Orken håller på att ta slut.
Jag var inte helt självklar på att följa med men kände att jag behövde en riktig sommaraktivitet. (Alternativet hade ju annars varit att ta tillfället i akt och ligga hemma under blankit i en tyst lägenhet med sprängfulla bröst och bara hålla käften och inte dadda på en bebis överhuvetaget en hel dag.) Så vi åkte. Även om jag var trött. Hela dagen var jag kelig och klängig och ville bara kramas och pussas med Mmö och att vi skulle gå och lägga oss i skuggan nånstans.
Idag hade jag D på förmiddagen när Mmö var ute och åkte så jag fick lite eftermiddag "ledig". Så vid fyra gick jag och la mig. Blev väckt vid fem, ammade lite, grät en skvätt och somnade om. Någon gång sen kom Mmö in i sovrummet och frågade skärrat om jag kunde ta D en stund, för han hade visst kaskadspytt över vardagsrummet. Jag orkade inte riktigt lyssna på hela historien, för jag sov, men jag puffade Mmös huvudkudde och öppnade min filt så att D kunde komma och ligga hos mig. Han låg oroligt först och pillade med sina små fingrar men jag gav honom en napp och tänkte att kaskadspya och mammas mjuka sovande skulle få honom att själv somna. Och rätt hade jag. Vaknade igen vid halv åtta och låg och tittade på honom och kände mig nästan som människa och bara beundrade. Jag höll om hans lilla fot och han hade sin hand vilande på min arm.
Kanske är det allt det här föräldraadrenalinet som börjar ta slut? Jag var ju skittrött mellan sjätte och åttonde månaden när jag var gravid och arrangerade mitt liv totalt efter var när och hur jag skulle få sova. De sa att det var för att man skulle behöva det sen när barnet var fött. Kanske var det så. Och även om han sover som en dröm på nätterna och jag verkligen får helt acceptabel sömn så är det en ständig sorts spänning. Det är mest studs-studs-studs-studs hela tiden.
Coola killen. Det är mitt barn där bakom.
5, 8, 11, 14, 17, 20, 23...
D äter var tredje timme. Det var förbannade jävla piss-bbs jävla idiotidé att han skulle äta var tredje timme och nu äter han - för evigt - var tredje timme. Men nu har det nästan gått tre månader och nu är jag förbannad! Jag vill inte sitta där och slafsa med patten i hans mun hela hela hela hela tiden och livet längre; Fan, lägg av!
Igår är mamma och en vän till henne här och det är en helt annan sorglig historia i sig. Väninnan frågar hur ofta han äter och jag väser ut "var tredje timme" mellan tänderna. Då säger mamma: "Men måste han verkligen göra det längre?" och då blir det helt svart för blicken på mig när min kropp imploderar.
Jag försöker komma på ett sätt att få honom att äta mer sällan. Jag har inte kommit på något bra som inte innehåller tolv timmars ylångestvrål skrik tolv timmar om dygnet.
Iallafall är Mmö och slår lite på gitarren så jag är själv hemma med D. Vi gick omkring och hade jätteroligt i babybjörnen i någon timme. D har blivit så stor så att man kan sätta honom med ansiktet "i färdriktningen" nu, och det tycker han är high-life. Man kan stå framför spegeln ungefär hur länge som helst.
Men så började det dra ihop sig för mat. Det hade gått 2,45 och D började gnälla lite. Men jag behövde verkligen bara gå på toaletten innan jag preppade upp mig för den här frekventa 45-minuterssittningen. Så jag förklarade läget för honom, att mamma skulle komma tillbaka och att vi skulle äta "strax" medans jag satte honom i babysittern. Det funkade inte alls. Han ylade halsen av sig. Jag gick på toaletten. Det har barnmorskan sagt att jag FÅR göra. Och det ylade. Och ylade. När jag kom ut från toaletten blev det tyst. Jag ponerade att han somnat. Så livrädd för att väcka honom gick jag inte tillbaka till vardagsrummet. Jag förskansade mig vid datorn i lila rummet och har suttit här sedan dess. Det är fortfarande tyst. Ta-da, det har gått 3,26!
Möllevångsfestivalen 2010.
Två aggressiva tioårsnågontingpojkar försöker sälja pins till oss för att stödja festivalen. Jag har redan köpt en pin tidigare på dagen av en icke-aggressiv bedårande liten tjej som var den första som frågade mig (i en rad av många-många) och som jag inte kunde stå emot. Jag har satt den på vagnens sufflett. Nu pekar vi på suffletten för att visa att vi redan köpt en (och att vi inte tänker köpa fler!). Jag har plockat upp Dorian i famnen så att han ska få hälsa på en vän till mig. Pojkarna tänker inte ta ett nej, men efter en stund ger de ändå upp. Den ena aggropojken står alldeles för nära mig och tittar på Dorian.
Han: "Är det en tjej?"
Jag: "Nej, det är en kille."
Han: "Men han har ju Hello kitty-strumpor?"
Jag: "Ja, det är ju snyggt."
Välkommen till resten av era liv. Puss.
Efterkontroll.
Men iallafall hade hon printat något alldeles smashing åt mig; Min förlossningsjournal! I den stod det när jag kommit in till bb, hur långt jag var öppen, hur stort barnet var och när han fötts och massor schyssta grejer. De hade tagit anteckningar på en massa grejer. Jag fick reda på sådant som jag inte vetat om, till exempel att D legat lite snett med huvudet och därför varit lite extra svår att få ut och att han blivit stressad av förlossningen och att det var därför de beslutat att hjälpa mig med en sugklocka. Jättespännande! Att han hade haft bra andning och retbarhet när han kom ut. Att det var värkstimulerande medel de kört in via kanylen i min hand, det som jag inte märkt alls att de gjorde. Och att jag krystat aktivt en halvtimme, jag som trodde att det var två timmar...
Sedan gick jag nöjd därifrån och kände att jag fått ännu mer closure på den här förlossningen som jag tänker så enormt mycket på, (med nöjdhet).
I övrigt har jag äntligen gjort slag i saken och blammat dit de här svalorna på magen. I tisdags, hos Björn på Tattoo shop. Det tog två timmar och gjorde SKITONT. Hela tisdagen gjorde det sen också skitont. Men fint blev det. Fint-fint. Nu ska de bara läka fin-fint också.
(Den ena) fejna lelle joglin.
Tryckare.
"Baby you're all that I want
When you're lyin' here in my arms
I'm findin' it hard to believe
We're in heaven
And love is all that I need
And I found it there in your heart
It isn't too hard to see
We're in heaven..."
D tycker att det hela är rätt okej, även om bryans adams åttitalsversion luktar lite väl mycket åtti och det är bäst när mamma sjunger med själv.
Sedan öser jag på med kiss Rock n roll all night och då spottar D ut nappen och det börjar rycka i det lilla benet.
När man ändå är inne på temat powerballader och Kiss; Reason to live. Oh. Ah. Kanske ska gå och bjuda upp han igen?
How to watch tv.
Psykologen frågar var Mmö och jag kommer ifrån och våra taffliga svar blir "Malmö" och "Linköping". Hon vill veta om det finns några nomadgener hos oss. Bebisar har (oftast) en släng nomadblod i sig. Därför gillar de att bli burna, de gillar när det rör på sig. Ett drag som är extremt tydligt hos D. Han vill vara med JÄMT. Jag har bara en arm för på den andra sitter han ständigt och har stenkoll.
Det är också därför som babybjörnen är den absolut bästa bebis-attiraljen vi har. Då kan man slänga i han där och sen kan man g-ö-r-a g-r-e-j-e-r med honom bouncande med.
Men igår kommer jag på det ultimata! Knepet för att kunna titta på teve! Jag har en yogaboll som jag tränade ryggen med när det begav sig. Sitter man på den kan man småstudsa runt samtidigt som man kollar. För nomadbebben i famnen känns det som att rida på en ponny genom stäppöken. Minst. 
Teve + bebbe + yogaboll = peace on earth.
Jeff Loomis.
När Mmö fyllde 35 fick han en prenumeration av sweden rock magazine i present av gänget, så i vårt badrum finns det alltid en hög med tummade nummer. Och det var i det senaste (med jättereportage om paul stanley, yepp-yepp) som jag hittade han. Jeff loomis. Kolla! Värsta likt!
För hårdrockshjälte ska han ju bli, palten. Ju.
Jeffy.
Någon som blir sugen?
Dorians hår.
Iallafall längtade D väldigt mycket efter att hans farföräldrar skulle komma och hälsa på. Han var mycket uppåt och viftade med armarna och utstötte gutturala ljud. När han tröttnade på att sitta i babybjörnen fick vi sätta oss på balkongen för att titta när de kom. Jag tog med mig kameran och passade på att plåta palten med självutlösaren.
Iallafall plåtade jag hans lilla frisyr, för Dorian har världens häftigaste snyggaste frisyr. Oroligt frågade jag idag läkaren på bvc om han skulle tappa sin schyssta frisyr, för det gör visst små barn? Jag såg en kotte igår på skånetrafikentåget som var mycket liten och som hade en alldeles obehaglig bortskavd skabbfläck mitt bak på sitt lilla lilla bakhuvud. Det sa läkaren att det kunde ske vilket som, alla barn tappade inte sitt hår.
Jag hoppas hoppas hoppas att han får behålla sitt! Det är så tjusigt och snyggt. Liksom helt kort och flintis där framme och så långt och böljande där bak. Mörkt, kan det te sig, men ett intelligent, tränat öga, ser hur fjunen liksom skimrar i orange i rätt belysning.
När han föddes var vi förvånade över hur mörk han var, eftersom både Mmö (blond) och jag (rödhårig) är rätt ljusa. Sen, framåt sen eftermiddag kom det en barnmorska in på vårt förlossningsrum där vi fortfarande befann oss eftersom bb var fullt, och tvättade bort allt koagulerat blod och slem och gore som han hade i huvuvdet och då visade det sig att han inte alls var fullt så mörk som vi anat.
Snyggfrissen!
Två månader och två dagar - all systems go!
The cold swedish winter.
Psssst! Dorian har somnat. Och jag har druckit ett glas vin. Han var så arg, så arg. Så trött. Och Mmö och jag blev så trötta. Det blev jobbiga tacos att äta till middag. Till slut somnade han i min famn. Jag sjöng hela The cold swedish winter för honom med alla tre verserna. Det bästa med den låten som lugna-bebis-låt är:
"She said 'shhh please be quiet
I know you don't want to
but please deny it"-passagen, för då får man hyssscha på bebis och det borde han ju kanske förstå innebörden av vid det här laget.
Nu har jag satt på min stenålders gamla segdator och honkar in kamerabilder på den samtidigt som skärmsläckaren visar godbitar ur "Mina bilder". Det här kan ju jag bli fast vid i flera timmar, som ni vet.
