Carrosell's one moment of clarity

En natt i mitten av juni 2005 tog mmö sats och sprang med pannan före rakt in i ett träd. Det var en direktkollision. Jag såg hur han träffade, snubblade, föll omkull. Var snabbt framme vid honom när han satte sig i gräset och hur blodet tog en sekund på sig innan det började rinna nerför ansiktet på honom.

”Vad fan? Vad fan?!”
Jag var på en sekund mer chockad än arg. Ur pannan kom glödhet färg som bildade spår i hans fyllefestivaliga ansikte. Jag höll honom under armen, drog upp honom från marken och stöttade honom till vårt tältläger som låg alldeles bredvid. Jag satte honom i en solstol och han blödde från hårfästet. Blod som var lila, mörkt rött och bruntorkat och som målade lodräta strimmor över hela hans ansikte. Dök in i vårt tält och fick tag i mitt tvättfärgade badlakan som jag tryckjammade fast i pannan på honom. Det blev ett harry potter-liknande ärr sen.

Idag på kvällen lyfte jag min skrivare högt över huvudet och drämde den i golvet. Det var en ganska saklig sak att göra. Jag var inte ens vidare rosenrasande, mer konstaterande. Jag hade sagt både en och två gånger innan att jag skulle komma att göra det. Och när den ännu en gång frenetiskt printade ut en alldeles blankvit och inte ens närapå halvskriven sida, plockade jag bort papperet ur den och sladdarna och USB-kabeln samtidigt som jag pokulerade min korridorare I. Sen smällde det som i helvete.

”Men lite måste man dra ändå på smilbanden när man kommer in här” sa hon, som satt sig i min soffa för att lätta sitt hjärta. Jag stod bredvid ground zero och förvånades över att det ändå blivit så mycket pjåtterbitar av den. Jag hade i mina planer tänkt att jamma den i väggen ovanför sängen, men det hade inte behövts. Den hade pajjat alldeles förträffligt bara av att ösas i plastmattan på mitt studentrum. Men som jag motiverade; ”Den funkade ju inte innan heller ändå så.”

 

Två veckor tidigare på en fredag dominerad av en hemtenta hade jag plockat ut katten som vi vaktades mat- och vattenskål ur köket och ställt på väg in i vardagsrummet eftersom köksgolvet varit täckt av grönfult porslinssplitter från två lika grönfula koppar ur mmös koppskåp sedan jag slängt dessa i väggen bredvid fönstret. Detta var ett jämt år efter det att mmö köpt en dålig bil och smällt huvudet upprepade gånger i dörren till skafferiet i samma rum medan solen sken ute. 
 
För kanske tre veckor sedan visade de filmen Anger Management på teve. Jag låg på soffan i Stockholm och slökollade och mmö tror jag inte kollade alls. Jag hade sett den innan. Han hade också sett den innan. På vår andra date. Så när jag låg där och blippade frenetiskt mellan kanalerna, tänkte jag på vilken jävla pärs det måste varit för mig att sitta där i soffan som jag aldrig suttit i innan i lägenheten där jag bara kikat in och titta på en jävla starig och som vanligt sexistisk skitfilm och äta indisk hämtmat ut foliekartong med en kille som jag var lite så där nyfiken på och vänta i helvetes många timmar på att bli kysst. Det enda jag kom ihåg var att det var en scen med två män som satt och sjöng i en bil. Mmö kom inte heller ihåg så mycket. Mest för att vi just den dagen haft någon sorts trevlig konversation och att jag har en känsla av att jag redan då tänkte att jag gärna skippat filmen för att jag hellre velat lyssna helhjärtat på vad mannen bredvid mig hade att säga.

Det var senare, då filmen var slut och tallrikarna smetiga av sås och curry som vi lutade oss tillbaka. Och jag tänkte som jag alltid gör att kyssas hade varit trevligt och ändå inte gjort nåt åt det för jag hade en idé om passivitet och vi fortsatte vårt trevliga socialiserande. Det var efter vad som kändes som många timmars om och men som jag kände hur mannen bredvid mig satt ganska nära och sedan, hur han tog min hand som jag avslappnat lagt ner på soffkudden bredvid mig i sin. Och hur vi kikade på varandra och fånlog och sedan satt så en lång stund. Säkerligen smårosiga båda två.
Det var den 29 januari 2004 och det var en torsdag.

The rest is, as you all know, silence.

Jag har ett auktoritetsproblem. Det har jag tänkt ut själv. Jag insåg att jag hade någon sorts jävla fnurr och illvilja mot chefer. Sen tänkte jag ut ett till exempel på det. Och då kom jag på att så var fallet. Sen döpte jag problemet i sig efter akademiens alla regler. Och då fick det bli Auktoritetsproblem. Jag blev så stolt och tänkte att det lät så tjusigt att jag i ett svagt ögonblick eftersom jag har virus tänkte att det skulle passa sig i ett CV. Men ändrade mig snabbt och kom på att så inte alls var fallet. Möjligtvis borde det stå någonstans i mitt cv, eller i alla fall i ett av de många (jävlars) arbetsgivarintyg som jag samlat ihop mig under mina dagar.
"Caroline har varit anställd på företaget sedan den första mars. Hon avslutar sin anställning på eget begäran. Caroline arbetar väl och passar sina tider men har ett stort problem med auktoriteter."
Ifall att någon av mina tidigare chefer märkt av att jag inte klarat av dem. Men det har de nog inte. Mitt auktoritetsproblem visar sig inte genom fuck-off-fingrar och allmän rampage. Jag blir bara jävligt nervös med chefer. Darrig. Snorig. Sen vet jag ju inte om det beror på mig eller på cheferna själva, och om det är så att alla de är gjorda av samma gamla ohyvlade skrot och korn och att det är just den sortens människor som min typ av människa har svårt att interagera med. 

Som det här. Det här är en assimilation med mitt telefonproblem. Det är ett annat problem jag har. Det får bli en egen krönika.

Jag har alltid en telefonlista. Var jag än går och vad jag än gör äger jag en mental telefonlista. Det är som en to-do-lista, fast med telefoni. To-do-listor är rätt schyssta i sig. Ge mig en förmiddag så har jag betat av dem. Fram till och med telefon-to-dona. Under hela hösten har chef 1 och chef 2 trängts och bökat på min lista. Oavsett om jag tvättat tvätten, handlat frimärken, sökt en kurs eller läst den där jävla kurslitteraturen så har det tagit tvärt stopp när jag kommit till högst upp på listan. Där telefonsamtalen till chef 1 och chef 2 hängt. Chef 1 borde jag ha ringt sedan november och drämt näven i bordet. Chef två borde jag ringt sedan augusti när jag avslutade min anställning hos henne och fjäskat lite i luren och kirrat en schysst etablerad affärslivskontakt för all framtid. Så hon har legat där ett jämt halvår. Chef 1 har inte lika mycket list-erfarenhet, men nog fan för att vem som helst som inte är jag skulle skrika "Men vad fan!" och tagit itu med saken.

Jag ringer chef 1 i början av december. Då har det legat och pyst och bubblat innanför rocken tre veckor för länge. Och allt som skulle bli sagt har liksom jäst som saffransdeg och putat ut över kanterna och börjat rinna ner längs sidorna på diskbänken. När signalerna går fram kommer Caroline på att det inte kommer funka. Att jag inte är riktigt sådär samlad som jag hade önskat att jag varit. Att all mental uppladdning och urfegning liksom har slagit slint. När han svarar börjar jag haffligt som fan, hesiterar sen, samtalar lågmält, drar på en ny laddning och sen öser jag blint och osammanhängande medans tårarna rinner utmed golvet på plan 4 i hus Moa A. Nu är chef 1 en bra kille, även om han är chef. Och han ömsom skrattar åt mig och ömsom ber han om förlåt. När vi har lagt på är jag svullen och baddar mig i pannan på toaletten och jag har fortfarande jobb. 

Chef 2 ringer jag två veckor senare. Det är fruktansvärt. Vi bara funkar inte. Där har jag gått ibland och tänkt och tänkt i tre månader. Hon låter halvglad. Jag tror att hon försöker. Kanske försöker hon lite mindre än jag försöker, men hon är ju å andra sidan auktoritär. Jag ligger ju bara på golver och gnider mig i stoftet och vevar meningslöst med handlederna upp ur underläge. "Gud, vad kul!" ropar jag, och till och med katten som vi vaktar under fyra dagar och som jag aldrig träffat tidigare hör att jag ljuger.

Chefen vill inte ge mig ett jobb. Nästan trevligt förväntansfull frågar hon "Men du är väl färdig till sommaren?" och nästan besviken drar hon tillbaka när jag försöker göra en omskrivning av "Nej" till att "jag bara har lite kvar att fixa med sen. Pytte pytte. Tio veckors praktik och tio poäng multimedialt ex-jobb men nästan inget, bara pytte-pytte". "God jul" säger hon. "Fan" tänker jag. Allt är fruktansvärt otäckt. 

Och jag vet inte vad det är och vad det är som inte funkar och ju mer jag tänker tillbaka inser jag att det alltid varit så och visst har jag ett jävla medvetet in-progress-program för mina fantastiska sedan barndomen mindervärdeskomplex men vad fan och jag vet att de bara är människor och att de säkert också blöder och gråter lite ibland men jag kan inte ta det till mig och det spelar fan ingen roll och även om det är de som kan ge mig sparken har jag ingen anledning att darra in i märgen och bli helt jävla döv och 100-årssenil och gråtfärdig och analfabet när de andas i närheten och jag är ju jävligt bra på mitt jobb och kan det jag ska och hälsar och ler med hela munnen mot folk och att jag visst är en tillgång och att det är de som borde kräla för att få ha min som anställd och jag borde ju kunna vara med dem som med vem som helst annars och och och och.

 

Fortfarande tronar personer på listan som jag gärna hade sluppit. Men annars är den nästan tom. Auktoritetsmässigt.