Pagedöden.
Det finns inte en uns av min kropp, inte en cell, som passar i page. Ingenting i hela min småsura personlighet har någonting alls att göra med page. Page är bara ett satans verktyg att hålla de stackars människorna på plats. Page infaller i skedet mellan "kort hår" och "långt hår" däremellan ska människorna späkas, lida och dö. In the name of the page.
A undrar vilken brun det är. (Det här gör ju inte saken alls bättre, att det är brunt, pageaset). Jag har svårt att definiera brun. Jag tycker att all brun är ganska anskrämlig i mina hårvarianter. För inte så att jag tycker att folk som har brunt hår är fula, för så är det inte alls, men jag gillar det inte på mig själv, och jag fascineras av alla de här färga-håret-förpackningarna där det finns en och åtta och miljoners olika nyanser av "kastanj". För jag tycker bara det är brunt. Brownish. Är det inte sånt man färgar håret för att slippa ha? undrar jag.
Som den värsta loco-pojken i våran klass, säger jag att färgen är. För jag har svårt att definiera; Fan brun; som svart fast mer gult och mörkare än blont och som "cendréfärgat" (som man så vackert kallar råttfärgat) i mörkare variant. Nu tror jag att jag förolämpat precis. Alla.
Men sen går jag in i någon sorts skivaffär och där ser jag nån sorts skiva med någon sorts artist. Och då ser jag; Den här lärarstackarskvinnan som satt och slog på gitarren på den där musiktävlingen, som henne ser jag ut!
Och sen blir jag så ledsen.
Idag cyklar jag iväg på min beryktade cykel Hojken som är nöjd och nypumpad efter att jag snattat lite luft utanför abrahams (och det erkänner jag!) och det viner av isluft i den stekheta staden och fulpagen flaxar så gott den nu kan det. Jag går in hos en tvivelaktig frisör som ligger i en liten, liten gång-passage rakt in från gatan och det är bara betong och parkerade bilar utanför.
"Jag skulle vilja ha pagen lite jämnare" säger jag för ojämn är den också, fulpagen, efter att jag klippt den själv senast när det var en hot luggsnaggsfrisyr.
Så den tvivelaktiga frisören tar saxen och gör sin Thang med fulpagen och när den är färdig och hon visar mig i spegeln trycker det så hårt i bröstet och magen att jag måste svälja flera gånger innan jag kan nicka och le och med isblå läppar säga att oh så bra det blev. Och sen ger jag henne ett par kronor och så cyklar jag hemåt och jag mår så dåligt, så dåligt.
Men se det så här då Carro, säger jag till mig själv. Om du bara låter det vara några veckor så kommer det ju vara annorlunda sen. Jag står vid ett rödljus och försöker febrigt dividera i huvudet om huruvida det är så att hår växer med en centimeter i veckan eller en i månaden. Oh I wish.
Jag kan inte ens längre sätta upp håret i en tofs som jag strapatsmässigt kunnat de senaste veckorna. Jag sätter upp de fem sex hårstrån som når, konstaterar att jag inte passar i uppsatt hår. Konstaterar att jag inte passar i brunt hår det som var svart nyss. Får panik och börjar mentalt blanda alla färgkonstellationer som man kan tänka sig i skallen. Ska bleka ner det, ska ösa i nåt annat, ska börja använda buff.
Vid såna här tillfällen och liknande detta när jag sett för mycket på amerikansk realityteve eller lyssnat för mycket på mina vackrare vänner brukar jag tänka "Du ska inte ta och sluta och glo dig i spegeln och skaffa dig ett liv istället?" Och sen försöker jag göra det.
Det värsta med c-uppsatsen volym 3.
När uppsatsen ligger på kurswebben åker jag ner till havet och står med fötterna i vattnet och tittar ut över danmark och över kallbadhuset. Jag har cyklat på måfå och till min stora förtjusning upptäckt att stranden jag står på officiellt lystrar till namnet Ribersborgsstranden. Inte alls till det samma namn som the good old fashioned 18-årskrog i Linköping och som min östgötasjäl känner sig så hemma med; Ouibban.
Hang my head med johnny c, bridge over troubled waters också, samson med regina spektor och a woman left lonely med janis får mig att spontangråta helt hysteriskt under uppsatsen. Jag lyssnar på johnny i mpspelaren på pendeltåget mellan norrköping och linköping och gråter helt oförskämt när jag upptäcker vilken jävla kille det är, jag sjunger med janis på mitt darling studentrum så att jag skakar i hela kroppen, när jag hookat in regina spektor-skivan när den kommit på posten och låt nummer tre går på sitter jag på knä framför stereon så det plaskplaskplaskar ner i mitt knä.
Jag frågar mmö vilken låt som fått honom att spontangråta helt otippat. Det har aldrig hänt säger han.
En sak som är rolig nu är att jag kan amälla upp jävla word om jag vill och få pengar för det. Fattar ni? Stash! Möjligtvis är jag dock för lat.
Det värsta med c-uppsatsen volym 2.
Det värsta med c-uppsatsen är slutet av uppsatsen. När man kan vara relativt nära och när alla kroppens funktioner lagt av. När man kan vara relativt nära vad som kan vara ett slut och ligger i den slippriga satans lerbacken, halkande med armarna tejpade utmed bålet och är alldeles nära nära toppen av helvete men inte riktigt och bara man orkar orkar så kan man ta sig över toppen av spetsbergen och sen är det ju nästan över på en sekund. Men du har ju orkat så länge. Ansträngt dig så länge. Krälat, kämpat. grinat, skrikit, bytt skiva och drämt näven i väggen. Du har ansträngt dig så länge, men ger du upp nu? Så slirar du ner, tillbaka igen, för släntens brant och sen hamnar du vid spetsbergens fot lerig och blöt och kall och dan och är tillbaka alldeles precis där du började i hellregnet. Allt för gäves. Vill du inte hamna där? Då får du FAN ösa på på samma jälva skitsätt som du gjort nu i fem eller åtta veckor eller tusentals år nu. Upp, upp. Uppåt, framåt.
This will never end.
Det värsta med c-uppsatsen.
Det värsta med c-uppsatsen är att den dödar en inifrån. Jag vet inte om det är det värsta med c-uppsatsen. Det finns en sådan bredd av grejer som dödar en med c-uppsatsen att det är svårt att avgöra vad som egentligen är värst. Det går liksom inte att gradera. Det är bara en grå sörja och mitt i denna sörja stönar jag runt och slår in i vassa kanter som träffar en i midjan eller på utsidan av översta låret och det gör sådär jävla ont.
Det värsta med c-uppsatsen är ackompanjemanget. Jag har ett sånt där resefodral med cd-skivor i med kanske 20 skivor. Alla andra skivorna packar mmö in i sin bil och kör ner till Pärlan vid sundet. Skivorna i resefodralet är snabbt igenomlyssnade, främst eftersom jag lyssnar på skiva ungefär precis hela tiden. Ibland hookar jag i den andra c-spelaren också och lyssnar på två samtidigt. För stereo upphöjt i två. Och eftersom uppsatsen skrivs på plats hemma hos morsan i linköping är inte det här reservlagret så vidare utvecklat. Och jag orkar inte sitta och klyscha och lyssna på winnerbäck i linköping och vara nostalgisk en jävla gång till. En dag lyssnar jag på magnus uggla. En dag i bilen lyssnar jag på BWO. "Men vad fan i helvete är det här" säger jag rakt ut genom vindrutan mot rödljusena och knappar hårt på skip-knappen tills jag har skippat mig igenom hela skivan och börjat om igen.
Igår på kvällen rannsakar jag resefodralet och kryper jag ihop med jimi, nu snurrar desmond decker. Det är sedan jag upptäckt att jag inte ens har revelations-skivan med mig. Det värsta med c-uppsatsen är ackompanjemanget.
På tordagskvällen vallar mamma mig igenom ikea och jag som inte varit ute på säkert flera dagar och än mindre sett en människa går vänt brevid henne. Jag är en gaggig lite pensionär i en krum kropp med vattniga ögon och blek hy. Min kropp har börjat svälla ut över kanterna. Jag äter men jag känner ingen smak. Jag sover men jag sover jävla dåligt. Ibland får jag för mig att jag vill ha sex. Men mesta delen av tiden sitter jag framför datorn.
Det är alldeles fantastiskt när jag får prata med MB en dag och bara får prata med någon. Det är som jag glömt bort allt livet där utanför. "Du, om jag någonsin var sån som kom hem till dig och diskade och grejjade någon gång ibland så är det inte så längre,"säger jag. Jag vill ha mitt liv tillbaka.
Mamma vallar mig igenom ikea och jag tror att jag äter en såndär stor vit laktos. Det är iallafall något sånt som har droppat på mina byxor sen jag tar på mig dem idag.
I sthlm sitter alla och här sitter jag. Jag sa "Jag kommer tillbaka om ett par dagar". Jag kanske aldrig kommer tillbaka. Mitt rum kommer att falla i bitar och bostadsbidraget landa alldeles oanvänt på en hallmatta någonstans. Kanske är det här the doom.
Min mammas gästrum, ett hysteriskt matbord som är intryckt mellan sängen, där jag sover, eller sängen, där jag staplar alla mina böcker och billybokhyllan och fönstret. De där jävla getingarna som surrar i fönstret och som det tar ett jävla tag att fånga och släppa ut. Solen-värmen utanför fönstret och det kanske har blivit sommar. Framåt dagen kommer mamma hem från chokladfabriken och jag svettas i tinningen när jag gör överdrivna felberäkningar av hur länge jag suttit den dagen och om jag ska våga mig på att räkna timmarna som timmar eftersom jag bara med tveksamhet arbetar med 100 procentskraft.
Jag hade så gärna gått ut. Jag hade så gärna tittat på lite grejer. Kanske träffat lite folk. Gått en sån där jävla-runda som jag brukar från morsan och upp i gottfridsberg eller bort mot skägget och sen nafsa på valla och ta rundan ner och vandra bland villahusen och kanske gå förbi den fantastiska statyn på westmansgatan och bara förbi trädgårdsföreningen och kanske titta på ån och vattenvägen och sen genom stan och ågatan och hem. Idag tror jag att jag tog på mig ett par byxor. Och den där slitna, slitna therapysskivan på min beloved pubertetsspelare. C-uppsatsen blir min grav.
