Carrosell's one moment of clarity

Så när man skriver in "shopp" för att ens goda väns blogg http://shoppingfri.blogspot.com/ ska komma upp i adressfönstret, hade det inte varit lite smart om webbläsaren inte varit dum i huvet och istället för att surfa direkt till shopp och följaktligen dirigera om till en googlesökning som hjälplöst försöker föreslå sidor med det förekommande ordet "shopp" istället hade tänkt (på eget bevåg då, i sin webbläsarhjärna) "Aha, shopp! Här ser vi ju att tjejen surfat in på en sida som heter http://shoppingfri.blogspot.com/ ungefär 2000 gånger det senaste året, det är nog dit som hon vill komma till nu också!

Det hade jag tyckt varit fint. Så fint.

Visserligen. I allmänhet gillar jag inte när datorer ska försöka vara smarta och förekomma en. Kommer ni ihåg det där gemet som bodde i word några år på nittiotalet. Man försökte åstadkomma något och så låste sig allt för att det hoppade upp ett jävla gemjävel som sa "Det ser ut som att du skriver ett brev. Behöver du hjälp?"
Ja, vad var svaret på den frågan?

"Ja, jag är dum i huvet. Nu hade jag, trots att jag är så igenkorkat dum i huvet, tänkt ut att jag skulle ge mig på att skriva ett litet brev här. Men jag känner att det är mig nästan övermäktigt. Nu har jag visserligen lyckats få igång hela datormaskinen och öppnat vederbörande program. Och lyckats pränta ner ett klämmigt 'Hej!' som kan vara ett bra intro på ett brev. Men nu känner jag. Nu känner jag verkligen, att det tagit stopp. Nu skulle jag verkligen behöva hjälp av ett animerat litet FULGEM med vad jag ska skriva härnäst. 'Hur mår du? Jag mår bra?' Vad tycker du om det, intelligenta, hjälpsamma, smartgemet?"

Så kanske inte riktigt där. Men någonstans mitt emellan. Någon slags gyllene medelväg där datorn kan plussa ihop ett och ett, utan att störa en med alldeles vedervärdiga besserwisserfunktioner som hoppar upp och stör och skriver en på näsan. Snälla?

Vet ni om att man kan lägga fiskbullar i spenat som varit frusen i små puckar och blivit värmda i kastrull och så blir det mat. Det har jag gjort idag. Jag pepprade länge-länge. Mmö har ett sånt där avlångt pepparkar i plexiglas (eller färglös plast) och där får man stå och veva länge länge. Och så får man ut lite frrmmm. Men så fick jag salt- och pepparkar i julklapp. Två fantastiska små ugglor i turkos som jag hade specificerönskat. Och jag köpte malen peppar i en papperspåse och hällde i. Och se där, ur ugglan var det lite mer ös! Peppar, som är så gott. Så mat blev det. Jag tror inte att jag lagat mat på mer än en månad. Jag kan ju inte laga mat. Allt smakar bara illa. Ibland gör jag pannkisar till mig och Mmö, för det säger han sig inte ha tålamodet till. Det tålamodet har jag och det smakar schyrrans. Som mammas. Senast körde jag stereo på två pannor och då tog det inte ens fyrtio minuter som det brukar.
Ur fiskbulleburken fiskade jag upp åtskilliga fiskubullar. Jag trodde att det skulle vara en 5-6 stycken. Det bodde massor där! I en gegig sås som man fick genomsöka. Jag lade dem på skärbrädan och skar dem i två. Sen slängde jag i den i spenatet som jag hemmagjort en stuvning till. Men ett litet fiskubullehörn skar jag av och sköljde under kranen tills det bara var vit ren fiskbulle kvar. Sen ropade jag på kitty som låg på dörrmattan och hon var genast med på noterna och kom sättande. Hon åt fiskbullen ur min hand. Hon verkade gilla det.