Populärmusik.
Men popskivan har faktiskt ett sånt snyggt intro så att jag blir alldeles handfallen. Gapig. Jag får spola tillbaka flera gånger och lyssna om och lyssna om. Lyssna om så många gånger så att det nästan aldrig blir sig av att jag lyssnar på resten av popskivan.
Nästan i klass med, men ändå så far far away från, Black stone cherry som sparkar igång sitt självbetitlade album med att bara gapa ut ”Here comes the rain!” Men det är ju å andra sidan nåt alldeles överjordiskt genialt.
Så skönt, att lyssna på lite populärmusik ibland. Att sitta på Spotify som jag snart spår som död och tänka att ”nu minsann, ska jag minsann, lyssna”. ”Kan alla, kan jag.” ”På det där som är så oerhört populärt.”
Och så lyssnar man. Och så lyssnar man. Och så kanske man faller in i en koma och så lägger sig locken på öronen och sen har man ofta öronsovit bort skivan.
Ibland händer det att man lyssnar till låt sex eller sju och sen tänker man ”Men för i fan” när det är så jäkla slätstruket och bloppigt och klyschigt så att man inte står ut.
Fem sex minuter. En stund ibland. Yin och jang. För att lära sig uppskatta. Det man har.
Después Taiwan.
Svensk tid reser vi från Hsinchu, Taiwan klockan 21 på söndagskvällen (klockan 04 taiwanesisk tid). Svensk tid går vi in genom min ytterdörr klockan 21 på måndagskvällen. Då har vi rest i 24 timmar. Från dörr till dörr. Jag har sovit kanske tre timmar. Måndagen (dagen) har varit 24 timmar lång.
Mamma och jag har suttit på soldränkta plan. Och kryssat korsord. Tittat på film. Spelat frågespel. Och virkat.
Jag somnar på Mmö. Vi går och lägger oss vid 22.30. Vi går och lägger oss, och vi håller om varann. Och jag bara försvinner. Jag messar honom dagen efter och frågar: "Somnade jag på dig igår?"
Jag går till jobbet. Jag är där klockan 09 på tisdagen. Det går ganska bra. Folk frågar hur jag har haft det. Det vet inte jag. Jag har så fruktansvärt svårt att fokusera. Att förstå. Att jag varit på resa i tio dagar och upplevt tusen saker. Svårt att förstå det, när man sitter på kontoret sen igen. Sen igen och tänker "Vad fan hände nu?".
Jag har inte svalt en munsbit av Taiwan. I morse på morgonen vaknar jag innan sex av blixtrande drömmar av flygplan och förseningar.
Jag visar 400 fotade bilder för Mmö och pekar.
När ska jag smälta? När ska jag förstå. Helgen bara hägrar, och jag tänker att kanske, kanske då?
Tram-tram.
Jag är så trött.
Hsinchu, Taiwan.
Jag har nog inte fattat att jag är i Taiwan. Det är så jäkla långt bort och det är svårt att förstå. Att ta in allt. Vi tittar på en världskarta och mamma pekar. På hur långt det är. Mellan Sverige och Taiwan. Alldeles på andra sidan jorden.
Vi kom i lördags. Vi lämnade hemmet i malmö klockan åtta i fredags morse. Vi landade i taiwan, knögliga, och jag, med två timmars sömn i bagaget, på lördagen vid klockan 13 taiwanesisk tid. Då hade vi varit en sväng i Amsterdam, en flygplats som jag får en bultande blodåder i pannan bara jag tänker på, och en i hongkong.
Hong kong var konstigt. Då hade jag sovit en timme. Mentalt var klockan typ halv tre på morgonen. I Hong kong stod solen högt och det var vacker, solig lördag morgon. Vi hasade runt den välplanerade flygplatsen och jag pratade om all mat jag ville äta.
Min bror har planerat vår vistelse minutiöst. Minutiöst så att det också får en lite mindre blodåder att bulta på mig. Sova och mat måste lämnas i veto för. Jag är grinig och sur och lobbar för att jag snart kommer vilja äta/sova, att jag nu är ganska hungirg/trött, att jag är på väg mot mycket hungrig/trött. Osv.
Men det har varit bra dagar. Fullpackade. Lantern festival. Palais museum. Nattmarknad.
Jag har handlat en liten kinesisk drake i tusen procent plast som dallrar på huvudet när den står i solen! That's just crazy.
De tycker om fiskig mat, är genuint artiga och pekar med hela armen, kineserna. Mitt första intryck var att det var lite äckligt. Smutsigt. Sen tyckte jag att det var en höjdare på jorden. Men jag vill inte bo här. De här intensiva dagarna kommer att bli perfekt lagom, hoppas jag.
Antes Taiwan.
Jag ska åka till Taiwan. Det kommer jag på. Kanske i måndags. Jag ska åka på fredag. Läs; imorrn. Min bror är i Taiwan som utbytesstudent och kommer vara borta ett år. Han åkte i början av juli. Och var orsaken till att vi fick panikflytta fram vårt bröllop, från den tolfte juli till den 14 juni. Det är jag superlycklig över. 14/6 2008 är ju så mycket snyggare.
Jag jobbar nog rätt mycket i januari. Det är högt tempo. Men det är kul! Fredagen innan jag ska åka sitter jag på kontoret och jag är obehagligt frusen och varm. Jag är suddig i huvudet. "Oh marvelous" tänker jag. Jag håller på att bli sjuk. Jag har en rätt viktig dag, som sista dagen på kommunkontoret i Kävlinge. Men det skiter jag i. Jag åker och tittar på våra nya lokaler för ett annat uppdrag. Sen åker jag hem och lägger mig. Kävlinge klarar sig utan mig. Det där illamåendet som var så påtagligt och som fyllde min mun med sådana påtagliga mängder med saliv när jag satt på den eviga all-around-townbussen så att jag höll en liten apotekspåse stadigt i min hand ifall att, ger med sig. Jag kommer hem och lagar mat. Pasta med korv och ost och äter det hetsigt, för jag tänker att jag måste få i mig lite föda innan kroppen ställer in sig på revers. Jag mejlar mina arbetskontakter och avbryter allt för dagen. Sen ligger jag hela helgen. Inte kräkig, men febrig och svag. Och trött! Jag sover som en gris. Länge-länge på nätterna och sen är rejäl dos på dagen. Jag är hemma på måndagen. På tisdagen klarar jag av att jobba.
Men jag ska åka till Taiwan! Kommer jag på. Typ på tisdagen. Och då visar det sig att det är saker att ordna, innan man reser. Pengar, aktuellt pass, medicin, tvättade kläder. Det är saker att avsluta, byxor att återlämna, skor och klacka. Min bror vill att jag ska ha godis med mig. Malacofiskar. Jag måste köpa massor godis.
Så det blir en vecka, med trasig kropp. Med apatiskt arbete och med bultångest. Hela tiden. På kvällarna måste jag försöka ordna alla saker. På kvällarna ordnar jag inget alls. Jag går och lägger mig. Men har sån bultångest att jag inte kan sova.
Det är synd, att jag inte tänkt på det tidigare, att jag ska åka till Taiwan. Kanske det hade varit en pärla att suga på, en kola att hitta i snäckskalen. Kanske hade det varit en morot, en motivation, ett ljus i ändan på tunneln. Kanske hade det varit mörka tekvällar med kartläsande och turistinformerande, med utforskande av kulturella skillnader, språkliga barriärer...
Det blev inte det. Men jag ska åka till Taiwan. Imorrn.
