Carrosell's one moment of clarity

Idag är jag alldeles slut. När jag kliver av bussen försöker jag klämma fram en tår, men jag är för slut. Jävla skånetrafiken.

Det har varit en jobbig dag i en jobbig vecka. Den sista veckan på Kävlinge kommun. Jag borde nog vara lite ledsen. Imorgon, som ska vara min sista dag, paradoxalt i och med att jag antagligen kommer vara tillbaka på gästspel redan på fredag, kommer jag nog definitivt vilja släppa en tår.

Det är så jävla roligt. Det är sånt här jag vill göra.

Ikväll har jag FF och Mmö är och spelar i Sthlm. Det känns lite konstigt. Konstigt att jag ska släcka alla lampor själv ikväll och gå och lägga mig helt själv. Vakna imorgon i kolmörkret och han är inte där. Tänk om jag drömmer en mardröm och vaknar mitt i natten då jag så komfortabelt tror på spöken och ligga ensam och livrädd och stirra ut i mörkret. Inte kunna rulla nära honom, lägga handen på hans arm, och säga "babie, jag har en mardröm". Så han kan dra en till sig.

När han spelade i förra veckan var han bara borta en kväll men jag vaknade ändå flera gånger innan han kom hem och kände efter honom i sängen och tittade på klockan.

Det vore typiskt. Med en mardröm.

Jag kom hem nu nyss och är trött intill apati. Kitty var ypperligt taggad och jamade hela halvtimmen tills klockan var sex så att jag kunde ge henne mat.

Jag ska nog gå och sova snart.

I övrigt satte jag på the smiths när jag kom hem. Undrar om jag är deprimerad eller nåt?

Det är tisdag och jag går till frisören. Det är min födelsedagspresent till mig själv. Imorgon fyller jag 27. Och jag får en frisyr i present. Jag älskar min frisör. Låt mig inte gå upp i dessa superlativsbryggor om henne igen. Nu sitter jag vid datorn, har plockat ihop mina hafsiga små hårtestar i en minimal tofs, lyssnar på volbeat från vardagsrummet och luktar gott. Från håret.

Så jag ser inte ut som axel rose med lugg längre. Det känns bra.

På vägen till frisören går jag in på apoteket. Jag står och åmar mig en helt stund innan en dam i vit rock närmar sig. Jag älskar apoteket (Men inte apoteket på Kirseberg där de är arroganta och elaka och skriker ut könsord över hela haket)! Hon frågar om jag behöver hjälp med något. Och jag behöver hjälp med något.

"Jag vill ha sånt där antibakteriellt som man tar på händerna och som man inte behöver tvätta bort." säger jag. Det hittar hon i en hylla bakom. Jag förklarar min influensaskräck när jag betalar. Att de sa på radion att för att undvika influensa ska man undvika folksamlingar och att åka buss. Att jag jobbar i Kävlinge och måste åka buss. Och tåg.

Hon säger att jag har fått rätt produkt. Hon säger att jag kan prova att ha munskydd på mig också. Det har jag övervägt. Tills Es säger att man tar in lika mycket baciller genom ögonen. Så när någon snoris nyser på bussen ska man blunda. Jag tänker att mina högt omtyckta glasögon kan ta en del. Men fortfarande, när jag sitter på bussen, och folk snorar runt omkring kan jag riktigt känna hur bacillerna kommer flygande alldeles fjäderlätt och svischar in under skalmen och åker rakt in och megainfekterar ögat.

På Pågatågen finns det en tyst vagn. I love the tysta vagn. Trodde jag. Den har plexiglasdörrar med ett klistermärke på och på klistermärket är det profilen av en person som petar med fingret upp mot näsan. Tysta vagnen är perfekt för en morgon- och kvällstrött suris som jag. Tills. Reglerna för tysta vagnen följs oftast mycket bra. När någon kommer in och är exalterad tillsammans med en arbetskollega och snattrar som i en ankdamm kan någon av de upplysta tystavagnsåkarna säga till snattran att det är en tyst vagn. Den är befolkad av andra lika sura som jag. Jag säger inte till. Jag är sur. Och konflikträdd. Jag sjunker långt ner i min dunjacka och tänker på döden.

Men när det bara är jag och de andra surisarna som åker är det tyst! Då hörs ingenting. Inte ens ett pling från mobiltelefonen. Det försynta prasslandet av en dagstidning. Tågets sus. Och något mer.

Snor.

För när det blir alldeles tyst i vagnen blir det verkligen tyst. Och då kryper de här ljuden som vanligtvis dränks av mobiltelefoner, prat, skratt och trängsel fram. I tystnaden som uppstår får man ta del av hela befolkningens snorförråd.

De snorar och snorar. Det är kallt på perrongen och när de kliver på början näsan rinna. De snorar och snörvlar och harklar och slemmar och kletar och nyser och harklar och snorar. De tror att det ska lösa sig av sig själv. De tror att de med sin näsas fantastiska kraft ska kunna snörvla bort det där. Suga upp det igen. Lägga det i en depå innanför bihålan. De snorar sig förbi burlöv. Hjärup. Lund. Gunnesbo. De snorar och de slemmar. Jag får ont i huvudet av ren sympati. Och jag vill slita fram min tiopacke med trelagersvikta pappersnäsdukar och drämma den i huvet på dem.
"SNYT, FÖR FAN!"

Jag vet inte vad som är värst. Jag vet inte om jag borde åka tystvagnen. Jag vet inte om fjortisar, ylningar, pensionärer med nyfådda mobiltelefoner, hysteriska arbetskamrater som inte har nåt gemensamt, reggae på stereon, mobiltelefoner med högtalare (vem fan kom på det?) som sprakar ur sig midifiler är bättre. Jag tror inte att jag borde åka tåg alls.

(Idag var det visst någon sorts historisk dag för usa fick sin första mörkhyade president någonsin. Synd bara att han är man.)

Blogga, baka, träna, ha sex, pilla med lägenheten. Är saker som jag inte hinner med eftersom jag jobbar heltid. Jag går upp i den skitmörka ottans dunkel, och kommer hem skitarg och trött långt efter det att mörkret åter slutit sin påsomslutare om mig. Jag undrar om det finns fler som jag, nyutexade, färskvälkomnade in i arbetslivet som liksom jag bara känner vad fan? Ska det vara såhär nu? För alltid?!

Jag dyker ner i min kärlek till Mmö och försöker nog där få utlopp för all den uppdämda frustration jag känner, de tusentals understimulerade behov som skriker och imploderar i mig. Och känner ibland besvikelse när jag inte upplever honom som fantastisk, otrolig och underbar. Hela tiden. Som när vi står på varsin sida om kundvagnen inne på willys och har det här dynamikdödande samtalet om plastpåsar.

Helgerna är så glastunnt heliga att det knappast inte går att prata om. Planera in nåt? Fyy! Vi har en helg den här helgen som är helt optimal. Hemmafest hos en vän som bor PÅ SAMMA GATA på fredag kväll, vilket innebär gå hem optimalt tidigt från jobbet, bädda ner sig själv och honom i varandras armar under täcket, sova mellan fem och sex, slappa fram till sju, äta då, komma på att man borde gjort sig i ordning mellan sex och sju, göra det på en kvart en stund i åtta, och komma till festen fashionably, ändå nästan först av alla, runt tjugo över åtta. Festa till två. Gå hem när de andra går ut. Skyll på att du är gammal och mena det. Sov till tio och du har en alldeles tom, fantastisk, grande helg utan ens ett litet ögonmums av svärföräldramiddagar.

Grande. Jag får massor gjort. Saker som man aldrig får gjort. Saker som man inte hinner med. Jag kan på söndagskvällens kväll konstatera att mitt illumineringsprojekt av vardagsrummet är avslutat. Där det förut fanns en uplight och en väldigt högt älskad pensionärslampa i mässing och glas som gav ett ljus som fick mig att börja gråta finns idag (Förutom de två) en stycken takkrona i metall, två stycken vägglampor också de flörtandes med förvunna tider med kråmig guldfärg (den ena har till och med prismor!) samt en stadig golvlampa i simpelt vitlackat trä med avskalade utsmyckningar och stor smutsgul skärm som skiner ett alldeles bedårande smutsgult ljus som man bara vill sitta och lapa under. Om vi haft en fåtölj att ha där. Det ska komma en. När vi hittar en. Oh my god, jag är så jävla trött på heminredning. Och på heminredningsprogram!

Jag vaknar till och med under natten och vet med mig att jag gör några sorts planer för vad som ska genomföras på söndagen och vad som ännu inte är gjort. När jag vaknar på morgonen är jag inte glad. När jag är på friskisochsvettis, en av punkterna på to-do-listan och som verkligen verkligen fått stryka på foten på grund av mitt idiothetsade fullschema håller jag på att gå hem innan sista syretoppen för att jag känner det så tydligt att det är så mycket jag har att göra att jag inte alls har tid att stå där längre. Stretchningen kan jag glömma.

Dessa ständiga listor över things that should be done. Det är när jag fastnar framför hela säsongen av Crowned (skönhetstävling för mamma+dotter, dokusåpa och förnedring) som jag bestämmer mig för att låta saker bero. När jag känner hur soffan suger mig fast i sitt gap och den kära, härliga snart-måndag-snart-måndag och fem dagar kvar tills jag kan göra någonting alls nästa gång-ångesten kommer över mig. Bestämmer mig för att låta mig luta mig tillbaka, insupa punktbeslysningen som kommer från det och det och det hållet. Våga känna mig lite nöjd med det som blev gjort. Och inte tänka på resten.  

Idag när klockan är fem smäller jag ihop datorn och säger att nu blev jag klar och att det var bra. När klockan är sex går jag faktiskt ut ur huvudkvarterets järngrindar. "Vi har snackat lite". Och jag har bara haft en sån himla trevlig stund att jag stannat kvar på kontoret en timme längre än jag borde. En ynnest.

"Det är en ynnest att vara gift med dig" säger jag till Mmö en kväll i veckan när jag ligger på honom någonstans. Det är det. Så kära som vi är. Fan vad kär.

Jag har försökt att bara gräva mig ut ur kupan och titta på vårt liv utifrån för att få en sammanfattning och för att ge det belysning, tredimensionellt, av hur det är. Jag har tänkt på hur det kunde vara. Att jag kunde komma hem själv på kvällarna, äta macka själv, titta på teve själv och gå och lägga mig själv.

Jag kunde ringa en vän och sitta på ett kafé. Jag kunde ha en massa hi-flying planer inför helgerna.

Nu vaknar jag och slingrar mig runt Mmös arm. Jag vaknar sex, och de senaste dagarna har han varit vaken och pussat mig så snällt ur sömnen. Vi går och lägger oss tillsammans. Jag lite innan, och läser kanske innan han kryper ner. Då släcker jag min lampa, vänder mig mot honom och somnar mot hans axel medans hans läser.

Och så ligger jag på honom en massa. Och springer och slänger mig i sängen och lägger mig alldeles spikt raklång och ropar på honom att han ska komma och lägga sig på mig. Och så pussas vi. Och kramas vi. När någon av oss kommer hem möter den andra och så kramas vi björnt. Vi ligger i varsin ända av soffan och håller någon hand på den andras ben. Och ibland kryper Mmö inpå mig och lutar sitt vackra vackra huvud mot min axel och ibland lägger han sig på kanten av soffan och så lägger jag mig innanför med ben och arm och lår översvällande honom.

Jag flätar hans hår och jag får inte bita honom och inte prutta honom på magen. Jag kallar honom tusen och tusen oförståeliga gullesnuttnamn som inte sällan överlappar kittys. Vi köper hem mat och delar en flaska vin och skålar för något. När Mmö lagar mat ställer jag mig bakom honom och lägger händerna om hans midja och pussar hans rygg. Jag tittar på honom när han duschar, fotkelas med honom under bordet, drar honom i byxorna, stör honom när han spelar gitarr. Han kan sitta i soffan brevid när jag sitter vid datorn. Vi gör konstiga miner när vi pussas och vi kommer, fan, rätt bra överens.

Han trodde inte att man skulle vara så keliga när man varit ihop så länge.

"Det är kul att vara gift med dig." Är annat som jag säger. För det är så jäkla kul! Om några veckor har vi varit tillsammans i fem år och jag har svårt att tänka mig något annat än att vara med Mmö.