Carrosell's one moment of clarity

På jobbet ska vi åka på någon slags utflykt. Vi ska åka iväg hela avdelningen och vi ska bo på hotell och ha egna dubbelrum. Det handlar om att arbeta med affärsplanen.

Jag är lite taggad innan, lite puzzlad. Jag frågar mina kollegor, de som varit med lite mer. Jag frågar vad det går ut på och vad vi ska göra och vad de gjort andra år. Det verkar rätt okej. De ha bott på hotell i egna dubbelrum och så har de bland annat byggt höga torn i tidningspapper och haft möten.

Jag är lite fundersam varför ingen verkar så peppad på att åka. Så jag frågar om och om igen men blir inte nöjd med svaret.

"För man kan ju inte ha möte i ett och ett halvt dygn" säger jag."Det orkar man ju inte."

Det kunde man. Tyckte mitt jobb. För en natt på hotell i eget dubbelrum med osorterade tevekanaler och dusch, fika och trerätters middag och lunch och lunch och kolor och all världens sjöar, åar och hav av kaffe skulle vi ha möte. I ett och ett halvt dygn.
 

Jag kände mig lite dålig när vi skulle iväg. Jag kände mig lite dålig för hela grejen. Det är en jättevecka där vi dels skulle vara borta på det här och inte få komma hem och sen direkt dagen efter det något slags friluftsaktivitetsdag, obligatoriskt, detfinnsingetdåligtväderbaradåligakläder-ståhej. Jag blir ofta dålig. Jag är ofta dålig. Det beror på skit i kroppen och jag vill verkligen inte verka sjuk IGEN på jobbet så de tror att de anställt någon såndär ...sjuk.
 

Så jag var svag. Och efter lunch åkte vi iväg. Och hade möte. Jag åt mina ibumetin och drack stora mängder vatten och gick på toaletten så att det bara är ett stort skavsår kvar under naveln. Vi hade möte och brainstormade mellan klockan två och klockan sex. Sen hade man ett uns av halvtimme att kasta av sig kläder och kasta på sig nya. Sen var det middag. Och kaffe. När min chef som första person reste sig för att gå och knyta sig grät jag nästan en tår av utmattad tacksamhet lite innan tolv.

Vid åtta var det frukost. Vid halv nio satt vi och brainstormade igen. Sen hade vi möte och brainstormade fram till tre. Då hade vi ätit lunch och jag hade tittat så långt ner i bordet att jag började tänka att jag skulle komma att dö är på hotellet. Sen åt vi kaka som smakade damm och sen fick jag åka hem.

Sen sa de "Gud så skönt att komma bort lite" och tyckte att det var som semester att få åka bort. Och jag tyckte att det var så extremt jättejobbigt att återigen vara halvfebrig och inte kunna sova, klia sig, titta i taket, glappa bland kanalerna, klappa på Kitty, ligga på Mmö, äta en smörgås i soffan och bara inte tänka på något alls.

Så jag vill inte följa med mer. Jag tyckte att det var så jobbigt. I sådana fall tror jag att jag vill åka hem på kvällen, hur crazy-fuck det än låter. Bara för att komma hem. Och kunna göra allt det där ovan. Och inte behöva slå ihjäl sig själv när chefen tittar uppfodrande på en när man inte har något att säga och man är ny och borde göra det. Och inte behöva le och kunna gå och lägga sig när febervallningarna målar svettkondens över hela huden.

På natten drömde jag att jag gick från jobbet och att jag gick för att hälsa på mitt gamla jobb. Lokalerna var helt stora och som övergivna lagerlokaler med graffitti och en massa färger på väggarna. Där var alldeles tomt, och i ett hörn satt min gamla chef vid sin dator och jobbade stenhårt med sitt jätteprojekt. Jag gick och satte mig hos min gamla kollega och la mitt huvud på hans axel och det var bara så alldeles skönt att vila huvudet en stund.
Sen kom en nuvarande kollega och vi skulle gå och äta våfflor ihop, fast det hade hon inte tid med. Vi gick och köpte regnkläder åt mig. Fast jag köpte dem i storlek large och sen smutsade jag ner dem med lera innan jag hann gå tillbaka till överskottsbolaget och byta dem mot ett par mindre.

Jag gick in på internetbanken idag och på internetbanken stod det att en massa stålar fanns att håva in. Håva in. På onsdag.

Och då får jag nästan mana fram en litet smajl. Jag har svårt att se den där lyckan och klapp-på-ryggen när det är den tiden i månaden. I mitt huvud börjar jag sortera pengarna in i små lådor. Jag räknar på pengarna till satancsn. Till "pensionen". Jag räknar pengarna som ska sparas (allmänt). Och jag räknar, den här alldeles osannolika fyllut-summan som kan lablas ICE. (In case of emergency.) Sen gör jag överslag i huvudet och slänger in alltihop, i en klump, på andra kontot. Går det inte att lägga undan lite till? Bara lite till? Fyra tusen, kan man leva på det en månad? Kan man leva på två? Och sen har jag alldeles glömt vad som skulle till vad. Det är lite min månatliga lycka. Som följs av en disträ tomhet där jag börjar bläddra i almanackan och räknar dagarna tills nästa tjusjunde.

Jag har verkligen jättesvårt att sätta något värde eller känna någon glädje i den här summan som rullar in. Jag går inte ut på stan och jag äter ingen middag med en 250-pava rödvin och jag går inte ut och jag köper mig inte några onödiga skor och ingen tröja och inget alls. Jag är en snål trasa som handlar mina grejer på tradera och på second hand och när jag står där och ska betala tänker jag bara på den jättekonstigt överfyllda garderobshyllan, översvällande med magkorta tröjor och tröjor med tryck och tröjor som är för små och tröjor som är för korta och tröjor som sitter helt alldeles osannolikt fult där liksom magen sticker fram överallt. Tänker jag på, när jag står, med den alldeles för lilla, magkorta nya tröjan i handen.

Jag ful-stuvar undan mina pengar på bankkontot och sen låter jag dem ligga där. I höstas hade jag ett mål och ett mission, i och med att fantastiska badrummet hade massa underbart liggande möggel i väggarna. Så det blev fajt med styrelsen. Det blev fajt med försäkringsbolaget. En fajt som underbara fantastiska styrelsen ännu inte ordnat något slut på. Det kunde bli ungefär hur som helst, där ett tag. Det kunde bli 100000 spänn på att få ett badrum att se ut precis som det sett ut innan. Så det gällde att spara då. Jag stoppade undan. Jag drog ut. Och stoppade undan. Till slut fick vi en räkning på en summa. Till slut fick vi reda på ungefär vad vi fick betala själva. Till slut hade jag de pengarna.

Men nu! Inte slutar jag. Jag inser att fucking toapengarna finns på kontot. Jag inser att det inte finns nåt mer att spara till. (Kom tillbaka till verkligheten och inse att det inte finns ett uns i min person som skulle kunna med att slänga tusentals tiotusenkronor på till exempel en låda mac.) Som en jäkla hamster går inte jag ut på krogen den tjusjunde och svänger bägarna mot taket och dricker dyra sexor och kommer aldrig någonsin hem. Jag sitter hemma. Och kollar på gordon ramsay. Om jag inte redan gått och lagt mig då.

Jag har aldrig haft ett jobb där jag behövt göra något. Idag, nu, som vuxen, konfronteras jag med min arbetsapatiska yrkespersonlighet. Jag har suttit vid olika skrivbord och jag har varit menad att skriva vissa texter och klippa vissa bilder. Jag har behövt ringa samtal. Men arbetsbördan kontra den estimerade tiden har alltid varit alldeles oerhört inkompatibel.

Jag sommarjobbade på kontor. När alla skulle gå på semester och jag skulle bli lämnad ensam kvar, fick jag fem-sex-sju uppgifter. Sen sa de, ha färdigt det här, när vi kommer tillbaka. Rätt uppenbart huvudräknade jag ut att en fem-sex-sju uppgifter på en fem-sex-sju veckor var en rätt dålig matematik. Jag insåg att om jag gjorde varje grej på en dag, hårdjobbade, så skulle jag i runda slängar ha åtminstone en månad att titta på ickefläckarna i taket.

Det skulle iallafall finnas någon slags vinst i att jag ändå befann mig på kontoret åtta runda slängar om dagen. Ifall att telefonen kunde ringa. Snart lärde jag mig att telefonen ringde mycket sällan. Jag lärde mig att sverige i juli är en rätt händelsetom plats. Jag bröt mot mina egna förbud att slösurfa runt på aftonbladet och expressen och all you can eat. Jag började häva ut mig över internet. Jag googlade crazy små ordkombinationer och lät nätet bära mig så långt det bara kunde.

Sen började jag arbeta på riktigt. Ett tag satt jag på ett bokförlag. Varje dag när jag cyklade hem från bokförlaget var jag så fruktansvärt förbannat arg och ledsen. Jag skrek på bilarna som körde om mig och när jag kom hem så grät jag. Sen tog jag en funderare. Och kom på att jag inte pratat med någon. På hela dagen. Att jag hade suttit på en knäpp tyst, alldeles ensam våning, alldeles ensam, i ett rum med utsikt över en parkeringsplats. Jag hade klippt bilderna som jag skulle klippa. Och sen hade det inte funnits mer att göra. När jag gått till den andra våningen, där det FANNS folk, för att ta mig en kopp kaffe men kanske mest för att lyckas få mig en dos av stimulans, tittade folk på mig som om jag vore en alien från yttre rymden. Och sen, om någon tilltalade mig, så kallade de mig vid företaget som jag var anställd avs namn. För jag var konsult. Så jag gick ofta ner till mina dubbla skärmar igen. Jag åt min lunch på min våning där det fanns en micro och ett övergivet kök. Jag läste när jag åt. Först massa tidningar. Ta-bort-allt-hår-på-kroppen-för-annars-är-du-inget-värttidningar. Ibland icakuriren. Sen plockade jag böcker från hyllorna. Under flera dagar var marjane satrapis fantastiska seriebok Persepolis min middagslektyr. Sen åkte jag hem. Utan att säga hej då till någon. Och ingen sa hej till mig.

Jag arbetade fram en arbetsmoral som var lika med noll. Ung och pigg och fräsch och framåt och högutbildad och ready steady a go go! Ut i arbetslivet! Och så fanns det inget där att göra. Jag som gärna går upp i saker så att inget annat existerar, insåg att det inte fanns plats för det. Inte plats för högproducerande prestation. Inte plats, för efter sådant väntade inte vila, utan veckor och åter veckor av skrivbordsbunden apati.

Det blev ett försvar. Jag visste att om jag vilade mig när jag fått uppgiften, vilade innan jag påbörjade uppgiften, genomfördeuppgiftensnabbtsomfan, på det sättet som jag fungerar, och postvilade mig efter uppgiften, så gick det något sånär lika ut i sista ändan. Så att jag kunde börja om på samma sätt, när väl nästa uppgift kom.

Vet inte om det återigen har med de fantastiska fyrtiotalisterna att göra, som fått allt serverat på fat, betalat 150 spänn för egna ettor när de pluggat i lund och jobbat som servitris eller elmontör eller president eller kolmårdsekonom eller vad de än velat helt enkelt efter dagsform. Om det är deras arbetstempo, det fetnöjda, som vi nu stackars översockrade 100Mbit/sek-åttitalister ska ta över. Det här oförståeliga hasandet, fikandet, använda-arkivmenyn-för-att-spara-tänket. Där man faktiskt behöver åtta timmar för att ta sig från teakskrivbordet till faxen, plocka det där oskarpa pappersmeddelandet och ta sig tillbaka.

Förskräckt, och förvånad är jag nu, när jag hamnat på en arbetsplats, där det verkar som att jag kanske behövs. Där jag nu suttit i sedvanlig letargi och sorterat mina suddigum, häftat upp roliga bilder på ljuddämparskärmen, slängt roliga skämt till förbipasserande och räknat minuterna fram till lunch. När jag nu fått det klart, svart på vitt, att det kanske är så att det finns saker att göra, och att mina 40 timmar är kontrakterade av en anledning, inser jag att en stor förändring måste ske. Inom mig själv. Och att jag måste ta ett jättetag och leta inom mig själv för att få fram den där energiska, produktiva, superfräscha, förväntansfulla som jag en gång var. Som ligger kvävd undanstoppad inom mig. Gömd, utdömd, bortglömd, för att jag skulle stå ut.

Jag minns när det fanns grejer att titta på på teven. Det var en magisk tid. En magisk tid som tog slut.

Då var det glatt och high life och förnedringsprogram på teve. Det var program som handlade om att någon var ful och så knivade de upp den där personen duktigt och sen fick den kuta livet ur sig på ett elektriskt löparband med alla sina förband i ansiktet och tejplapp över näsan och svetta ner det och sen målade de upp tjejjan (för självklarhet var det ju en tjej) och klämde i henne en åttitals glitterklänning med en stålskenad korsett och sen fick hon gå in i ett rum med alla sina släktingar och kompisar och så sa de att nu, nu var hon vacker. Och så grät de.

Det är bra teve det! Det fanns i en massor versioner. Ibland var det något slags tema på det. Ett hade något slags fula ankungentema och sen fick de uppmålade, stelopererade stå och grina brevid varann när de var vackra och så var det väl en som skulle vara allra, allra vackrast. Och då vann hon.

I ett program som inte innehöll något blod skulle en underskön mamma och hennes lika undersköna dotter vara med i en skönhetstävling. Så fick de träna i olika grenar. I att underhålla gäster och i att välja ut passande klänningar åt varandra och så fick de uppträda inför juryn på olika tema. Så skulle de bli bedömda efter mamma+dotterfoton som de tagit eller så skulle de visa upp ett nummer de koreograferat där de dansade till det. Ibland skulle de hålla tal. Om allvarliga saker. Eller sjunga. Och så skulle deras lag ha ett namn som de själva skulle hitta på och sen skulle juryn bedöma det och så om det var ett dåligt namn så fick de byta. Ah, sån jäkla höjdare.

Jag vet inte vad det är med teven nu för tiden. Jag borde veta, jag tittar massor på teve. Någon gång, när jag varit sjuk, har jag petat in en dvd i den därna dvd-spelaren och så har jag lyckats brassa igång en film och sen har jag kännt mig så in i stolt. En gång tittade jag på hipp-hipp och på sista programmet som jag typ aldrig sett början elak-skivan hoppa sig och bete sig. Då plockade jag ur skivan, satte in den igen, och lyckades hitta mig tillbaka där jag varit innan med hjälp av någon slags kapitelöversikt. Då grät jag nästan av nöjdhet.

Jag tittade på desperata hemmafruar och (den där fruktansvärda) greys atonomy när jag bodde i stockholm men tiderna var annorlunda då. Vi var tre och vi hade en pava vin eller mer och vi satt och korkade till var och varannan dag och det var en höjdare. Då kunde jag stå ut med att titta på helt hysteriskt urtråkiga entimmesharanger om en psykiskt störd tråkpåse med hårfärgningsbehov som blev kär i en annan, galet självmordstråkig fulkille som skulle vara hott på nåt psykosocialt stört grubbelsätt och hur de blev ihop och sen inte och låg och hasade i någon tråkigt homestylad säng och sen gjorde slut och kanske skulle förlova sig och det var en massa turer fram och tillbaka. Tittar man tillräckligt djupt i glaset på fot och pratar högt om annat, klarar man av det.

Men sen blev jag trött på allt annat också. Men slutade inte titta på teve utan fick börja blippa. Det är ännu en sak jag älskar med Mmö. Hur han alldeles självklart bläddrar igenom alla kanalerna, till och med de danska, men alldeles undviker svt. För vad är DET för nåt?

Jag som känner mig alldeles gråtfärdig av sydsvenskans B-del och årslånga haranger om halvdöda män som skrivit något asdåligt om andra män och att kvinnor är dumma i huvudet och sen blir dissikerade in till benmärgen och hyllade upp i skyarna. Sida upp. Sida ner.

Jag som ryser upp en alldeles liten smal sörja av illamående ångest bara någon nämner ordet "kultur" eller hur de vill bli "kulturvetare". Jag träffade en man idag genom jobbet som arbetade som kulturgeograf och jag blev alldeles rädd och små pärlemorsdropparna trängde fram i pannan och munnen och hela jag blev stel och jag fick försöka vända mig ifrån honom för jag ville inte, ville inte, veta mer.

Det är något speciellt med dödskyssmarkeringen "kultur", som är så pretto. Jag tar gärna del av nöje och jag läser gärna nöjessidorna och vad som händer och vem som har spelat var och vem som ska göra vad. Det är när de tar det som är kul och aktuellt och bra och ska vara så fina i kanten och grotta ner sig och sätter på sig finslipsen och franskbaskern och minsann ska författa ett par uppsatssidor om ett estetiskt fenomen och det blir så extremt högdraget och långdraget och bajsnödigt ända upp i bladgulstaket och sydsvenskans kulturredaktörer med lyckotårarna ner för kinderna på rak arm röjer ut tvåan trean fyran femman och åttan för att få plats för övermodssvullet, som jag vill gå hem.

Så har någon gjort nåt dokumentärt till svt och lyckats sälja in det där och så ska det handla om något. Då vet man att det blir bildspel från svunna tider. Som spelar över 4-5-6-7 minuter för det har de ju tid till utan 15 minuter med reklampauser, svt, till alldeles tystnad eller klassisk stråk eller de här lastgamla hjärtslagen. Och så blir det den där halvurdruckna kaffekoppen på plastduken. Och löven som blåser över någon stadsgata, gärna med kullersten som de spelat in i svartvitt.

Och det är det, hela tiden! På svt. Om det inte är debatt i den där svarta studion med läktarbänkarna. Eller de fördjupande nyheterna. Eller ponnyridning.

Så jag kanske borde vara en sån. Planeträddare. Pk-typ. Visst borde jag ligga i brygga på mitt fottrampade lergolv och le med hela stora munnen och ha kryssat i min tevetidning med kolbit av evighetsåtervunna självdöda bladlöss vad som svenska televisionen erbjuder mig den dagen. Och ropat hurra för sverker (som kan vara den enda behållningen) och djupanalyserna och tragisk långhampsmusik från bollnäs. Ja, kanske borde jag. Visst borde jag.

Mmö fyller år och ska ha fest idag. Han har städat hela lägenheten så fint att jag blivit lite andaktsfull när jag kommit hem på eftermiddagarna.
 

Idag har vi varit på torget och vi har handlat. Jag var hos skomakaren som har skylten "VET NI?! Klackning, 50 kronor" och fick betalat 98 kronor för att få nya klackar på ett par blå skor från yttre rymden som jag håller mycket kärt. Sen köpte jag en basilika till Mmö. Jag hade tänkt att det var en bra present till honom som är så bra på att laga mat. Och sen ingick det att jag, som inte kan laga mat men som har en god hand med växter skulle ta hand om den åt honom.

Jag vet inte ens till en början vilken krydda jag ska köpa. Jag frågar på jobbet. De föreslår basilika eller timjan. Jag bestämmer mig för att köpa en timjan, för det namnet känner jag igen. Men min kollega säger att basilika är vackrare. Så går jag till blomsteraffären vid nobeltorget på fredag eftermiddag efter jobbet. De verkar inte ha några kryddor alls. Jag får fråga. Hon har bara rosmarin kvar. Vi står och gräver i rosmarinen från varsitt håll och jag vill så gärna gärna köpa den bara för att det är en sån trevlig liten tant i en trevlig blomsteraffär. Men vi gräver i den och luktar på fingrarna sen och jag kommer inte ifrån att skiten luktar haschplanta. Så jag får tacka och gå.

Och så idag på möllan efter de egentliga presenterna blivit givna tar jag min chans. Och står och tittar på timjan och basilikan och bestämmer mig blixtsnabbt för att min kollega haft rätt och att basilikan är så översvallande mycket snyggare än timjan, som är en liten barrkotte, att jag tar den. Jag ser den tronande ovanpå en äcklig pastasås gjord på tomat.
 

Det är öppet hus från klockan tre och en mer festaktig fest framåt kvällen som ger mig djupa rynkor i pannan. Det är mest vännerna från Mmös sida men sen också ett par från min och min allra bästis Mallewall med man och vår gemensamma lillebror ända från Linköping. Jag skickar ett brådis-sms till en polare igår och skriver "Hejhej" och "komkom". "Oj blir det rock n roll fest?" svarar hon tillbaka och det kan jag ju inte förneka.

Härom helgerna när Mmös polare och vår tillika granne fyllde satt jag i soffan i ett icke konverserbart rum och kände mig ytterst beklämd över att jag inte kunde höra ett enda ord som den i övrigt mycket trevliga mannen, som ihärdigt pokulerade mig från sidan, sade medans övriga festdeltagare skrek med i panteras walk och spelade luftgitarr.

Så någonstans där är jag nu. Hoppandes att rock'n'rollfolket ska hålla sina stämband och leverne något sånär i schack, att de "vanliga" människorna inte ska känna sig skrämda och bekväma nog att umgås med både högt och lågt samt att det fantastiska mellantingsparet ska autgöra en fantastisk brygga mellan de båda lägren.

Kategorisk? Inte då. Samt att stereons volymknapp ska känna sig vän och ickeantastad vid kvällens slut.

Själv ska jag bara sitta upphöjd på en barstol hela kvällen, spiknykter med en tallrik pasta, ett sexpack energidryck, ögondroppar och en elpistol för att kunna ha stenkoll på att festen blir en jävla höjdare.

Jag håller på att måla en tavla. Jag har hållt på i flera veckor. Jag köpte duken för ännu fler veckor sen. Månader. Jag hade en idé om att jag ville måla en tavla. Eller ännu mer; en feting tavla, billig en, kostar femhundra spänn. Då får man sporadiska färgsjok på duk. "Det kan ju jag göra" tänkte jag. Jag som alltid målat och ritat och fått mvg på bilden.

Så det var mer en tanke om färdig tavla än en inspiration om processen av en tavla. Jag väljer i huvudet ut element som jag ser någon annanstans. Jag vill ha något allmänt. Inget som någon ser att JAG har gjort. Bara färgsjok på en duk.

En dag tar jag av plasten från duken. Sen står den ett tag. Sen en dag, jag kommer inte ihåg, får jag ändan ur. Akryl, ska jag måla i. Jag har aldrig målat i akryl. Back in the days när det begav sig, för tio år sen, målade jag olja. Alltid olja. Oavsett. Jag blandade med lacknafta och blaskade. På papper och wellpapp. En gång på smörpapper. En väldigt, väldigt subtil bild med mycket detaljer. Sen gick ett streck fel. Jag tror jag tryckte hela bilden mot en bit hård kartong och gjorde det till ett jävligt snyggt grönt spöke med händerna röda och utsträckta som skrek ut sin ångest mot mig.

Jag tvingar mig själv att provmåla. Sånt där har verkligen aldrig varit min grej. Men jag vill inte sätta en kletig pensel mot en 150-kronorskanvas med en färg jag inte tidigare professionellt provat på och tänka "aj fan". Så jag provmålar. Med komplementfärgerna, de jag inte tänker använda, på ett A4. Gult, blått och grönt. Jag kladdar ihop det kletiga utkastet på ett par minuter. Sen känner jag mig ready steady.

Länge, länge målar jag. Inte mycket. Inte ens ofta. Tavlan står inne i lila rummet som jag alltmer vill kalla hobbyrummet. Det börjar med svarta drag med bred pensel. Markeringar. Vi kommer och går i det lila rummet och tavlan står där och ibland har det blivit lite mer.

Jag vill inte att någon ska se min tavla. Det är väl så det alltid är. Men rent lokalmässigt är det svårt att gömma en tavla som mäter 120x150 cm från mannen som man valt att leva sitt liv med. Han får inte säga nåt. Det verkar som att han vet om det. Idag säger han "vad duktig du är" och inget mer. Inte "varför flyger grisen i luften?" eller "nu har du kletat helt snett där".

Jag vill absolut inte att någon ska se den innan jag är färdig, men kanske heller inte när den är klar. Jag blir alldeles förskräckt när Mmö har haft lite fest under min stockholmshelg och han har haft folk hemma och de har stått och lajvat inne i hobbyrummet. Kommit och gått.

Tavlan som var tänkt till bästa platsen inne i vardagsrummet, färgsjokig och allmän, blir mer och mer en tavla för mina ögon. Jag sitter på kvällarna och Mmö sitter vid datorn och jag svarar med utdragna mummel. Jag lär mig igen. Jag lär känna penslarna, om de är breda eller toppiga, tänker på sexan åttan och tolvan. Jag lär mig hur färgen fungerar. Inser att den inte är så skoningslöst övermålningsbar som oljan, inte blandbar heller. Att det krävs stora mängder för att det ska bli så där djupt färgigt som jag vill ha det, att det inte går att plocka den med en knivsudd när den hamnat fel. Jag målar till en början hårt efter mina allmänna förutsättningar. Blad till vänster, vad fan är blad för nåt, fågeln till höger, fågeln som jag vill ha, för att den är min. Drar som man ska dra, en mjuk konvex från ena hållet, en mjuk från andra, ett skaft på det. Tar i och vräker på på bakgrunden och känner att det ju är så jävla roligt. Rött och svart och mjuka övergångar och tvära kast. Häller direkt ur tuberna rakt ner på duken. Jag målar fågeln och jag är så orolig för ögonen och kommer vänta med dem in i det sista. Den börjar bli färdig och är fysiskt omöjlig. Jag freestylar ett par grenar och idén med färgerna funkar fantastiskt bra och när jag backar bakåt och beskådar ser jag min egen hand i grenarna och det är lite läskigt att det är så tydligt att där är jag.
 

Det blir en ensam tavla, känner jag. En tyst. Jag sitter tyst när jag är med den eller när jag står böjd över den. Jag målar tyst kanterna svarta eftersom den inte ska ha någon ram. Fågeln är tyst och den har inga ögon och det finns ingen direkt tanke eller känsla bakom den. Inte som den där pubertetens elektriska inspiration som bara slog till när man visste var varje penseldrag skulle sitta och vilken nyans varje färg skulle ha. Jag har fortfarande kvar glasklara mentala bilder över tavlor som inte blev målade. När man kutade hem och kastade sig fram och så målade man tills den var alldeles klar och det kunde ha gått timmar och det vred sig i magen för man var så hungrig och trött. Ungefär som jag gör idag när jag kommer på något jag vill skriva om.

Så det är en annorlunda process nu. En långsam. Eftertänksam. Jag är ovan med verktygen och ska måla för det kommersiella och externa. Inte från innersta innersta, utan alldeles tvärtom. Kanske försöker jag rakt av att distansera mig från det jag målar. För att inte svärföräldrarna ska sitta och äta middag och tänka "vad ända in i helvete....?"

Så det blir en distans. Det blir en utdragen process. En lång historia och en omsorg. Varligt och allvarligt ritar jag mina streck och jag har väl den där spegelminen antar jag där ansiktet är spänt och munnen lite plutig. Det gör ingenting. Det är skönt. Det är skönt och avslappnande och meditativt att måla. Koncentration där nog inte många tankar kommer in. Eller människor.

Mmö har köpt enbärbar dator. Jag är bara lite avundssjuk. Liten och svart är den, den hopfällbara datorn. Han har ställt den i fönstret så att man (läs; jag) slog benen i elementet när jag skulle sätta mig. Jag har inte skrivit på den innan. Det är viktigt, med känslan i händerna. I dagsläget känner jag mig hoptryckt med mina spretiga skoghuggaraxlar. Eller det är det inte, för det är smedsaxlar, för min morfar var smed. Hur nu det kunde sätta sig i dna-koden, det vet jag inte jag. Men små och satta är vi. Och breda som E4an. Smedsaxlar och smedshänder. Ja, hotta är vi, släkten. Nämnde jag att vi är rödhåriga också?

Iallafall har lilla lådan en sån här'n tafsplatta istället för mus. Jag fattar ingenting. När jag lägger mina dodo-fingrar (annan historia) på den så liksom åker musarn iväg. Och så blir allt blått. Jag försöker fokusera. Strukturera. Styra. Och don't get me started på att dubbelklicka.

Helst har jag en oldfashionedway-mus. Men helst har jag en sån här scroll-rullpinne på ett handledsstöd. Jag vet inte ens vad de heter. En gång tänkte jag köpa mig en privat på claes ohlsons hemsida. Men det var svårt, för jag visste inte vad de hette. "MUS" fick jag söka på. Det gav mig klassiska gamla fulmöss. Så en stund där var jag lite moloken. Jag som ville ha en grej som jag inte kunde köpa eftersom jag inte visste vad det var för nåt.

Men tji fick jag! Jag var uthyrd på ett bokförlag förra året och så skulle bokförlaget flytta ifrån sina mögellokaler på värnhem. Så hade de ett gammalt kontorsrum som bara var alldeles fullt med en massa leftovers. Man fick gå in och ta! Precis vad man ville ha! Och då hittade jag en sån! En sån därn grej! Som jag hade velat ha.

Och eftersom folk vanligtvis inte gillar dem och fattar hur de ska hantera dem så var det helt okej, fastän jag till och med frågade.
"Får jag? Får jag verkligen?"

Och det fick jag verkligen.

Vidare plockade jag med mig en randig cd-skivesbok som jag gav till mamma, en vit ljusstake med tre armar i någon plåt som står brevid mig på fönsterblecket i detta nu, en fuuuul träfyr i trä som man kunde mala ur peppar ur (det var innan Mmö ägde ett rekordeligt pepparkvarn) och en schyrrans bok om alla tiders konst som var alldeles trasig och fallfärdig och förfallen och alldeles fantastisk. Jag fick ta det i en kartong. Eller i många påsar. På cykeln.

Det är kul när man får saker på jobbet. Ungefär som jätte jättetrasiga bonusar i form av gammalt crap. Min mamma jobbar på godisfabriken. Där kan man få godis. På mitt jobb får man frukost varje dag. Stora fina (bröd)bullar med frön på och i, bruna och knallgula med morot.