Carrosell's one moment of clarity

Det var ju snopet att jag upptäckte tångkaviaren ungefär samtidgt som jag började sätta tänderna i fisk. På midsommar lagade en av herrarnas dam en kaviargegga till oss. Vi hade samtalat tidigare på telefon om att hon skulle laga en vegetarisk gegga åt oss, på just denna vegetariska rom som hon visste om. Hon kunde visst, i motsats till undertecknad, laga mat. Gegga. Och vilken gegga sen! Jag bara satte gaffeln i och sög i mig som om ingen morgondag funnits. Så tänkte jag. I fucking need that tång.

Och idag i solen och gasset och det är helvetiskt varmt trallade jag mig förbi coop vid flokets på vägen hem från en frodig eftermiddag med Eh, som fått en alldeles guldgul glänsande ring på ett av sina fingrar sedan jag senast såg henne och som nästan fick mig att fälla en tår vid åhörandet av överlämnandet av denna guldgula ring. Och det var sommar. Och det var varmt. Klibbigt, gassigt. Det var skönt att gå och jag var på glatt humör. Så jag tänkte mig att jag kunde göra en slinken in på ovannämnda överprishus och leta mig tag på en sån därn glasburk. Och se! Där fanns den.

Det var ju snopet. Tänkte jag sen. Att jag uppfunnit hjulet just efter att jag redan byggt en cykel. Att jag strongt och idogt ihärdigt arbetar mig fram mot en allt mer fiskig kost.Men det är skit samma. Lugnt får man ta det.

(Har jag berättat det här?) Att det började med att vi skulle resa till Taiwan och geografiska orsaker och språkliga förbistringar ledde till att jag tänkte "nej fan". Jag tänkte inte göra en Sardinien igen. Göra en sardinien och sitta och suga i mig pasta och ost och (förbannad) tomatsås genom näsan i en hel veckas tid eftersom det var allt som fanns att tillgå. För en gräsätare som jag. Jag kom hem, sprängd som en ballong, svullen som en padda. Jag var blek och svullen och plöfsig överallt. Jag hade börjat anta formen av en gnocchi.

Så jag gjorde slag i saken och tänkte börja tjomma fisk. Jag köpte hem en burk med fiskbullar och ställde i skafferiet. Den står fortfarande kvar. Mest för att jag tror att det är en höjdare medans alla andra - alla - sagt att det inte är det. Det första fiskiga jag åt var en kartongmiddag. Den kostade kanske tjugo spänn och i den fick man en papptallrik med kanter och på papptallriken låg det lite små skalade potatisar och någon slags sås och före detta frysta grönsaker, bönor och morotar och där var fisk. Sån där rosa. Lax.

Jag åt i evigheter av potatisen och såsen och bönorna och morötterna. Sen insåg jag att skulle jag någonsin få ner den där rosa äckelmassan var det bäst att jag hade potatisen och såsen och bönorna och morötterna kvar. För att spä ut med. Så jag åt. Med lite tvång. Det var en besvikelse. Jag tyckte mest att det smakade fisk. Och så kände jag igen konsistensen, det där när fiskbitarna liksom delar sig helt spontant i helt perfekta snygga bitar, lite som banan kan göra.

Efteråt kände jag mest att det var onödigt. Så himla onödigt att föda min kropp med annan kropp! Det var ju som att försöka tanka en bil med ...bil. Som att vattna en blomma med blomma. Så funkar det ju inte. Blomma vill ju ha vatten och sol. Teve vill ju ha el. Det kändes inte alls värt det. Jag tyckte inte att jag var ett dugg mer värd en stackars firren. Det fanns absolut ingenting som sa att mitt liv på något sätt var bättre en hans. Han hade ju säkert kunnat göra en större förändring här i världen än jag någonsin kommer. Han hade säkert varit en schysst och bra kille som haft en helt total värdefull tillvaro där nere i plurret. Jag tyckte att det kändes konstigt att han hade dött för att jag skulle leva. När det var alldeles onödigt. Jag hade ju levt alldeles helt perfekt utan att ta död på fiskar i nästan tio år innan han ingick i min kostcirkel.

Sen kom jag hem från Taiwan och var puzzlad. Jag tänkte "om andan faller på; Go!" Men andan föll aldrig på. Jag lagade min vanliga äckliga mat och jag hade med mig ärtsoppa i korv till jobbet. Och aldrig någonsin tittade jag efter fisk. Fisken som smakade fisk. En gång åt vi kinamat från kinarestaurangen nere på hörnet, det var innan resan, och då åt jag en gryta med räkor i och avskrev det direkt, för det tyckte jag smakade kattmat.

Men sen tog jag tag och började gå hos naprapaten. Och naprapaten klämde stenhårt i min rygg så att jag skrek rakt ut och sen frågade han om jag åt kött. Men det gjorde inte jag. Han tyckte att det kunde vara bra om jag gjorde det. För att få i sig det animaliska proteinet. Och så berättade han att vegetarianer som kom till honom med diskbråck tog mycket längre tid på sig att bli friska, eftersom de inte fick i sig tillräckligt med rätt protein, för att till exempel laga en ryggskada.

"Kommer min kropp att må bättre om jag äter fisk någon gång?" sa jag. Det skulle den. Och då hade jag haft en ryggskada som ibland varit framme och tjammat som fan och ibland bara legat murrande latent i ryggslutet sedan oktober och jag hade ibland tänkt att livet var slut. Så jag började.

Jag åt en laxsnitt på Es stora inflyttningsfest härom veckan och jag åt en tallrik lax hos mamma i maj. Jag stekte tvivelaktiga fiskpinnar igår. Ett paket med tio stycken kostade sex kronor. Så någonstans är jag där idag. Jag tränar ryggen på min boll och är extremt främmande och skeptisk mot all fisk. Men samtidigt hemligt exalterad och äckelmagat attraherad.

Och i samma sekund hon skrev det började det åska.

Det har blivit sommar. Innan man visste ordet av och hade någon koll, bidde det sommar. Hela juni juli och augusti var obokade redan i april. Det var som att folk kände doften av det och slog sig lösa, beredda på att leva.

Själv lever jag inte. Jag arbetar. Klockan 07.15 var jag på kontoret idag. Då sken solen rätt bra. Jag hade åkt bussen iklädd fejkpajen och strumpebyxor. Utan att andas stegade jag så in i kontorsbyggnaden innan jag hann stanna upp och känna den väna junivinden som kittlade mig i nacken.

Sen kom jag ut när klockan var kvart i sex. Då var himlen fortfarande skinande hög. Ljusa moln och guldleende sol. Jag försökte mig på att njuta lite. Jag gick till stationen och på stationen var det sju minuter tills min buss skulle gå. Så jag gick upp på stan. Det allra bästa med malmö stad, inte det bästa, men en jäkligt bra grej är den här statyparaden som står precis när man går av stortorget upp på gågatan. De här 5-6-7 musikanterna i kanske någon slags järn. I mina lyckliga dagar när jag var cykelbar och cyklade till jobbet längst södra förstadsgatan höll jag obönhörligen på att köra in i dem. Varje morgon. De syns liksom inte om man kommer rakt framifrån och det är lite skuggigt. Men det bästa med dom! Är att folk fotar dom! Fattar ni, att när man går förbi dem så får man kröka på ryggen lite och huka sig förbi. För då står det alltid nån semestertomte och fotar dom. Och det är inte bara i juni. Det är alltid. Alltid nån. Ibland har de nån släkting som står och posar lite halvsnyggt mot någon av dem. Och så är det massa malmöbor i bakgrunden som hukar och kutar med ryggen som springer i bakgrunden för att de inte vill komma med på bilden. Det är roligt.

Men det allra bästa med Malmö är ju såklart pariserhjulet! Kan ni tänka er en stad där det finns ett stationärt pariserhjul som alltid står där! Närhelst du vill, alltid alltid, kan du gå och ta en repa. Då går det ju inte att må dåligt! När man har ett pariserhjul som alltid står! Man skulle nästan kunna se det från oss och jag blir så glad varje gång när man ser bågen och de översta vagnarna sticka fram ovanför hustaken. I flokets park.

Men somrig är jag inte. Jag kanske aldrig har varit det. Jag har aldrig ägt ett par flipflops och jag tjommar inte glass varje dag och jag fryser mycket och av ingen speciell anledning. Jag kan inte ha snörbikini och har aldrig haft någon semester. Jag är en fräknig, sur typ.

Jag gillar mina besketpjux och bär långbyxor. Jag har kofta över blusen. Jag tycker om att känna tyg på armarna. Samtidigt dör jag på höstarna och tror att jag ska dö och suger i mig av det matta lilla novemberljuset som så att huvudet ska spricka. Och är så hösttrött på hösten och mörkertrött på vintern och vårtrött på våren. Och fryser. Men det gör jag alltid. Så jag vet inte var jag ska vara och var jag ska passa in.

Men idag! Då svettades jag! För då hade jag utvecklingssamtal på jobbet. Det verkar som att de gillar mig lite ändå. Lustigt. Jag får jobba kvar.

Nähe, ni hörrni. Det funkade inte att inte vilja gå på midsommarfesten. Så pratade jag med mallewall om hur osugen jag var och så pratade jag med Mmö och så sa de att det är ju då som det blir som bäst! När förväntningarna är noll.

Så jag åkte dit. Och sen hände ingenting. Vi åt midsommarlunch och så byggde de en midsommarstång av en gammal flaggstång. Och så drack vi öl och så regnade det. Och sen regnade det. Och sen regnade det.

Jag kände mig helt alldeles mätt av att ha suttit och skrynklat med ansiktet i motvind och kastvindar och permafrost och fört burken till munnen på sweden rock, och nu var det, oundvikligen, som samma igen. Vi satt runt ett bord och folk pratade och skrattade och det var ...lite trevligt.

Men det lyfte aldrig. Jag lyfte aldrig. Först när jag avvärjt att ge upp och lägga mig och lovat Mmö att vara the dd (designated driver) dagen efter fast han skulle vara det bröt helvetet loss ute på altanen. Mmö. Och alla andra. Jag satt rätt nykter och och åt regnblött godis ur en plastskål och tittade på dem och grimaserade bara lite när de alla unisont trummade med händerna på bordet.

Men snygg var jag! Det var paradoxalt. Om man är jävligt opepp innan man går på fest, ska ju festen bli en höjdare. Och om man tror att det ska bli hur bra som helst och har sina förväntningar uppe i skyarna, blir det ju lätt dåligt. Men det var som det satte in ett till spår den här gången. En ytterligare parameter. Här var jag på fest som jag varit extremt opepp inför och hade det, ja, skittråkigt. Men samtidigt var jag skitsnygg! Borde jag inte varit halvful också, så att jag varit opepp innan + hade skittråkigt på festen + varit skitful? Så att allting var dåligt. Det var ju det ända som var festligt med mig, jag såg ju ut som jag skulle på en höjdarfest som jag var alldeles extremt taggad inför. Det blir som en felande länk. Märkligt. Betyder det, att om man ser ut som skit, blir festen en höjdare då? To be continued. Eller inte alls.

Om jag skriver att jag ska gå på midsommarfest, måste jag berätta hur det gick sen efteråt? Finns det någon som sitter därute och längtar efter koherens i mina anteckningar? Kommer jag själv att sakna det, senare, när jag blir gammal och har glömt precis allt jag gjort som ung men ändå kan måla upp en relativt färggrann bild enbart baserad på de tusen och åter tusen sidor av tjugo år av dagsboksanteckningar jag har? Jag är så trött på min blogg. Så trött, så trött. Den är så ful. Ska jag skriva nåt går jag gärna in först och kollar vad jag skrev senast och vad temana rört sig kring och vilken nivå jag ska lägga mig på denna gång. Men nu när jag gör det blir jag helt off. Alldeles otaggad. Där sitter jag i mitt förbannade lila rum och kräker ur mig alldeles för långa ordvalser om precis i-n-g-e-n-t-i-n-g och trycker jag ut det på internet och tror att det är något att spara. Vaddå? Näe. Och fulblå och tråkblå är den. Och den har ett töntigt namn. Det är nu som att jag tröttnat på hela konceptet. Som när man gillar en skiva alldeles mycket och sen lyssnar sönder helt totalt den och inte står ut med att höra den en enda gång till. Så är det nu. Jag behöver lyssna på nåt annat ett tag. Kanske skulle lägga ner det här konceptet? Kanske gå ner på åhlens och köpa mig en svindyr skrivbok istället och börja rispa ner mina betraktelser i den istället. Back to basics. Blyerts och randigt papper. Ful skrivstil och smått klotter i marginalerna. Lägga handen i det och smeta ut gråfärgen så det blir alldeles blekt och helt oläsligt. Gömma den i lådan så i Mmö får tag i den och kan läsa. Nja.

"Kommer du ihåg den där midsommarafton när jag hade pms och stod och grinade i duschen" frågar jag Mmö på torsdagen. Det gör han inte.
"Men när jag var så jävla arg och stod och grinade i duschen" försöker jag. Han kan minnas det. Lite.

Det var kanske 2005, tänker jag idag. Och idag är precis likadant. Fast utan pmsen. Bara arg, sur och en illvilja som slår i taket. Vill inte vill inte vill inte NEJ!

Så jag duschar idag också och jag sminkar mig och jag gör mig i ordning. Jag packar den där jävla kånken och vi har bråttom bråttom och jag försöker locka mitt hår och det ser ut som fan. Sen när klockan är att vi ska åka står jag framför spegeln i ett plagg jag hittat med midsommarmässiga blommor på och jag har ritat stora rosa blomrosor på kinderna och målat ögonen jättesvarta. Och så står jag skeptiskt och betraktar mig själv och konstaterar att jag är redo för fajt. "Stick som ett bi, sväva som en stingrocka..."

Men vad fan. Vad då "fajt"? Jag ska ju på m-i-d-s-o-m-m-a-r-f-e-s-t.

Hur ska det här gå?

(Känner ni nu hur det pausar, hur det vilar? Hela livet, hela allt? Hur det som var runnit undan och hur det som blivit är alldeles njutbart. Som att livet slickar en utmed huvudet med sin jättekattunga liksom för att säga förlåt, för det som varit. En stund nu, när det bara är tystnad. Andaktsfullt. Jag går till jobbet och jag går hem. Jag dyker in i jobbet och jag lever och andas jobbet. Jag skrattar över jobbet och gråter över jobbet och är förbannad över jobbet och skakar i Mmös armar och vill att han ska vara the main provider när det går åt skogen och jag tänker att det är jag eller dom som kommer med papperet. Mallewall och jag smyger oss mystiskt parallellt genom livet och vi pratar med varandra på telefonen. Det är mystisk tystnad där nu, en lågmäld dalgång. Vi pratar om våra hem och om våra män och om våra katter. Lite om våra jobb. Men det är lugnt nu. Tyst och försiktigt. Trevande, pausande. Andning. Ett mellanting mellan jag vet inte vad. (eller?) Ångesten och desperationen och lång transportsträcka dag mot natt har farit nu. Det finns en mjukhet och en släthet. En kärlek som är alldeles enorm. Det är han och jag och katten. Det är lägenheten, det är malmö och året som blir sommar, blir vår. Det är arbetet, så mycket. För det finns inte mycket annat. Och det gör ingenting. Musiken som inte riktigt finner fäste. Som rinner ut med, skakar fram och tillbaka, svårt att veta vad, hitta rätt. Lyckliga stunder och eoner av tystnad. En saknad som inte riktigt biter fast. Nu. Det kan vara fest på helgerna. Mycket öl och ännu mer vin. En tystnad, ett lugn, en ro. Är så lycklig här. Suger i mig. Återfår krafterna. Krampar mig fast vid honom i soffan och kanske kanske en dag kan jag börja släppa lite på taget. Känner ni, hur vi lagas nu? Som inifrån, med nål och tråd. Med tjärbaserad stjärtsalva och det är mjuka fingerdrag över huden. Vad händer sen? Ingen vet. Ingen vill veta. Bara andas nu. Lugnet. Ron.)

I går var Mmö och jag i Köpenhamn och gick på Mötley crüe-konsert. Konserten var på kb-hallen som visade sig lilla långt-långtlångtlångt bort från allt. Vi försökte gå, tills livslusten lämnat oss totalt, och då tog vi en taxi.

Jag blev lycklig på ett sätt som jag inte förväntat. Lite kåt. Kåt på dom och på allt men mest på hela grejen. Lite tårögt lycklig. Varm, skön, sexig, dreglig. Sen missade vi tåget och kom hem klockan två. Idag var det after work på mitt jobb och jag tog i från tårna och letade i varenda kvadratcentimeter av min fräkenlemmade kropp efter orken. Inte viljan. Vi drack vitt vin på lilla torg. På lilla torg är jag enbart i arbetssammanhang. Vi åt middag på en restaurang på vägen mot lilla torg. Jättemätt. Sen smsade jag till Mmö och bad honom hämta hem mig. Han plockade upp mig utanför max. Då hade jag hunnit med att testa på en av de underjordiska toaletterna under stortorget. Jag fann ett märkligt lugn där inne. Kunde inte låta bli att ta på tapeterna.

Nu är jag så tlött, så tlött, så tlött, så tlött. Endast en varm schyrrans säng som mål och en deckarlik bok. Men mest sömn. Här sitter jag under himmelen och inte ens jätteteven ha gått och lagt sig än, fast de brukar göra det så tidigt. En dag kvar på den här veckan.

Jag undrar hur ofta rullstolsbundna åker buss. Eller ska man säga så? Eller ska man säga rullstolsåkande?

I alla fall är det ett jäkla meck på (stads)bussarna (i malmö). Hållare och järnstänger och ett litet ryggstöd utan stolsits. Vridarm och hävpunkter och inplastade instruktioner. Man ska ställa rullstolen med ryggen mot ryggstödet. Med ryggen i färdriktningen.
 

Så himla fint och ordnat och snyggt har de gjort de för rullstolarna. De måste haft det ute på entreprenad. Sen fick alla tävla om vem som fixade snyggaste anordningen till billigaste priset och minsta bussgolvsytan. Sen vann någon. Och så byggde de in det i alla bussar.

Och så nu står jag där, krum och fåordig, och tittar med puppyeyes på ryggstödet och tror ofta att det är ett litet säte som gömmer sig där bakom. Ett litet säte som jag kan trolla fram genom att vrida och tänja och trixa och böja upp vridarmen, och så sätta mig där. Men det går inte. För där ska den standardiserade rullstolsburna sitta. 75 passagerare, en
chaufför, en rullstolis.

Men henne har jag aldrig sett. Som jag hade velat se henne! Jag hade inte hesiterat en sekund, utan farit fram med gentlemässig mantel och vridit och trixat. Jag hade kunnat vända henne om i stolen och jag hade ställt henne med ryggen mot ryggstödet som inte är någon stol. Jag hade hittat hennes breakar och sett till så hon stått säkert.

Men aldrig. Inte en gång. Har rullstolstjejen rullat på den buss jag åkt på. Inte nån rullstolstjej. Eller kille. Aldrig har bussen stannat in och fått niga vid vägkanten och öppnat andra dörrparet och aldrig har chauffören behövt resa sig eller någon annan heller. Det ska de ju inte behöva. De har ju fixat det så fantastiskt bra ändå. Med hela den här hållargrejen och alla järnstänger och lilla grönklädda ryggstödsbiten.

Men jag tror inte jag hade velat åka bussen om jag suttit i rullstol. Det hade blivit en alldeles för stor cirkushallabaloogrej av det. Det hade blivit en sån därn ansträngd spänd förväntan och så hade alla tystnat. Och glott. På mig. För det måste ju vara fler som tänker som jag. Och som sitter och saknar, lite, den där handikappspersonen. När jag stått där och fapplat med järnstängerna och inte lyckats svänga runt hade jag snott runt och ramlat omkull. De hade behövt att lyfta mig i mina lealösa ben och sätta mig på plats igen. Det hade kännts dumt. Då hade jag valt att hoppa av på nästa busshållplats efter det. Och rullat hem.

Jag vet inte om det är något nervöst, det här att jag drar fram DAMMSUGAREN på torsdagskvällen. Torsdagskvällen. Kvällen innan kvällen.

En vecka går (faktiskt) så snabbt när man tror att den ska bli lång. Det är måndag och Mmö och jag äter en sen middag, från restaurang, och vi delar en flaska vin. Jag kommer sakna honom, kommer sakna honom, kommer sakna honom.

Sen går en dag, två dagar, tre. Jag sover ensam i sängen och Kitty är undflyende. Jag lagar mat på tisdagen och jag hälsar på Es på onsdag (och hennes HUND! (!!!)) och hennes alldeles otroliga lägenhet med ljus ända in i märgen och maskiner för all sorts renlighet och bara helt betagande. Jag vaknar för tidigt på torsdagen och det är varmt varmt i sovrummet och jag har en huvudvärk som om jag druckit minst en hel halv själv kvällen innan. Stress.

Jag har fixat och ordnat och jag ska åka med en tjej från ...kretsen? som också bara har en endagare. Klockan 17 ska vi ses på Malmö centralstation imorgon.

Jag hade en idé om att packa i kånken. Yadda-yadda-yadda-yadda. It ain't gonna work.

Det är soligt och vackert i Malmö idag än om blåsigt så att man klarar sig utan egna lungor. Jag ska sova i natt och imorgon kommer det att vara så kallt. Och mörkt. Jag kommer få rulla in mig under babies armhåla och stå och gömma mig där. Gå och lägga mig sen. Sur och frusen in i märgen. Ge upp, för att jag inte står ut en sekund till. Sen ligga där på pyssladdriga madrassen under random filtar och inte veta var det var bäst att frysa och dö; vertikalt i skränig överförfriskad folksamling eller vågrätt under luddiga snuskiga smutsfiltar i ett utkylt permatält som folk faller på.

Jag ska njuta av 160-sängen i natt. Imorrn (Kväll.) blir det. Action.

Till höger och till vänster åker folk på festival. Grannen framför åker på festival och grannen bakom. Min edsvurne käraste åker på festival och jag är ensam kvar.

Det är på morgonen när jag ska kyssa honom adjö som längtan börjar komma. Längtan, och avundsjukan. Jag vill ju fan också åka på festival!

Jag har glömt en grej hemma och han kommer och lämnar den till mig på jobbet. Vi står på parkeringen utanför och solen skiner och det är alldeles fantastiskt varmt och skönt. Det är hamn och det är grönt och det är juni och han har skjorts och det är festival. Han ska på festival.

Jag kramar honom som jag vill krama honom kvar hos mig. Jag kysser honom och hoppas att kollegorna ser. Hur vacker han är, hur lyckliga vi är, hur perfekt vi har det.

Men sen backar han undan. Han ska hem. Nej, han ska handla. Han ska till apoteket och han ska köpa bubbelvatten på willys. Jag går in igen, i korridorsbyggnaden dit inget ljus når.

Jag jobbar länge. En timme över. Det spelar ingen roll. Jag kan jobba lite på flexen och det är ändå ingen hemma. Jag har ingen att komma hem till. Kitty klarar sig. För han är inte hemma. Han har åkt.

Jag ringer min vän och hon ska också åka på festival. Jag bodde över hos henne runt första maj och nu ska vi ses igen! På en alldeles annan plats! På en konstig plats. Hon ska också åka. Imorrn. Hon packar och planerar. Hon ska åka bilen hela vägen från huvudstaden och hon ska ha någon slags lyxfestival och bo på hotell.

Hon är inte översvallande taggad. Jag kanske är mer. Vi pratar om vilken musik man borde lyssna på för att komma in the mood. Vi lovar varandra att gå på journeykonsert tillsammans för det vill hon se och jag säger att är det journey så måste vi ju hångeldansa hela konserten. Då kanske man blir varm. Men hon tror inte att det kommer gå så bra, när vi är påpälsade som i två fatsuits. Jag är frusen och det är hon också. Skidunderställ i ull ska jag ha. Det lägger jag längtande fram samtidigt som vi pratar. På den sidan av sängen som ändå kommer stå tom de kommande nätterna. Men hon ska åka imorgon.

Jag vill inte skicka meddelande för jag vill inte slösa på hans mobilbatteri, än mindre ringa. Jag vill spara på det tills det verkligen är panik. När jag vaknar i natt och skriker över mardrömmar om det här fyllot som jagade mig idag på stan. När det är torsdag kväll och jag blöder över och dör efter honom. På fredag kväll när jag själv har lite flytande innanför västen och ska leta mig fram genom ett lerigt, regnigt, mörkt, blekingskt festivalområde på väg mot min babie.