Te på jobbet.
Idag dricker jag te på jobbet. Det är för att jag har det så jäkla tråkigt. Hela förmiddagen, hela stunden efter lunch höll jag mig ekorreffektivt igång. Jag kodknackade, jag ritade, jag klippte. Fan, vad fint det blev!
Sen kom jag på att jag hade gjort fel. Den bok jag arbetat med skulle inte upp i det formatet. Och det som blev så fint! Så jäkla fint blev det! Flera timmar tog det. Och sen var det bara att slänga. Inget att göra något åt.
Och eftersom det jag gjort var fel var allt som jag tänkt att jag skulle göra i tredagarsveckan fel.
Rätt mycket backlash blir det. Så jag dricker te.
Det finns en kaffekokare som man inte får använda på min våning. Så finns det en micro och en sönderkalksmöglad vattenkokare. I ett träskrin ligger tepåsar. I två nyanser. På andra våningen finns kaffekokare och allt. Men dit går inte jag. Så jag bryter alla universums regler och tar mig en kopp te. I micron.
Ur träasken tar jag ett grönt pappkuvert. BLACKCURRANT TEA står det på. Jag kan dricka blackcurrant. Eventuellt. Om jag får välja mellan döden och blackcurrant väljer jag curranten.
Sen är det ut ur knöliga påsen och i i blåa koppen och så tampongsnöret utanför. Några minuter, inte för många, får man vänta, har mallewall lärt mig.
När jag dricker den första klunken känner jag att teet smakar konstigt. Konstigare än vanligt. Teet smakar hund. Näe, det smakar fan tax.
Måndagarna och döden.
De fyrtio övriga procenten jobbas av en kille från norrköping. Han blev anställd samtidigt som jag, med (nästan) samma avtal som jag och med samma sneda lön som jag. Killen pluggar, och vi får bestämma själva vem som ska jobba när. Jag säger att jag kan anpassa mig till honom, eftersom jag ändå inte har något annat att göra och egentligen fan inte alls vill jobba 60 procent. Egentligen vill jag ha jobbet för mig själv.
Han är ledig från sina högskolelektioner på måndagar och fredagar, så då kan han jobba. Och då är jag ledig på fredagar och måndagar.
Fredagar är allt hi life. Sweet, schysst, sovmorgon och snart är det helg! Praktiskt taget bara timmar tills Mmö kommer hem, och rödvinsflaskorna kan crackas öppna.
Men måndagarna är fruktansvärda. När Mmö packar ihop sig och åker till jobbet på måndag morgon och jag ovänt ligger kvar i sängen efter att ha bedyrat honom min kärlek, går solen ner. Då är inget alls schysst. Då är jag bara arbetslös-värdelös igen.
En hel dag när man kan göra allt-man-inte-hinner-med-annars. Jag kommer mig inte för något.
Jag äter en sen grötfrukost och blir sen sittande framför days of our lifes med nattlinnet klibbande under brösten.
Långa stunder sitter jag framför datorn och funderar på det som jag borde göra och hur jag ska klämma in det innan eller efter en eventuellt lunch. Med Kitty missnöjt jamande vid foten av stolen.
Måndagarna är min depressionsdag. Då vill jag bara gråta och dö.
"På måndagar tänker jag bara på döden" förklarar jag för K. Måndagarna är symbolen för de 3000 minus på kontot, för den klassiska "deltidsfällan", för den nyutexade med lite erfarenhet som tackar och tar emot. Egentligen vill jag gå upp till min chef och drämma näven i bordet. Egentligen vill jag inte alls skaffa ett till jobb och säga "HA HA" när min chef en snöig dag strax efter femåriga kärnvapenkriget kommer till mig och säger "Caroline, vi skulle kunna erbjuda dig ett par timmar till i veckan".
Tilltro, har jag ingen alls. Egentligen borde jag skaffa ett annat jobb. Ett "safe", där lönen är respektabel, fackrepresentanter sitter i rummet brevid och där folk vet att man måste fika åtminstone en timme om dagen.
Bröllopet.
Allting handlar om bröllopet. När det är en månad kvar och saker börjar bli rätt så bokade/planerade, handlar allting om bröllopet. Och jag är helt trött. Den fjärde veckan innan bröllopet är jag helt slut på det. Orkar inte mer. Det börjar i ett förbannat dåligt intresse för osa. Som får mig att mer eller mindre bryta ihop tre dagar innan sista anmälningsdag. ("Varför kan dom inte bara ringa för?!") Då börjar jag känna att saker inte är så kul längre. Det börjar kännas ...tungt.
"Vem ska sitta var?"
"Hur många krullockar ska du ha i håret?"
"Hur ska ni göra med ringar?"
På måndagen känner jag att jag leker med elden. Vi träffar vår toastmaster. Han tar saker seriöst som fan och i och med att han inte egentligen är en av den innersta-innersta kretsen får jag känslan att han är där på en arbetsintervju. Han vill "göra ett bra jobb", han vill att saker ska ligga på sin plats, att folk ska skratta när det passar sig och att talarna ska tala i rätt ordning. För en rätt ordning finns det. Ni vet, efter de vanliga trasiga do-and-don'treglerna.
I en timme sitter vi i våran vardagsrumssoffa och pratar om eventuella tal, de eventuella talens eventuella längd, de eventuella talens periodicitet, de eventuella talens talare. Sen känner jag mig om inte ännu mer ...trött. Jag har tappat lite längtan, lite lusten.
Med så jäkla mycket genomplanering och söndertrasat söndertjat känner jag bara att saker kommer att gå åt helvete. Ett tal kommer dra över tiden. Ett bord som inte ska resa sig för att hämta mat kommer att resa sig för att hämta mat. Folk kommer att stå ute och röka under bröllopsvalsen.
Men tänk att jag ska gifta mig! Tänk att jag, som var så jäkla ful och trasig som ingen någonsin skulle vilja ta i med tång och som aldrig skulle bli av med oskulden, ska gifta mig! Tänk att jag mötte någon som både ville ligga med mig och tillbringa sin tillvaro med mig.
"Oj oj ska du gita dig carro! faan vad kul, måste kännas skönt att hitta den rätta till sist." skriver en gammal vän till mig på en jäkligt poppig communitysida. Och jag tänker, att ja, kanske är det det jag har gjort. Men det är så konstigt att labla stackars Mmö som "den rätta". Men visst, han är "rätt". Jag vill inte ens dribbla om framtiden. Lova något evigt och för alltid. Men jag vet att jag skulle fullkomligt älska att vara gift med honom nu och att jag gärna hade varit det de senaste åren. Och jag hoppas att vi kommer vara det så länge vi känner så.
I fyra år har jag suttit brevid honom i vardagsrumssoffan och vi har bråkat och hånglat och kollat på årslånga drivor med simpsons och åmat runt fulla och någon gång har båda gråtit och spelat fredric och knullat och skrattat åt teven eller åt varandra och fan alla de gånger vi somnat och jag dreglat ner hans axel på tröjan.
Häromdagen sa jag till honom: "Jag tycker att du bara blir roligare ju mer tiden går. I början när vi träffades tyckte jag att du var lite smålustig, men nu tycker jag fan att du är helt hysterisk."
Och när Mmö ännu några dagar tidigare säger "Om en månad gifter vi oss" och jag ser hur det glittrar i hans ögon rusar lilla illamåendet över mig i den där nervositetssekunden innan jag blir alldeles varm och börjar glittra som han.
Åhléns sminkavdelning 11.47.
Det sitter ett mongo och skriker på sminkavdelningen på Åhléns. Jag har irrat mig in där idag på dagen och jag är svada förvirrad bland blusher och scrubb och ångestframkallande och föryngrande och kladd och trams. Jag rör mig mot mitten av glasburen, för en glasbur, det är det som de har förpassat sminkavdelningen till, och jag tror att det är en kvinna som föder ett barn. "Vad fan var det där?" tänker jag. "Aha, det måste vara en kvinna som föder barn!" Så jag börjar titta bortåt andra änden av glasburen ifall jag kan se en sjukligt översvullen med blodblöt kjol som bresar på golvet. Antagligen också en ganska stor samling människor runt omkring, kvinnor, medmänniskor, som knäböjer för att ta emot, som peppar, pushar, klappar på pannan.
"Så onödigt att hon föder här" tänker jag. "Det måste ha gått snabbt."
Men jag ser ingen kvinna som föder, födsloskriken till trots. Jag ser ett mongo. Eller hur ska jag skriva det här? Han är utvecklingsstörd. Gravt. Eventuellt är han cp-skadad. Han ser inte vänligt downs eller mongoloid ut, han är tvistad i en rullstol, fastbunden med sele om magen. Händerna är förtvinade i ansiktshöjd, ansiktet förvridet med tjocka rynkor, munnen dreglande, ögonen uppspärrade.
Han står mellan hyllorna och han verkar arg. Eventuellt kan det vara så att han vill hålla i något som hans skötare inte vill att han ska hålla i. Eller att han rivit åt sig något som skötaren inte tycker att han ska ha. Kanske är det för dyrt? För onödigt? En kamp om en kartongvara. Och födslovärksvrålen är ett uttryck för hans missnöje för att han inte får hålla eller behålla. Jag ser hur skötaren försöker trycka in en handduk i hans mun. Eventuellt torkar honom.
Jag går därifrån. Jag tycker det är obehagliga skrik. Och jag blir arg för att en karl sitter och vrålar på ett sätt för en jävla petitessgrej på ett sätt som jag bara tycker födande kvinnor får skrika på.
"Jävla mongo" tänker jag när jag går ur glaskuben och inser direkt det ironiska i det.
Nä, inte får man bli arg och inte är det hans fel. En långdragen förlossning och han kanske fick dåligt med syre en stund. Kanske var han ett alldeles perfektsnyggt foster med all systems go som det gick fel för. Som får sitta med sele om magen i en starig rullstol i resten av sitt liv och musklerna beter sig som helvete som tvinnar runt. Som får utstöta helt obscena skrik för petitesser inne på Åhléns sminkavdelning och vad gjorde han där och säkert skulle han vilja vara på ett annat ställe. Den onda skötaren som tryckte med trasan som skulle köpa nån sorts jävla pormaskmedel för privat bruk och tänkte att det var ett ypperligt tillfälle att göra det på sin 75-procentiga arbetstid tillsammans med mongot. Ja, vad skulle han göra? Vråla som en födande?
Får man såna barn måste man älska de också. Får man såna barn kommer man säkert att älska dem också. Men ändå, så konstigt.
Flytta!
Det bottnar väl eventuellt i det gamla vanliga; att jag är sur. Sur till vardags, sur när jag cyklar. En gång säger jag till mmö, efter jag haft ett utbrott, att jag ÄR sur. Då säger mmö att det inte alls är det, han tycker mer att jag är arg. Och så fortsätter han; "Du är nog den argaste person jag träffat". Och då är ändå hans chef en jäkligt högljudd sur-arg personlighet. Mmö tycker att jag hetsar upp mig. Och drar exempel att jag kastar fjärrkontrollen om den inte lyder mitt knappande pronto. Ja, kanske jag är arg. Eller sur. Men det är ingen fasad; jag är sån. Jag svär lika mycket i mitt huvud och drar lika dräpande kommentarer för mig själv som för folk i min omgivning. Jag är sån. Och ful i mun är jag. Svär. Fan.
Ändå ligger ironin i att jag ju som allmänt känt fått jobb (och det är jag överlycklig över). På värnhem. Från värmhem tar det fem minuter att cykla hem till mig. Men ändå. Värnhem är Malmös slutpunkt. Det är det första du kommer till, när du kommer till malmö, och det är det sista du ser när du kör ut ur Malmö. Så värnhem är på ett vänster slutet av universum. Och så bor jag norr om slutet på universum, vad fan är det?! Alltså jobbar jag på ytterkanten av världen. Och jag har fem minuter att ta mig till jobbet. Vaknar jag kvart i åtta och tar tio minuter på mig att smeta maskara i ögat, trycka ner en skiva ost i halsen och dra på mig en ful och skrynklig catsuit, kommer jag fortfarande vara i tid på jobbet klockan åtta.
Så jag vet inte var denna flytthetsmani har kommit ifrån, just nu. Kanske människans vanliga olyckssökande. Svårheten att njuta när allt bara är jävligt bra, den destruktiva dödslängtan efter yin och yang. Jag kunde ha skaffat min anorexi eller börjat skura mig i armarna istället. Men det gör jag inte; jag letar efter bo.
Mmö tycker det är kul att kolla på lägenheter. Han sitter uppkopplad mycket på hemnet. Två lägenheter har vi varit och fysiskt tittat på. Den ena var en trashig studentkollektivslya med målade väggar på gränsen mellan slutet av universum och en högtraffikerad rondell som jag frågade mmö om han var på riktigt när vi cyklade därifrån. Den andra var en fin fin runt knuten med svårdefinierade rumsbenämningar och liten balkong, fint fint, och fint fint.
En dag är jag på ett krämparty. Det är j-ä-t-t-e-konstigt. Först tror jag att det är ett riktigt party, och blir överlyckligt überglad för den virtuella inbjudan. Sen förstår jag att det har med hud att göra. Och att må dåligt över saker man inte visste att man kunde må dåligt över. Vi är sex kvinnor som sitter och gnider oss i ansiktet runt ett bord. Jag säger att vi funderar på att flytta. Till ett ställe närmre stan. Så är det någon som frågar var jag bor nu eller om jag säger det självmant och det blir en sån himla schysst reaktion! Kvinnorna i ett unisont utdraget "Aaah.." och så jävlig sympatiserande, djupt förstående nickningar mot mig. Som om alla mina funderingar är befarade och folk verkligen verkligen förstår varför man vill flytta därifrån! Det är vatten på min kvarn.
Idag på morgonen letar jag fram en gammal malmökarta som jag haft forever sedan stockholm när jag nog hade någon trasig idé om att ha den som någon slags flukttrasa på väggen. (Det är efter att jag vaknat och nästan omgående läskigt positiv börjat sjunga studentsången i meningen att sjunga någon första majsång utan att ens harkla bort morgonharkelsrösten innan.) Den är färggrann och fin. Jag breder ut den på datorbordet. Sen gör jag försiktiga små kryss. "Slutet på universum", möllan, centralstationen, gustav, vårt hak nu. Och mmös polares hyrestrea som han eventuellt är sugen på att bli av med och som jag studerar minutiöst när jag är där kvällen innan och dricker bajarosa. Och som tyvärr ligger utanför min nazisnara yta som jag skulle kunna tänka mig att bo på. Jag cirklar fuckyou-fingrarna mot varandra och tummarna mot varandra och visar Mmö var jag kan tänka mig att bo. (Södra innerstaden). Mmö tycker att vi kan bredda oss lite mer. Han vill kika på en lägenhet borta i sina gamla kvarter way off andra sidan pildammsparken som jag kommit på känns lite för långt bort. Och visst känner väl jag hur jag cyklar och svär över tallriken när jag ska hem på kvällarna på precis samma sätt som jag svär nu när jag lämnar värnhems värmande ljus bakom mig och ger mig ut i industrihelvetes jungeln.
Så farligt är det faktiskt inte. Det är jättefint där vi bor nu, grönt och vackert och tjugo minuter på hojkensadeln till överallt. Men ändå, ändå. Om tio år kan jag bo i nåt -iehelvete eller bara eller vad du vill. Men ännu är jag ung och vacker.
