka medan de nickar med sina skenheliga leenden och jag tittar dem i ögonen och det känns ändå som om vi får någon slags föreståelse för varandra innan dörren artigt går igen och jag låser den hårt. Sedan känner jag någon sorts tacksamhet och jag tittar ner på kitty som står och undrar att dörren finns där och att låset är i och att det inte är så himla mycket sannolikhet att två små åldersreligiösa propagandatanter har med sig murbräcka och vet hur man använder den på ofrälses ytterdörr. Det känns skönt att stå i hallen och skönt att det är kitty och jag och en jävla massa blommig tapet och inget annat.

"Men shit, de måste ju fan varit religiösa" tänker jag sen. Alltså på riktigt! Och jag vill öppna dörren och kolla in dem igen och jag vill se vilka kläder de har och jag vill fråga och dubbelkolla att det verkligen verkligen är så och jag vill och kanske ska jag bjuda in dem ändå och jag kan koka instant. Vi kan sitta i köket och jag kan säga "Men menar ni verkligen allvar?" och de kan berätta vad som gått fel och vad som fått dem att bli halleluja och trippa runt i en kyrka och tänka att det blir helt schyrr när man dör och att man flyger till himlen då och att en massa män ska säga att man varit duktig som gått och trakkasserat folk i hyreshus och haft trashiga karlar på fyrfärgsplanscher och försökt att få folk att komma hem till dem och lyssna på en massa yibberisch och själva bli jävligt oroliga i sig själva och kanske börja tro att de själva borde börja göra bot för att supermanliga pappa i himmelen ska titta på och sippa på sitt kaffe och vara nöjd.

Ja konstigt känns det, obehagligt. Och man förstår varför folk jobbar på dagarna och varför de inte sitter hemma och tittar i fönstren. För då kan halleljuagud och jesus komma och då kan det ju gå precis hur illa som helst.

Jag är i Linköping och jag längtar hem som fan. Till linköping. På kvällarna sitter jag vid morsans SKIT-dåliga dator och kollar stångåstadens hemsida och vilka tjusiga lägenheter de har som man kan bo. Jag hittar fina-fina. Nära morsan, centralt och bra. Där har jag velat bo tidigare. Billigg-billigg i någon slags stadsdel där de begår mord. Jag vill inte bo för långt bort. Berga är ghetto. När man inte vet var knektgatan ligger får man trycka på krysset så att det pekas ut på eniro. Då öppnas eniro i ett nytt fönster och det tar jäääättelång tid. Då jobbar datorn så att svetten lackar ur cd-rommen och brummar som fan.

Ja, så skönt att komma hit och att komma hem. Så fantastiskt skönt med gator man känner igen, med sol genom gästrumsfönstret, med gymnasiefylla på harrys och med den förskräckligt efterblivna, frågande gnölöschötskan som jag verkligen bevarar i mitt inre och som får mig att glittra av glädje och ordavis glida in på.

När jag varit här sedan i tre dagar har jag glömt allting annat. Det är först idag när jag sitter på mattan hemma hos mallewall med hennes katt som en aning av arbetslöshet kommer över mig. Och jag förundrat börjar återkalla en annan lägenhet, en annan katt, en annan pojkvän. På någon annanstans.

Jag glider genom staden i bilen och tittar efter ansikten som jag faktiskt känner igen. Jag kör vant och jag behöver inte undra alls. Jag kör, och jag kan köra alternativa vägar om jag vill det. Jag kör åt nordväst och jag tror att jag kanske ska hem till lägenheten som jag har snart tusen väntedagar på. Som är spartanskt inredd där solen skiner in och kanske bor lilla kisse där och jag kan sitta i fönstret när jag kommer hem på kvällen eller så umgås jag med mallewall och på dagarna är jag på mitt jobb som jag har som egentligen inte behöver vara så mycket alls, och det är jag och jag är tillbaka och om jag träffar någon som frågar så säger jag att "jo, så är det" och håller nacken rak och jag är vacker och ung och kanske väntar inte framtiden med så mycket alls men det är alldeles okej.

Så är det okej om jag kommer tillbaka nu? Är jag förlåten och har tillräckligt med vatten flödat genom stångån? Ja, är det så?

Jag försöker skaka av mig och jag blir trött på mig själv, ja, på tredje dagen eller så. "Sluta drömma, håll inte på sådär. Du ville ju att livet skulle stanna, att det skulle sluta snurra runt med dig, du är ju där nu, njut av det du har nu, du har ju jobbat så mycket, det är ju så mycket som blivit bra. Då ska du väl för fan inte ta och dra, du vet att du sitter här sen och att det kommer kännas som en jävla back-lash, du vet att du kommer undra hur fan du har tänkt. Och hur tänker du egentligen? Med allt som du har? Ska du bara dra? Vad ska du säga då? Vad har du för motivering? Sluta och vara så jävla pubertal, du vet att det inte är 2001 längre och du vet att inget är som det var. Inte ens du är nitton längre. Ta tag i det du har, ordna det nu, du kan fixa det. Alla förutsättningar är dina nu, ös på, bygg på, inte rasera och börja om."

Jag kör mellan allra östraste linköping och västraste linköping och jag är så förbannat utsvulten på rockmusik och jag har inga skivor med mig och jag klarar inte av lasse winterdäck i en omgång till och "söndermarken" och förbannad halstjocknande nostalgi och fan så jag lyssnar på beatles för att det iallafall har lite dignitet och det är inte alls det som jag är ute efter.

Jag är den sista linköpingsmartyren och för alltid och alltid kommer jag att längta tillbaka och bära staden alldeles ytterst på hjärtat. Och jag kommer rycka till när namnet nämns och känna stolthet och ständigt ständigt längta tillbaka. Jag är för fan den episka lasse winnerbäck med trasig separationsångest som aldrig reder ut det och som i haranger efter haranger ältar det som varit och det som aldrig blev. Som min ständiga backup-plan kommer jag ha den liggande, och tro att jag alltid kan komma tillbaka och vara nitton igen.