Lunch.
Dodil har fått en gåstol. Den är SMASHING! Han gillar den väldigt mycket. Den innebär att han ju nu (som inte är sådär värst krypig av sig) kan ta sig runt lite på egen hand. Igår rev han ner skivor från tevebänken. Sedan åt han recept som han hittat på en hylla i köket. Man kan sitta på golvet och så puttar man honom bakåt och låter honom traska fram till en igen. Så så här såg min lunch ut igår. Tacos från i söndags, supernanny på teve och en påhejande supporter där emellan.
The man, the myth.
The man, the myth.
Dodil sover.
Dodil sover förmiddag. Vad gör hans mamma när han sover? Hon sitter och tittar på bilder - på honom! - och suckar och suckar och suckar lyckligt.
Mumify me.
Idag är en sån där dag när jag inte vill. Idag vill jag bara ligga under en blankit och kika fram med ett öga och titta på mtv med armarna intejpade i gasbinda utmed kroppen som någon slags havsaborre. Hela dagen. Jag har ingen alls lust att vara ensam i en tom lägenhet med ett högaktivt småväxt gossebarn. Nu är det hans god-send förmiddagslur och det är en sån här dag när jag sitter med örat på helspänn och har gravångest för att höra lilla jollret. Då har han vaknat. Då är friden slut.
Då ska han kånkas. Runt lägenheten. Kånkas kånkas kånkas. Sätter man ner honom straffas man med avgrundsvrål. Det är en avvägning man får göra. När armarna givit upp sitt sista andetag har man all möjlighet i världen att låta dem vila. Men då får öronen ta skiten istället. Jag lyckas faktiskt gnugga på blåbärsfläcken som jag fått på den VITA splitternya tröjan som jag hade för första gången till tonerna av missnöjt ylande idag. Han låg i ett annat rum och tyckte att hans mamma var dumihuvet. Jag slog det inte alltid jättefungerande dövörat till.
Var är hans såta mormoder och varför jobbar hon och när i helvete är klockan tre så att hon kan komma hem och ta honom?! Och kånka hon istället! Ibland är det lite kul att ha barn, har jag för mig. Ibland känns det som straffet man fått för sina synder.
Jag är så trött. Jag har så ont i armarna. Jag fattar inte att jag klarar av att skriva det här. Aj.
Då ska han kånkas. Runt lägenheten. Kånkas kånkas kånkas. Sätter man ner honom straffas man med avgrundsvrål. Det är en avvägning man får göra. När armarna givit upp sitt sista andetag har man all möjlighet i världen att låta dem vila. Men då får öronen ta skiten istället. Jag lyckas faktiskt gnugga på blåbärsfläcken som jag fått på den VITA splitternya tröjan som jag hade för första gången till tonerna av missnöjt ylande idag. Han låg i ett annat rum och tyckte att hans mamma var dumihuvet. Jag slog det inte alltid jättefungerande dövörat till.
Var är hans såta mormoder och varför jobbar hon och när i helvete är klockan tre så att hon kan komma hem och ta honom?! Och kånka hon istället! Ibland är det lite kul att ha barn, har jag för mig. Ibland känns det som straffet man fått för sina synder.
Jag är så trött. Jag har så ont i armarna. Jag fattar inte att jag klarar av att skriva det här. Aj.
Baby M.
Jag är alldeles stormförtjust kär i min allrabästis och hennes karls bebbe Baby M. Hon är så bedårande pytteliten och pyttesöt att man blir alldeles starstruck. När hon ligger i vagnen kan man ta tag om lilla handen eller den lilla lilla foten och bara mysa. Jag har ingen känsla av att Dodo någonsin skulle kunna ha varit så där alldeles oemotståndligt liten (Även om han i realiteten var ÄNNU mindre). Hon är så söööt, så sööööööt, så söööööt. En månad nu. En liten liten palt. Armarna bara sträcks ut mot henne och jag bara måste få hålla i henne. Jag lyfter henne i armhålorna och hon hänger med sina alldeles fantastiska kinder som man kan pussa så mycket på som en liten ostkrok med brallor som korvar sig och inte riktigt passar och jag säger precis hur mycket jag älskar henne. Jag, "moster" Carro. Och när hon skriker låter det bara som ett ytterst litet morrande och då kan man hålla henne mot axeln och ha handen på lilla bakhuvudet och så kan man skumpa lite och nynna lite och då blir hon glad igen. Brevid henne är Dodo mer som en förväxt tonåring än något annat. Han behöver aktiveras, matas med sked, roas, svingas, promenas med. Lilla baby m behöver inget alls. Hon bara ÄR! Lilla skruttan.
Don't let the bedbugs bite.
Dodo har haft nästan sin värsta natt någonsin i natt. Förutom den natten när han var mycket liten och kaskadspydde, men den var mer otäck, den här var mer jobbig.
Tusen gånger vaknar han och gnyttar efter nappen. Vanligtvis gör han det kanske 3-5 gånger per natt. Då får man gå upp, stoppa nappen i munnen, stoppa om honom, pussa, och så somnar han om. Men i natt vaknar han typ 30 gånger. Och här ligger jag själv i linköping och vet inte vad jag ska ta mig till.
Innan klockan ett i natt har han väckt mig säkert femton gånger. Sedan ylar han 2-3 gånger i timmen resten av natten. När han finalt ljudar klockan 07.10 idag på morgonen mår jag så dåligt att jag inte kan röra mig. Huvudvärk. Illamående. Som värsta bakfyllan. Det tar en halvtimme innan jag förmår mig själv att ens komma på fötter och fixa frukost åt honom. Under den stunden trasslar jag ut och in i koma och blänger emellanåt hjälplöst på honom. Han blänger tillbaka.
Han har ätit lite dåligt på kvällarna och kanske spelar det in. I övrigt mår han ju bra (förutom hans prickar). Ikväll klämmer jag tålmodigt i honom iallafall en halv flaska godnattvälling och bestämmer att jag får känna mig nöjd med det. Nu har han sovit i två timmar och det ska väl kanske jag också göra nu. Min dygnsrytm är ur led nu på denna resa. Jag vill sitta uppe på kvällarna men varför skulle jag göra det? När min linblonda förtjusande väckarklocka väcker mig varje morgon vid sju och jag har 12-13 timmars arbete framför mig. Varje dag. Eller 12-13-14-24 timmars arbete framför mig. Varje dag.
Tusen gånger vaknar han och gnyttar efter nappen. Vanligtvis gör han det kanske 3-5 gånger per natt. Då får man gå upp, stoppa nappen i munnen, stoppa om honom, pussa, och så somnar han om. Men i natt vaknar han typ 30 gånger. Och här ligger jag själv i linköping och vet inte vad jag ska ta mig till.
Innan klockan ett i natt har han väckt mig säkert femton gånger. Sedan ylar han 2-3 gånger i timmen resten av natten. När han finalt ljudar klockan 07.10 idag på morgonen mår jag så dåligt att jag inte kan röra mig. Huvudvärk. Illamående. Som värsta bakfyllan. Det tar en halvtimme innan jag förmår mig själv att ens komma på fötter och fixa frukost åt honom. Under den stunden trasslar jag ut och in i koma och blänger emellanåt hjälplöst på honom. Han blänger tillbaka.
Han har ätit lite dåligt på kvällarna och kanske spelar det in. I övrigt mår han ju bra (förutom hans prickar). Ikväll klämmer jag tålmodigt i honom iallafall en halv flaska godnattvälling och bestämmer att jag får känna mig nöjd med det. Nu har han sovit i två timmar och det ska väl kanske jag också göra nu. Min dygnsrytm är ur led nu på denna resa. Jag vill sitta uppe på kvällarna men varför skulle jag göra det? När min linblonda förtjusande väckarklocka väcker mig varje morgon vid sju och jag har 12-13 timmars arbete framför mig. Varje dag. Eller 12-13-14-24 timmars arbete framför mig. Varje dag.
Prickly Pete.
Dodo har börjat äta mer och mer "riktig" mat. "Riktig" mat, eller slemmig kletig passerad mat i burk. Han är riktigt duktig. Han äter så fint, så fint. Bara jag håller i tallriken utom hans räckhåll och slevar in skedar med kläbb i hans mun så brukar det gå riktigt bra.
Min svärmor säger att hennes barn aldrig fått klabba med mat, även om de väl nu för tiden SKA klabba, för att det ska vara så jävla psykiskt hälsosamt att få kleta och smeta och klabba. Så då tänker jag att ju Mmö och hans syskon blivit rätt vettiga, så då behöver inte Dodo klabba heller. Plus att klabbande ger en psykiskt ännu tröttare mamma och det kan ju verkligen inte vara hälsosamt för han.
I alla fall har jag ju aldrig orkar bry mig om det här med allergier. Att man bara ska ge sitt barn en viss sorts mat på en viss tid ex antal gånger i veckan så att man kan se inte OM, utan VAD han är allergisk mot. Det tyckte jag var så tråkigt att försöka ta hänsyn till att jag blev blind på ena ögat. Så det har vi aldrig brytt oss om. Och jag har serverat honom just precis vad som helst när som helst hans mor varit sugen.
Så nu har Dodo fått spots. Prickar, i hela ansiktet. Det är lite som acne. Det är prickigt. Och rött. Och tji fick jag, den oansvariga modern, som nu står här med tusen grejer som han har ätit och ska fundera ut vad det är som han eventuellt kan vara allergisk mot. Eller allergisk och allergisk, min mor och jag tänkte att det mer är en reaktion mot något. Mamma säger att barn gärna får prickar. Så det tror jag också på. Han verkar ju fat and happy i övrigt.
Speckled Jim.
Min svärmor säger att hennes barn aldrig fått klabba med mat, även om de väl nu för tiden SKA klabba, för att det ska vara så jävla psykiskt hälsosamt att få kleta och smeta och klabba. Så då tänker jag att ju Mmö och hans syskon blivit rätt vettiga, så då behöver inte Dodo klabba heller. Plus att klabbande ger en psykiskt ännu tröttare mamma och det kan ju verkligen inte vara hälsosamt för han.
I alla fall har jag ju aldrig orkar bry mig om det här med allergier. Att man bara ska ge sitt barn en viss sorts mat på en viss tid ex antal gånger i veckan så att man kan se inte OM, utan VAD han är allergisk mot. Det tyckte jag var så tråkigt att försöka ta hänsyn till att jag blev blind på ena ögat. Så det har vi aldrig brytt oss om. Och jag har serverat honom just precis vad som helst när som helst hans mor varit sugen.
Så nu har Dodo fått spots. Prickar, i hela ansiktet. Det är lite som acne. Det är prickigt. Och rött. Och tji fick jag, den oansvariga modern, som nu står här med tusen grejer som han har ätit och ska fundera ut vad det är som han eventuellt kan vara allergisk mot. Eller allergisk och allergisk, min mor och jag tänkte att det mer är en reaktion mot något. Mamma säger att barn gärna får prickar. Så det tror jag också på. Han verkar ju fat and happy i övrigt.
Speckled Jim.
Aversion.
Dodo och jag är i Linköping. Nu ska hans mormor mata honom. Det visar sig att Dodo inte är så inne på att någon annan än MAMMA (eller eventuellt pappa) ska mata honom. All mat som någon annan än MAMMA (eller eventuellt pappa) ger honom är gift. Det är OÄTLIGT! GIFT!!
Samma scenario utspelades då härom veckan hans farmor skulle ge honom mat. Dodo har inte så supernära relation till varken sin mormor, farmor eller farfar, eftersom de träffas mycket sällan. Han undrar vilka fan tanterna som försöker forcera in GIFT i hans mun är för några.
Så nu skriker Dodo halsen av sig i mormors famn inne i vardagsrummet. Och jag, hans såta moder, sitter på golvet i köket och hukar mig.
Samma scenario utspelades då härom veckan hans farmor skulle ge honom mat. Dodo har inte så supernära relation till varken sin mormor, farmor eller farfar, eftersom de träffas mycket sällan. Han undrar vilka fan tanterna som försöker forcera in GIFT i hans mun är för några.
Så nu skriker Dodo halsen av sig i mormors famn inne i vardagsrummet. Och jag, hans såta moder, sitter på golvet i köket och hukar mig.
Aj, aj, aj. Kylarspray.
Jag sågar. Och borrar. Eventuellt kommer det även bli spikande. Vårt lila rum, a.k.a hobbyrummet, har blivit en tillfällig verkstad. Den lila trasmattan är full av flis som aldrig kommer att komma därifrån.
Arbetet föregås av mycket planerande. Skissande. Det är en liten idé som tog sin form i mitt huvud och som genomtänkt pennades ner på ett papper. Det har varit mycket materielinskaffande. Det har tagit lång tid, flera veckor.
Men nu! I fredags, när svärmor umgicks med Dodo sattes det igång. Det borrades och sågades och svors nästan inget alls.
Men säg den lycka som varar. Lördagen vaknades med en bultande hand. Den stackars gamla musarmen som fått spel av det myckna kroppsarbetet. På lördag eftermiddag införskaffades sju meter sån här stödbinda som handen, och mestadelen av armen, rullades in i. Inlägget skrives med mycket möda. Det är liksom en modifierad variant av pekfingersvalsen där vänster hand är fulltalig men höger fuck youfinger får agera stand in för samtliga sina borgarvänner.
Vi ska på middag hos svärföräldrarna med större delen av släkten och jag vet inte om jag orkar ha den på. Har en känsla att det kan bli upphov till ett och annat högfärdigt flickfniss. Långärmad tröja. Blir det.
Arbetet föregås av mycket planerande. Skissande. Det är en liten idé som tog sin form i mitt huvud och som genomtänkt pennades ner på ett papper. Det har varit mycket materielinskaffande. Det har tagit lång tid, flera veckor.
Men nu! I fredags, när svärmor umgicks med Dodo sattes det igång. Det borrades och sågades och svors nästan inget alls.
Men säg den lycka som varar. Lördagen vaknades med en bultande hand. Den stackars gamla musarmen som fått spel av det myckna kroppsarbetet. På lördag eftermiddag införskaffades sju meter sån här stödbinda som handen, och mestadelen av armen, rullades in i. Inlägget skrives med mycket möda. Det är liksom en modifierad variant av pekfingersvalsen där vänster hand är fulltalig men höger fuck youfinger får agera stand in för samtliga sina borgarvänner.
Vi ska på middag hos svärföräldrarna med större delen av släkten och jag vet inte om jag orkar ha den på. Har en känsla att det kan bli upphov till ett och annat högfärdigt flickfniss. Långärmad tröja. Blir det.
The A-man.
Halv tio i morse var Dodo och jag på sexmånaderskontroll hos tant doktorn.
7260 gram, 64,5 centimeter.
Sen fick han en röd kloss att hålla i och så petade han på den medans doktorn, sköterskan och jag väntade andlöst. Vad vi väntade på, visste jag inte riktigt, men jag kände att det var mycket högtidligt. Så grejade Dodo med klossen en stund och plötsligt ropade läkaren att han gjorde't! och sen var det inte mer med det. Sen sa de att Dodo var ett A-BARN. Fatta! A-BARN! Nu har vi det på papper! När till och med sjukvården har sagt det!
Vi blev så ystra och lystna att vi trallade upp till apotektet där personaltanterna tyckte att han var alldeles bedårande och gav honom en rosa ballong. Till en början var han inte allt för imponerad, men senare kom han på vilken höjdare det var att försöka trycka in den i munnen. Och jag gick lite stelt leende och tittade ner på hans så ack så taggiga barnanaglar och tänkte att de gärna inte skulle smälla sönder ballongen rakt i ansiktet på Do.
Alltså, den orala fasen måste ju vara den bästa idén någon kommit på någonsin! Det är ju så fantastiskt fascinerande hur han så outröttligt plockar tag i varenda grej som kommer in i hans synfält och försöker trycka in det i munnen! Jag är ju anna wahlgrenskolad och låter honom därför hållas så länge det inte är direkt fara för livet. Alltså har han tuggat på limflaskor, fjärrkontroller och digitalkameran. Jag försöker också hålla i huvudet de tre karaktärer som sexmånadersbebisarna är: forskare, arbetare och flörtisar. Just nu är han en sovis. Han låg och vevade med armarna i babygymmet, sen skulle jag äta så jag plockade upp honom och då gnuggade han sig i ögonen. Perfekt. Så jag gick och la honom i sängen, arrangerade fint med filten nappen och herman. Sen gick jag. Och nu är det tyst. Och jag har fått ätet. Oh jolly jolly.
7260 gram, 64,5 centimeter.
Sen fick han en röd kloss att hålla i och så petade han på den medans doktorn, sköterskan och jag väntade andlöst. Vad vi väntade på, visste jag inte riktigt, men jag kände att det var mycket högtidligt. Så grejade Dodo med klossen en stund och plötsligt ropade läkaren att han gjorde't! och sen var det inte mer med det. Sen sa de att Dodo var ett A-BARN. Fatta! A-BARN! Nu har vi det på papper! När till och med sjukvården har sagt det!
Vi blev så ystra och lystna att vi trallade upp till apotektet där personaltanterna tyckte att han var alldeles bedårande och gav honom en rosa ballong. Till en början var han inte allt för imponerad, men senare kom han på vilken höjdare det var att försöka trycka in den i munnen. Och jag gick lite stelt leende och tittade ner på hans så ack så taggiga barnanaglar och tänkte att de gärna inte skulle smälla sönder ballongen rakt i ansiktet på Do.
Alltså, den orala fasen måste ju vara den bästa idén någon kommit på någonsin! Det är ju så fantastiskt fascinerande hur han så outröttligt plockar tag i varenda grej som kommer in i hans synfält och försöker trycka in det i munnen! Jag är ju anna wahlgrenskolad och låter honom därför hållas så länge det inte är direkt fara för livet. Alltså har han tuggat på limflaskor, fjärrkontroller och digitalkameran. Jag försöker också hålla i huvudet de tre karaktärer som sexmånadersbebisarna är: forskare, arbetare och flörtisar. Just nu är han en sovis. Han låg och vevade med armarna i babygymmet, sen skulle jag äta så jag plockade upp honom och då gnuggade han sig i ögonen. Perfekt. Så jag gick och la honom i sängen, arrangerade fint med filten nappen och herman. Sen gick jag. Och nu är det tyst. Och jag har fått ätet. Oh jolly jolly.
Gesällvisan (by Carro)
Det finns en reklam som går på teve nu. Den handlar om två personer som vunnit en massa pengar så de behöver inte jobba och så hasar de bara omkring hela dagarna. De åker buss och beter sig och ligger på filtar och spelar gitarr och dansar pardans mitt på stan. Och så har de så idiotiskt tråkigt! Jag får hjärtattack när jag ser den här reklamen. Och så är det reklam för att man ska köpa en lott och "vinna tid". Uppenbarligen är det inte fritid som är meningen med livet, vilket reklamen så tydligt visar. Jag menar, man ser ju hur jävla värdelöst meningslös deras tillvaro är!
I alla fall är musiken till reklamen den här gamla dängan som jag nu lärt mig kallas för gesällvisan. Och den går såhär:
"Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting.
Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring.
Onsdag går jag ut och vankar.
Torsdag sitter jag i tankar.
Fredag gör jag vad jag vill.
Lördag stundar helgen till."
Och det låter väl kanske rätt gött. (Om än meningslöst.)
I alla fall sjöng jag på den här låten, men kände ju att jag inte för mitt liv kunde stå för texten. Alltså skrev jag om den, så att den passar mig och min tillvaro. Då blev den istället såhär. Succé!
"Måndag tar jag hand om Do dododo dododo.
Tisdag tar jag hand om Do dododo dododo.
Onsdag tar jag hand om Dodo.
Torsdag tar jag hand om Dodo.
Fredag tar jag hand om DO!
Lördag söndag likaså!"
Difficult to be happy.
It´s difficult to be happy sjunger ane brun idag när jag sitter på sängkanten och luktar på en nyvaken Dodos sötklibbiga nackhår och jag tänker att visst är det så. Men jag försöker. Det är därför jag lyssnar på ane brun med näsan tryckt mot en nyvaken Dodos sötklibbiga nackhår.
The DP.
Jag har en digitalkamera. Och jag tycker det är kul att plåta. Dels har jag ett litet minneskomplex, jag har rätt dåligt minne och vill gärna ha olika händelser på bild. Jag beställer f-r-a-m-k-a-l-l-n-i-n-g av mina bilder och sätter in dem i f-o-t-o-a-l-b-u-m. Dels tycker jag att det är kul att peta med bilder. Att komponera dem rätt och sen peta till dem i nåt bildhanteringsprogram. Jag har mycket bilder på min dator. Inte bara happeningsbilder. Det är mycket blommor och DJUR och annat trams.
Som hobbyfotograf har jag inofficiellt blivit utnämnd till familjens The Designated Photographer. Alltså är det alltid jag som håller i kameran. Det är jag som ser till att kameran kommer med. Att batterierna är laddade, kortet tömt. Det finns väldigt få bilder på mig själv. Det är ju alltid jag som står bakom kameran! Det finns ett ytterst fåtal precious bilder på Dodo från bb. Det finns till och med fan i helvete bilder på mig själv med Dodo i famnen på bb som jag har plåtat själv! Nyförlöst, tufsig och blödande som en ponny.
När Dodo har sitt välkommentillvärldenkalas i september sjunger Mmö en egenskriven sång till sin son. Det är väldigt fint. Han sjunger och spelar på gitarren. Jag står och håller i Dodo och släkten tittar på.
Efteråt säger svärmor "Ja, det borde man ju haft en bild på". Hallå! Jo, det tyckte kanske jag med! Men kanske hade stackars the designated photographer annat för sig. Och resten av världen satt handfallen.
Länge länge länge har jag längtat efter en familjebild. En sån där fin på mamma pappa barn. Samma dag som Dodos kalas finner jag en öppning och ber min mamma ta en bild på oss. Vi är ändå fina (och jag är sminkad).
Men Mmö är skäggig. Dodo är sur. Skymningen faller och morsan står och plåtar utan blixt. Sedan blir det allmänt uppbrott. "En sån bild kan man ju ta när som helst."
Och ja, jo, det kanske man kan. Men Dodo är fan bara liten och söt en pytteuns av alla tidens tid. Han växer och växer för varje dag. Och egentligen hade jag väl velat ha en familjebild med ett knyte i centrum men nu blev det inte så så kanske kanske kunde jag iallafall få en där han fortfarande får plats i våra knän!
Och se! Det varde ännu en månad. Och idag. På Dodos sexmånadersdag, sex veckor (och don't get me started på hur många gram och centimeter) efter "en sån bild kan man ju ta när som helst" monterar jag upp min kamera på en ställning gjord av en lampfot och maskeringstejp och få de här JÄVLA familjebilderna tagna.
De blir till och med bra.
Tack vare. Mig. Yours truly.
Som hobbyfotograf har jag inofficiellt blivit utnämnd till familjens The Designated Photographer. Alltså är det alltid jag som håller i kameran. Det är jag som ser till att kameran kommer med. Att batterierna är laddade, kortet tömt. Det finns väldigt få bilder på mig själv. Det är ju alltid jag som står bakom kameran! Det finns ett ytterst fåtal precious bilder på Dodo från bb. Det finns till och med fan i helvete bilder på mig själv med Dodo i famnen på bb som jag har plåtat själv! Nyförlöst, tufsig och blödande som en ponny.
När Dodo har sitt välkommentillvärldenkalas i september sjunger Mmö en egenskriven sång till sin son. Det är väldigt fint. Han sjunger och spelar på gitarren. Jag står och håller i Dodo och släkten tittar på.
Efteråt säger svärmor "Ja, det borde man ju haft en bild på". Hallå! Jo, det tyckte kanske jag med! Men kanske hade stackars the designated photographer annat för sig. Och resten av världen satt handfallen.
Länge länge länge har jag längtat efter en familjebild. En sån där fin på mamma pappa barn. Samma dag som Dodos kalas finner jag en öppning och ber min mamma ta en bild på oss. Vi är ändå fina (och jag är sminkad).
Men Mmö är skäggig. Dodo är sur. Skymningen faller och morsan står och plåtar utan blixt. Sedan blir det allmänt uppbrott. "En sån bild kan man ju ta när som helst."
Och ja, jo, det kanske man kan. Men Dodo är fan bara liten och söt en pytteuns av alla tidens tid. Han växer och växer för varje dag. Och egentligen hade jag väl velat ha en familjebild med ett knyte i centrum men nu blev det inte så så kanske kanske kunde jag iallafall få en där han fortfarande får plats i våra knän!
Och se! Det varde ännu en månad. Och idag. På Dodos sexmånadersdag, sex veckor (och don't get me started på hur många gram och centimeter) efter "en sån bild kan man ju ta när som helst" monterar jag upp min kamera på en ställning gjord av en lampfot och maskeringstejp och få de här JÄVLA familjebilderna tagna.
De blir till och med bra.
Tack vare. Mig. Yours truly.
Dodo sex månader!
Det här inlägget har jag snott nästan rakt av av tjejen som jag var samtidigtgravid med. Jag hittade henne av en slump och det visade sig att vi skulle ha barn nästan precis samtidigt. Sen blev det så att lilla Siri kom en månad tidigare än beräknat. It's very good: livmodern.wordpress.com
Dodo har blivit ett halvår. Och man kan vända på det och tänka att jag har varit mamma i ett halvt år! Det är ju alldeles sjukt. Det har varit roligt. Jobbigt. Jag vet inte hur många gånger jag går in och drar i hans täcke när han har somnat, tar bort nappen, pussar och luktar på hans klibbiga, söta lilla babysvett.
Det här har hänt sen den sjätte maj 2010.
DODO...
kan
- rulla från rygg till mage.
- göra pruttljud med munnen.
- äta puré rätt så fint.
- sitta med stöd.
- gå om någon håller hans händer.
- "prata" och "sjunga" rätt osammanhängande.
- skratta världens finaste gurgligaste skratt.
- dra tag i mobilen ovanför hans huvud på skötbordet.
- sitta fint i badbaljan.
- sätta in nappen själv i munnen.
- somna in själv i sin säng.
Gillar att
- stoppa in båda händerna i munnen.
- stoppa i precis vad som helst i munnen.
- äta. Puré i allmänhet, ersättning i synnerhet.
- titta på himlen.
- bli pruttad på magen.
- bli runtsvingad.
- bli buren.
- titta i spegeln.
- pussas.
- stå.
Kan inte
- rulla från mage till rygg.
- sitta upp utan stöd.
- stå.
- gå.
- Rapportera in sin självdeklaration till skatteverket.
Gillar inte
- att ligga på mage.
- att ligga i famnen (vilken folk ofta gör som spontanreaktion när de träffar honom).
- att vara själv.
- höga ljud, som stavmixern, nysningar och höga skratt.
Om sömn
- Somnar vid halv nio på kvällen och vaknar vid sju.
- Sover förmiddag vid halv tio på morgonen, sedan ytterligare 1-2 gånger på eftermiddagen.
- Sover helst, om han får välja själv, ovanpå någon.
Om mat
- Äter fyra mål mat om dagen. Välling och ersättning morgon och kväll. Någon slags puré (grönsaker, frukt eller bär) + ersättning till lunch och middag.
- Favoriterna är broccoli och katrinplommon. Inte så förtjust i äpple och ärtor.
- Äter gärna mammas hemgjorda babyskorpor om de bara är indränkta i något av det ovan.
- Har kommit på att det mamma stoppar i munnen kan han stoppa i munnen. Så vill gärna smaka ungefär precis allt.
Stor kille.
Ro.
Dodo brukar ta en lur på förmiddagen. Morgnornarna är nästan så strukturerade som det bara är möjligt. Halv tio varje morgon avvecklar vi oss, släcker ner i sovrummet, ligger och myser en stund innan jag lägger honom under en filt i sängen. Han får nappen, och Herman, en tygråtta som han brukar sova med. Sen klappar jag lite på honom och går. Ibland gnyttar han och då går jag tillbaka. Fixar nappen. Fixar filten. Herman. Pussar. Och går igen. Sedan har jag en stund som jag vet att jag har. Kanske 30 minuter. Kanske en timme. När jag bara kan stå i nåt av fönstren och glo. Gött.
Feeling the itch.
De tre första månaderna med Dodo är rätt jobbiga. Dels på grund av a) spädbarnskolik och dels på grund av b) pattamning (eller vice versa, ta dem i vilken ordning du vill). Den här (jävla) sommaren (från helvetet) har jag packat ner i en liten liten (jävla) låda och låst in i en skrubb. Den var bara kopiösa mängder svett, skrik och ömmande bröst. Nej, jag tänker inte skriva "ömmande". Det gör det liksom inte rätta. Utan mer blödande skrikande ylande söndertrasade matberedarberedda sönderslitna, ishackehackade in till lungorna stackars älskade högsensitiva tidigare vackra bröst.
Hur ska jag förklara det för mina manliga läsare? Doppa könsorgan i barbequesås. Låt en liten, men ack så sågtandad, varg tugga sig igenom samtliga lager av hud ner till svällkropparna. Och vidare. Och gör detta. Var tredje timme. Dygnet runt. I resten av ditt liv.
De följande två månaderna var en dag i parken. Från en dag till en annan gick Dodo från en stackars liten knodd med prickar i ansiktet till en rund, glad kille, som skrattade när man pratade. Som gillade att trycka in händerna i munnen. Som log och lyssnade och tittade och sträckte sig och var nyfiken och levde.
Han och jag var de såtaste vänner. Vi gjorde allt ihop. Varje dag var en quest! Vi var ute i vagnen, gick i parken, på stan, käkade lunch. Vi testade våra gränser; åkte buss, åkte tåg, testade mat. Livet var en fest!
Och sådan är han fortfarande. Men nu har det börjat klia lite. Jag vet inte om det är halvåret av kånkande. Den allmänna tröttheten. Eller bara november. Men det har börjar klia lite. Allt det här hushållshållandet börjar kännas mig lite blasé. Visst är det mervärde att mata honom och bada honom och pussa honom och kunna gå och lägga sig på kvällen vetande att han sover gott i sängen brevid och att vi har klarat av ännu en dag tillsammans. Och att han mår bra! Men. Asch. Jag vet inte. Lite har jag börjat undra vad som hände med mig, och var jag tog vägen? Lite börjar jag testa hållbarheten på väggarna, om de går att klättra på. Någonstans börjar jag känna mig mentalt efterbliven som bara tänker på bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs.
Och lite längtar jag efter att ta ett jävla ärligt handtag och fucking tjäna lite pengar eller nåt! Han kan få sitta på min rygg! Nemas problemas.
Till och med min MAMMA visar på lite sympatier, hon som annars alltid vill släta över allt. (Hon drar gärna jämförelser där "lite kolik" inte är att något att komma med.) Även HON, den nöjdaste mjukaste vänaste lilla varelsen i hela universum, erkänner att hon kände sig lite rastlös efter något halvår hemma med min bror och mig.
"Vad gjorde du åt det då?" undrar jag.
Men hon gjorde inget alls. Hon stretade på.
Och kanske svär jag lite i kyrkan. För visst ska man ta tillvara på sin precious lilla tid man har. Men det kanske bara är sån jag är. Jag har nog lite svårt att vara nöjd. Jag vill gärna göra om, skaka om, riva upp.
Men det hade varit schysst med bara lite ...jämvikt. Kanske jobb en dag i veckan? Nu står jag och gräver på plats i en grop som bara blir djupare. Hjälp mig! Jag sjunker!
Handlar mitt bloggande alldeles för mycket om barn? Definitivt. Handlar mitt liv för mycket om barn? Utan någon som helst tvekan.
Hur ska jag förklara det för mina manliga läsare? Doppa könsorgan i barbequesås. Låt en liten, men ack så sågtandad, varg tugga sig igenom samtliga lager av hud ner till svällkropparna. Och vidare. Och gör detta. Var tredje timme. Dygnet runt. I resten av ditt liv.
De följande två månaderna var en dag i parken. Från en dag till en annan gick Dodo från en stackars liten knodd med prickar i ansiktet till en rund, glad kille, som skrattade när man pratade. Som gillade att trycka in händerna i munnen. Som log och lyssnade och tittade och sträckte sig och var nyfiken och levde.
Han och jag var de såtaste vänner. Vi gjorde allt ihop. Varje dag var en quest! Vi var ute i vagnen, gick i parken, på stan, käkade lunch. Vi testade våra gränser; åkte buss, åkte tåg, testade mat. Livet var en fest!
Och sådan är han fortfarande. Men nu har det börjat klia lite. Jag vet inte om det är halvåret av kånkande. Den allmänna tröttheten. Eller bara november. Men det har börjar klia lite. Allt det här hushållshållandet börjar kännas mig lite blasé. Visst är det mervärde att mata honom och bada honom och pussa honom och kunna gå och lägga sig på kvällen vetande att han sover gott i sängen brevid och att vi har klarat av ännu en dag tillsammans. Och att han mår bra! Men. Asch. Jag vet inte. Lite har jag börjat undra vad som hände med mig, och var jag tog vägen? Lite börjar jag testa hållbarheten på väggarna, om de går att klättra på. Någonstans börjar jag känna mig mentalt efterbliven som bara tänker på bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs.
Och lite längtar jag efter att ta ett jävla ärligt handtag och fucking tjäna lite pengar eller nåt! Han kan få sitta på min rygg! Nemas problemas.
Till och med min MAMMA visar på lite sympatier, hon som annars alltid vill släta över allt. (Hon drar gärna jämförelser där "lite kolik" inte är att något att komma med.) Även HON, den nöjdaste mjukaste vänaste lilla varelsen i hela universum, erkänner att hon kände sig lite rastlös efter något halvår hemma med min bror och mig.
"Vad gjorde du åt det då?" undrar jag.
Men hon gjorde inget alls. Hon stretade på.
Och kanske svär jag lite i kyrkan. För visst ska man ta tillvara på sin precious lilla tid man har. Men det kanske bara är sån jag är. Jag har nog lite svårt att vara nöjd. Jag vill gärna göra om, skaka om, riva upp.
Men det hade varit schysst med bara lite ...jämvikt. Kanske jobb en dag i veckan? Nu står jag och gräver på plats i en grop som bara blir djupare. Hjälp mig! Jag sjunker!
Handlar mitt bloggande alldeles för mycket om barn? Definitivt. Handlar mitt liv för mycket om barn? Utan någon som helst tvekan.
