Carrosell's one moment of clarity

Nyårsaftons förmiddag och jag vet fortfarande inte var jag kommer att stå och skrika om lite mer än tolv timmar. Å ena sidan en fest arrangerad i min egen lägenhet, av min man, för min man, med min mans odrägliga vänner, oändliga floder av öl, vrål och fisar. Å andra sidan ett teaterparty i Lund med bland annat min vän Eh och hennes man, knytmiddag och finkultur.

Jag har inte riktigt velat tänka på det. Jag har liksom förträngt hela allt. Mmös partyidé, som jag misslyckades med att kväva även efter att jag på ett mycket tidigt stadium sagt nej.
Jag är jättegärna hos någon annan. Någon annan med oförstörbara väggar, värdelösa inredningsattiraljer och ouppbrytbara golv. Men jag vill inte vara här! Och på nyårsafton!

Med skräck ser jag min älskade pensionärslampa med den stora glaskupan i spillror på golvet. Mina skivor utriva, upprepade, stulna. Soffan fläckad, golvet besudlat, kisslager på toalettens kakel. Jag ser spya och exkrementer och nån som knullar.

Aj.

Jag träffar Eh igår efter jobbet och jag hoppas nog någonstans att träffa henne ska bli det avgörande. Men när vi pratar om nyår blir jag alldeles mute. Jag inser att jag inte har någon, ens en liten uns, aning om vad jag ska göra. Och hon är mjuk och underbar och säger som alltid "Du får jättegärna komma och vara med oss". Det gör mig glad.

Jag ska åka hem och sova på det. Jag går och lägger mig igår och är helt övertygad om att det ska ha kommit över mig som i ett slag direkt jag vaknar vad jag ska göra. Det gör det självklart inte. Jag är precis lika clueless idag som jag varit de senaste 5-6-7-8 veckorna angående den här frågan.

Och nu går tiden allt medans de kör sällskapsresan 2 på svt och jag har sköljt ur kjolen jag hade velat ha och konstaterat att det ser ut som skit med den fantastiskt fina t-shirten jag köpte igår och någonstans djupt hoppades att de skulle funka tillsammans.

Jag har ingen sprit att dricka. Jag har ingen mat att äta. Jag har inga cigaretter att röka när den sidan sätter in. Jag har ingen backup-plan. Ingen framförhållning.

Allt jag har är en planerad frisyr. Som inte kommer att gå att genomföra. Fan.

I övrigt har det här året varit en sån jäkla, störtskön höjdare. Det är synd att det ska ta slut.

Jag vet inte varför jag envisas med att gå till doktorn. Det är som ett destruktivt drag hos mig. Ständigt detta nötande hos doktorer och en sorts andlös förväntan att det faktiskt ska vara halsfluss. En sjukdom med en medicin. Som faktiskt går att bota!

Vilket är jävligt ironiskt, eftersom jag sagt att det är halsfluss jag ska dö i. Eftersom jag kommer vägra penicillinet. Penicillinet, det fantastiska otroliga läkemedlet som räddat tusentals och åter tusentals liv genom tiderna. Penicillinet. Gjort av män, för män. För mig gav penicillinet svampinfektion. Det fanns inte med på den manliga testgruppens testlista. Så istället för att ligga och åma mig med svullen hals och högtranspirerande svullen kropp fick jag se hela fittan totalt utslagen, bortkopplad, från världen. Jag kunde inte gå på toaletten. Jag kunde varken göra "nummer ett" eller "nummer två". Stryktåligt toalettpapper var liksom inte att tala om. Eventuellt en mjuk smekning av ljummet mellanhårt vatten och en tropisk saltmättad eftermiddagsbris som torkmedel. Och hela tiden oerhörd smärta. Stingande, kliande, brännande. Sitt ner, stå upp. Du kan inte göra något för du måste absolut röra dig hela tiden. Och du får absolut inte röra dig! De stackars fyra, fem hudflisor som fortfarande finns kvar på ditt innan så relativa glada organ behövs verkligen där för att täcka de blödande, exponerade muskelhinnor som är det enda som finns kvar.

Tack för det, läkarvetenskapen. Tack. Men nej tack.

Idag heter läkaren ungefär Ananas. Han är oerhört skräckinjagande. Jag ser honom innan och han rör sig hetsigt och rocken flaxar kring hans ben och han rycker ett stackars hockeyfrillebarn i armen. "Honom vill inte jag ha" tänker jag. Istället spanar jag in mig på en ung kille med lika flaxig rock men med en vänlig uppsyn och jag söker läsa på hans namnskylt och står det ändå inte där doktor Ananas?

Den gråhårige, grymme doktor Ananas som starkt klingar öststat ger mig en rekordelig åttiotalsundersökning. Det är hosta och klämma på ryggen och grejer i örat och lampor i halsen och tjocka tjocka träpinnar ner och tafsa på stämbanden. När vi rör oss till ett annat rum frågar han om jag är hes också, jag som krypit in på hans kontor och viskat med det sista av talförmåga i mig.

Sen topsar en tant mig i halsen.

Idag säger doktorn åt mig att vila. Dricka varma drycker. Och så ska jag äta värktabletter. Med antiinflammatoriska egenskaper. Han räknar upp några stycken. Jag kommer bara ihåg d-i-k-l-o-f-e-n-a-k. Eftersom hjärnan måste skriksjunga " Jag är Ipren den intelligenta värktabletten! Mot värk och feber en effektiv vän. Smärtstillande, febernedsättande. Jag är Ipren, helt enkelt intelligent. Jag har anti-inflammatoriska egenskaper. Bra mot muskelvärk, ledvärk och ryggvärk. En Ipren 400 milligram hjälper oftast bättre än  två receptfria tabletter med paracetamol, t.ex. Alvedon.  Vid huvudvärk, mensvärk och tandvärk.  Jag är Ipren, den intelligenta värktabletten!" när han pratar.

Han säger att jag ska ta dem i samband med måltid, annars kommer jag få ont i magen. Igår åt jag inga måltider. "Clementin" ropade jag när Mmö kom hem, för det hade jag ätit. Så idag när jag kommit hem äter jag en ibumetin. Jag tror att han tyckte att de var bra, jag förstod inte riktigt. Han frågade om jag brukade äta dem när jag hade mensvärk. Så jag äter en banan till. Så att jag inte ska få ont i magen. Det kan räknas som lunch.

Doktor Ananas har tagit in mig alldeles för tidigt på rummet innan halsflussprovet är klart. Han fipplar otåligt på sin dator. Och håller genomgången för att döda tid. Sen ropar han "negativt!" mitt i en mening. Och sen tar han mig i handen och jag går.

Så vad blev summa summarum av detta?

1. Jag har hittat vår vårdcentral. Skitnära, alldeles bara över gräsmattan.

2. Jag har inte halsfluss. Igen. Så jag slipper dö.

I övrigt;

3. Nu är semester över för Caroline! Imorgon blir det upp i den arla timmen, jamma på ordentligt med de vita glada pillren och sen aldrig aldrig någonsin känna efter under åtta-nio-tio timmars arbetsdag.

Det är satansveckan som aldrig tar slut. Ju mer jag tänker på att satansveckan aldrig tar slut, desto längre blir den. Jag har levt i 26 år och en 10.000 års lång satansvecka. Vecka 50. Veckan nu. Den som aldrig tar slut.

Det kulminerar på torsdagsmorgonen. Det är då jag kanske först lanserar satanveckans namn. Nästan panik får jag, mellan gröten och liggapåMmö.

För att få mig själv att må bättre i en satansvecka byter jag ut lingonsylten på gröten mot hallon-. Jag sätter fel vante på fel hand. Allt för att bryta mönstret av satan.

Jag har ångest inför satansveckan redan veckan innan, när det inte är satan. På söndagsnatten sover jag dåligt som fan. Jag jagas av något, och jag vaknar, ofta-ofta. När morgonsolen inte alls gryr och damen glidit in en tröstlös liten sömn-flärp går Mmös väckarklocka igång. En timme för tidigt. Tjugo minuter för tidigt för mig. Då är klockan bara 05 någonting. Välkommen till satansveckan.

Jag har fått uppdrag på en skånsk kommun där jag trivs väldigt bra. Jag är anställd som informatör, så det är mitt rätta element. Men sen vill några män på kommunen att jag ska göra en film. "Va? Jag göra film?". För att ingen annan vill göra den. Så då lägger de det på konsulten. Den svindyra, timbaserade konsulten som ska vara så jävla all-round och flukta efter timmar och försöka sälja in sin kropp. Konsulten som får hälften av vad en femtonårig jordgubbsförsäljare på ferieanställning får.

Filmen får mig att svettas. Den får mig att må dåligt. "Sätt din egen prägel på den" säger de hurtflåsiga undflyende männen. "Ni ska fan få se på pr(y)gel" tänker jag. Så jag tar mig i nacken. Biter i det sura äpplet. Jag ringer de förbannade samtalen.

I många timmar står jag sedan tryckt nära till höger om den enorma (femtiotals?-)kameran och nickar och ler med hela tandraden sedan jag fasat ut mitt medverkande alldeles totalt ur ovannämnda bildspel. Ibland fryser jag. Ibland har jag ont i ryggen.

När satansveckan befinner sig någonstans över vad som kan vara en mittenmarkering eller eventuellt bara ett uns av sina enorma eoner av tid inser jag att den inte kommer ta slut. Det kan vara någonstans där i trakten av gröten. Jag som skulle åkt till Linköping och haft julstök med min allra bästis mallewall i hennes astridlindgrenpittoreska hem och gräddat gummor och katter hela helgen och gått och andats där i närheten av folke filbyter och haft det så jäkla bra! It ain't gonna happen. It wasn't meant to be. Det kan jag fetglömma. Rakt av.

Jag hade tänkt jobba och ha det skönt och ligga i stolen på andra kontoret hela fredagen och prata med trevliga reportern och klippa lite bilder och kanske slå en lov bland de dödliga. Sen gå lite tidigt på injobbad flex, ta bussen ner till tåget, kliva på tåget och sedan utmattningssymptomsmässigt sovit hela vägen upp till linkan. Köpt hem en påse chips kanske av något slag och suttit i fåtöljen och jäst och haft det bra. Det blir inte så nu. It ain't gonna happen. För satansveckan är här för att stanna.

600 spänn har jag i mina brallor. Jag har 100 spänn i framfickan och 500 (!!!) spänn i min bakficka. De är inte mina. Jo, hundringen. 500 spänn är min mans. Eller är det det? För idag sålde vi hans bänkdiskmaskin.

Den hundra lappen fick jag av en man som med största säkerhet var en student. Han kontaktade mig i förra veckan och ville köpa en del av min gamla kurslitteratur som jag lagt ut på nätet till allmän beskådan och försäljning. Alla har motiveringen "...för nu är jag fullärd". Säkert 10-15 böcker hittade jag i en kartong på golvet i vardagsrummet som jag nog, på någon plats, tänkt mig spara till en vackrare framtid och en frodig biblioteksliknande bokhylla. Nu när jag har flyttat och har lyft upp precis alla saker jag har och lagt dem i låda för att sedan bära dem långa avstånd, plocka upp dem i kartongen och med jävla vånda letat fram ett ledigt hörn att trycka in dem i i min, som jag tyckte när vi var färsknya här, fina lägenhet. Vilket gjort mig lite prylallergisk. För att de finns i så enorma mängder.

På samma sätt som jag lärt mig saker om mig själv:
Jag äger lösnaglar.

Jag äger typ 100 nagellack. Men kanske det värsta av allt, chockbeskedet som jag inte hade en aning om och som mig ännu till denna dag får mig att dra tillbaka ögonbrynen.

Jag har 20 par skor. Cirkus. 20. Par. Skor.

Jag som vandrar i mina baskisar och mina fejkleather. I garderoben finns tjugo par skor. Jag märkte det när vi började flytta. Skor var det första jag packade, för det använder man ju inte ändå. Så jag packade skoställsskorna. Och sen skulle jag packa städskåpsskorna. Och sen när jag började leta mig igenom högar av väskor och garn och dockhusmöbler inne i garderoben, så fann jag att där hade jag visst också ett skostakeout. Två stora ikeapåsar blev det. Jag skämdes. Jag hade varit hos mallewall några veckor tidigare och hon hade frågat om jag ville ha lite pjux och jag hade sagt "Schysst! Bring dem on." och stolt småjumpat iväg på ett par häftiga kilklacksstövlar i brunt på väg mot bussen hem.

I dagarna går parallella auktioner inne på tradera. All you can eat och allt ska bort! Jag har öst ur all skit jag hittat. Jag var hemma hos mamma och hittade garderober med ytterligare skit, fotograferade det och satte utropspris en krona på allesamman.

Jag glider som en räv runt tradera.com och suger i mig av girighetens must när någon chippat in två spänn på mina gamla punkarhängslen.

Så. Now I've come clean.

Jag hade köpt boken för 300 spänn anno 2005 läste jag ut av kvittot som fortfarande låg kvar bland sidorna. Den kostar visst fortfarande 300 spänn. Hundra spänn ville jag ha av killen. Han lovade att komma idag. Och det gjorde han! Han buzzade på porttelefonen och jag släppte in honom och släppte samtidigt ut Kitty i trapphuset för det är ju så trevligt med en katt i trapphuset. Sen när han kom stod jag och jollrade med henne. Han fick min rosalila bok i sin hand och jag fick hans fina hundralapp i min. Den mår bra nu, hundrisen. Den känner sig som att den håller på att smälta bort någonstans i närheten av min ljumske.

En halvtimme efter att artiga studenten gått buzzade det på dörren igen och aspiranter på Mmös gamla all-way-down-the-linediskmaskin kom in. Hennes fan hotta kille hade varit där dagen innan och tittat. Sen mejlade hon mig på dagen och lobbade för att diskmaskinen var ful och att hon inte tänkte betala fullt pris. Vi ville ha 500 spänn. Fine by me, jag är en hård, men rättvis, förhandlare. När det gäller pengar är jag iscold. Mmö sa att de kunde få den för 300. Jag tänkte inte låta dem få ner den en spänn under 400. Men så kom hon. Och tittade. Och sa att hon tog den. Och räckte mig en vacker sedel med en hattförsedd man. Inte ett ord om tveksamhet, inte ett andetag om överpriser.

Tacktack, tänkte jag.

Senare ringde hon mig på telefonen när jag satt i telefonen med min mormor och jag blev jäkligt darrig att den inte fungerade. Hon får ringa igen.

Att inte California nights är med på min bäst of sweet-skiva är ju faktiskt helt sinnessjukt.