Dutub.
Nu har jag tubat. Det ska man visst göra nu för tiden. Tuba på youtube. Jag stötte på det för några veckor sen. Nån bisats i nån artikel. En grillrig sida där man kan lägga upp filmer och blaj som tar upp plats på hårddisken så att hela v-ä-r-l-d-e-n kan njuta av det.
Jag lät det vara vid den där bisatsen. Jag fattade grejen. Någonstans bak i bakhuvet sa någon kanske ”kanske kolla in en dag?”. Men rent praktiskt stannade där. Och det var ju skönt.
Men i multimediala multikultivärlden är det fan svårt att få en information en gång och sen gå vidare med sitt liv. Inom loppet av en vecka hade jag hört youtube! youtube! youtube! Och ett otäckt antal människor som man i vanliga fall inte drällt många ord med började socialisera och sa ”Jag såg en så jävla kul grej på datorn häromdagen..”
Och mmö! Som i övrigt inte är så jävla hi-tech började referera hysteriska små bandklipp till mig. Filer och bilder och konsertsekvenser. Första gången kanske jag skrattade. ”Var hittade du det?” förnumstade jag.
”Youtube” svarade han.
Och då stockade det sig som en liten varningslampa i halsen.
Så idag (Fan!) skulle jag fan tuba själv. Jag kunde inte ens adressen. Jag fick freestyla ihop punkt commet. Det var en grillrig sida. Hela dagarna i skolan sitter jag numer och flashar flash (Slurp!). Så min första tanke var ”Det här är gjort i flash! Det hade jag kunnat göra själv!”
Sen följde en stund av besvikelse när jag väntade på att fantastikernas paradis skulle välla över mig. Det gjorde det inte. Det såg ut som en enkel sida i flash.
on (release) {
loadMovie(”video01.swf”,target_mc);
}
Jag vill ha det serverat för mig när jag surfar. Vill jag slösurfa lite kan jag googla på ”siamese twins” på google. Och oengagerad som jag var klickade jag på första bästa klipp på Featured videos. Det kom upp en kille som var jävligt läbbig som kunde dra och tvinna med sina leder. Han knödde armarna om ryggen så att händerna kom fram på magen så att det såg jävligt läbbigt ut. ”Du, du vet väl om att det där är en sjukdom” sa jag till mannen på skärmen på datorn i mitt eget ensamma rum. Sen kom det upp en skylt med informationen om att jag skulle få se Skipping rope. Jag förstod vad som skulle ske. Jag ville inte se det. Jag klickade bort.
Slentrianmässigt observerade jag sökfältet, rynkade ögonbrynen, och försökt klämma fram något jag hade haft behållning av att se på video. (Jaha, jo, det här blev ju jävligt intressant.)
Qui cherche, trouve. Jag slamrade ner några random ord. Hittade lite random filer. Approximativt 12 minuter efter att jag en gång surfat in på youtube.som surfade jag därifrån.
En dag när jag känner att ”Jo, jävlar! Jo, jävlar! Det där hade varit schysst att se en gång till! Det var ju en sån himla höjdare!”
Då ska jag surfa in på youtube igen.
Självförsvarskursen.
Min klass var inte den utvalda klassen. Vi fick fortsätta att vara ovetande får som antastades och tänkte att det kanske var så det skulle vara.
Under en del av kursen delades flickor och pojkar upp i olika grupper. Det skulle talas om självförsvar. Pojkarna i det ena klassrummet, fick lära sig att spöa brudar var fel. Flickorna i det andra klassrummet fick lära sig självförsvar. Kanske genomgicks vissa grundläggande begrepp, men som jag senare fick det berättat för mig, inget faktiskt lärande i stryptag och pungsparkar. Däremot skulle flickorna få lära sig hur de skulle agera om de var ute och gick en mörk natt och de blev överfallna av en hemsk man som gjorde tecken på att våldföra sig mot dem.
De fick lära sig att sätta handen mot sitt könsorgan. De fick lära sig att de skulle röra den fram och tillbaka. Sedan, sade läraren, skulle de ta upp handen, lukta på den. Och väsa mot mannen "Sur fitta".
Inga sparkar. Inga slag. Inga karategrepp. Nej, handen ner i brallorna och så lukta och bedömande mot mannen konstatera att fittan luktade surt.
Varpå mannen, kanske full, kanske påtänd. Kåt, undanträngd, missanpassad och i stånd att utföra ett bestialiskt dåd. Varpå han skulle stanna upp i sitt testosteronrus. Titta på kvinnan, titta på handen och tänka "Sur? Nä. Va fan då?". Och med det flåsande grinet långsamt fallande, vända sig om och lomma hem igen.
Var det verkligen så det var tänkt? Att om tjejen konstaterade att hennes kön inte var av bästa bästföredatumet skulle mannen komma på att lite våldtäkt var något att ha? Skulle han inse då i sitt jävlarfanraseri att "ja, sur fitta, det är ju inget och ha" och komma på andra tankar? Hade det verkligen varit ett bra sätt att avvärja? Skulle den utsatta tjejens stackars utlåtande vara nog för honom? Eller skulle han tycka det vore en jäkla höjdare med en tjej som snackade lite dirty på köpet och eggas ännu mer?
På kursen för en av klasserna i vår årskurs fanns inga sparkar. Inga slag. Inga listor över vilka försvarsattitraljer som är lagliga och inte. Inga webbadresser över de sidor där godkända försvarssprejer fanns att köpa. Bara sur fitta. Så att flickorna i den utvalda klassen, som senare skulle vara fullfjädrade medvetna beredda, skulle kunna möta världen och rädda sig själva ur all världens knivhackande yxchopparmord med en jävligt tveksam på akademikernivå forskarstuderad replik.
Ge mig en kniv, en spikklubba, ge mig sprayfärg, rödfärg, tårgasspray. Ge mig vapen och pistoler och kanonkulor och stridsvagnar. Jag tänker fan inte stå där och försöka skrämma någon och viska lite långsamt "Jo, det kanske inte luktar riktigt hallontårta men".
Idag på Kirseberg när klockan är fem och det är jävligt mörkt och gatlamporna svajar i vinden och ändrar sin ljusstyrka mellan acceptabel och ingen alls är jag jävligt ledsen att jag lämnat dna-spray och 120-decibelsalarm på rummet i Stockholm.
Fittspegeln.
Jag har en spegeln som jag inofficiellt kallar för fittspegeln. Inofficiellt för att jag fram till denna dag ännu inte talat om den. Men inne i mitt huvud har jag då jag varit i behov av fittspegeln titulerat den som fittspegeln. Med ena handen på dörren till badrumsskåpet stått och glott och tänkt ”Var är fittspegeln nu då..?”
Jag kan inte titta på andra grejer än fittan i fittspegeln. Det kom jag på idag. Den är liksom besudlad. Har man en gång behövt att titta på sig fitta i en spegel känns det inte helt kul att använda den till att kolla på andra saker sen.
Som idag skulle jag kolla frisyren. Den såg alldeles särdeles snygg och hemmaklippt ut och jag kände att jag ville se om den var lika pampig för folk som gick bakom mig. Så jag öppnade badrumsskåpet och kikade in och tänkte som det stod innan. Och sen ”Nej”. För jag ville inte att synen av min fitta, som jag sorterar in i det mentala bildbiblioteket under ”mindre vackra grejer” skulle komma att associeras med min, vad jag tänkte var, hemmaklippta, spretsnygga frisyr. Som jag hade hoppats skulle hamna under rubriken ”Snyyyggt”.
Fittspegeln är den enda spegel jag har i handformat. Ska man kolla hur sin frisyr ser ut i nacken är det rätt schysst att ha en sån. Så att man kan vända ryggen mot badrumsskåpets dörrspegel, hålla den lilla i handen och kolla reflektionen. Så när jag stod där sen idag med ena handen på badrumsskåpets dörr och den andra förväntansfullt höjd för att efter en stunds krafsande bland tops och ögonskugga plocka tag i ovan nämnda spegel, hamnade jag i en svår situation. Skulle jag välja att använda spegeln som stämplats och skymfnämnts efter det som den vid enstaka tillfälle använts för att visa med risken att bilden av detta skulle tuggats fast i dess blanka yta och med visst procentuell chans återkasta samma bild? Eller skulle jag göra en snabb, utomvetenskaplig beräkning som gick ut på att om mitt hår såg schysst ut framifrån så borde det veterligen också göra det bakifrån?
Jag smällde igen badrumskåpet, vände mig till profil ett par gånger år båda håll så långt det gick och jag såg och gick sen ut ur badrummet. Fittspegeln fick ligga kvar. Ful och besudlad.
Jag tänker inte köpa en annan spegel bara för att jag fått för mig att en spegelbild som en gång fått reflektera kön sedan oåterkalleligen alltid kommer att visa kön. Hamnar jag en dag i en situation då jag behöver en mindre handspegel intalar jag mig att jag definitivt kommer att använda den. Bara inte idag. Möjligtvis kommer jag aldrig mer att kolla frisyren.
Malt humle jäst och vatten.
Det är strax efter kolmården som mannen som luktar jäst tilltalar mig. Han har satt sig brevid mig utan och sagt ett ord och suttit brevid mig utan att sagt ett ord hela vägen från Stockholm central. Han har en tidning på fällbordet som heter typ ”Vin och ost” och ibland bläddrar han förstrött i den men ändå så pass långsamt att jag tänker att han fan faktiskt verkar ha den med sig för att han tycker att det är en höjdartidning och inte för att han hittade den på en bänk vid utgången mot perrongen och inte hade nån tidning med sig och tänkte att ”Något att läsa måste jag ju ändå ha med mig. Ja, det tar ju faktiskt 2 och femton att åka till linköping. Vad ska jag göra hela resan annars? Och mörkt är det ju också. Inte kan man titta ut då heller.”
Jag har sett honom tidigare på tåg. Han har åkt sträckan innan.
Han hälsar inte. Han bara häver ur sig rakt ut (men inte otrevligt): ”Vad är det för nåt du läser? Är det sociologi eller?” Varpå mina ögon flyger rakt med blicken från skärmen upp på klockan på väggen, tar in vad den är, och gör sedan ett hysteriskt överslag i huvudet vad klockan är och vilken tid tåget ska vara framme och om jag orkar mig med att konversera en man som så tydligt luktar jäst under den x minuter långa stund som det rör sig om. Vi är snart i norrköping. ”Det tar 28 minuter mellan norrköping och linköping” processerar hjärnan för det har den vetat sen den dagen under hultsfred 1999 när den unga Caroline mötte en man från just norrköping som lärde henne detta. Och som sedan hånglade upp henne våldsamt under flera timmar. Jag minns att jag redan då tyckte att han hade för lite hår för mig. Han kanske hette... Erik?
Jag kommer orka hålla lyset uppe den runda halvtimme det rör sig om.
Sociologi? Så jag småfnyser ”Näe, journalistik” och känner mig jävligt mallig som bara jag kan göra när jag får säga det.
Vi börjar småprata om arbetssituationen och han berättar om sitt arbete och att han pendlar. Han tittar på mig och jag vrider mig artigt mot honom och tittar ibland mot tidningen och sneglar jävligt obemärkt mot de digitala siffrorna på väggen och ibland på skärmen där skärmsläckaren satts på.
Det är ett ganska trevligt samtal. Vi pratar om medierna i sverige i allmänhet och jag håller till en början tillbaka som in i fan när jag känner att allt som kommer ur min mun är mediala akademikerklyschor som jag memorerat från någon lärobok och jag känner mig så bräckig och förutsägbar innan jag kommer på att det vet ju inte han och slappnar av lite.
Emellanåt bildas det en liten droppe av saliv på mannens underläpp och jag håller med blicken stenkoll på den och håller händerna på något sätt beredda att fara upp för att beskydda mig ifall att den får för sig att göra en attack. Det tar flera minuter när jag tittar på droppen och funderar över hans doft innan jag kommer på vad det är. Och jag undrar om han är lite påverkad och om han hunnit med att tagit sig ett järn innan han hoppat på tåget och visst kan väl öl ha en viss jäsig smak. Men han är trevlig, mannen som luktar jäst och som pokulerar mig den här dagen på tåget.
Jag skriver inte ett ord till på tentan den dagen.
