Carrosell's one moment of clarity

Det brukar alltid kännas lite moloket att åka från linköping. Som om allt är bra och så drar man därifrån. Tåget tar flera timmar och sen på natten drömmer jag en alldeles makabert långt hypersensuell dröm om en man jag, ja, vad hade jag med honom? Vi är i linköping där vi bodde en gång men det är så tydligt runt möllan. Vi vandrar gatorna och bara att vi rör vid varanda helt försiktigt, som mina fingrar på hans underarm, är så jävla elektriskt så jag smäller av. Sen försvinner han och jag låter honom göra det. Resten av drömmen letar jag förtvivlat efter honom på skatehak och tatueringsstudior, full av insikt och alldeles förkrossad. Han är redan långt borta. Kanske var det så det var?

Burr.

Med ett smalt leende låter jag kiss slicka mina sår.

Så himla skönt. Att bara sitta en hel dag. På hundrastplatsen. På en filt i fleece. Med en god vän. Och en god hund. Och solen skiner. Och det är alldeles varmt. Man får ta av sig koftan. Och så sitter man där. Bara sitter där. I flera timmar. Och det är soligt. Och det är varmt. Så skönt. Och bara vara.

Jag har ett fotoalbum. Ett satans fotoalbum. Det är väl till hälften fyllt med bilder. När det är till fullo fyllt med bilder har jag fler sidor som jag kan sätta in. Det är som en neverending satanshistoria.

När vi gifte oss var jag en bildkåt kåtunge. Jag ville bara ha en massa bilder. Alla bilder! Så jag fick bilder från många håll. Från goda vänner och släktingar. Plus att vi hade inhandlat tio engångskameror och placerat ut på de fem borden. Så det blev, typ, en jäkla massa bilder till. Och sen hade vi en massa högar med bröllopsbilder.

Ett år och en månad efter att vi gift oss orkade jag överhuvdtaget hasa mig iväg till Åhlens för att köpa mig det perfekta fotoalbumet. Det var viktigt att det var perfekt, det också. Det är ju mycket som ska vara perfekt, kring bröllop. Och i och med att allt blev helt fucking smashing perfekt när vi gifte oss så får ju inte fotoalbumet komma till korta. Det kändes till exempel viktigt att det var ett pärmigt album som man kunde sätta in sina egna sidor i. Som man kunde sätta in och byta plats och ta bort, om något gick fel. Eller om när man tyckte man var färdig med albumet hittade en till hög med bilder som man glömt bort i ett hörn och som skulle behöva implementeras i albumet. För viktigt var ju också, att det var i kronologisk ordning. Perfekt, och i perfekt kronologisk ordning.

Det var det som hände. Men inte när jag var färdig men kanske halvvägs. "Vad är det där för bilder?!" sa jag med kräk upp i halsen när Mmö trollade fram okända bröllopsbilder ur datorn. De hade hans syster tagit. Och det var ju fan i helvete bra bilder också.

Så då blev det ett avbräck. Ett rätt långt avbräck. När alltihop kändes rätt så för mycket oöverstigligt. När jag paketerade in mina vårdslöst sorterade bilder ("Mammas tal", "Mmös pappas tal", "min brors tal", "bröllopsvalsen", "tårtan", "dans" och så vidare) i smala pappersstrimlor och förpassade dem in i bokhyllan. Och sen höll det där f*rb*nn*d* albumet på att bli ingenting igen.

Så jag fick andas genom näsan ett par månader. Och hoppade sedan på det igen. Iväg med de här satans snygga, tidigare osedda bilderna via internet till en framkallare. Och när de hämtats, fram med de oändliga evinnerliga mängderna med sladdriga papperskopior igen. Jag började idag sortera. Sedan skulle jag klistra.

Och fick sån ångest, sån ångest. Sen blev jag lite illamående. Så att jag ville börja kräkas. Jag började märka ut i albumet vilken kategori bilder som skulle vara på varje uppslag. Jag tejpade väl en fem-sex bilder. Sen drack jag ett stort glas vatten. Sen gick jag och satte mig här.

Jag kanske borde läsa andra människors bloggar. Men det gör jag inte. Främst, för att jag i allmänhet tycker att privatbloggar är så jävla tråkiga. "Officiella" bloggar läser jag inte heller. Men det har jag gjort. Det handlar mer om att jag fått ett mer strikt (Läs; kommunalt) jobb som inte ser så nådigt igenom fingrarna på sånt därnt hobbysurfande på underbetald arbetstid. Men ett tag läste jag faktiskt en flera stycken. Det var alldeles fantastiskt roligt. Så kunde man låta bli en dag och sen när man läste igen hade det hänt en massa intressant i de människornas liv. Ibland saknar jag dem lite. Men kanske ligger hela bloggandet lite nere nu. Men vaddå, det händer ju ingentinG! Och så är jag lite nådigt trött på mig själv och mitt eget knapptryckande. Och mina egna utsvävningar. Bara helt nyss satt jag och nöp underläppen till en snygg dubbelmacka med tummen och pekfingret och funderade på om jag inte skrivit om detta med bloggläsande innan. Säkert, säkert. Så jag har startat en ny blogg. Men den är väldigt hemlig. Jag ska skriva mer i den här. När saker händer.

Men jo! Min vän Mb har slutat handla och börjat blogga om det och det är jätteintressant; En bra idé, en bra storyline, det är intressant och inspirerande! Så den läser jag. http://shoppingfri.blogspot.com/

Vi bor uppenbarligen inte så långt från brödfabriken. Det märks. På lukten. I början var det alldeles bedårande. Med en doft av sött, gott, nybakat bröd i lungorna. Men när man bott här. I bulledoften i ett år: Not so lovely.

Det är en söt, slimmig, varm doft. Den liksom tränger sig på. Och den är alldeles ohejdbar. Den trycker sig in i näsan på en och än idag kan jag ibland tänka (i en sekund) "åh-åh-åh, vad är det där..." och sen: "OH NO! It's the bulledoft!"

När jag var barn på åttiotalet brukade min pappa göra en sorts mackor till mig. Man tog en limpskiva skogaholms (o herregud vad vi måste ätit skogaholms när jag var barn, det är det enda jag minns) och så stekte man den på båda sidor i stekpannan i smör. Sen hällde man strösocker på en tallrik och så vände man smör-mackan i sockret. Och sen åt man den. Med kniv och gaffel. Det var andra tider då.

Men det är fan så det luktar nu! Där jag bor. Och hela tiden! Samma varma sockerbullsandedräkt som smeker runt kroppen och ingenstans kan du hålla näsan för att komma undan!

Har pågens någonsin marknadsfört sig som något slags hälsopumpernickelbrödsbageri så kan jag säga att det är inte sant. Det är bara en jävla massa socker och jäsmedel i allt de gör! För det känner jag! Med näsan! Pågens ljuuuuger.

Jag är lite besviken på våra grannar. För att de inte knullar oftare. Eller mer högljutt. Är det inte bland det roligaste som finns? Att ligga i sängen och stirra upp i taket, blick stilla så att inte täcket ska frasa, och störa, när man försöker lyssna.

Jag brukar ha svårt att höra sånt där. Jag var ett "öronbarn", för det var väl lite inne där på åttiotalet. Så jag brukar inte höra de där ljuden, de där ljuden som bara hörs lite så där så man måste stanna upp och koncentrationslyssna. Min mamma är mästarn på det där. "Hörde du det där? Hörde du? Men vaddå, hörde du inte?" Jag hör aldrig "det där". Jag bara traskar på. Ibland tänker jag att det är ganska skönt. Det verkar vara så jobbigt när man hör små irrelevanta, ovidkommande, dövljud och måste stanna och fundera över vad det kan ha varit. Hela tiden.

Det slipper jag gärna. Men grannarna lyssnar jag gärna på! Så jävla roligt! Hur tjejen ylar ut genom fönstret och han stånkar på och man hör att han är så jävla dålig och att hon bara vill ha det överstökat så att hon kan få gå och ringa nåt samtal eller nåt istället.

Men det har varit dåligt, sen vi flyttade hit. Inte en enda gång, för min del. Mmö, som både har bättre öron och
inte sover lika stenhårt som undertecknad kan ha hört det. Konstigt. Det är ändå en "ung" trappuppgång med rara små par hela vägen. Unga och oförstörda. Blonda och vackra. Ett andetag bort från barnfamilj och villa i anderslöv och precis vad du vill. De borde verkligen ösa på. Ösa på så att det stod härliga till. Så att det gungade i kristallkronan, om vi haft en sådan. Kinky och cranky och good old fahsioned skriksex. Hade jag velat höra.

Kanske sover vi i fel rum. Vi sover i det mindre av de två sovrummen. För att vi
a) hade en hel vägg inklädd i bekväma garderober i det mindre rummet då vi flyttade in och
b) hade så jävla massa hobbygrejer så att endast det större rummet hade hyst alla hobbygrejerna. Hur nu nördisch det låter, det må så vara.

Iallafall har jag för att hotta upp ensammalördagskvällen knappat in c-a-r-o-l-i-n-e som sökord på spotify, för att höra vilka hyllningsord som kan ha arrangerats till min ära. Volbeat ligger självklart högt i kurs, men också faktiskt fan the poodles. I övrigt tycker jag att det varit mycket lägmält och slätstruket. Sen hoppas jag självklart väldigt mycket på käre gamle Elvis "Sweet Caroline".