Carrosell's one moment of clarity

"Jag vill bara tacka dig för att du lyser upp Malmö!" ropar en man till mig i gul jacka vid triangelns busshållplats på eftermiddagen igår. Han har nypit tag i överarmen på min jacka och jag har stannat till av pur förvåning att någon jag känner kommer och tar tag i mig sådär.
Jag känner inte honom. En snabb blick och jag konstaterar att jag inte har någon aning om vem han är och att han inte har alla koppar i skåpet. Min reptilhjärna agerar blixtsnabbt. "Rör inte mitt barn, keep on moving!" Så det gör jag. Jag ler försiktigt, frenetiskt kalkylerande om han verkligen bara vill vara lite framåt och ge mig en komplimang, eller om han vill stoppa en kniv i mig. (Eller min barnvagn?) 

Beräkningen säger att han är ofarlig. Eftersom han ser ut att vara efterbliven på något vis tänker jag att han är ofarlig. Jag tackar honom leende, men saktar inte av på stegen. Jag pressar min barnvagn mellan människorna på södra förstadsgatan.
"Vilken färgklick! Wow, kolla bara!" ropar han vidare. Jag rör mig nästan mekaniskt framåt, i min svarta jacka, svarta kjol, strumpebyxor, kängor, emilkeps och blekt blågrå vagn. Plogar med min pansarvagn och Dodo ligger och sover helt ovetande och jag mumlar "tack, tack" och det går idiotiskt långsamt och jag tänker bara "Rör inte mitt barn! Du rör inte mitt barn!"

Jag pinnar upp till burger king där jag svänger av och bildar tåg med två andra barnvagnsmammor (ja, det var ju smart, hur hade de räddat mig när han börjat kniva med sin kniv?) och kastar försiktigt en blick över axeln efter mannen med den gula jackan som inte hade alla koppar i skåpet och som kanske ville ge mig en komplimang men som kanske också ville kniva ihjäl mitt barn.

Jag tror att någon vill sno Dodo. Jag tror att någon skulle kunna ta honom. Jag lämnar honom aldrig utan uppsikt. Parkerar jag vagnen i en affär rör jag mig bara i planerade rundor runt den. På det glada åttiotalet som jag fått lära mig allt om av min kära moder, då när allt var guld och gröna skogar och man låg EN VECKA på bb och snorade på landstingets dasspapper och åt förstklassiga middagar och satte bo och pyntade med värmeljusstakar och fucking gick på någon streck-och-böj-mammagympa tillsammans med alla de här andra bortskämda grismödrarna som man skulle bli ny bästa kompisar med eftersom man skulle spendera all vaken (och sovande) tid med under EN HEL VECKA, ställde man barnvagnen utanför affären när man gick och handlade. Alltså man LÄMNADE SITT BARN utanför affären när man gick och handlade.

Kommer jag till en affär/kafé/lunchrestaurang/nöjesinrättning där jag inte kan ta med mig barnvagnen av den ena eller andra anledningen (för litet/för trångt/för mycket folk/trappsteg till dörren etc...) skriker jag "Det är inte användarvänligt!" och sedan går jag någon annanstans. Easy-piecy! Men inte lämnar jag honom. Mitt vackre söte värne barn. Det krävs ju inte mycket för att man skulle vilja plocka med sig honom hem. Jag vill ju plocka med mig honom hem! Och jag är ju euforisk att det är JAG som får plocka med mig honom hem och sitta och blarra och slabba med hans lilla lilla ansikte en halv centimeter från mitt hela tiden varje dag!

De får gärna kniva och slå ihjäl mig, men de ger sig fan inte på honom. Fan heller.

Jag gråter aldrig när Dorian föds. Jag vill ju gärna att Mmö ska gråta en skvätt på förlossningen. Under våra snart sju (!) år tillsammans är det ytterst få gånger jag sett honom gråta, jag kan räkna dem på en hand. Så då tycker jag att det kan vara ett passande tillfälle att släppa ut lite tårar vid sin förstfödde sons födelse. Men det gör han inte. En stund, när de tagit Dodo från mitt bröst efter att han bara hunnit ligga där någon minut för sitt första skrik, och de kontrollerar honom på ett bord vid sidan av, vänder sig Mmö till mig och är alldeles till sig och han försöker säga något som det inte blir något av och ögonen är alldeles klotrunda. Det är hans mesta känsloyttring.
 
På samma sätt hade jag en väldigt stark förhoppning om att få se lite tårar när vi gifte oss. Men det blev det inget av då heller. Det fanns ingen tid, men framför allt, ingen lust att gråta då. Det var bara så in i jävulen roligt! Jag var så smashing glad och ville flera gånger, under vigseln, dra Mmö i armen och säga "Det här är det roligaste vi gjort!" och "Varför har vi inte gjort det här innan?"

Känslan när Dodo kom ut var bara "Äntligen!" "Det var fan på tiden!" och "Det där var jag fan värd!" (att ungen kom ut). Sedan det här pösnöjda tillbakalutade, när jag bara kände mig väldigt väldigt nöjd över mig själv och kunde vila mig bakåt i förlossningsstolen.

Men vi grät aldrig. Det blev aldrig så. Det var väl också bara lycka. Men kanske mer trötthet. Utmattning. Och den här nöjdheten. Och spänningen. Där var han ju! Nu var han äntligen äntligen äntligen hos oss.

Men det gör jag när vi har lagt på efter att min allrabästis ringt från bb. Jag har fått sms på morgonen om att lilla Baby M fötts. Sedan bryter jag ihop alldeles fullständigt. Sitter vid matbordet och bölar ur mig och är alldeles allting på en gång. Ledsen? Glad? Någonstans en mjuk känsla av att jag fått barn och nu har hon fått barn! Min allra allra käraste syster! Fantastiskt fantastiskt, jag är så glad för deras skull.

På kvällen när Mmö och jag gått och lagt oss i sängen och ska sova sammanfattar jag. "Nu har de fått barn och de fått barn och de fått barn..." 
Det här året är alldeles galet. Bland många vänner har också två av mina (fyra) kusiner passat på att bli mammor. Vad ska det bli av alla dessa tior? 
Sen säger Mmö något som jag tycker är så fint.
"De har fått barn, men vi har fått Dorian."

Bästa babyproduktstillverkarna!

Jag har ett välartat barn som jag tänkte att ni kanske skulle vilja låna.

Med fascination slutar jag aldrig att rygga tillbaka inför det omfattande smörgåsbord av babyprodukter som jag möter i min kvartersbutik. Inte heller kan jag sluta att imponeras av det så öppet frånstötande valet av motbjudande karaktärer placerade på produkternas framsidor med, vad jag antar, den paradoxala uppgiften att attrahera mig som konsument.

Kanske har ni haft en snar dead line att passa vid fotograferingen till produktens förpackning? Eller kanske har ni tvärt om omsorgsfullt sökt med lampa och lykta land och rike runt efter ett estetiskt tilltalande barn att föreviga, utan att lyckats? Kanske har ni, nedslaget, fått känna er besegrade?

Nu är det så att jag har en son. Dodo är 5 månader. Han är ganska gullig, gillar att suga på sina händer och att bli pruttad på magen. Han kan, med ytterst små ansträngningar, smila upp sig riktigt trevligt på fotografier.

Så vad säger ni? När har ni plåtningen för er nästa produkt? Var ska han infinna sig? Han kan ta med sin egen flaska.

Med vänlig hälsning


HANS MOR


Euroshoppers midiblöjor.


Libero's wet wipes.


Boragokräm mot mjölkskorv.


Icas tvättservetter.

Mmö och jag slår vad om när M&m kommer att få sitt barn, eftersom det är mycket nära förestående. Jag vill att vi ska slå vad om rejält massa med pengar. Alltså, flera tusen. Att vi ska göra det till en blodig match på allvar. Så att det verkligen verkligen svider om man förlorar. Eller så att man typ kan köpa en dator om man vinner! Men det är uppenbarligen dumt. Varken Mmö eller jag är några höginkomsttagare.

"Men vad ska vi slå vad om då?" ropar jag när vi nästan har somnat. Sen är det jag som föreslår en puss på ljumsken. Jamen, ni vet, att det händer att folk har det som någon slags avskedsfras. Istället för "Ha det så bra!" eller "Vi ses imorrn!" blir det "Puss på ljumsken!" Och jag som först under det senaste året insett var fan ljumsken sitter någonstans tycker att det på samma gång är både äckligt och avskräckande.

Så det blir det. Vi har slagit vad om en (jävla) puss på ljumsken. Och när samtalsämnet dött ut måste vi (jag) dra upp det igen när det måste redas ut om man ska pussa eller pussas på om man vinner.

Man ska pussas på. Om man vinner. Vinner jag ska jag få en puss på ljumsken.

Oh. I can't wait! Can't!

Jag ska åka bort några dagar. Själv.

Det har blivit för mycket bebis, den senaste tiden. Alldeles för mycket bebis. Så mycket bebis att det står mig upp i halsen. Bebis bebis bebis. En massa do's do's do's.

Nästan ett halvår nu. Av kånka-kånka-kånka. Jag är glad att jag har goda vänner att komma ut med. Men jag saknar familj. Och jag saknar min mamma i egenskap av mormor. Som skulle släppa allt för hand om jag bara andades.

Och kanske borde jag bli bättre på att "be om hjälp". Så många som bryr sig om honom. Så många som bor alldeles för långt bort.

Jag tar mig ut men blir ofta sittande alldeles apatisk. När han sover; apati. Och ständigt denna lägenhet som bara förfaller och jag hinner inte och jag orkar inte!

Jag känner mig ledsen och ensam. Åker bort, ett par dagar. Nu på kvällen står jag med huvudet ner i spjälsängen och bara snusar på min underbare, fantastiske, stackars lille son.

Mmö och jag har delat upp kvällarna mellan oss. 18-19 är min tid. 19-20 är han. Under de här stunderna är man totalt bebisfri. Man ska inte behöva ens bli ombedd att hålla bebben en endaste stund. Man är bara fri. Och ledig. Jag försöker att inte plocka dregliga, broccolikletiga hakklappar på denna min stund. Jag försöker att inte göra något alls. Eller göra mycket rare saker. Som att ligga i sängen och läsa en bok. Dessvärre är min lektyr för tillfället (och de senaste åtskilliga månaderna) anna wahlgrens Barnaboken. Det är 800 sidor barnuppfostran. Jag läser och förfäras. Ibland blir jag förbannad på den här perfekta kärringen! Men oftast nickar jag instämmande. Och tar mentala minnesanteckningar av bara helvete. Så skönt så skönt när det inte är vetenskapligt efterforskade måsten, utan bara välbeprövade tips. Sen testar jag på Dodo. Det går. Ibland. 

För några månader sen skrev jag en önskan i bloggen. Jag önskade att någon skulle komma och umgås en stund med mitt barn så att jag skulle kunna få vila bebishjärnan en stund. Ligga lite, eller nåt.

Och vet ni? Det hände idag! Idag kom min vän Es med andan i halsen efter sitt respektabla arbete. Hon lindade in Dodo i en filt under armen, och sa att "nu går jag".

Det var en händelse för stor för att hantera. Jag blev alldeles vill. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Men efter en stunds tyst gapande framför teven vann ändå lyckoruset över apatin. Blodet kom tillbaka till huvet, och jag började rota. Som fan. Plocka och damma och fixa och greja och slänga. Självbevarelsedriften och överlevnadsinstinkten och ruset "Jag kan! Jag har TID!"

Hörde ni? TID!

Så får jag mens. Den efterlängtade mensen. Det är så jävla länge sen jag hade mens att jag inte fattar vad som händer. Så att jag när jag ser blänket i trosorna en dag i oktober högt ut för mig själv i badrummet trevligt säger "...men vad fan är det här för nåt nu då?!"

Sen kommer jag på. Och blir alldeles överlycklig! Får pilla fram de där bindorna som jag köpt och lagrat upp med i förebyggande syfte för länge länge sen. Blir alldeles stolt och springer och kollar sen någon timme senare så att det verkligen kommit och att det inte bara var falsklarm. Jag är alldeles fånig och lycklig. Jag känner mig som tolv.

Sen kommer värken. Den hade jag glömt bort. Och det kommer visa sig att det var mycket som jag hade glömt. (Läs; Allt!) Vi ska bort och klappa på färskbebbe och jag står och småtrampar på stället inne i sovrummet. Jag står framåtböjd över spjälsängen med spjälorna hårt tryckta mot höftbenen och försöker skapa någon sorts friktion och gnyr för mig själv och tänker på förlossning. "Ja, det här är ju bara en bråkdel av värkar..." men sen "Helvete också, det här gör så jävla ont och jävla värkar gör så jävla ont och det är bara samma jävla skit i olika jävla förpackningar." Värkar kommande och eskalerande, exploderande. Mensvärk molande-molande-molande, sönderslitande en inifrån.

Jag äter faboulus diklofenak och blir nästan människa igen.

Dag två kommer pms:en. Den mentala. Jag svettas som en utdöende jättepanda hela dagen och jag vill döda någon. Professionellt ligger jag i soffan med en gurglande studsande tomte och håller god min och är en god mor som matar och klappar och pussar. En moder som inte klättrar upp på taket och hoppar ut från vindsplanet på våning fem, även när det känns så. Jag har inte haft mens sen juli 2009 och nu kommer allt innestående på en gång! Det som jag klarat mig undan i ett över ett års tid kommer som ihopkomprimerat i en liten packlåda och säger "Now it's your time to PAY!"

Jag får skicka lite paniksms. Först kommer jag inte på några vänner som har mens. Jag tänker att alla är mer eller mindre gravida. Sen får jag tips. Så jag äter mat. Jag vill ha CHOKLAD. Vi har ingen choklad hemma. Jag är en svettande skrikig appanda som fan inte tänker ta mig ut och handla. Vi har inget SMÖR heller att tillaga brunt fettigt av heller. Vi råkar ha en oöppnad aladdinask hemma som skulle vara en present. Jag lyckas hålla mig ifrån den. Trycker istället framåt skymningen i mig en påse våldsmicrade popkorn. 

En dag kommer det inte mer mens. Jag undrar var den tog vägen. Kommer på att det har gått ett par dagar och att den brukade ta slut. Kommer på att den brukar hålla på några dagar, att den tar slut sen, och att den kommer tillbaka. Om nån månad eller så. Men hur ska jag kunna hålla ordning på när? Jag vet ju inte vilket århundrade vi lever i.

Så cirkeln är sluten. Allt är tillbaka på noll. Jag blev gravid, jag födde ett barn. Jag fick en stor tjock mage där jag närde bebis i nio månader. Sedan gav jag honom liv. Nu har kroppen slickat sina sår. Den är tillbaka där den var. Jag är lika stor och liten som jag var innan. De inre organen har fallit tillbaka på plats. Jag kan gå och bete mig och leva som jag gjorde innan och jag mår alldeles bra! Så märkligt. Är det dags att börja om nu då? (Aldrig i livet!) Bring me another lover! 

Dodo har fått fler sprutor i benen. Nu verkar det som om de ska lugna ner sig med det ett tag. Tills han är ett år. Det är bra. Det gör så jävla ont i hans mamma när han får sprutor i benen. Fatta! Sprutor! I hans mjuka tjocka knubbiga ubbiga gulliga mysiga rara lår. Helvete också. Men Dodo klarar det med bravur. Han skriker bara lite. Och inte ens ångestvrål. Bara vanliga småskrik. Sen tystnar han rätt snabbt och jag får ta på honom och kan gå ut. Nu har han plåster på båda benen. Vi ska bara ta det lugnt och mysa hela dagen och invänta och se om det kommer någon feberreaktion. Jag ska ge honom broccoli att äta, för han älskar broccoli. Ja, det gör han.

Femmånaderskontroll idag. Dodo är fem månader och en vecka, 63 centimeter lång och väger 6810 gram.

Dodo och jag packar ihop oss och åker till Sveriges framstjärt. Där bor min bror. En väska, en kånken, en babybjörn och en barnvagn krävs det. Jag lassar ihop alltihop till ett fantastiskt vinglande torn och åker iväg.

Det är så infernaliskt jobbigt att resa med ett litet litet femmånaders. Speciellt en femmånaders som kommit på att han kan göra skillnad på folk och folk. Och egentligen de enda som gäller här i världen är m-a-m-m-a och p-a-p-p-a. Så när m-a-m-m-a åker iväg själv med palten är det mamma och endast mamma som får bära kånka buffa lyfta på bebben hela helgen. Hela fredag till måndag. När vänliga mysiga morbror kommer tänker bara bebben att han inte är mamma. Så då blir det FAJT! Tills han är tillbaka hos m-a-m-m-a.

Kaninland söndag och det är avslutningskväll för säsongen. Mamma och bebben går bland alla lampor och ljuden. Bebben har de inte alltid helt uppskattade hörselkåporna på sig. Han ligger med uppspärrade ögon. Bara entréportalen med blå lampor är något sånär okej. Mamma skiter i att spela på chokladhjul. Men hon vill kloa hem kulörta pyttegosedjur ur klomaskiner! Så mamma står och kloar för glatta livet och pyntar in bebben i vagnen med kulörta pyttegosedjur. Men det är liksom inte heller okej. Det är för mycket ljud. Ljus. Grejer som händer. Morbror funkar ju inte. Till slut tar mamma fram flaskan. Vid sagoslottet får bebben snällt i sig en halv. Sen får mamma bära bebben, för då är livet lite mer okej. Sen börjar avslutningsfyrverkeriet. Då svettas mamma, beredd att kuta ut från kaninland. Men se! Hon har bebben hårt tryckt mot sig i famnen och han har kåporna på sig och mamma tittar på explosionerna på himlen och bebben får bara se reflektionerna i mammas glasögon och mamma vaggar och vaggar och vaggar och nynnar en ändlös harang. Och han är glad! Då är han alldeles nöjd! Den här bebben som skydde det allmänna lisebergslarmet som pesten tycker ett avslutningsfyrverkeri är dagens höjdare! Höjdare!

Idag åker vi hem. Och mamma får lämna bebbe ifrån sig till andra favvos armar, pappa, istället.

Fuck också att babybangs-perukerna kostade 200 spänn på nätet. It's just breaking my heart!

Tur att morsan hade en gammal wig i en låda i klädkammaren. Och att hon lånade ut den till mig!

Nu känns det bra igen. Jag känner mig hot and spicy. Tycker själv att jag ser ut lite som george harrison på tiden när det begav sig.

Peace out.
/Dunkin' D.


Look at me - I'm George H!