Babybangs.
Det här är så smashing roligt så att jag skrattar för mig själv när jag är ute bland folk när jag tänker på det!
Jag vill SÅÅÅ gärna skaffa en till Dodo! Kanske en krullig blond? Eller en stripig rödhårig? Och så är det ju så många som får barn i år, det är ju alldeles galet! Kan ni tänka er, vilken present till de stolta, nyblivna föräldrarna!
Men så funkar inte deras hemsida! Hemsidan Babybangs ~ made just for girls! ligger nere! Jag som skulle köpa på mig ett helt haremslager av små babyperuker och sen kunde jag och mina vänner gå på gelatomammapromenader med våra lyckliga små perukbarn.
Hahahahahahahaha...
Crazy fuck crazy parent-people.
Jag fattar inte hur folk kan vara så koko? Bara för att de klämt ur sig barn blir de helt galna. De är som robotar! Jag sitter och läser och tänker "jaså?" "Jaså?" "Jaså?" hela tiden. Jag fattar ingenting!
Det är som om de allihop läst 240 poäng (gamla räknesättet) barnvetenskap! I sex år har de bara suttit och sladdrat i sig information och teorier och efterforskningar som har gjorts på ämnet BARN och så kan de allt och kör på det hard core! De är doktorer!
De vet hur mycket barn ska äta, barn ska bajsa, vad barnet ska titta på, vilken volymfrekvens barnens öron kan behandla. Jag blir alldeles paff! Och ni vet vad jag tycker om det här förbannade ammandet...
Är det bara jag som har ett barn som sover hela nätter? Som äter fem mål mat om dagen på u-t-s-a-t-t-a t-i-d-e-r? Är det bara jag som tvättar barnet med tvål när barnet är smutsigt? Är det bara jag, bara jag, som inte är helt BÄNG?
Jag var ju under min graviditet mycket rädd för gravida kvinnor. Jag ville inte ha med dem att göra. Jag ville absoult inte interagera med dem. Efter förlossningen var jag mycket rädd för nyblivna föräldrar. Det är först på senare tid som en liten tanke om eventuell social samvaro börjar bubbla. Kanske kanske kanske ändå, hade det varit trevligt, att ha några att prata med, som är i samma situation?
Men inte om de är galna i huvet! Inte om de är utflippade crazy prettofascister! Inte om jag ska sitta och vara den enda som är något sånär normal. Eller, uppenbarligen är jag ju inte normal! Crazy fuck verkar ju ha blivit småföräldersstandarden! Och jag som "kör lite på känsla", som tittar på Dodo och tycker att han verkar må bra och nöjer mig med det, det är jag som är undantaget! Jag!
Merde.
Dodo's sleepin' in.
Jag kan inte med att väcka honom.
Har ni sett det lilla bakhuvet? Är det inte världens finaste lilla bakhuvud?
Så sjöööönt, så sjööööööönt...
Feed my frankenstein - Amningsskiten.
Nej, det där med amning var verkligen inte min potatis. Det blev jag så smärtsamt varse om. Hela tiden innan Dodo kom pratades det bara förlossning förlossning förlossning. Bah! Förlossningen var en dag i parken jämfört med vad som komma skulle! I retrospekt hade jag hellre genomgått en förlossning á 16 timmar varje dag istället för att genomlida de 16 timmarna dagliga amningsvåndorna.
Jag ammar D i tre månader. Sedan trappar vi snabbt av och han blir en nöjd lycklig palt som äter stora mängder av bröstmjölksersättning fyra gånger om dagen. De två första månaderna är helvetet på jorden. Jag sitter med mitt barn i famnen och han ligger och äter frukost och lunch och middag och elvafika och nattmacka och gud vet vad och jag gråter. Tårarna faller ner över den stackars oskyldiga pojken som inte har någon aning om vad han gör för fel.
Den tredje månaden börjar vi get the hang of it. Då känner jag att jag fått min revansch. Då kan jag börja avveckla. Då har jag konstaterat att det funkar, hur det egentligen går till. Och att det är det mest vedervärdiga skitäckel som jag någonsin varit med om!
Så jävla smidigt smidigt smidigt! ska det vara. Att pattamma. Så säljs det in. Överallt. Var du än vänder dig så är det sååååååååå sååååååååå sååååååååååååååååååååååååå så smidigt att pattamma. Till och med på de förbannade pattmjölksersättningskartongsjävularna står det förnumsputslustigt att "pattjävel är det bästa för ditt barn". Så smidigt. Att man alltid "har maten med sig" "till rätt temperatur". Att man kan sitta var som helst och när som helst och hur som helst och fram och tillbaka. Jo, tack vet jag. Därför har jag sammanställt en lista. Det här behövde jag dra med mig ner på stan när det skulle vara så jävla smidigt för mig att pattamma var och när och hur som helst:
1. Dodo
2. Handduk (gärna badlakan, för slem och spya och läckage och annat kuwl)
3. Kudde till ryggslutet
4. Kudde till armstöd
5. Kudde att ha honom på
6. Pattsalva för sönderbombade bröstvårtor
7. Amningsbehå
8. Amningströja
9. Behåinlägg för läckande mjölkpattar (flera par)
10. Vattenflaska (för att bekämpa den kommande vätskebristen och påföljande migränen)
11. Hörselskydd för att han inte skulle bli störd och rycka till av oväntade ljud
12. Lång sjal för att skyla oss. För
a. Min skull, jag som inte har som hobby att visa pattarna på allmän plats
b. Dodos skull, som inte ska behöva ligga där och bli uttittad med en stor patt i fejjat
c. Allmänhetens skull. Finns det något med obekvämt än framslängda fladderpattar, helt oförhappandes, när man är ute och går på stan helt oskyldigt?
13. Tigerbalsam el dy mot nackspärren efter att ha suttit och hållit krampaktigt barn efter en timmes tvångsamning
Det här behöver jag ha med mig ner på stan när jag ska mata Dodo nu:
1. Dodo
2. Nappflaska
Till en början fick jag upp fruktansvärda bilder av symaskiner för min inre syn. Ni vet när man sydde och blev förbannad och tryckte plattan i mattan så att den bara tuggade på rakt igenom tyget. Jag kunde se det när jag blundade. Det kom upp för mig när jag räknade ner minutrarna tills jag skulle in för slakt ännu en gång. Jag satt med Dodo nån timme. Sedan värkte brösten i någon timme. Sedan var det lugnt en stund innan pattarna började spänna när de fylldes på inför nästa session. Skrek en ungjävel på stan sprängde de och började spontanläcka bara för att. Jag kunde inte röra vid mig själv. Att duscha var en ständig kamp för att inte nudda vid de ömma blödande döende tuttarna. När jag stod och torkade mig efteråt samma sak. Det var också då patthelvetena reagerade på den varma duschen och började spruta hej vilt åt alla håll. Jag stod nytvättad och ren och den här äckelmjölken rann ner över magen, låren, benen, ut på fötterna och ner på mattan. Det var bara att vända in igen. Om de inte redan börjat göra det i duschen och börjat spruta pattmjölk på insidan av duschkabinen. Sprang sen ut ur badrummet för att få på mig pattammarbehån så snabbt som möjligt och så in med amningskuporna innan jag var allt för nedkletad. Juli 2010 och det är 30 grader varmt och i den 35-gradiga lägenheten sitter jag uppallad med kuddar och handdukar med en 37-graders bebis i famnen som fapplar och fipplar och slabbar. Den här kondensen som skapades mellan oss. Den här vätskebristen som jag ständigt led av. Ibland tog mjölken slut. Då skrek D. Han sög och sög och sög och jag klappade på mina uttorkade skinnpåsar och kunde bara säga "sorry love". Eller när det gått några timmar för länge, om vi sovit ut lite på morgonen, när pattarna var som fyrkantiga stenhårda klossar som dängde mot varandra.
Sova, ja! Jag som längtat så mycket efter att kunna gå och lägga mig skönt igen efter att djungelkulan eliminerat precis alla bekväma sovställningar. Mage eller sida var inte att tänka på, för pattarna fick ju så klart absolut inte komma i kläm! Det gjorde för ont. Jag vek en handduk och stoppade ner i en sporttopp som jag fick sova i, på rygg, för att eventuellt undvika att vakna i en sjö av min egen kropps vätskeproduktion. Och hade jag framme ena patten fick jag blockera den andra med ännu mer handduk eftersom den spontanmjölkade på lika glatt som den som faktiskt blev sugen på.
Efter två månader hade Dodo och jag fått igång det så att jag slapp ha ständigt ont i magen av ångest inför nästa kommande amning. Vi blev faktiskt ett riktigt bra amningspar. Jag hittade en bra plats för oss att vara i. D käkade snällt och duktigt. Nedtrappningen gick snabbt. För att försäkra mig om att det inte gick för snabbt sparade jag ett mål amning åt honom. Det första för dagen, i gryningen. Det gav mig möjligheten att få njuta av att amma honom. Det blev bara våran lilla stund. Han gnyttade på morgonen och jag la ner honom hos mig i sängen. Han åt så duktigt och fint. Och alla tips och trix och ställningar och vinklar och bebis fram och tillbaka och upp och ner, det följde vi inte alls. Jag la honom hos mig. Han hittade var han skulle. Han åt. Som världens finaste duktigaste. Det kändes inte alls. Så låg vi där. Och jag fick chans att klappa på honom och smeka honom och berömma honom för att han var så duktig. Vi håller fortfarande på med det. Det är nog på upphällningen, men än känns det bra att vi har det. Ibland somnar vi. Och vaknar igen och fortsätter. Ibland somnar bara jag. Då ligger han där själv. Ibland i över en timme. Inget av det som står ovan är kvar. Det är bara han och jag och mina, numera glada, tuttar.
"VIKTIGT! Bröstmjölk är den bästa maten för det lilla barnet." - Semper
Bild från http://pictureisunrelated.com/
D:s kalas!
Dodo var glad och inställsam. Han förstod nog inte att det var han som var festens medelpunkt. Efter en skrikstund och medföljande sovstund höll han ut hela dagen. He's a doll. Sedan satt han och jag och jollrade och skrattade och skrek i soffan för det kändes som om vi inte sett varandra på hela dagen. (Det är ju så många som vill hålla i en bedårande liten palt!) Och hans mamma fick ett och två och tre och arto glas vin. Nu sover han, festens stjärna, utmattad. Och hans mamma och morbror ska gå på födelsedags/inflyttningsfest runt knuten. Utmattade.
05.54. Merde.
D:s nattliga ätande har berövat mig min förmåga att sova.
Idag vaknar jag 04.50. Går på toaletten. Ligger sedan och stirrar ut i pinmörkret. D brukar käka vid 05.30. Jag brukar vilja hålla honom senare. Jag försöker gärna förleda honom med en napp när han vaknar 05.30. Så att han somnar om. I alla fall en stund.
Jävla piss att vakna innan sex! Ibland lyckas han sova till halv sju. För någon vecka sedan till kvart i åtta! Men vanligtvis. Halv sex. Kvart i sex.
När ska man gå och lägga sig om kvällarna för att vara människa klockan halv sex på morgonen? Strax efter sju? Äta tidig middag och sedan gå och knyta sig? Är det ditåt det barkar?
Så jag ligger och glor. Jag som har så dåligt mörkerseende. Lönt att ens försöka somna om. D ligger och sover halvt om halvt i en korgstol (Oooh, oansvar! Han kan dö!). Emellanåt sparkar han med sin lilla fot på korgen. Han gnider med sitt lilla huvud mot sängkläderna. Den tandlösa munnen smackar. Han andas tungt, men inte helt tungt. Han sover lite räv, när som helst kommer han börja gnytta efter käk. Jag hör honom till och med gäspa.
"Jag har varit vaken en timme" säger jag till mamma när jag går in i hennes rum och hämtar datorn.
"Oooh, vaknade han så tidigt" säger hon. (Medlidsamt.)
Jag förtydligar:
"Nej, JAG har varit vaken en timme."
Merde.
Föräldragruppen.
Idag går D och jag på föräldragrupp. Det är första gången som vi officiellt interagerar med andra föräldra+barn-koalitioner. Han och jag har blivit lite som bästa kompisar. Vi gör liksom ALLT ihop.
På föräldragruppen är det en massa andra tottar också födda i maj 2010. Den största behållningen av att vara på föräldragruppen är att sitta och glo in alla andra kids och skoningslöst jämföra dem med sitt eget oöverträffliga A-barn. Man kollar längd. Bredd. Hår. Ögonbryn (För att jag har komplex eftersom jag inte har några ögonbryn och med största sannolikhet fört denna aviga gen över till min förstfödde). Om de ha fulögon eller vackra goggliga. Om de är skrikiga, veviga, gulliga, dreglande, snoriga.
Sen viker man ner blicken mot sitt eget A-barn och glittrar med ögonen och suckar nöjt. (Visserligen hade jag en hjälte i knät som inte kanske var det allra soligaste solskenet eftersom han inte bajsat på fyra dagar, men yadda-yadda. D skrek bara lite. Han fäktade bara lite. Sedan somnade han på min arm och jag kunde jobba tillbaka min ansiktsnyans från chockigt alarmrött till reguljär grisskär.)
Lite fick jag känslan av att föräldragruppen var till för oattraktiva bittra kärringar att klaga över den svenska vården. De tyckte att de blev hemkörda för tidigt från bb. De hade velat ligga och prutta under landstingets lakan i åtminstone en vecka. Gärna tio dagar. "När min mamma födde mig..." och så vidare. Sen klagade jag lite också. Jag bara drogs med. Och visst, det är ju ingen hemlighet här i världen att jag är bitter.
Så satt vi där. 10-12 kvinnor och en karl. Drullande tottingar balanserande på knäna. Pattar som slängdes fram och forcerades in i rödkantade kakhål. Jag tittade fascinerat. Håller de fortfarande på med sånt där? Och fick en obehagande rysningskänsla över ryggen vid minnet av fläskig hudklump i famnen som klistrades fast med gemensamt svett, ilande hängpukor, spända axlar, armar, leder, nacke. Och så svettet. Slabbet. Klabbandet. Fi fan. På bordet stod D:s antikoliknappflaska halvurdrucken och mådde. Ja, han var ju färdig. Han hade ätit sitt tiomål. Han skulle inte äta igen förräns lunchen klockan två. Men de här kidden! De verkade klämmas fast i de här omänskliga framstupasidolägespositionerna så fort de bara pep. Eller pep och pep. Rörde sig. Tittade. Andades.
Och så frågade lilla ledartanten då om vi hade provat att lämna bort våra barn en stund och föräldragruppen tittade som med pingstfrälsta ögon upp och det blev en allmänt clueless stämning i hela rummet, där mödrarna satt ihop med sina skötebarn bröstkorgsfettdepåerna mot skriköppning. Men för i helvete... Kidden är fyra månader! KOm igen!
Ja, jag vet inte. Det var väl som anat kanske inte helt och hållet min potatis det där, heller. Men jag ska nog gå dit igen. Det var lite trevligt att prata med de andra. Lite för att jämföra och kolla av, men också skönt att få prata om sitt eget med några som faktiskt är i samma situation. Jo, det är ju faktiskt så. No hymmel.
Simplicidad.
Jag pratade med min bror innan och jag sa att jag var nervös och han sa "Vad är du NERVÖS för?" som om det var det konstigaste någonsin. Och visst kanske det var lite det konstigaste någonsin. Jag kände mig lite nervös för att det inte skulle gå bra, att D skulle vara trött eller sur eller hungrig. Och att han skulle skrika så att det skallrade över hela kontorslandskapet.
Men vad var det för något att vara nervös för? D was a doll. Sov när vi kom dit, så snällt i sin vagn. Även när tio storögda beundrande stod i en cirkel runt vagnen och sa grejer som "han är så söt..." Vaknade sedan och satt i sin galjonsfigursposition mot min mage och lyfte på huvudet och rynkade pannan för att liksom få in allt han såg. Kräktes i flera omgångar på golvet. Jag upptäckte att jag blivit så immun mot det att jag inte ens gjorde en ansats att hämta papper och torka upp. Blev lite ledsen och ylade en sekund innan mamma fick fram maten. Åt. Snällt. Somnade sedan på min arm medans jag socialiserade järnet. Packades ner i vagnen. Blev utkörd och hemkörd.
Jag njuter i så fulla drag av hela livet just nu. Den hemska klibbiga svettheta sommaren är bakom oss och det är skön frisk höst ute. D mår bättre än han någonsin gjort. Han har gått från att vara en stackars liten bit kolikhud till att ha blivit en pigg, häftig kille som gillar att vara med där det händer, som skrattar åt när mamma sjunger sånger med hans namn i och som mycket stolt kommit på att han har en mun som han gärna visar upp (insidan på) och stoppar in alla sina fingrar (eller andra grejer) i. Jag går långa promenader med vagnen som alla andra förbannade möllanmammorna kring möllan. Ibland träffar vi någon vän. Går och fikar. Eller nåt sånt. Simpelt. Enkelt. Underbart.
Keepsakes.
Iallafall tog jag två korta filmer då. D låg i sängen, med sitt lilla lilla huvud, en merchandise-pampersmössa, bodyn som vi hade tagit med oss, min gamla babyfilt och de här skräckinjagande smala smala rynkiga blåaktiga fingrarna med aslånga vässade naglar och såg ut som en liten sorcerer. Även om han, liksom sin mor, var rätt tillknycklad och bara låg och chillade i sängen, så var det så tydligt redan då att det verkligen fanns en liten karaktär hos det lilla knytet. Idag ser jag filmerna och fattar inte att jag inte var mer rädd för honom än jag var. God only knows vad han skulle kunna ta sig till...
Inte gammal.
Skaffa barn och gör det nu!
Jag fattar inte folk som väntar med att skaffa barn. Än mindre fattar jag folk som väntar med att skaffa barn när jag nu själv har barn. Det är en sak om de ligger hemma och bamseknullar med almenackan i handen och försöker försöker försöker. Men det här när man inte försöker. När man ska skaffa barn "senare", "vänta lite med det", "kanske om några år"...
Bah!
Jag hör så idiotiskt många som "vill vänta". Vänta på vaddå? De "vill vänta" tills de har "fixat" en massa grejer. De ska ha stadiga stabila jobb. De ska ha stadig stabil ekonomi. De ska ha en stadig lägenhet i en stabil förening. Och har de lägenhet, då är det grejer med den som inte duger. Då "måste" de flytta till ett hus med hiss. Med tre rum. Och egen tvättmaskin.
Men vet ni vad? Ni "måste" inget alls. För bebisen ni planerar skaffa, kräver i-n-g-e-n-t-i-n-g alls. (I fråga om materiella ting.) Min allrabästis går de sista veckorna med bebismage nu. Jag säger till henne "ta med en filt". Ta med en filt till förlossningen, för det kommer hon vilja ha. En varm god filt att ligga i att mysa på ert bröst. En filt att ligga inrullad i, och för alltid och evigt er fulla konstanta uppmärksamhet.
Och hörrni! Varför ska ni ha det så perfekt för? Och ärligt talat, är det någon, med någon slags verklighetsuppfattning, som idag tror att de någonsin kommer ha "allt" ordnat för sig? Som verkligen verkligen tror på det här med den stadiga stabila ekonomin och det stadiga stabila jobbet? Vi är ju inte fyrtiotalister, remember?
Och såhär: När ni sen har åstadkommit allt det där och fixat... Varför i helvete skulle ni då känna er peppade på att rucka era cirklar och skaffa ett barn? Varför skulle ni göra så för? Föda barnet in i den här perfekta tillvaron som ni har ordnat för er själva och sedan - tvivellöst - känna ett bitterhet gentemot det här barnet för att det just rubbar era cirklar och omedelbart förstör den här idyllen som ni byggt upp?
Lägg av nu. Har ni någon sånär längtan efter bebbe och är fertila så ös på. ÖS PÅ!
Det kommer aldrig något "perfekt" tillfälle att skaffa barn. Skaffa barn och gör tillvaron perfekt.
Solsken!
Älskade, älskade.
