Fler en en.
Crappy disney show.
Dodo har firat sin första jul. Det gjorde vi efter alla konstens regler i vanlig ordning hemma hos min mormor. Mmö körde upp på julaftonsmorgonen och Dodo blev så glad så glad att träffa pappa igen efter några dagar isär. I år hade vi också en taiwanesisk polare till min bror på besök vilket var väldigt intressant. Jag förklarade upplägget för dagen för honom, vad han hade att vänta sig. Att klockan tre skulle vi, och hela sverige, sitta framför teven och titta på "crappy disney show". Själv hade jag nog tittat lite djupt i flaskan där vid kalleankaknäcket men jag tror jag såg det. Tror.
Pösig och nöjd är det rätt skönt att det är över, även om julen är den tradition som jag nog har minst aversion mot. Nu är det bara en massa lealöst häng i en alldeles översnöat linköping innan hemresa. Det känns som att gatorna är tomma i malmö. Åh dear sweet.
Kristmas feeling dasspapper.
Det var lite mer kristmasfeeling hos min mamma i linköping. Jag tror att det har mycket att göra med doften av de här höga röda blommorna som folk har och pepparkakshus. För min mamma, vuxna människan på tvåtusentalet, har ett pepparkakshus. Hon har alltså bakat bruna (äckliga) kakor i form av väggar och tak och sedan fäst ihop dessa medelst socker som hon smält i en stekpanna. Sen har hon klämt fast good old fashioned candy på taket, ställt allihop på en bänk i vardagsrummet och pyntat med apoteksbomull och små pryndadstomar runt omkring. Mycket mystiskt. Det finns någon slags lampa inne i byggkakan också, som gör att det lyser i fönstren (och ser hemtrevligt ut?). Små prydnadstomtar är det för övrigt överallt. Hon har tagit bort sina vardagsprydnadssaker, för hon har p-r-y-d-n-a-d-s-s-a-k-e-r, och ersatt dem med prydnadstomtar, som bor i en kartong (eller flera) i källaren resten av året. Det hela känns mycket främmande för mig, men okej då, det funkar. Mer juligt här än hemma hos oss med träliga kärlekslösa stakar i fönstren och en åretruntklädd femtiocentimetersjulgran i fulgrön plast som packats upp ur kartongen (klädd) och kommer packas ner i kartongen (klädd) om inte så lång tid. En vecka. Tak.
Idag har M och älskade baby m varit här hela dagen och det var mysigt. Jag vet inte vad det har blivit av oss. M byter på baby m och jag gullar med dodo och jag lagar mat till dodo och M ammar baby m och kelar med henne och jag byter på dodo och går med honom på golvet och vi leker med kossan och baby m kollar i fönstret och M håller henne under armarna och Dodo klöser baby m exalterat i ansiket och ja. Ja. Däremellan dricker vi kaffe och pratar skit. Vi kommer iallafall ut på en promenad i ett iskalltskylet linköping med våra gelatomammavagnar. Jag har letat fram min stockholmsvintersdunjacka så jag känner mig planerad korta korta lilla rumpkjolen till trots.
Mamma har till och med, vid sidan om juldukarna och julgardinerna, dasspapper med jultema! Snögubbar med röda tomteluvor på. Och röda snögubbenäsor till det. Very nice and christmasy. Fast mig ger blodfläckat dasspapper mer ett hjärta i halsen. Varje gång. Jag går på toaletten. När papperet visar spottnings och man hinner tänka "vad i helvete?!!" innan man kommer på att det är dasspapprets juliga tema. Men visst. Kanske är det juligt och mysigt och kristmasfeeling. För karlar, barn och kvinnor över klimakteriet. För oss andra: Yikes.
Fckng pckngst.
Den enda lilla ljusglimten denna ångestfyllda dag var en fika med vän Eh som övergick till en fika med Es. Goda vänner, som fick det här trycket över bröstet att släppa lite.
Skulle behöva en varm famn som riktigt klämde åt om mig och aldrig släppte. Låg på Mmö i soffan igår och gullade "babie-babie-babie" och han svarade "Men vad ÄR det? Jag ligger ju här!" Så jag får väl gå och dra i Dodos täcke istället. Den allra bästa kvällsunderhållningen som någonsin funnits. Och lägga min näsa alldeles alldeles nära hans lilla lena hud och bara andas.
Pansarvagnen.
Så ska jag åka hissen upp inne på lindex och ur kliver en mor med en very smashing vagn. "DU!" säger jag. "Vad heter din vagn?" Den heter brio sing, säger hon. Jag får provköra den lite inne på pyjamasavdelningen. Hon har full förståelse för mitt förslitningsproblem. De är jättenöjda med den, säger hon.
Så jag memorerar namnet. Sen går jag hem och surfar blocket. Cirka tvåtusen kroners får man spendera på en begagnad sing. Jag scrollar lystet.
Har nu tagit upp frågan med min äkta hälft och beslutat mig för att lugna ner mig i dessa högtiderstider för att ge mig i kast med eventuellt inköp under den loja januari månad. Jag tror att det kan bli väldigt bra.
Fläckn.
Let it snow.
Då haussar folk upp sig. "Stanna hemma då!" säger jag. Det gör jag. För jag kan. Då får man sitta i soffan med några tjocka sockor och så får man entusiasmera bebisbarnet vid sidan av en med kulörta klossar.
I år har jag inte så mycket emot vintern. Jag har ju faktiskt, för första gången på flera år, sluppit allt vad hösttrötthet och höstdepression heter. Tror att det är tack vare mina dagliga tvåtimmarspromenader när det är som ljusast mitt på dagen. Och så peppar jag och säger att "snart går vi mot ljusare tider" och det är uppmuntrande som fan.
Men jag tjuter av glädje när det töar! Då är det hopp om livet. Häromdagen informerar jag min svåger om att våren är här. För att jag ärligt tror att det är så. Jag verkligen älskar det skånska klimatet.
Kanske ändå det allra värsta med vintern är alla jävla vädersamtal. Jag tror min mamma pratar om snö säkert en tre-fyra gånger om dagen när hon är här. "Ja, mamma" "Nej, mamma" "Aha" Och här sitter jag och väderbloggar!
I övrigt är jag sjuk och svag och har åkt på värstingförkylningen så att jag till och med gick och handlade mig en sån här sprejgrej att ha i näsan. Ska hålla ut idag när Mmö inte kommer hem förräns sent i natt och tänka på tjejen på min föräldragrupp som inte hade nån karl, ingen släkt och inga vänner. Hon verkade lite uppgiven. Jag hade suttit uppflugen i ett träd nånstans.
Juwl.
En julklapp finns det hemma hos oss. Den är från min mamma, till mig. Jag ska egentligen glömma bort vad det är i den men det är i alla fall en superfin fantastisk klänning som jag tänker begagna på samtliga happenings från och med nu och fram till februari. Minst.
Jag har ljusstakar i fönstren och att sätta upp dem var det mest kärlekslösa jag någonsin gjort. Det var typ lördagkväll och Mmö lagade mat och Es var här och satt med Dodo och jag tänkte "ja! Fritid!" och slet ner dem ur skåpet och upp dem i fönstren. Tur att de fungerade. Det hade varit alldeles för övermäktigt att försöka införskaffa såna där ultrasmå lampor till dem. Då hade de fått stå där! Och se dumma ut!
Det värsta är att jag någonstans inom mig viftar avvärjande med en hand och säger "nänä, det är luuuugnt..." Det här med presenterna. För att jag tänkt ut EN grej till EN person. Tänkt ut! Inte handlat. Och sen knölar jag samman de andra släkt och vännerna i en hög och resonerar som att det är bara gå ut och plocka nåt. Merde. Och det som kan vara så überjävligt att handla julklappar. Speciellt ju närmre jul man kommer. Kallsvetten blir bara värre för varje dag. Inser att jag inte ens tänkt tanken att köpa julklapp till min egen son. Min egen son! Men han har å andra sidan redan fått en jävligt STOR, fin julklapp. Ett alldeles eget rum på minst 15 kvadratmeter. Han själv är cirka 0,14 kvadratmeter. Det var inte inslaget. Men väldigt fint ändå. More on that later.
Badarn.
Så idag vill Dodo bara sova förmiddag en halvtimme. Det är alldeles för lite, tänker jag. Men efter en halvtimme ligger han klarvaken och fit for fight i sängen så jag "tar väl upp han då..." Och det var ju inte så bra. Vi hänger runt i lägenheten och jag vet inte riktigt vad vi ska göra eftersom jag brukar vara ledig och ha en lugn stund vid tioknäcket på dagarna. Dodo är på ett fruktansvärt humör. Han är fortfarande trött, men det förstår han inte själv. Alltså gnölar han och gnölar han. Och hänger och dräller på mamma och gnölar och gnölar. Så måndag förmiddag i den här veckan som skulle bli jobbig för oss allihop står jag och tänker "helvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvete". På måndag förmiddag! OMG.
I alla fall passade min mor på att plåta Dodo när han badade härom knuten. Det är alldeles fantastiskt att jämföra bilden från hans första bad när han är två veckor gammal med hans kanske femtionde-sextionde bad när han är sju månader gammal. Måste jag nämna att det är samma balja?
Badkillen 22 maj och badkillen sjätte december.
Nyårsfest!
Jag blir bjuden på en nyårsfest. Nej, det ska vara utropstecken på det där: Jag blir bjuden på nyårsfest! Och så blir jag så glad, så glad. Jag som inte är bjuden på något alls i år. Varken bullbak eller julbord eller mellandagskalas. Tror jag. Men det kommer jag ju på sen att så är det ju inte alls. Jag är ju faktiskt bjuden på ett till nyårshappening, som jag liksom har glömt bort. Varför har jag inte tänkt på den? Och varför har jag gått och surat och tänkt på min fiiiina fiiiiiiiiina klänning som bara ligger i sin finjulklappskartong och aldrig någonsin kommer att få möjligheten att pryda min lekamen?
Är det som med att dricka öl som med nyårsfester, tänker jag sen, medans jag kokar min lunchkorv? Är det den gamla regeln "En öl - ingen öl" som gäller? Går den att applicera på nyårsfester också? Ni vet, när man ska dricka öl. Så säger man "Ska vi dricka en öl?" eller "Ska vi dricka öl?" efter det gamla räknesättet:
En öl = ingen öl.
Två öl = en öl.
Tre öl (eller fler) = (odef.) öl!
(Eller hur är den? Rätta mig gärna.)
Alltså. Odefinierat är oändligt. Vilket också då skulle gälla på nyårsfesterna:
En nyårsfest = ingen nyårsfest.
rfddddddddddddddddddddddddddddddddddddd4e3333333333333333333333hg
ggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggb
(Hehe, jag gick och hämtade mat. Det verkar som om Kitty varit uppe och trampat på tangentbordet. Utläs något gudasänt hemligt meddelande ur det där, domedagsfanatiker!)
Två nyårsfester = en nyårsfest.
Tre nyårsfester = (odef.) nyårsfest!
Så vad ville jag ha sagt av det här? Jag är väldigt glad att jag ska på nyårsfest. Nånstans. Alternativt har jag bara lite tråkigt.
Cittitunnelen.
Föräldragruppen idag. Jag blev faktiskt riktigt glad att den skulle vara, i denna vecka som i övrigt är alldeles alldeles obokad. Och det känns konstigt. Igår på morgonen kände jag mig nästan lite nervös. En hel lång dag och Mmö jobbade sent och jag visste inte vad vi skulle ta oss till och jag var inte sugen på något alls och bara märkligt håglös.
Men det löste sig! Förmiddagen bara rann iväg och på eftermiddagen åkte Dodo och jag citytunneln. Jag tyckte att det var en rätt stor händelse, eftersom den väl inte officiellt öppnat än. Men nu fick man provåka hela veckan, och jag kände mig taggad och manad med min barnvagn för att se hur det fungerade. Från centralen till triangeln tar det nu tre minuter (mörker) vilket ju faktiskt känns som en liten lättnad jämfört med de hasande halvtrasiga bussarna. Sen åkte vi en fantastisk hiss upp ur underjorden i glas som inte gick rakt upp men snett. Very smashing.
Nu blev det ingen förmiddagslur för Dodo eftersom han hade fullt upp med att socialisera sig med de andra majfödda så nu ligger han på sidan i soffan och sover över lunchen. Svärmor ska komma och hälsa på idag, så jag hoppas han hinner sova till sig och äta innan dess. Och vad ska jag göra när hon är här? M-å-l-a! (Skötbordet. Vitt.)
Ah! Foxy.
Nu har min mamma åkt hem. Det har varit smashing. Det har bara varit schysst häng i många många många dagar. Dodo har fått hänga med mormor, och jag har fått hänga med mig själv. Det finns nog ingen som är så tacksam att lämna honom till. Som så outröttligt bara ler och ler och ler. Hon är helt svag för honom. Han är rätt svag för henne också. Även om hon ibland är bäst att betrakta från mammas trygga famn.
Idag gör vi en hetsrunda till stan och ikea. Jag glömmer bort att hon ska åka hem. Jag tror att vi har all tid i världen. Så när vi väl kommer in på ikea gäller det bara att vi får gå direkt till restaurangkön för att hitta något att sleva i oss för någon lunch har det inte blivit. Sedan kutar vi ner på tygavdelningen och klipper två och en halv meter färggrannt rävtyg till Dodos gardiner som han ska ha i sitt rum. Va? Sitt rum? Jo! Hans rum! Det är min allra senaste allra bästa idé. Jag hoppas den förverkligas redan till helgen.
Tillsammans är man mindre ensam.
Min mamma är här och hälsar på. Hon kom i torsdags kväll och ska stanna ända tills imorrn. Jag var väldigt nervös att hon inte skulle kunna komma, nu när snön har intagit hela sverige. Men det gick! Och hon kom! Och Dodo har en mormor här som bara vill pussa och krama och pussa och krama honom. Ibland är han lite skeptiskt, men ofta går det.
Som i morse när det var hans kära moder som skulle ta frukostpasset eftersom hans kära fader hade tagit frukostpasset på lördagen och låtit kära modern sova så länge hon ville (i det här fallet till 9.30). Dodo började greja rätt så rejält rätt tidigt. Många många gånger var modern uppe och stoppade om. 06.55 när han grymtade för sista gången kände sig modern påkörd av ett tåg. Så när det väl blev frukostdax några sekunder efter sju var det bara en flisa av modern som bar ut sitt välartade barn till soffan och föll raklång framför amerikanska sitcoms och flaskan med välling. Men sen! När han hade ätit upp! Då bytte modern blöja. Sedan placerade hon barnet i mormoderns säng med en näve toys. Och rullade själv in sig i duntäcket med morgonrock och allt och sov till 10.30. Och mormodern bara log.
Jag fattar inte hur någon någonsin kunde tänka att man bara skulle vara en (två) och ta hand om ett barn på heltid. Man blir ju alldeles tokig! Det har verkligen visat hur viktig familjen är att ha barn. Det har jag aldrig fattat innan. Och det sliter sönder mig från insidan att ha mamma och mormor och bror utspridda tusen mil bort för vinden.
