Bortkopplad.
Vi har fortfarande inget internet hemma. Nej, nu ljög jag, för Internet har vi. Det har glocalnet lovat. Problemet nu är att vi inte har något rum att ställa våra datorer i. För det håller jag på och tapetserar. I år, efter år, efter år...
Jag planerar att upprätta ett temporärt databord på vårt barbord. Barbordet sitter i valvet mellan köket och vardagsrummet och är sjukt felbyggt. Det är 1.15 högt. Kan ni tänka er? En och femton! Det är så att jag och Kitty kan stå på varandras axlar under det.
Jag letar upp alla datorgrejer. I en lila systemetpåse har jag lagt alla mina sladdar och jag får en liten stoltheltstår i ögat när jag ser att jag ordentligt tejpat ihop alla sladdar med maskeringstejp och skrivit på maskeringstejpen vad sladden är till för. Som; (Mina initialer) SKÄRM.
Jag kopplar ihop alltihop. Mmö åker och repar. Sen startar jag datorn. Och blir nästan helt till mig när den accelererar igång. Ännu mer till mig när den äntligen startat upp och jag sitter uppflugen på en barstol och tror att Internet kommer funka. Den ser ut som All Systems Go. Och jag börjar racerproducera en hel jävla textdänga i huvudet innan Internet letar upp dns-filen och vägrar göra något alls.
Jag gör halvtappra försök att skaka liv i liket. Jag kollar min nätverksuppkoppling som bittersurt verkar fungera. Jag startar om modemlådan eller vad fan det nu är. Jag startar om datorn. Sen inser jag moget mig besegrad. Innan jag hunnit drämma hela händerna över tangentbordet, svurit ramsorna som sig bör och kanske gråtit en skvätt.
Borde inte jag kunna sånt här? Jag jobbar ju som fan med sånt här! Sedan tröstar jag mig med handen på kinden som jag gjort vid diverse irrelevanta spörsmål och fellablade arbetsintervjuer; Jag är inte tekniker. Jag är redaktör.
Sen kan jag gå ner från stolen och jag kan stänga av det värdelösa high-techskrället och tänka att jag inte vill lägga min tid på att försöka lösa något som imisskännligt kommer få mig att bryta ut i sakerna ovan.
Jag går in i lila rummet istället. Rummet som sedan tidigare benämnts som "Musikrummet", "Kartongrummet", "Extrarummet", "Blå rummet", "Tredje rummet". Rummet som prövande som fan håller på och bli mer och mer lila under mina praotapetserande fingrar. Som mjukt, kallt skinn känns det, när de enorma våderna faller över mig när jag trycker dem i 2.75-taket.
Vatten under broarna.
Kanske var jag lite den pådrivande till att vi skulle gå. För efter att facebookgruppen bildats för att få fram en återträff för alla linköpings åttitvåor, organiserat sig och kontaktat företaget som brukar stå för dessa fester och faktiskt fått en återträff till stånd, var jag inte sen med att bestämma mig för att gå. Jag bokade tågbiljetten samma dag som det låg ett klubbat datum ute på ovan nämnda facebookgrupps sida (Mer för att jag är snål än ivrig). Det visade sig att Mallewall inte alls var vidare på.
"Men ärligt talat..." suckade hon i telefonen.
"Nu har vi pratat om det här i tio år" svarade jag. "Så nu går vi!"
Så vi gick. Och jag tog fullt på mig ansvaret för att vi gjorde det. Så jävla illa kunde det ändå inte bli.
Men det kunde det. Inte smärtsamt. Men illa. Pinsamt. Plågsamt.
Som att ta ljungsbroskolans förbannade innehåll från 1998, ge det SPRIT och placera det på Konsert och kongress i centrala linköping. Där stod människor i sina samma gamla blåsor och sina samma gamla jävla söndertonade hår med sina öppna östgötamunnar på vid gavel och gnäggade åt samma gamla dråpligheter som de gjorde på det sena nittiotalet.
Jag har aldrig hållit mig så nära mallewall någon gång. Och visst att vi oomtvistligt klassades som NÖRD på högstadiet och var som "ler och långhalm" (Whatever that means?) men vad fan? Självklart gjorde vi det. Vad skulle vi annars gjort? Jag skojade innan om att jag aldrig tänkte släppa kroppskontakten med henne under hela kvällen. Sällan hade jag trott att detta skulle vara sant. Men väl på plats kände jag hur jag hukade mig, gömde mig, hur jag drog mig nära intill. Som om jag hade velat krypa in under mallewalls armhåla och kikat fram som en liten positivsapa med mitt lilla lilla aphuvud. För att hon skulle kunna, som i alla tider, rädda mig från världens alla otäckheter. Från poppisgäng. Från kukenkillar. Och pentabrudar.
Och i slutändan. När jag ändå bemödat mig och hurtlustigt till höger och vänster brustit ut i ett "Vad gör du nu för tiden då?" eller mer på östgötska "Va jöör döu nöu föer tejden då'rå?" och pokulerat både den ena och den andra bordgrannen kunde jag konstatera att den jag var gladast för att träffa, som hade intressantast kommentarer att komma med, mest spännande information, kuriosa, att ge mig, så var det ju min one-and-only-forever-and-after-vapendragare mallewall. Som jag pratat med varje vecka de senaste tio åren (Och tio åren innan dess...) som ändå hade det mest intressanta att komma med.
För folk har skaffat en jävla sambo. De bor någon jävla stans. De kan ha ett fult barn eller två med tragiska, småkristna namn som är in på dagen så och så gamla. De jobbar på nåt jävla trasigt kommunalt. Eller går hemma. En del äter tabletter. Någon har gått in i väggen.
Vi hade ingenting gemensamt då. Vi har verkligen ingenting gemensamt nu. Men kanske det värsta ändå är de man faktiskt hade velat träffa. Som man tänkt någon gång på och tänkt "jag undrar vad hon gör nu..." och som man efter de fantastiska standardfrågorna och efter en smärtsamt lik arbetsintervju tagit turer att berätta om sina sociala misshappenings, förstår varför man inte har hörts av alls, under de här tio åren.
Mallewall och jag är som ett väloljat maskineri. Vi är som bill och bull när vi får våra frågor och lyfter fram varandras framgångar. Mallewall upplyser om att jag jobbar som webbredaktör - i Malmö! Jag berättar fylligt om mallewalls fantastiska hus som hon precis flyttat in i på den pittoreska östgötska landsbygden.
I torsdags är min vän Eh hemma hos mig och äter pannkakor. Jag har bjudit hem henne och vi går på malmös dyraste konsum och köper mjölkfritt. Hon bor i Lund och hon har också fått en inbjudan till återträff. Dagen efter min. Idag. Hon tänker aldrig i livet gå. Hon har inte ens nafsat på tanken.
"Men varför inte då?!" utbrister jag.
När klockan är elva på fredagskvällen och och potatiskakan är uppäten, någon har börjat slåss, ett gammal span har spanat i mallewall på håll, och både hon och jag är desillusionerade in till dumhetens gräns, tar vi våra jackor och går. Vid utgången står en man i kostym med en stämpel och frågar om vi vill ha en. Så att vi kan komma tillbaka in.
"Näe!" säger vi.
Tunt hör vi honom ropa ut i natten efter oss;
"Jag hoppas ni hade trevligt!" och vi fnyser ut i höstmörkret på vägen bort mot platens som kan vara fan det bästa stället jag någonsin varit på och iallafall jag blir alldeles hiskeligt full och fotar mig själv i hissens spegel på väg hem några timmar senare.
