Carrosell's one moment of clarity

Vi har ett fat som vi fått i present av Mallewall någon gång. Det är brunt och kanske ska man ha frukt eller ljus på det och det är täckt med speglar. Små, fyrkantiga spegelbitar med en diagonal på någon centimeter som täcker hela fatet. Vi har fatet på middagsbordet eller soffbordet och när solen ligger på, vilket den gör ofta i denna genomgående, luftiga trea strax under himmelen så skjuter speglarna upp små solkatter i hela taket så att det blir så fint. Så fint blir det. Som en somrig stjärnhimmel.

Det luktar sådär bulligt i luften idag när jag kliver av bussen. Bussen som faktiskt stannar på min hållplats! Det är alldeles crazy. Ofta får man gå fram och ställa sig vid chauffören och be dem personligen om de inte kan vara så vänliga att stanna vid min hållplats. Annars bräsar de bara förbi. Man trycker och man trycker hårt-hårt på en fyra-fem ickefungerande stoppknappar och sen till slut lyser det ”Stannar xxxxxhållplatsen”. Och så står man vid dubbeldörren och det ska bli skönt att komma hem och kanske kan man hinna med att göra nån grej innan man ska äta och så Brääääääs! Den ylar förbi. Man inte ens hinner skrika. Då får man åka långt bort i ingenstans och gå tusentals meter genom precis ingenstans och det känns obehagligt och hemskt och man kommer hem mycket senare än som var tänkt och känner sig ledsen och helsvettig.

Det luktar bulligt från den stora bullfabriken här i stan idag. Sockrigt och bulligt. Brödigt. Från brödfabriken. Pågens. Man kan känna i luften och det gör mig glad. Det påminner mig om där jag växte upp. Ljungsbro ligger ungefär 1,5 mil från linköping, lite nordväst om. 5000 invånare. Jag funderade på om det är en ort eller vad det kan vara. Ett samhälle? By? Där ligger i alla fall cloettas chokladfabrik. Man kunde lukta i luften och så anade man vad de gjorde. Kexchokladen luktade starkt chokladigt, var det mest bara sockrigt eller inte så mycket doft gjorde de skum. Så kunde man anpassa sig och gå ner och handla det man visste var nygjort sen i andrasorteringsaffären där de sålde fulchoklad till fina priser. Där jobbade jag. (sen).

Ett annat fenomen som jag bara stött på i ljungsbro var när de reade ut en jäkla massa chokladkulor, Peps, som hade såna där äckliga skal i mintsmak i kulörta pastellfärger; vitt, grönt och rosa. Man fick en påse för typ inga pengar alls. Så gick fulungarna ner till fabriken och köpte på sig och sen kastade de på varann. (Alla). Som vapen. Fan vad det brände i huden som av äckliga soft airgunskott när de drämde de där på en. Jag kastade inga tillbaka, för jag hade inga. Och jag kan ju inte, och har ju aldrig kunnat, kasta.

På samma sätt som skriket från fiskmåsar får mig att tänka på linköping och mitt senare pubertetsrum och öppna fönster i sommaren och lite otippat med fåglarna där mitt inne i stan men jadda-jadda.

Jag får ett ryck av längtan hem. När det är början av veckan och folk börjar prata alldeles fantastiskt mycket om PÅSK, knyter det sig i magen. Jag pratar med folk och jag läser i bloggar, och det verkar verkligen som att folk ska dra. Hem. Hem till hemtrakterna. Och så tittar jag på min egen påskhelg. Som den är tänkt. Kort dag på torsdag. Skönt! Fredag; hasa runt hemma. Lördag (påskens aftonen); hasa runt hemma, eventuell dryckestur? Söndag: Utflykt till landet. Svärföräldrarnas land. Med hela, praktiskt taget, den sidan av den ”nya” släkten. Måndag: Hasa runt hemma. Inte bättre blir det av att jag har en kollega som också härstammar från linköping och han ska minsann åka ”hem”.

Jag blir avundsjuk. Sen får jag panik.
Jag försöker forska lite i Mmö, men inser snart att det inte kommer någon vart. Med den fantastiska bilen som inte gjort en lika fantastisk besiktning. Saker måste bytas ut. Den får inte köras med. Annat än till verkstaden.
Man kan inte åka till Linköping i den.

En tur, kanske man kan ta, försöker jag prata med mig själv. För visst är det kul att komma iväg men scratchidén var ju trots allt att sitta hemma hela påsken. Och bara påska för sig själv. Jag tror inte ens att jag tänkte påska. Jag tänkte nog bara sitta. Cykla en tur, dricka stora glas med rödvin och sova middag varje dag.

Ettusensexhundrakronor vill kära-älskade sj ha för att frakta mig från min hemstad till min ursprungstad och tillbaka igen. Lite tufft, tänker jag, som bara tänkt mig att ta en tur.

Jag bollar och rullar och tänker om på tanken. Funderar och vrider och vänder. Tittar på swebus, som bara kostar 800 men med en sammanlagt restid på dryga tolv timmar (tur och retur). Ungefär den tiden det skulle ta för mig att bestiga Locasantaloca och med väskan hårdsnurrad runt pakethållaren trampa mig upp till öschergötland.
På tradera pågår en häxjakt som ingen ann på biljetter. De ropas ut på en krona och eskalerar sedan i en alldeles fantastiskt fart upp mot 6-7-hundra. One way. Till hemvägen får man återigen överväga nattbussen, sex timmar av ångest och klaustrofobi och technocp:n i sätet brevid och fan-ingensömn.

Jag får tag i Daniel på blocket som vill bli av med sina helgbiljetter. Inte riktigt de dagar jag tänkt, men skitsamma, jag har ångestsvettats så mycket över det här som om påsken anno 2009 i Linköpings socken skulle vara något alldeles särdeles memorabelt. Daniel och jag ska mötas på centralstationen. Om en halvtimme. Jag går en runda i solen. Efter fyrtiofem minuter när jag stått och hängt brevid det här kaffehaket inne på malmö c ringer jag. Han svarar inte. Sen ringer han mig. Han har skickat sin bror. I en taxi.
”När kommer HAN då?” säger jag, halvtrevligt.
Om fem minuter.
Efter femton minuter och en timme sedan vi först pratade träffar jag Daniels bror. Det är Daniel som ringer och säger att hans bror står inne vid kaffehaket och att han har en svart jacka på sig. Jag sitter på trappen i solen.
Rätt långt in, nästan vid avgångshallen träffar jag så Daniels bror. Han är klädd i svart väst. Han får sina pengar och jag får mina fulbiljetter. Det känns väldigt mystiskt. Jag undersöker dem skitsnabbt, som för att se var det uppenbara misstaget sitter så att man verkligen kan säga att det inte alls är några rekordeliga sj-biljetter utan ett par fulplagiater som Daniel skrivit ut på sin hi-techskrivare hemma.
Jag frågar Daniels bror varför de inte ska använda biljetterna själv. Det vet inte han.

Ikväll åker jag. Det blir lajv. Då hann jag även med den schyssta middagen som Mmö och jag planerat in att genomföra igår kväll och att sitta och drula en stund på L’angelo för att sen går hem när samtalet självdog och tillfälle gavs strax innan tolv. Mmö är bjuden på grillfest ikväll men jag är ärligt glad att slippa. Gärna sol och sommar och det ger mig andan tillbaka att leva, men den här sommarfödan som går ut på svart-svarta klumpar som fnasar av sig svart, pulvrigt, asäckligt fras i munnen, det klarar jag mig gärna utan.

Nu är jag trött på det här. Jag ska inte jobba nåt mer. Det var verkligen ingenting för mig. Idag har jag hittat en liten stuga (eller flera) till rekorderliga priser på landet utanför linköping. Där ska jag bo och bida min tid.
”Salta, safta, sylta!” säger jag till Mmö som ställer sig lite motvillig till att flytta ut på landet. Vi som precis gjort färdigt sovrummet. Det skiter jag i. Jag drar ut där nu. Jag ska bli bonde och självgående. Massor av potatis och rödbetor och äppleträn ska jag ha. En get, till jag vet inte vad, och höns, som kan ge mig ägg och mer höns. Jag ska ha trälådor med ransonerad potatis i källaren och äpplen och knyta såna där snygga flätor av lök där man bara kan knipa av en lökabit när man behöver. Jag ska baka mitt eget bröd och jag ska ha surdeg och det kommer ta tid som fan. Kanske åker jag till öb och köper mig några lådor bönor. Sen ska jag sitta där, sur och ful. Jag ska elda i pannan och sticka mängder av vantar utan fingertoppar och öronlappsmössor. Jag ska ha noll spänn. Och när våren kommer ska jag våga mig ut ur huset och genomföra stora byken i nåt kar på gården där jag kokar allt mitt hemstickade. Kanske kan jag ha något mer slags djur, som värmer mig. En hund, som är stor och varm. Eller en liten, som en tax.

Det kommer bli så jävla bra.

Vi har utsikt över havet på nya jobbet och det är så vackert, så vackert. När man lyfter blicken från skärmen väntar en helt jättestor båt och ett alldeles urtjusigt öresund utanför fönstret. Man kan vila blicken, och tankarna, en stund.

I alla fall har det snart gått två veckor på det nya stället. Jag minns jag ville att februari skulle gå snabbt, men sen for mars med i bara farten. Jag har gått från småsvettig vid pannan till att kunna hantera stämpelklockan. Jag är för avslappnad och folk tittar på mig. Jag tror att de tycker att jag är dum i huvet. Kanske är det så, har jag kommit på. Folk är hur trevliga som helst, men de skrattar inte så mycket. Jag kan åma mig och kråma mig men det är inte mycket jag får tillbaka. Och jag är verkligen inte van vid att folk inte skrattar åt mig. Som att, om de inte tycker att jag är rolig, då kommer de inte få ut så mycket mer.

Jag har en kollega. Trevlig och bra sådär. Men vi kan sitta och fika och vi kan peta i oss någon sorts mat. Men det blir liksom ingen respons. Inte så att det är direkt otrevligt, men det hade kunnat vara så jäkla mycket roligare. Och då beror det inte på mig! Jag spelar ut hela mitt register. Men det tar liksom stopp där, lite vägg. Nån ansträngd frustning till svar. Jag är trevlig och rolig så att jag liksom spricker över, är bekvämare än jag är hemma i soffan, men det blir fan lite stopp. Så jag tror att de tror att jag är dum i huvet.

Aja. Som jag försöker träna mig på att säga på slagkraftigaste skånska ”Det SKITER jag i!”

Jag går från trevande småpetande lärakännafasen direkt in i förälskelsefasen. Det är min vän Eh som berättar för mig, om gruppbildningar och de faser de går igenom. Det är på fredagskvällen. Och jag ropar direkt ”Jag är så i förälskelsefasen!” På fredagen med en smygande eskalering på torsdagen är allt jävla tipp-topp. Jag älskar mitt jobb. Solen är ljum, havet är vackert, jag har ett fyrkantigt skrivbord, min dörrtagg fungerar och allt är ey okej. Jag är alldeles förtjust och imponerad och inspirerad. Lets kick some ass!

Men känner jag mig själv rätt går jag snabbare ur förälskelsefasen än jag stannar i konfliktfasen, den påföljande. Och fan vad läskigt. På måndagen, när helgen varit ett professionellt solsken är inte saker så söta längre. Jag kommer på att kontorslandskap är gudarnas hån mot mänskligheten. Att folk har svårt att respektera andra. Det är en tant som liksom tittar neråt och som talar långsammare när hon talar till mig. Jag har inget att göra, ingen uppmärksamhet och det finns inte en käft som bryr sig om en brusande resurs som bara sitter på den där rätt fula kontorsstolen och får ont i armarna av att slöa runt en hel dag. Folk är rätt dumma i huvet allmänt. Det känns jobbigt.

Nu är jag lite vägande. Jag berättar för Es när vi lunchar nere vid havet och hon garvar som fan åt att jag ska ha öst igenom alla fyra faserna på två knappa veckor. Jag medger att det kanske inte är så verklighetstroget. Men jag frågar Eh i början av veckan om det verkligen kan gå så snabbt när jag redan efter sex arbetade dagar landat i fas tre, och det kan det. Nu är jag tveksam. Jag har träffat mina kollegor rätt ojämnt mycket, så jag anar nog att jag inte kommit lika långt med allihop. Idag känner jag mig alldeles förtjust i ett par, och, ja, mindre förtjust i ett par andra. Med någon kanske jag är på och nafsar på den fjärde alla-har-hittat-sin-roll-i-gruppenfasen. Men bara nafsar.

I grund och botten känns det rätt bra.