Medeltiden.
Mest lyssnar jag på musik på min stereo. Mest lyssnar jag på musik, men allra mest trycker jag på knappar. Det är en jättebra stereo. Superfin. Jag köpte den i gymnasieår av en vän. Lite för dyrt, tyckte jag. Det var hennes pappa som trissade upp. (Vid närmre eftertanke kunde mallewall och jag kunnat ingå ett stereobyte med varandra vid ett senare tillfälle i vårt liv men en anledning till detta har jag svårt att komma på.) Men i alla år har den funkat. Som en bra vän. Nära har vi levt varandra. Mysigt har vi haft det. Nu när spelaren börjar bli gammal vill den mindre och mindre spela skivor. Eller, den börjar bli mer och mer selektiv när det gäller vad den vill spela för skivor. Förr honkade man i den skivan man ville ha i cirkeln längst till höger och tryckte på play. Så skötte den sig själv.
Så var det då. Så är det inte nu. Nu lägger man i en skiva i cirkeln längst till höger och trycker på play. Då stängs lilla luckan när alla skivor åker in. Men nu spelas ingen musik. Eller, det spelas fan inte det som man la i. Istället hör man spelaren växla fram den disk som man ville ha. Sen hör man den växla igen. Eventuellt hör man den växla en gång till. Sen börjar den spela något helt jävla annat än vad man ville ha. Häromdagen höll jag på att explodera när jag hade köpt skiva och ville lyssna på sahara hotnights och skin och allt möjligt och den jävla spelaren konsekvent spelade "I want you" med Kiss (3:04). Nej, nej, nej! För jag ville inte lyssna på rock and roll over. Igen.
Och det funkar liksom inte att försöka lura den satans genom att byta på plats på skivorna heller. Listigt snokar den reda på den skiva som den tycker verkar vara mest kulturellt utvecklande att lyssna på och bräser på den oavsett annan skönkultur i facken bredvid. Jag försökte parera genom att ladda hela treväxlaren med bara bra skivor. Det fungerade ett tag. Tills man trots de multipla möjligheterna fått höra en och samma skiva en och åtta gånger. Idag har jag bråkat med den om att inte spela The late great Nina Simone för mig, som jag tyckte var helschysst idag runt på förmiddagen när de bra morgonprogrammen var slut på teve, men inte tyckte var riktigt lika bra när That seventies show var slut.
Ja, tänk flickor och pojkar. Att ännu finns det folk som sitter och petar med cd-spelare och cd-skivor i plastfodral som de handlat för pengar i butik och ännu finns det folk som andmättat rör utmed plastryggarna i skivstället och smakligt fanatiskt väljer ut den låt, genre, artist, era som den vill ta del av. Och ännu finns det de som anser att införskaffandet av två likadana skivställ i behandlad björk med plats för 300 styck som ska stå parallellt utmed väggen i vardagsrummet är ett av de mer revolutionerande händelserna i deras förhållande. Och att utjammandet av ett inlay från under de hysteriska plastbitarna på lockets undersida och ett högtidligt genomskådande av detta är närmre en religiös upplevelse än gud i himmelen och brajjet på hultsfred och två fula barn och ett hus och en hund och äkta man innan man överhuvudtaget hunnit fylla 20 någonsin kunnat vara. Jaha, att såna finns det.
Trivia.
Igår är jag stark. Jag cyklar genom ett Malmö som är grått med kylande vindar men hög kvavhet och jag är alldeles varm över hela kroppen och kondensen tränger under jeanstyget när jag parkerar Hojken. Men lite glad är jag. Och känner någonting slutledande.
Skit i vad jag tycker om Stockholm. Skit i vad jag tycker om Malmö. Skit i vad som kunde varit, för vad som är; jag är lycklig nu. Och jag tror egentligen att jag är lycklig i Stockholm och att jag är lycklig i Malmö, men inget mer nu. Det är mellantinget som inte går. Det är resorna som inte går. Det är livet som inte fungerar såhär.
Och igår på kvällen när Mmö tror att jag gråter för att jag bränt mig på en kastrull, vilket jag i och för sig har, kommer allt tillbaka över mig. Och jag är så rasande arg. Allt har bara blivit fel och jag vill bara ha mina tre år tillbaka! Och jag är så arg på honom där vi ligger. Jag vill slå hans smala bröst och jag vill slå honom så jävla hårt. Jag vill få honom att blöda och dö. På samma sätt som jag har velat blöda och dö, avlida, under tre år. När han aldrig förstod. Som han aldrig kommer att förstå. Och när jag aldrig var stark nog att göra någonting alls.
Det blir ingenting sagt. Eller mer såhär; i ett aktivt val väljer vi att inte säga någonting alls. För allting är redan sagt. I tusen år. Och när jag gråtit ut i luften och mot hans bröst och mot hans axel och Kitty legat bekvämt mellan mina vader, så säger vi ingenting. Och sen börjar vi tala om trivia.
Men idag på morgonen när jag ska köpa en dyr biljett hela vägen upp öser det över mig än värr. Jag kan inte ens trycka. Det är långt, det är dyrt, det är tråkigt och svårt. Det är att jag inte får träffa honom. Jag vill inte vara med om någonting mer och jag vill inte känna någonting alls mer. Vill bara sitta här. Hänga här. Pussas och kramas och kyssas här. Jag har haft det bra här. Har det bra här. Kanske har jag något ogjort i Stockholm. Orkar inte med det, skiter i det. Jag försvinner under jorden, i Malmö. Idag säger jag till Mmö när han går: "Jag åker inte till Stockholm. Jag stannar här och gifter mig med dig istället." Jag orkar inte ens hålla andan längre.
Morrissey.
En dag på jobbet så är alla människor tillbaka i korridoren. Och jag som sprungit där och kasat i vattnet som jag hällt ut och smetat såpa i, är helt plötsligt inte ensam längre. Och en gång ringer till och med telefonen. Men då är alla tillbaka på jobbet och så säger de att ?nu får inte du vara kvar längre? så jag går hem. Cyklar hem. Lite glad. Lite ledsen. Mycket trött. Inte alls nöjd och stolt över mig själv. "Du gjorde en hel sommar till! Stiligt!" Näe, lite mer "jag kan stanna en dag till om det är så..?"
När det är måndag och det har varit en hysterisk, tjock och fantastisk helg och Kitty ligger på bordet och sover framför mig och jag har kört in min hand vid hennes varma, mjuka mage och hon sover och jag läser till omtentan som ska gå av stapeln med buller och bång på fredagen har jag en stor finne i pannan. Finne och finne. Det är mer som en böld. "En pensionärsfinne" säger jag till Mmö i telefonen och fingrar på den och den gör ont och jag tror att den minsann kommer att manifestera sig där permanent. Det tror inte mmö. Men ännu bättre är att Morrissey är tillbaka.
På söndagen stannar Mmö och jag hemma från den rasande Malmöfestivalen. Till viss del är väl speciellt jag svada bakfull. Till viss del är vi ganska nöjda efter två dagars springande. Sen har jag propositionerat att vi ska ta en kväll för oss själva. Hålla om varandra och äta god mat, dricka en flaska vin (om vi inte druckit dagarna innan så till den omfattning att vi hellre dricker trocadero). Mmö lagar och jag tittar på fear factor med ett öga och i reklamen går jag ut och kokar ris. Vi njuter av vår mat och skålar med våra glas. För oss och för sommaren som varit och som det sluttampar på. Konstaterar att det varit ganska bra. Konstaterar att vi har det bra. Pussas och kramas och långt senare ligger jag på hans bröst och tittar på bruce the almighty på danska.
Runt nyår när det var nyår nu senast fick jag en finne i ansiktet. Han satt på hakan. Finnen var en dum en, och ingenting rådde på honom. Han satt i en och två dagar och tre och fyra veckor och mer. Någon gång i mars gav han upp andan och försvann. Någon gång där mitt emellan hade jag upptäckt en böld på undersidan av hakan. Jag satt i gröna soffan på rummet och rörde mig vid hakan och kände att jag hade ont där. Sen upptäckte jag att det var som en fet äcklig knut inne i hakan. Jag klämde på käkbenen underifrån och tänkte att det väl inte fanns någonting emellan dem? Men det gjorde det på mig. Jag frågade Mmö. Han sa att det inte skulle finnas något där. Som en hård bit ben, kändes det, som satt precis bakom hakan längst fram mellan käkbenen. På sjukvårdsupplysningen som är bra vänner till mig sa de att det kunde vara något läskigt. Det trodde jag också. Cancer, tycker jag, är läskigt. Så jag tog trumman upp till vårdcentralen vid Gärdet, för där har jag råkat skriva mig. Distriktssköterskan sa att hon inte skar i oskadad hud. Alltså ville hon inte karva upp ett hål i undersidan av mitt ansikte och kika på den jävla bölden och rispa och ta ut den med en pincett. Hon frågade hur jag mådde. Hon frågade vad jag gjorde. Jag sa att jag läste till journalist. Då sa hon att det var stress. Att bölden under hakan bodde där för att jag mådde dåligt och var stressad och för att jag skulle ta det lugnare.
"Men varför gör kroppen en böld, om jag nu skulle vara stressad?" frågade jag skeptiskt.
"Ja, varför får man till exempel feber..?" flummade hon.
Hon tänkte inte skära ut min böld. Så jag gick därifrån. Och jag som hade sett hur cancern tagit mig i sitt grepp och fått fäste i mitt ansikte och spred sig uppåt och var grönt och slemmigt och snart skulle avliva hela mig. Stressad, fick jag reda på att jag var. Det var jag inte alls. Eventuellt för att sjukvården är så sjuk i huvudet för att jag får betala 150 kronor för att veta att jag är något som jag inte är. När jag i själva verket har en äcklig, sjuk böld som bor i min haka och som jag vill ha bort. Ni får gärna skära i mig. Nemas problemas.
I alla fall konstaterade jag att bölden och Morrisey, som jag döpte hakfinnen till, hörde samman. När Morrissey var rödblänkande och hysterisk, var sjukbölden svällande och ömmande. När Morrissey tog en dag och undanfallande kröp undan in i min transparentbleka hy, kändes nästan inte fettbölden alls. Och en dag, jag tror att det var i mars eller april, så var de borta. Ja, inte helt borta. Jag tyckte mig se en fantomskugga i rosa av Morrissey på min haka och äckelsatansbölden kunde alltigenom skönjas, även om hon var liten och pyrande. Då var jag så glad.
"Kom tillbaka om den blir värre" sa brajtanten på Gärdets vårdcentral.
"Ja men fan, så att du kan skriva ut Losec åt mig då eller, kärringjävel?" Så tänkte jag.
Men nu är han tillbaka. Han kom igår. Röd och glansig. Gurglande och småskrattande. Hånande står han ut ur mitt ansikte. Jag ser ut som killen i den här trollkarlsunge-potterfilmen, som har en gubbe i bakhuvudet under turbanen. Och slutledningsmässigt vet jag att det är han. För liksom honom har också blodkrossasbölden tagit ett andetag igen. Och ibland sätter jag förtvivlad tummen mot under hakan och suckar och känner mig olycklig.
Så låt gå, att vi kör på mathatmagandhi-tanten på Gärdets vårdcentral som fick betalt för att skrämma unga stjärnor. Ja, låt gå att jag är stressad och förstörd. Och särskilt spännande är ju det om jag nu var stressad där runt nyår, för det är ju en period av mycket press och ångest, när man är ledig och typ två veckor. Ja, vi säger så och applicerar det på idag. Och betänker oss att det är en omtenta i nån hysterisk sorts jävla kurs som jag inte ens kan uttala som gett Morrissey och syskonbubblan kött på sina små ickeben. Ja, kanske är det så, att en svulst på min kropp suger liv och energi ur att jag ska läsa 20 högskolepoäng till. Och att den dagen jag står med diplomexamenspapperet i handen de går till sälla jaktmarker. Icke! Njet! Jag hade skurit bort dem själv any day.
Kitty Kross.
Hon tjuter i bilen. Hon jamar för de fulla muggar som en tio-veckors katt kan jama för. Fija-oooO! Det hörs nästan inte över hondan från tidigt nittiotals motor. Men jag hör det. Jag försöker hålla buren jämt i knäet och jag hör det så jävla tydligt och det skär i bröstet och jag mår så jävla dåligt. Där höll hon på och lekte med sin lillebror och så kommer vi bara och tar.
Mmö och jag har handlat. Vi har varit i linköping samma vecka och handlat. Säkert tre eller fyra djuraffärer har vi varit i, och handlat. En kattlåda till kitty och en sandspade till kitty och matchande mat- och vattenskål till kitty, ett halsband i turkos med texten "kitty cat", två sorters mat till kitty och bollar med pinglor, kattpälsmöss och en pipmus i blått. Jag har sytt en kudde till Kitty med kant och vi har handstoppat den tillsammans. Vi är så glada och ivriga och vi anar och tror eller kanske vet att vi redan tycker så fruktansvärt mycket om Kitty.
Vi har planerat hur vi ska göra. Dagen innan hon kommer har vi ordnat alla hennes saker så att det ska stå färdigt och vara fint. Och dammsugit har vi gjort, så att Kitty Kross inte ska behöva träffa dammsugaren på bra länge sedan hon kommit. Leksakerna har vi förstrött strött över vardagsrumsgolvet. Vi kunde ju inte bara låta dem ligga uppstolpade på rad.
Så när vi kommer hem är vi försiktiga med allt och Mmö har hand om dörren och nyckeln och jag bär kattburen stadigt på hand och ställer ner den på vardagsrumsgolvet. Sen öppnar jag utan att ta av mig skorna. Hon kanske behöver ta sin tid. Hon kan säkert vara rädd och ledsen och antagligen kommer vi inte att se henne alls de första dygnen. Då gömmer hon sig nog mest under sängen. Men Kitty kommer ut direkt. Och trampar misstänksamt ur genom dörren. Mmö och jag försöker vara som vanligt. Men vi tassar i vida svängar runt henne och försöker plocka med sånt som om allt hade varit precis som vanligt.
Misstänksamt ligger Kitty på armstödet till soffan efter en stund och en husesyn. Länge länge försöker hon att kika med ett öga för att se så att vi inte har något fuffens. Men sedan faller hon i sömn, och någonstans mellan där och de kommande dagarna har hon accepterat oss och sitt nya hem. Och vi har tagit henne till våra hjärtan, och smält som två pölar. Och vi tycker så fruktansvärt mycket om Kitty Kross.
