Carrosell's one moment of clarity

Depressionen börjar med det oskyldiga läsandet av en bok som handlar om självhjälp vid depressioner. Då är jag ännu inte deprimerad. Kanske börjar det tidigare än så. Kanske börjar den när Caroline ska börja på kursen Multimedial gestaltning I och måste bestämma om hon ska köpa den smådyra instruktionsboken i flash 8 som hennes föreläsare skrivit. För det är då hon pricerunnar boken och så småningom hamnar på bokus hemsida. Och det är där som hon invid sidans högerkant finner boken. Depressionsboken. Inte kan det väl vara i en sån där ”Personer som köpt den här boken har även beställt dessa böcker”-kolumn. Förhoppningsvis är det i en ”Veckans extra specials”-kolumn. Annars är det så att personer som lär sig det som jag lär mig blir som jag.

Den är jättebillig! Den verkar jättebra! Bara trettiåtta pix och din hjärna på ett fat och all världens kognitiva kunskaper om omvärldens oförståelser och irrelevanta beteenden! Så den köper jag. Och dyra skolboken. Och en fantastisk rosa alldeles hysterisk variant av Brott och straff i pocketvariant som sedan dess legat på nattussbordet och liksom väntat på att bli tagen i och svurit över att den kommit längst ner i stora bokhögen och att depressionsboken, som varit dess enda rival, liksom aldrig fan vill ta slut.

Det här är väl ungefär i november. Det går ganska bra ända in i december. Jag läser lite i boken på kvällen innan jag somnar och jag läser några sidor här och var. Ibland blir den liggande i flera dagar. När jag åker till malmö läser jag den inte alls, än mindre tar jag med den. Jag läser den på tunnelbanan och på pendeltåget. Men först sitter jag en morgon på kanten av sängen och slår in den i brunt, gediget a4-papper och klipper hörnen och tejpar så noggrant och gör plats i ryggen så att den ska gå att stänga. Sen läser jag den tryckt mot väggen på pendeltågsvagnen och öppnar den inte alldeles helt så att de som sitter bredvid och runt om ska se rubrikerna i seriffer och svart;
”FYRA STEG FÖR ATT ÖVERVINNA ENSAMHET”
”ATT FÖRSTÅ OCH BESEGRA SJÄLVMORDTANKAR” och
”TANKEMÖNSTER VID DEPRESSION”.
Ibland tänker jag att om någon skulle fråga så kunde jag säga att det är kurslitteratur. Så jag försöker se uttråkad ut.

Då, till en början, när de radar upp olika varianter av depressioner är jag skämtsamt objektiv och läser varje rad med ett sakta skakande huvud. ”Nej, inte jag” ”Det här är inte jag” ”Så tänker inte jag”. Det tar ända framåt jul innan jag på grund av en helt fantastiskt bedårande v-i-r-u-s-i-n-f-e-k-t-i-o-n som håller järngrepp om mig i två hela veckor (Ja, kom gärna tillbaka. Ja, gör det! Det var så fantastiskt trevligt!) och som gör mig smått beklämd av att behöva avboka allt jag någonsin planerat och fortfarande inte köpt en enda julklapp och inte haft chansen att göra det, som jag börjar känna mig lite sur. Då kan jag glatt, upptoppad på ibumetin, läsa i boken och ge mig själv en diagnos. ”Sekundär depression”. Jag bläddrar tillbaka i boken och läser ”Depressioner till följd av fysisk sjukdom eller andra psykiska störningar benämns ’sekundära’. Depressionen är inte bara en reaktion på sjukdomen utan en del av själva den medicinska åkomman”. Under utlösande faktorer hittar jag ”medicinska åkommor såsom ... virusinfektioner”.

Hell breaks loose när jag blivit frisk. Det kommer när jag blir förlovad på julafton och jag får fem dagar med min blivande man innan vi måste skiljas igen och jag åker tillbaka till stockholm för att jobba och sen alldeles praktiskt kastar mig in i ett mastodontarbete som jag visserligen roas av men som tar tusen år av min tid och all min kraft.
Det är när han återigen åker hem. När jag åter tvingas på tåget. När vi får mejla möjliga bröllopslokaler till varandra och jag sitter ensam framför datorn vid fönstret med den skinande, blingande hånflinande ringen på fingret och går och lägger mig ensam. Äter ensam. Tittar på teve. Gråter ensam. När jag ibland tittar på ett fotografi av honom och tänker ”Men han ser ju bra ut ju!” När han ringer och berättar vad han gjort. När jag inte får träffa honom igen. Och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen.
Skolan är ju snart slut, säger mamma.

Depressionen toppar inte på söndagen men den eskalerar och jag ringer och skriker så högt i telefonen på min mamma om blod och död och när hon inte vill höra vad jag säger för att jag bölar med munnen full av spott och inte kan ge mig annat än att ”Det inte är lång tid kvar” smäller jag telefonen så hårt i golvet att den ligger där öppnad och gapande sen och senare när det ringer och jag inte svarar ringer med en knasig, utomjordisk signal. Sen ringer jag till min bror och skriker inte alls mer men gråter så maniskt att hela kroppen skakar, och han som inte behövt ta hand om mig så tidigare sitter på ett tåg från köpenhamn med sin klass. Han säger jag måste ringa nån. Han säger att jag måste prata med nån. Och jag grinar att det har jag ju gjort.

På måndagen flyr jag in på toaletten när mina vänner skojar med mig och jag inte klarar av situationen.

Det börjar tidigare än så. Det börjar i Malmö i oktober 2004 när jag en dag vänskapligt och naivt går från datorn i sovrummet  in till Mmö som sitter i vardagsrummet och helt kompis med honom säger:
”Men du följer väl med mig var jag åker i världen, va?” och han med en fnysning sådär otrevligt som man bara kan svarar:
”Näe.”
Då har jag suttit vid datorn och bestämt mig för att söka min en helt fantastisk utbildning. Som finns i Stockholm. Och surfat vhs och kollat kurskoder och vetat vad jag ska göra.

Jag gråter i två dagar då. Det är ett sådant där tillfälle när man redan vet. Och jag skulle gått.
Det är först på kvällen av den andra dagen som Mmö sätter sig bredvid mig och jag tror inte det är vid badkaret men vid sacco-säcken och gråter med mig.

Min mamma uppfostrar två mongobarn. Ett mongobarn som springer hos aspirerande psykologer och kväker ur sig om sin taffliga barndom som gett honom sådana bry att han har svårt att hantera dem själv och ett mongobarn som ordnar det så jävla för jävligt för sig i vuxen ålder att hon inte kan med att hänga upp sig på den lika för jävliga barndomen.

Jag gråter. Jag gråter när hon pratar och jag gråter när jag pratar. Jag gråter när det är tyst och när hon ställer frågor och när hon på sitt så där alldeles fantastiska mammalugnsvis summerar det vi tidigare har sagt.
I väntrummet när jag samlar mina tankar och surklumpen i halsen redan börjat formats undrar jag ett tag vad jag gör där. Och att jag inte alls passar in och jag inte har nån jävla rätt att vara där. Jag kanske tar tiden från någon med riktiga issues. Egentligen borde jag gå ut och ner på gatan och fan skärpa till mig. Det är väl fan ingenting att hojta över!

Men så känner jag efter med pedagoghjärnan och tänker på lilla boken som jag slagit in så ordentligt i brunt glansigt papper och läst med sidorna halvstängda på tunnelbana och pendeltåg och köpt en stiftpenna med suddiludd därbak och kryssat i frågorna från svaren och räknat poängen och kollat hur illa däran jag varit. Och hur den avskalat och sansat pratat om skam och ångest och att man inte ska tro att man inte får. Eller att man ska behöva skämmas för att man är dumihuvet och i vissa skeden i livet måste be om hjälp och vända sig till någon som kan hjälpa en med det som ställer till det. Och sen sitter jag kvar. Och tänker "Ja, vad skulle MB säga sen om jag skitit i det och gått hem nu när hon vet att jag skulle hit och sitter i samma samtalsfåtölj själv?".

Jag ska ljuga inne i rummet. För jag gillar inte alls den sura lilla tanten som har tittat ut med hat genom dörrens öppning och smällt igen den med brak och promenerat i korridoren i en alldeles helt horribel fleece-väst med karolinska institutet-tryck. Och blommiga, lika helt sjuka träskor. Det är dessa jag fokuserar på, i slutfasen av allt mitt ljug, det är precis innan hon kommit till toppen med sitt lirkande och jag intensfierar mina tankegångar för att sursmäcket i halsen börjat bubbla nåt så in i helvete och det är alldeles, ganska självklart att det snart kommer att ejakulera. Blomsterskorna, som jag försöker stirra igenom plast ytorna i fåfänga försök att se det hysteriska roandet i dem och kanske, kanske börja skratta lite. Istället.

Men det gör jag inte. Och hon lirkar ur mig, smidigt och bestämt. Jag sköter mitt ljug så jävla bra. Eller lite halvbra, när jag med svajjig röst drar den om apati och nedstämdhet. Sen lirkar hon. Och då är det bara nedräkning (tre-två-ett) tills svajjet blir avgrundsvrål och surbollen exploderar i snor och outsinliga strömmar av saltstänkta hav utmed mina kinder.

Och sen sitter hon i en röd fåtölj och jag sitter i en röd fåtölj som är sådär smakfullt bara halvt småvridna ifrån varann och så tittar jag inte på hennes blommiga skor utan på benen till hennes kontorsstol och berättar för dem upp och ner och allt det där som jag haft formulerat i ord in i hjärnväggen för att jag sagt det så många gånger till mig själv att jag nästan kräks. Och mina ord går "Stockholm-malmö" "Stockholm-malmö" "Stockholm-malmö" på det där sättet som är hela min stockholmska personlighet. Hon får nästan försvara då jag blir tom i blick och hur jag bara är en jävla sucker. Och så gråter jag. Och har ryst när jag kommit in i rummet och sett lilla öppnade lambi öppet lapande på bordet och snålar sen en serviett när händerna och palestinasjalen och fejkpälskragen är fanhelvete vad blöta och när det blir andra servietten och jag bett mig själv på tusen olika rara vis att sluta gråta börjat papperet bli smakfullt rött också för då faller mina interna organ samman.

Vi kommer inte fram till något. Och kanske är det inte meningen, tyvärr. Jag lyckas korka igen mina ögon med bomullspads och häftnitar till en ände men har den fashionabla darr-tjockbollsrösten tills jag lyckas ta henne i hand och packa mig ut därifrån.
Jag åker till karlberg och bussar hem och tittar på min orkidé och eldar på mitt änglaljus som jag just borrade hål i ögonen på så att hon har grinat lila stearin ur högra nu i alla fall. På skivan Audioslave. Och andas.

Det är med en uns av snopenhet som jag på kvällen av min tjugofemte födelsedag sitter ensam på kvällen framför morsans fantastiska fläktmaskinsdator. Snopenhet, tillfällig apati och öppna brallor.
Jag har köpt en skjorta och skjortan den är svart. På fredagen sprang jag jönköping stad runt och skulle handla mig ett klädesplagg som var propert och ändå jag.
Jag tänkte att det skulle bli en jävla höjdare. Jag hade tänkt mig dagen i huvudet och sett mig själv gående på gågatan i jönköping alldeles ensam med sol i blick och sånt där nu-är-vintern-slut-våraljus i affärernas skyltfönster. Det blev inte så. Det blev väl mer så att jag rasande drämde näven i instrumentbrädan och sa fan och körde österut bort från jönköping centrum sedan klockan blivit 17 och mina parkeringspengar gått ut, för det gör de såklart, när snåla snåla jönköping stad tar tio spänn för att parkera en timme på deras rutmarkerade asfalt. Och begav mig till stadens stora köpcentrum och körde därifrån och sa fan och åkte hem till lilla mormor och sa till mamma när hon mötte mig i dörren och bubblade såklart att jag näe, nu var jag sur.

På ett familjefotografi som ska bli en milstolpe över generationerna är det bäst för en att man ser proper ut. Då får man inte hasa in i sina gamla smurf- eller stålkvinnan-brallor eller vad du vill med sina sedvanligt dödskallebesprutade tröjor. Det är snyggt som gäller. Jag har svårt för snyggt. Jag har svårt för prydligt. Det var därför jag drog igen blixtlåset på väskan i stockholm och tänkte att jag fick gå på stan i jönköping och hnadla mig något propert, för något propert hade jag fasen inte i min garderob. Och det var det som jag tänkte kunde bli en höjdare; Göra nåt annorlunda, införskaffa nåt snyggt, nåt småflashigt. Nåt för kommande tusen generationer att titta på.
Göra som mallewall hade gjort och bara gått ut och handlat nåt småsnyggt men ändå sansat på mq för 250 spänn eller 350 och haft det och sen varit sådär sval och klassisk.
Men jag var inte klassisk. Jag är inte klassisk. Jag går runt i affärerna och svär och är en småsnål gniden fidurin som surluktar på tygerna och krafsar med ansiktet långt ner i realådorna. Och tycker att allt på barnavdelningen är så jäkla snyggt (speciellt på den där obehagliga prepubertala ”jag har bara uns-till-bröst-avdelningen” som finns på lindex men redan måste utseende vara allt jag bryr mig om och redan nu ska jag veta att le och hålla käften och framhäva mina kindben) och maniskt handlar allt med dödskallar på. Och jag framhåller ofta hur färgblind jag är och hur detta finns i mina gener och jag har ingen aning om att midget-people inte får ha tvärrandigt på sig eller att helfärgat gör en längre.

Jag slänger ner två tröjor i påsen och proklamerar att jag fasen inte tänker behålla båda för att de kostade 150 kronor styck på hms hemska tantavdelning. Sen när klockan är tjugo över tolv på söndagen och vi ska åka klockan tolvåtretti drar jag på mig den ena och sen av med den och sen den andra av med den och sen på med den första igen. Och inne hos fotografen får jag stå i obehaglig vinkel med huvudet på lut och ryggen böjd och hukar som fan och skrattar alldeles obesvärat rakt in i kameran för att fotografen är så rolig. Med klassisk långärmad figursydd skjorta i fantastisk svart. Och en klädsam bob-frisyr som jag lärt mig att de heter som passar när man är 25.

Problemet med att sätta in en förlovningsannons:
Nu hittar jag det inte i Svenska skrivregler, men i alla fall, det som jag kommer ihåg tydligast av alla 70 poäng under min utbildning är det här: "Om svärord absolut MÅSTE vara med, ska man inte stöka till det. Orden ska stavas som de stavas, som "jävla" och fan inte "Djeflva".

Upptakten till detta är att fantastiska otroliga östgöta correspondenten ringer mig en onsdag på kvällen, och Per, som verkar vara en småsur, men lite fjäskig man, presenterar sig och säger: "Hej, jo. Vi sitter och tittar på din annons här och vi har kommit fram till att vi har lite problem med ett av orden.." "Jo, du ser. Annonsen är okej i sig, men det var just ett av orden som vi tyckte var lite opassande.."
Det är Jävla, som han pratar om.

Så jag pratar med honom och är trevlig mot honom och förklarar för Per när han försöker läxa upp mig på nåt kvasiintelektuellt sätt med hur opassande ett hädningsord är i tryckta medier att jag minsann läser till journalist och mer än väl förstår gränsfallet som ordet innebär. Kanske kan man parera det med ett mer avdramatiserat ord som "himla" säger Per.

"Men vaddå? Är det en kristen tidning eller?" säger mina kursare när jag återger samtalet för dem på första rasten dagen efter. "Nej, men det är ju f-a-m-i-l-j-e-s-i-d-o-r-n-a det handlar om och där ska det vara trevligt och gemytligt så att pensionärerna ska trivas" svarar jag och broderar på egen hand ut Pers argument. Då jag suttit en hel lektion och skrivit upp synonymer till jävla. Trevligare som "rejäl", "ordentlig" och "kors i krösamoset" och otrevligare som "helvetes" "kukarns" och As egenkomponerade "fitt-". Aptass vet jag inte var det kvalar in.

"Men går det bra med himla då?" säger jag till Per i telefonen. Det är ju iallafall ett kraftord, medlar hjärnan. Men då har Per ändrat sig. "Mja, nje, nja... det kanske inte är så passande det heller när jag tänker efter" bangar han.

Jag ska ringa honom på torsdagen. Jag hinner inte komma fram till något tills torsdagen. På fredagen när jag har sovmorgon och sover alldeles för länge ringer telefonen och skär sig in i min sömn.
"18 signaler!" skriker jag i luren till mmö senare. "Hur FAN kan man ringa 18 signaler!? Och två gånger efter varann dessutom! Jag bor för i helvete på arton kvadrat! Om jag inte hunnit svara på fem signaler så kommer jag antagligen aldrig göra det!"
Det känns som ett tecken från Per. Jag vet ju om att det är ett tecken från Per. I alla fall fungerar hans telefonterror av mig på fredagsmorgonen och jag blir så orolig och rastlös att jag omedelbums drar mig ur sängen och med varfyllda ögon drar till mig blocket med alla backup-plans och glor igenom dem. Jag ringer mmö. Vi samsas. Sen ringer jag Per.

Per är sur idag. Jag presenterar mig glatt och har inte alls nån morgonröst. Han svarar avmätt att han försökt ringa mig, jag hör inte hur många gånger. Efter ett alldeles för långt samtal gällande stavning och placering av apostroftecken är vi båda jätteglada att samtalet tar slut. Jag är översvallande trevlig för tidningsfolk ska man fan inte jäklas med. Jag kommer aldrig få en praktikplats på corren.

På tisdag får ni se hur det blev.

I januari blir jag förbannad på mitt jävla gnölande på publika forum. Jag slutar skriva. Det finns inget mer att säga som inte redan är sagt i 7000 satansverser. Jag vet inte om jag gör mig själv en tjänst. Främst gör jag läsarna det. Jag fortsätter traggla igenom Journalistik och multimedia, 120 poäng, filosofie kandidatexamen i journalistik. Det är uppenbart att den aldrig kommer ta slut. Om jag en gång kände ”Nu jävlar i helvete” inför höstterminen 2005 är jag mer accepterande passiv under våren. Den inte alltför grammatiskt korrekta frasen ”Min klass hatar varandra och det är ömsesidigt” skapas. Jag stiftar bekantskap med I som flyttar in det under renoveringen ökända ”toarummet”. Rum 207 får fortsätta heta toarummet.
Jag slutar träna, mest för att jag faan aldrig får råd att köpa ett nytt kort. Fattigdomen är överhängande och jag som aldrig haft problem på stash-fronten slutar till slut att dricka juice på morgonen, eftersom jag anser att det är en för stor utgift för mitt skrala konto. Och då är det inte ens schysst, snygg juice, utan 2-litersmultivitamin för 8 spänn jag snackar om. Jag äter ostmackorna med vatten. Kanske i februari eller mars tar jag 40-bussen till odenplan och honkar in på det första seven-eleven jag ser och ljuger att jag handlar där ”jätteofta” fastän jag knappt hittar vägen ut. Någonstans där åker jag på skidsemester med mmös familj. Jag tycker att det ju är fan helt crazy att betala en MASSA peng för att glida runt på packad snö och få den innanför tröjan och bli förkyld och må jävla dåligt på toppen av ett berg, men jag tackar och tar emot. Efter fem dagar har jag besegrat min första svarta. Sen skriver vi b-uppsats och det är så jävla tråkigt. April kommer jag ihåg. Då börjar jag jobba. Natt. Jag jobbar och jobbar och så håller det på att skita sig med hela skolan när jag inte är där eftersom jag är medvetslös. Jag åker till linköping och skriver reportage i kursen Reportage och räddar mig.
Torsdagen den 11 maj har jag två arbetsintervjuer. Den ena är klockan 13 och den andra 15. Jag schabblar på Telia, scorar på Lantmännen och står sen och gråter nere vid kanalen där jag slängt hojken i gräset när hon ringer och säger att jag är välkommen som, så vackert så, projektanställd informatör och allt är så fantastiskt som det kan bli.
Den 8 juni har jag slutseminarium. Den 9 juni kommer jag hem klockan sju på morgonen efter att ha gått på passet klockan 22 kvällen innan. Jag sover till 8, städar hela mitt rum, korrar mina texter, packar alla väskor jag har och är i Malmö strax innan fyra. Svärmor hämtar mig på stationen för mmö är och super ihjäl sig på Sweden rock festival. Det gör jag också dagen efter. På tisdagen åker jag till Paris och hookar på onsdagen upp med min bror som kommer direkt från en klassresa i Rom. Fortfarande tänker jag emellanåt att ”Paris var ju en jävla höjdare”. Måndagen den 19e installerar jag mig pösigt på mitt eget kontor vid min egen dator med min egen adventsljusstake och min egen whiteboardtavla och börjar göra rätt för mig. Lantmännen är så schysst, så schysst. Jag sköter intranätet, skriver texter till företagets tidningar och fixar layout till ett sidoprojekt. De vill att jag ska stanna extra på Lantmännen. Det vill jag med. Mmö och jag får ingen semester tillsammans. Det blir några dagar här och var.
Jag ger mig in i stockholm igen. På tomgång.
Sen skaffar mallewall kille och sen är allt så jävla seriöst innan jag ens hunnit byta kanal. Klockan sju på morgonen i september ringer mmö mig. Kissen Sid har blivit svårt sjuk och vi måste låta honom somna in. Det förkrossar oss.
MB och A och jag ska göra ett projekt ihop. Vi hade verkligen bestämt att för en en en en en endaste gångs skull jobba med nån annan. Men gruppbildningar är tjockare än vatten. Så knackar en tjej mig på ryggen en dag i skolan och säger ”Du Carro, du har inte lust att åka till Skåne med mig och göra ett projekt om Sverigedemokraterna i Landskrona?” Tji-tjing! Jag åker till Landskrona i två veckor. Med ett löfte till MB att I owe her one.
Jag har tusen idéer och aldrig fan är det så att jag genomför något. Ibland krockar jag. Ibland gråter jag. Jag åker maniskt till Malmö och klappar ibland smeksamt på den där känslan att jag är hemlös och rotlös och vet inte om jag får gråta eller om jag måste vara glad.
I julklapp ger mmö mig en ring inför familjen och frågar mig om jag vill gifta mig med honom.
Det vill jag.