Da-da?
För någon vecka sen rullade vi in på systemet när killen glatt ropade "JAM-JAM!" Och det var ju visserligen rätt.
I förra veckan satt Dodo i hallen och han tittade upp och sa "Ma-ma!" och jag tog honom i in famn och överöster honom med kyssar och sa "Javisst gubben! Visst är det jag som är MAMMA!" Sen drog jag igång med följdfrågorna, jag ville ha mer; "Dodo, vem är jag? Vem är jag, Dodo?
Då tittade Dodo på mig och svarade "Da-da?"
Jag hade gärna hört ett eller två ljud från honom. Det hade varit så sweet. Men nu är det nästan så att man tycker att gossebarnet är lite för gammalt, jag har nästan gett upp. Det känns väldigt otroligt att han någonsin kommer att säga någonting överhuvudtaget alls.
Och vaddå? Inte behöver vi det. Vi kommunicerar ju så bra ändå. Dodo får en dislike och ylar halsen ur sig. Jag byter blöja och ger honom mat och pussar och klappar och kramar på honom. Han fortsätter yla i högan sky. Jag blir förbannad och sätter han nånstans. Ja, det går ju skitbra. Very good.
Forsränning.
Dodo, Mmö och jag har varit hos min mormor. Mormor bor i småland. Och så kom min mor dit. Och min bror. Och så har det bara varit fantastisk salighet hela tiden. Vi har bara legat raklånga på gräsmattan, spelat alfapet och spelat crocket. Bara mått. Så jävla bra.
Iallafall går det en å kring mormors trädgård. Jo, den går visst helt runt hennes trädgård. På tre sidor om den är det å. Hon bor som på en halvö. En tarm, om du vill.
I alla tider har vi inte fått agera med denna å. Den har varit strictly forbidden area. Vi har liksom inte fått titta på den i längre sekvenser, utan att nån vuxen sagt till oss.
För att:
a) det är en bajså där de spolade ut bajs (förr)
b) den är stenig och grund och djup, allt på en gång
c) den är ström som fan.
Så aldrig aldrig. Men igår!
Min bror såg att det låg en övergiven gummibåt vid åkanten. Så han och min make bärgade den. Sen blåste han upp fanskapet, och det visade sig att den nästan höll. (Kanterna var väl rätt o k men botten helt lealös.)
Så beväpnade min bror och jag mig med en krycka och en sopkvast. Slängde i gummibåten på andra sidan bron. Och sen blev det jävlar i lådan BLÅS av!
Vilket jävla ös!
Folket i den lilla förorten stannade och tittade. De pekade och skrattade.
Min bror och jag skrattade också. Och skrek.
Ibland gick det så jävla snabbt! Och sen stannade den helt. Då fick vi peta med våra attiraljer. Ibland gick det så jävla snabbt och sen fick man en sån jävla fulsmäll på svanskotan så man vek sig! Där man låg halvpösande nersjunken i den sjunkande skutan. (Det var när man smällde i en elak bottensten.)
A, det var så jävla gött. Det var det bästa nånsin. Jag var så blöt efteråt. Så blöt. Så glad.
Åa't!
Vi gjorde't!
Möbl-i!
Jag har köpt en möbel. Det är en sekretär. Den ska bo i sovrummet och inhysa datorer och annat. It is very sweet. Så var Dodo och Mmö och jag på sopstationen idag och hämtade fina möbuln. Jag hade handlat den igår. Vi fick hjälp av gode grannen att bära in den. Nu står den i vår hall. Den ska få tassar på sig, sen ska den flyttas vidare. Den är tung som ett sat! Alldeles tok! Och jag blir inte klok på den, om den är ny eller gammal eller vad. But it's very smashing! I like it very much! Ska bara få ihop'at där inne nu också. Mmö sa att vi kunde flytta in den efter att Dodo gått och lagt sig och det var ju bra tänkt. Bra. Men jag klarar ju nästan inte av det. Vänta. Alltså går jag och puffar lite på den med axeln för att se om jag eventuellt kan flytta den själv. Det kan jag inte. Och jag vill ju ha in den! Nu! NUNU! Står istället i hallen och torkar ur min stackars möbel med trasa. Mmö lägger Dodo och går sen snabbt ut i köket chanterande "matmatmatmat". Så jag antar att jag får vänta en stund till. Åh lovely little sekretär! Jag önskar att vi får det bra tillsammans!
Tisdag.
(About you.)
Jag saknar dig ibland. Din enkla logik. Din doft. Ditt skratt. Hur du skrattade samtidigt som du blåste ut röken ur munnen alldeles oemotståndligt. Jag kommer inte ihåg vad du rökte, det var inte samma som jag. Du sa "Rök aldrig ensam!" så då gjorde jag inte det. Och jag har aldrig blivit fast.
Skulle vilja kunna ringa dig. Skulle vilja sitta med dig i parken. Du hade varit smeksam, men aldrig för mycket. Jag hade kunnat ligga i din famn och du hade varit glad för min skull. Du hade kunnat komma i bilen och försvinna lika snabbt. Sista gången jag såg dig tänkte jag att det var sista gången som jag såg dig på väldigt länge. Läskigt hur rätt jag hade. Så konstigt alltihop. Saknar dig. Puss.)
Familjepromenad.
Man måste tänka strategiskt, som förälder. Antingen kan man gå ut på promenad i vårsolen med sin älskade och sin avkomma. Annars kan man fucking passa på att göra sånt man inte kan göra med paltas i huset. Och får man möjligheten, så låter man den inte slippa förbi! Då tar man den!!!
Alltså går jag en runda med Dodo och Mmö kan sitta och glo i taket. Och sen går Mmö en runda med Dodo, och då är det min tur. Att glo. Eller flåsa. Så är det. Krasst.
Skriiiiik!
De har gjort en till scream-film. Alltså.. Alltså... Det är så att man disney-gnuggar sig i ögonen.
Play it again. Sam.
Vi har en stor quest idag, Dodo och jag. Vi ska nämligen åka till lasarettet i Lund. Det kräver mycket planering. Man måste kolla när och hur och var man ska ta sig. Mat, är ett viktigt inslag. När var hur på det också. Jag har en lite sån här efterkrigsromantisk idé om den ömma modern med sin vackre son, som glider in hos den manlige, mycket attraktive, läkaren. Gärna sån där beige kappa som alla har som jag inte kommer på vad det heter med skärp i midjan som journalisterna hade i gamla filmer, gärna basker, mycket gärna vattenkammad lock i pannan (Tror jag blandar ihop tidsepokerna här lite). Svartvitt, gärna på gränsen till sånt där smutsgult. Jag har inte ens tagit på mig skjortan jag tänkte ha, av rädsla för att den ska få babykräks eller babysnor eller tandkräm eller vad du vill på sig. Men nu hittar jag inte mitt smink! Jag är rätt säker på att jag omsorgsfullt packade ner det i packet från linköping igår. Men nu står jag här! Utan mitt smink! Jag som skulle ha sidbena och vara en öm moder med goddäm kajal! Det skulle vara som värsta casablanka! Now it's all ruined! Vad gör man nu?! Jag får hasa in, som jag brukar, en tvåtusentalsmamma i iggypoptröja och tufsigt hår. En massa plastringar runt handleden och basketskor. No makeup and no feeling. Fan också.
Breathe...
Dodo satt och pillade med min kamera. Vips...
Dodo satt och pillade med min kamera. Vips hade han plåtat följande! Rätt snyggt, va? (Dont't wear yourself out. Det är hans vad. I övrigt har jag mobilbloggat detta. Yo-ho! Future, here I come!)
Wik-ind.
Min mamma ligger hemma och är magsjuk. Dorian har världens hosta, säkert ont av TÄNDERNA och säkert ont i magen, för det är ju standard. Jag var i stockholm i lördags och träffade vänner och drack stora mängder öl. På natten åkte jag och Eö hem och jag satt och skrek på bussen och viftade med mitt sl-kort i luften så att ordningsvakterna (som inte var biljettkontrollanter) kunde se att jag minsann hade ett. Vid fem kröp jag ner under täcket i Eös famous viksoffa. Klockan sju ringde klockan, så det var bara för mig att packa mig upp och ner till centralen och krypa på bussen tillbaka till linki. Bussen tog tre timmar. Jag sov i en. Resten av tiden satt jag och drack försiktigt av en loka med vattenmelonssmak och tittade ut på granarna. (Very good loki!) Sen sov jag ingenting på hela söndagen. Jag kom hem och blixtduschade, så åkte vi på loppis med mallewall och åt lunch där och sen var det hel eftermidag innan vi kom hem. Så jag sov inget. Men jag somnade 21.30. Sen sov Dodo oroligt hela natten och nu har jag sovit en hel natt men jag ligger ju fortfararande liksom 6? 7? 9? timmar back.
Så nu gråter Dodo. Mamma ligger i en nersläckt rum. Jag mår som jag förtjänar. Och känner att det inte känns nåt vidare just nu. Lite gränsfall sådär. Jag måste verkligen åka hem och hitta ett jobb.
Bruna mössan.
När vi kom hem från linköping där vi varit var mössan borta. Den var puts väck. Jag misstänkte ett tag att den ramlat ur min superhjälteväska under resans gång. Jag frågade sj om de sett en liten fiiiin feiiiin brun velourmössa. De hade de inte.
Åtskilliga veckor gick. Jag sörjde den fina mössan. Så fann jag den en dag! I handbagageväskan (kånken) som jag bara låtat stå sen vi kom hem. Men se! Där var den. Den fina mössan.
Så lade jag finmössan i xxxxxxxxxx (för det förtäljer inte historien). Och den försvann! Igen! Jag har letat ÖVERALLT! Och nu, igår, när det var varmt som i en bakugn i hela malmö och jag gick ner med dodil på stan i vinteroverallen, kände jag hur längtan efter mössan blev än värr. Now is the time när den VERKLIGEN hade behövts.
Men se! Den står ingen stans att finna. Min bu-hu-hu-hu-fina mössa är fucking väck! Den har spenderat praktiskt taget hela sitt liv BORTA! Kom igen! Var är du, finmössan?!
Så Dodil och jag gick in på lindrux igen. Och gick bland klädhängarna på babyavdelningen som Dodil snart är utlasad ifrån och skrek. Eller, jag skrek. Jag kan bli sådär högljudd ibland. Så letade vi och letade. Och Dodil fick pröva flera mössor. Det var lite svårt, eftersom det ju egentligen är en såndär liten sommarlätt fostermössa som jag är ute efter, och Dodil inte är så mycket till foster, utan mer liten kille. Men han har ju inget hår på skallen, palten! (Eller nästan.) Och det BLÅSER! Jag vill inte ha ut han med naken skalp!
Så hittade vi en liten tygmössa. Med betoning på liten. Den fanns i kallsongblått, och det kan han ju inte ha. Den babyrosa slet han av sig. Så det fick bli en med beigebrunt mönster.
Så lite nöjd kände jag mig. Han fick ta på sig den redan i affären. Personalen på lindrux är alltid så vänliga och hjälpte till att klippa bort lapparna på den.
Rätt fin blev han. I nya lilla mössan. Men ändock. Undrar jag i mitt inre. Lella lella bruna fina velourmössan, where did you ever go?
Glad blev han iallafall.
Neurol.
Idag hittar jag en burk Neurol i mitt badrumsskåp. Jag visste inte om att den bodde där. Men jag har en känsla av att jag klämt i mig både en och fler av de svarta pillren vid tillfälle. Vid tillfälle som till exempel då jag hårt arbetade natt på seveneleven på odenplan och om eftermiddagarna behövde forcera vårsommarsolen med tjocka filtar och falla ihop i någon stunds vila innan nattens åttatimmarspass (22-06).
"Milt rogivande" är den säljande sloganen. Så tänker jag att varför äter jag inte de här? Jag som går här hemma och ju mer tiden vrider sin elaka tand påminner om en hysterika. Jag med sonen som hamnat i någon slags kronotandsprickning. Som baddar mina bultande ådror åtskilliga gånger om dagen. Som andas djupt genom näsan ner i lungorna enligt kuratorns alla medel. Det kanske är det här jag behöver, lite gött rogivande. Mot det oskyliga babysnyftandet och min egen absolut icke-barnvänliga nanokorta lilla stubinstump.
Bästföredatum är 2014-01-01. Det har funnits hundra tabletter i burken. När jag skakar den hörs ingenting. Så jag skruvar av locket. Och i den ligger en! Som klistrat fast sig i botten. Jag förstår inte detta. Jag förstår inte varför jag kan ha lämnat burken så. En liten stackars neurol! Jag som hade tänkt man skulle hiva in en näv!
Så det blir inget milt rogivande för mig nu. Däremot tyder tecknen på att barnvagnseftermiddagspromenaden kan komma att leda till ett apotek. Bring it on! Jag har ju kommit på en idé nu! Goa lugnande på burk - receptfritt! Aja, kan ju ta den här goa kletiga som ändå fanns kvar nu när jag ändå är igång på'et.
(På samma sätt finns det någon reklam på teve nu om någon slags tandsköljshistoria som lystrar till namnet Retardex. Ja! Som retard. Ex. Retarderad. Efterbliven. Aja.)
Good boy.
Mammas kille.
