Carrosell's one moment of clarity

Det tar mig nog två timmar innan jag lyckas få ner pulsen något sånär okej. Två timmar, under vilka jag ligger och pantar i panik på sängen i en halvtimme, krampar en telefonlur mot örat i en halvtimme, står med ansiktet tryckt mot köksfläkten och kan inte förmå mig att laga mat i en halvtimme. Ligger så halvblundande och stoppar i mig macka under ytterligare en halvtimme. Sedan kan jag ha saktat ner så pass att jag mentalt klarar av att stänga av teven, hänga upp en handduk i badrummet och sätta på en skiva.

Det var grupparbete igen. Ja, det här är jävligt intressant. Fucking jävla student som skriver om det jävla knökiga med att vara student. I alla fall läser jag en fil kand på högskola i Stockholm och programmet i sig baseras på (och hyllas för) sina praktiska inslag. Monstruösa praktiska inslag. Så den större delen av de hundra poäng som jag har läst och den nittifem poäng som jag har betyg på, har inneburit grupparbete. Ja, det här har jag säkert surat över förut.

Så nu är det igen! Vi sitter sammanlinkade vid varsin dator och stereoknappar i symbios i alla timmar på dygnet som finns. Jag jobbar med en fantastisk tjej och det är ett jävla socialt självmord att ha grupparbete. Ofta går det bra. Ibland suckar jag så att lungan spricker. Sen försöker jag vara resonabel och uttrycka mina känslor i enstaviga satser. Sen blir det förhoppningsvis bra, och då får man le. Men eventuellt slår vi ihjäl varann innan tidens slut. Det är vad jag alltid förutspår.

Men inte bara hon! Det är när jag hukar på golvet över ljusen och andas in den syrefattiga röken från stearinet och griper telefonen i min hand. Och jag svär. Som jag svär. Jag är inte ens arg. Men Mmö på andra sidan får ta både känga och satan. Det är ljus som inte går att tända och hyresvärdar som inte sätter på värmen (fortfarande) och folk som skrattar på våningen ovanför. Som skrattar! Jag sitter på huk på mitt utkylda golv och tjurar och svär i luren att de fan ska lägga av att skratta så högt och kopplar det på något vis till att de skrattar eftersom de inte har haft samlag på länge och tror att ett glatt sinnelag ska verka attraherande på den andra parten.

Så det får han lyssna på. Bland annat. Det här är strax innan mackan, företrädande lugnet som infinner sig en rar kvart innan sovläge intas. Sedan ringklocka. Upp. Mer macka. Bussen, tunnelbanan, pendeltåget. Och sen mer grupparbete. I halvtid slafs från en slafskall matlåda. Och sedan bussen, tunnelbanan, pendeltåget i reverserad ordning och start om från ruta ett.

En gång när jag var ung skrev jag en novell som nog aldrig blev klar. I alla fall handlade den om en tjej som blev arg. Och arbetsnamnet på den var "ondskan", vilket den egentligen inte alls skulle heta, utan mer som "ilskan". I alla fall var det en ung tjej på tjugo eller nåt som en dag blev arg på allt och i stora drag trashade allt hon hade och pajjade allt var materia och relationer betydde. Jag tror inte att den blev färdig. I alla fall skrev jag den färdig i mitt huvud så tydligt att jag utan problem idag skulle kunna recitera den stående. Men jag vet att jag tänkte då, att jag måste skriva färdigt. För om jag inte skrev färdigt den skulle den bli sann, och slå in. Undrar var den tagit vägen nu?

Så det är tuffa tider. Mina allra sista veckor som registrerad stockholmare, och dessa upplever jag bakom lås och passerkortsläsare nere på plan 200, tre våningar under marken. På ena sidan. Jag kallar salen för "the grotto". Jag har mått bättre än jag gör nu. Men det här var skönt! Oh yeah, babie, babie..

Jag känner mig övergiven. Jag har precis börjat sjuan i en ny skola, med nya killar och nya kompisar. Men jag har min gamla kompis med mig från min andra skola, och vi är fortfarande bra kompisar.
Men nu har hon hittat en kille som hon gillar och då känns det som om hon övergivit mig och bara koncentrerar sig på den här killen. På lunchen när jag har satt mig med några andra och vinkar åt henne att komma och sätta sig så ler hon lite och sätter sig i närheten av honom istället. Det känns som om han helt plötsligt blivit viktigare än mig!
Det är inte alls så att jag känner mig ensam nu, jag har flera andra kompisar som jag är med. Men jag saknar henne. Hon är min bästa vän och det känns inte som att hon värderar det särskilt högt.

//PipGrisen

"Postis - För oss under 17", Sydsvenskan fredag 14 september 2007.

De har inte satt på värmen i studentområdet. Det är mitten av september och elementen i studenternas korridorer står omärkligt kalla. Jag för med handen över dem, prövande, flera gånger om dagen. Med höger hand vrider jag på vredet, för att upptäcka att den står allra längst till vänster som den ska göra. Längst till vänster där plusset grinar fult upp mot mig. Natten till söndagen är det nästan nere på noll. Det är september och ännu har inte bostadsbolaget satt på värmen för 3000 huttrande studenter.

I och jag som kollar på en film på lördagen efter att vi varit nere vid hornstull och ätit indiskt där de har små reklamlappar för sin egen restaurang under glasskivorna på densamma känner oss märkligt kalla. Vi sitter som stoppade plankton på soffan som ingen vill sitta på, invirade i varsin filt och jag har tröja och tröja och en mössa på mig.
"Du ser ut som en hiphopare" säger I, för det är ju ett skällsord.

"Ramones är ju punk!" svarar jag för det är ju det som jag har som tryck.

Idag raggar jag upp en pensionär på roslagsbanestationen. Jag räknar ut att det är en kvart till att tåget ska gå. Jag är för lat för att gå någon annanstans och känner mig märkligt aroused av att få åka roslagsbanan, för det gör man ju så sällan. Ett par dagar innan har jag åkt tvärbanan för första gången, det var en hisnande upplevelse. Men jag har dåligt med koll och jag anar att tjejen inne i blomsteraffären kan ha haft fel när hon okejjade mig att jag visst kunde åka roslagsbanan om jag ville dit jag skulle. Så jag väntar goda tio minuter innan jag tilltalar henne, för pensionärer kan vara lite pratglada och ösa på ordentligt. Och det är ju helt okej, kanske bara inte i femton minuter. Jag frågar vart tåget kommer ta mig. Hon säger att jag nog kommer komma dit jag ska. Hon varnar mig för att gå av i danderyd, för där finns ingenting att se. Bara sjukhuset. Hon föreslår att jag ska gå av i mörby. Men då kommer jag inte till centrum. Så då får jag gå en bit till tunnelbanan. Som heter danderyds sjukhus. Och sen får jag åka därifrån till mörby. Men allt det uppfattar inte jag. Det kommer jag komma fram till senare, när det småregnar lite och jag frågar några som jag tror är nazister och sedan klassifierar som straight edge, hur jag tar mig till mörby centrum när jag tagit mig till mörby. Ja, de har ingen aning. De har samma problem. De vevar lite menlöst med en arm. Jag följer den och hamnar rätt. Tanten säger att jag kan fråga konduktören. Och sen när vi går på tåget är jag så snackig att jag sätter mig hos henne och när konduktören kommer frågar tanten och konduktören verifierar. "Mörby... mm, ja.." Vi pratar om blommor, tanten och jag. För hon har också varit på blomsteraffären. Hon har köpt en ros som hon ska plantera utomhus för det kan man göra. Jag har köpt ljus. Jag öppnar papperspåsen och visar. Jag berättar att de inte satt på någon värme i studentlägenheterna. Då tycker tanten synd om mig. Och alla studenter. Sen frågar hon hur mycket vi har i hyra. Hon har en vän, mjuk finsk brytning och säger roliga synonymer till usch och fy.

När I och jag legat och skakat en stund blir jag som vanligt förbannad. Jag tycker jag är nog påklädd för att inte behöva frysa. Jag har mössa på mig inomhus. Det är mer än lite kallt. Det är rått och utfruset och det har inte varit värme på sen i mars. Så jag sätter på ugnen. Eller båda två. Och stänger dörren in till teverummet och drar för de tunna tunna florgardinerna. I tycker inte att det är helt pk. Men senare, när vi båda insett att vi kommer avlida på den hemska soffan i det allmänna utrymmet, och bestämmer oss för att vänta till nästa reklam och sedan gå in var till sig och bädda ner oss och det blir reklam och vi ska stänga av ugnarna och båda två förförs av deras blossande värme och står som kattdjur och vänder och vrider oss framför varsin och suger i oss av ugnsrostbaserad värme, tycker hon annorlunda.

När jag städar mitt allt mer flytt-tömda rum idag kan jag ha bara armar, eftersom jag rör mig. Men nu på kvällen är raggsockor, dubbla tröjor och klänning över brallorna ett reellt måste. I hörnet som är alldeles tomt har jag möblerat fint med blockljus i olika färger och flera nävar av de 100 värmeljus som jag köpt. Det ger lite jesuskänsla. På en fin bit paketpapper har jag ställt dem.

Till SSSB;
Tack. Tack. Tack. Tack. Tack. Tack. Å alla studenters vägnar vill jag tacka er för den totala avsaknaden av respekt och mänskligt tänkande som ni visar oss. Och visst kan vi väl tåla det här och visst ska väl inte vi tro att vi var värda något alldeles mer. Och visst måste vi inse att de runda 3000 som vi spenderar på att bo i era fashionabla 18-kvadratershålor med egen toalett är högt över den standard som åtskilliga studenter på andra platser i världen någonsin kunnat drömma om. Säkerligen hade de dödat lite eller huggit av ett ben för att få vistas i stockholms råkalla prepubertala midvinterskyla. Jag hoppas att ni inte orkar med att trycka på fire-knappen förräns kära permafrosten slagit till och vi alla sitter infrysta i den.

Jag har hi-flying planer sedan jag beslutat mig för att flytta. Det är två månader på hösten och jag ska avsluta med ett ka-brak! Jag ska gå upp i lågor! Explodera, implodera! Jag ska ...inför era ögon! En halv termin och tio poäng och det ska bli så jävla bra!

Men det tar inte långt innan jag inser att det inte kommer att bli så. Det blir augusti och folk kommer tillbaka till korridoren. Kurser börjar på nytt och solbrännor bleknar bort. Apatiskt sitter jag framför datorn. På måndagen. Tisdagen. Onsdagen. Torsdagen. Fredagen. Lördag och söndag kväll.

Jamen fan, studenthelveten! Vad är det som ni håller på med?! Var är mina vulkaner och explosioner?! Skulle det inte bli nåt ös nu då? Nåt blås?! Jamen fan, lägg av! Och hur orkar ni hålla på?? Och tror ni verkligen att snygga betyg kommer att innebära precis någonting alls? Och hur kan ni överhuvudtaget med att personifiera er på det sättet?! Lägg ner sveriges rikes lag! Helvete.

Och inte fan är det konstigt att jag efter bara fåtalet dagar tillbaka i min korridor börjar känna myrorna i bröstet, hur det klappar arytmiskt på tunnelbanan, jag vill bara hem så att jag kan gråta.

Den stora smällen i skolan gestaltas av ett grupparbete. Igen. Knådande sitter vi på varsin sida om ett bord, ibland lägger sig en av oss ner, och så säger vi "Vad ska vi göööra om..? Vad ska vi göra..?"

Så det blir inget hi-flying. Det blir inget kna-brak och ingen smäll. Det blir jag som släpar papperspåsar mellan tvättstugan och huset. Som letar prislappar på ica. Som vaknar och tänker "neeeej". Och som stundtals rannsakar mig själv till att återigen fundera på att hoppa från hustaket.

Men jag kan inte hoppa från hustaket. Det finns de som behöver mig nu. Det finns Sydsvenskan som vill ha mig. Vi blir tillsammans och vi lever lyckliga ihop i resten av våra liv. I januari går jag ner på knä och frågar "Vill du gifta dig med mig?" och då svarar Sydsvenskan "ja".

Hela mitt liv är jag en å femtiåtta lång. Hela mitt liv i modern tid (från 16 års ålder, reds. anm.) är jag en och femtiåtta lång. Tills en dag när jag fyller 25. För då är jag en och femtinio lång.

Jag provmäter mig ibland på mamma. Står brevid henne och trycker upp ryggraden så långt som jag kan. Får henne att ta av sig innetofflorna och låter en tredje part bedöma. Vänder ryggarna till och trycker nära inpå. Men mamma är alltid lite längre. Men inte mer än så.

Vi är ett krympande folk. Mamma ligger på 1.60, mormor på 1.63. Precis rakt emot evolutionen går jag och hamnar under mina förekommande. Jag skyller det på en svår barndom.

Men mamma har fluffigt hår. Och jag har lite spretigt. Och visst är mamma lite äldre och kanske börjar kuta med ryggen men det är petitesser. Vi står kanske i hennes kök och trycker oss nära varandra och jag säger till den tredje parten "Men kolla då! Kolla då!"

I juli 2007 går jag till vårdcentralen. Ja, det är kvinnokliniken i Rosengård. Jag trängs med vackra slöjbeklädda kvinnor i väntrummet och mindre vackra i ljusoperatårte-färgade i skjorts och flip-flops med ännu värr män. Och tjocka magar. Jag har ingen tjock mage. Den består bara av gulmustigt, bortopererbart, good-old-fashion-style magfett. Jag står och trängs i väntrummet på rosengård för att jag inte vill ha en tjock mage.

Hos läkaren får jag svara på frågor. Jag får titta i almenackan och jag får en jävligt läskig blodtrycksmanschett om armen. Sen frågar läkaren hur jag mår i övrigt, för det ska hon fråga. Och då svarar jag sverigemesigt "bra". Men egentligen, när det är sagt och jag känner hur ansiktet spricker upp i ett fånigt tramsleende, när jag tänker på hur jag egentligen mår i övrigt och jag ser kitty och mmö framför mig och vår tvåa och kirseberg och cykeln till heltidsarbetet framför mig så känner jag att jag bangat. Att jag borde sagt "förträffligt". "Fantastiskt utmärkt". "Alldeles, alldeles otroligt bra". Men det gör jag inte, för jag är mesig och svensk och tittar ut genom fönstret och det är middagssol i juli och jag ler mitt tramsiga fånleende medan läkaren knappar in mitt patetiska b-r-a i min elektroniska journal.

"DU, kan man mäta sig här?" säger jag sen. Och det kan man säger läkaren och det gör inget alls och hon har all tid trots det fruktansvärda vårdläget i Sverige och att jag inte betalar någonting. Vi får gå in i ett annat rum. Jag får ta av mig skorna.

Visst fan har jag känt på mig det. Att jag tagit igen några centimeter sedan allt var så jobbigt när man var femton.

"En och femtinio" säger hon.

"Tjo-ho!" säger jag. Det är en trevligt läkare.

Men när man är en och femtionio och har kroppskonstitutionen som jag har får man stå ut med lite prygel när man är i stockholm. I tunnelbanan, i stockholm. För spärren slår mig på fittan.

Kommer jag på, en dag när jag ska till skolan eller ner på stan. "Passera spärren gående" står det på skyltarna. Man får inte springa eller stå still. Man får inte huka. Jag går, och jag går med rätt bra fart. Kortet i handen, kortet i springan, tjom-tjom, jag tar inte i med handen, jag går på, och DÄR satt den. Rakt på. Inte för att det gör vidare ont. Men mitt över fittan och allra kära heligaste smackar den på. Spärren.

Standardmänniskan är 1.74 om jag kommer ihåg rätt. Femton centimeter kortare än standardmänniskan är jag. Standardmänniskan borde scora spärren någonstans på ovansidan av låren. Smidigt och bra. Starka lårmuskler. Men inte jag, när jag kommer hasande och med mina 0,7 centimeter tjocka converse all star. För jag är lite för kort för att kategorisera mig som standard och jag är lite för lång för att kunna buffa den med magen. Jag knockar den med fittan.

Det blir en olustig känsla.

Jamen Carro, ta den med handen då, för den åt sidan. Tänker jag på tåget sen, den dagen när jag kommer på det. Men om jag är en och femtinio och antastar den med fittan, så finns det ju andra som kommer och kletar dem med ..ännu värre grejer.

No hands! No hands! Vem vet vad som finns för substanser på spärrarna i Stockholms tunnelbana? Barnakön och småvuxet folk-kön, perversa-huk-kön och kanske vända-sig-om-ass-kön och framför allt, ja, usch och fy, fucking jävla plankar-skrev.

På spärrarna. Som jag tänkte ta med handen. Ja, kanske är det bättre att jag passerar dem med min brallförsedda fitta och kommer ihåg att duscha av stuprörsjeansen ordentligt sen när jag kommer hem. Kom ihåg att ni har inte hört det från mig i alla fall.

Det är också benen som väcker mig på natten. Jag drömmer långa fantastiska drömmar om när jag är agent och byter efternamn och beter mig dumt och sen ber om ursäkt och allt blir så jävla bra. Mitt i allt vaknar jag och klockan är gud vet vad och benen sparkar under dubbla filtar och de vill ha uppmärksamhet och de vill ha kärlek och de vill ha basketskor på sina fötter och de vill ha drag, ös, pronering!

Jag vill inte ge dem drag, ös, pronering. Främst vill jag inte göra det när det ännu är natt eller fruktansvärd morgon. Jag drar av dem raggsockorna som de har och låter de andra sitta kvar. Sen promenerar jag dem till toaletten, jag dricker lite vatten, jag bäddar ner mig på rygg och tänker på lugna, sansande saker, innan jag kan somna om igen.

En och två gånger rastar jag benen ut till tvättstugan på dagen, för det fanns ingen penna den första gången. Sen får det vara nog. Sen börjar det också blåsa en massa i Stockholm och rinna en massa vatten från himlen. Så då blir det att jag förskansar mig på mitt rum. Kanske skulle jag kunna ta mig någonstans. Jag har haft feber i sex dagar men sedan I tagit mig på utflykt till prisextra på lördagen och vi inhandlat sushi och fantastiskt rött vin som jag båda inmundigat med stort liv börjar jag ana att kära febern kan ha minskat sin kraft. Minskat, men inte försvunnit. Fortfarande får jag ont i armarna när jag diskar frukosten. Jag börjar dagen med en söt, preparatbelagd Ibumetin 400mg. Hela stockholm ligger precis utanför rutan! Men jag stannar hemma.

Följaktligen så, sedan teve hatar mig och hatar att köra schyrra grejer hela söndagarna vänder jag mig till datorn. Där jag har absolut inte har någonting att göra, facebookar femton gånger på en timme, slår ett otroligt rekord på pinball, laddar hem mama said knock you out, kollar alla mejlar, kollar skolans kurswebb, skänker en tanke till de helgarbetande journalisterna på aftonbladet.se, ratar gamla filer och det var nog allt.

När klockan är 18 och jag fattar att klockan är 18 inser jag att dagen nästan är slut, att det fanns beslut att göra, samtal att ringa och tja.. mat att äta. Fortfarande fryser jag om händerna och fötterna, och huvudet, det är svårt att säga något om. Inget annat att göra än att titta på fear factor för det är det ju bara jag som ser och invänta måndagen.