Carrosell's one moment of clarity

Jag funderar på om jag ska ta och göra något efter jobbet. Jag dräller mig kvar onödigt länge. Det är min chefs första dag och hon har sett mig fika med avfallsfolket och ja, vi har en väldigt ansträngd relation, hon och jag. Men jag funderar på att göra nåt! Göra nåt, fast jag älskar så hårt att komma hem. Men inte idag. Det är liksom torsdag och inget finns hemma. Inga vidare todo's, inget krav på mat att laga, baka är inte så schysst i solen, städandet är inget överhängande. Så jag tänker tanken. Men möter sen upp med en kollega och vi bussar hem, för vi bor båda öster ut.

Så jag går hem. Och kommer hem till tomma lägenheten. Och tänker så sent som utanför porten att jag kanske borde slå en lov i parken. Men det gör jag inte.

Allmänt försöker jag ta mig hem efter jobbet på eftermiddagarna. Jag är trött och sliten och jobbar över lite varje dag fast jag inte behöver. Är jag ute och vevar för många kvällar en och samma jobbvecka blir jag stressad och får lätt feber. Och helgerna denna sommar håller på att ta kolen på mig! Någon gång i tidig juni tror jag att helgen var fri från planering. Sedan dess, och innan, har det bara varit kaos. De värsta är middag någonstans fredag kväll, heldagsparty+övernattning lördag kväll och ytterligare middag/grill/samkväm/yadda-yadda söndag kväll. Eller födelsedagskalas! Inte ett sånt till. Mmös kusin fyller 20 och hela släkten är välkomna på onsdag klockan 16 och jag bara NÄ. Det är schyrrans plockig, somrig mat och all the wine you can eat och människor man känner. Men jag står inte ut. Bjud mig inte mer! Jag orkar inte, en gång till.

Vad fan sitter du och klagar för?

Men, det gör jag väl ändå inte?

JO!

Nu är det semester. Nu ska jag ha det. Jag har bara planer för att ligga hemma på soffan i hela dagar. Kanske ska jag till och med titta på film. En vecka film. En vecka kreta. Kanske datorspel. Min hemliga förhoppning är en heldag med dataspel. Jag spelar aldrig dataspel. Men tänk, en sån där dag, när man bara sitter böjd vid skrivbordet hela dagen. Och gör ...inget!

"Och så är det soligt ute!" spär min kollega på, ja hon på bussen. Och fortsätter:
"Eller att man sitter uppe hela natten! Och går och lägger sig på morgonen! Och så sover man till tolv!"

Då kan man verkligen slösa runt dagen efter. Man kan ta sin spelnatt ena natten och sin tevedag dagen efter. Det hade varit det ultimata.

Det är en massa nyckelpigor ute. Kännetecknande för den här sommaren. Det står om dem i sydsvenskan och i skd men jag upptäcker dem redan i förra veckan när jag är på väg hem till min vän Es på lyxmiddag. Massor. Kryllande. De sitter på husväggar och krälar på marken. Inte liksom en och en, utan en jävla massa. I stora gäng. Idag äter vi lunch på terrassen och det landar en brevid min tallrik och han ser hungrig ut. Jag försöker fresta honom med ett pyttelitet jättekrylligt salladsfnas, men det är han inte intresserad av alls. Jag petar på honom och han känner sig stressad. Sen kommer en av hans polare och sätter sig längre bort på samma bord och så slöflyger han mellan glappen mellan spjälorna, springer över nästa spjäla, flyger över glappet, och så vidare. De har "blåst hit över sundet" skriver de. Danska nyckelpigor. Nyckelpigor som var sugna på svenska bladlöss. Det ska visst vara många såna i år. Och jag tar jättepromenaden hem från jobbet som jag omöjligt kan klara på mindre än en timme i de låga låga små små leopardballerinapjuxen från england som inte alls känns gjorda för att gå långa sträckor i. Och det är varmt varmt och jag pantar i luften. När jag kommer hem ligger Kittie mer eller mindre utslagen på soffan och jag öppnar balkongdörren och masserar henne i pälsen och då slår helvetet lös och hon hittar massa grejer att jaga efter och att glo på och sen ylar hon högt och länge så att man tror att något verkligen skulle vara fel.

Tidigt tvåtusental fanns det en populärcommunitysajt som hette Lunarstorm och som "alla" bodde på. Den var jäkligt poppigt. Den, och en annan ful sida, som hette skunk. I alla fall var det på denna lunarstorm som unga fröken rödluva publicerade sin tidiga blogg på. Inte sin första, nej-nej, den låg på Dobedo. Jag minns fortfarande då jag hittade "blogg"-funktionen där (men det hette inte blogg då, för det var inte uppfunnet, det var en good old fashioned dagboksfunktion). Det var ingen som läste mina anteckningar då. Det var ingen som visste att jag fanns där. Jag kände ingen. Jag skrev där en limiterad period. Men sen gick jag över till lunarstorm. Jag skrev där från den 24 april 2000 och sista anteckningen är daterad andra januari 2006. Då flyttade jag över till helgon.net. Sen dog den också ut. När jag startade "regelrätta" bloggen. Ett tag dubbelpublicerade jag.
Så det finns mycket haranger. Massor musikreferenser, ser jag lyckligt i rubrikerna. Mycket är pinsamt. Mycket. Det är mycket hångel och fest och rödluvan tror hon är jävligt cool ibland. Men det kanske jag tror fortfarande? Rubriker jag minns. Texter som jag kan nästan utantill. Som det där smäktande när jag mötte mitt ex och hur jävla enormt ut ur mitt huvud jag är när jag föll för honom. Som anteckningen "Kyss mig, kyss mig, kyss mig..." som är en sån jävla klassiker.

Mycket kärlek. Mycket pojkar. Mycket musik. Duktig flikka.

Men det jag letar efter är idag, när jag inte egentligen orkar skriva, är en sån här "fyll i småtramsiga fakta om dig själv"-grej. En sån där som man kunde få i kedjemejl någon gång ibland. Så tänkte jag att om man hittade en sån med några år på nacken så kunde man kolla på den då och fylla i den nu och så kunde man jämföra sig med sig själv.

Ja! Så bara för att jag sitter och skriver helt länge om hur jag inte hittar nån så hittar jag nån! Den är från när jag är 23, och är publicerad tisdagen den 25 januari 2005 klockan 23:15. Anteckningen heter "En snabbresumé" så nu ska jag köra en sån, fyra och ett halvt år senare.

Ålder:
Tjutre härliga                                           27.
Hårfärg:
Svart. Idag.                                               Plommonrött (Fick gå och titta i spegeln)
Riktig hårfärg:
Brandgul                                                  Brandgul.
Ögonfärg:
Blå                                                             Blå.
Favoritkläder:
Svart och tight.

Och ständiga basketpjux.                     Tigertröjan.
Föddes (stad):
Linköping                                                Linköping.
Stjärntecken:
Vattuman                                                 Vattuman.
Favoritfärg:
Sån där turkos som ikea
har en massa toagrejer i!                    Lila.
Pojkvän/Flickvän:
Almost poison.. Manlig.                       Äkta make, goddäm!
Dricker:
Ur kran.                                                   Rött och tafelwein.
Om din humor:
Jag håller mig själv road.                    Skrattar så jag kiknar.
Märke på schampo:
Sånt där med mjäll
fast det har jag inte.                               Mot fnasig hårbotten.
Kriminell handling:
Lägga krokben på småbarn.               Sa inget när jag fick dubbel växel på l'angelo.
                                                                   Det gör jag vanligtvis.
Antal kuddar:
Två. En fluffig och en mindre.               Två.
Syskon:
En större bror som
nästan är arkitekt.                                   Storebror.
Husdjur:
Leo, ödlan som fått fosterfamilj
i staffanstorp av alla hak.
Styvmatte till Sid Simba Sisela,
en orange, cool kille.                             Kitty Kross.
Favorit musik:
Rock'n'roll och punk.
I den ordningen.                                     Rock'n'roll, motown och tradjazz.
På fritiden:
Lyssnar på musik. Skriver
dagboken. Dricker öl.
Går på konsert. Ritar. Virkar.                Musik! Bloggen. Läsa. Baka.  
Drömbil:
Jag drömmer inte om bilar.                  Cykel.
Framtiden:
Den är väl här nu? Jag kommer
bli världens bästa journalist.                Ja, den får fan ta och ösa på lite.
Nåt du ofta säger:
"Det var det roligaste jag gjort!"            "Det var det roligaste jag gjort!"
Tandkräm:
En i reseformat
eftersom jag är hemlös.                         Billigaste skit du kan hitta på Willys,
                                                                     sån där som flagnar silverfärg.
Favoritmat:
Potatis i alla former,
guacamole och majs.                            Pad Thai på Krua Thai. 
Favoritdoft: 
Mmö.                                                         Kittie.
Tatueringar/Piercingar:
Sex hål i öronen och ringen i
läppen och Fleshy på axeln.                 Sex hål i öronen, en i näsan, Fleshy på axeln,
                                                                    star på underarmen och rose
                                                                    på insidan av överarmen.
Bästa filmrepliken:
"I was cured all right" Alex deLarge
(Malcolm Mcdowell) i A clockwork orange.
Slutrepliken. Klockren.                                       - Pei-Mei taught you the
                                                                                  five-point-palm-exploding-heart-technique?
                                                                                -Off course he did. (Kill bill II)
Favorit-plats:
Malmö och hemma hos mormor.                   Linköping och hemma hos mormor.
Godast att dricka:
Pucko.                                                                  Asti cinzano.
Favorit-sprit:
Vitt vin. Jag tål inte så värst.                             Asti cinzano.
Läggdags:
När man tänker
"Näe, man kanske skulle ta och..."                Så tidigt som möjligt.
Bästa parfym:
Hugo Boss 'Deep red' för den har
jag själv. Det är märke på den.                      Hugo Boss Pure purple.
Favorit-sång:
Sheena is a punkrocker.
Bamse-saga om jag ska sjunga själv.
Eller den ständigt nyimproviserade
"Tjom-tjomlåten".                                              Get ready. 
Favorit-sport:
Är det då de kutar sådär?                                Nej.
Roligaste människan:
Jag själv.                                                             Många. På många sätt.
Snällaste människan:
Mamma.                                                              Tjaaaa, kanske mamma. På gott och ont.
Favorit-bok:
"Jag, jag, jag" (Unni Drougge) och
"Hej baberiba!" (Gunnar A Hellström)          The dirt.
Favorit-spel:
Finans. Fredrik. Och sim city 2000.                Alfapet.
Senast sedda film på bio:
Eternal sunshine of a spotless mind..?        Slumdog millionarie.
Senast sedda film/DVD:
Blues brothers.                                                   Meet the feebles på vhs. Men jag somnade.
Favorit-tv-program:
Helt hysteriskt.                                                    The office. (US)   
Favorit film:
A clockwork orange. Femte elementet.         Pans labyrint.
Motto:
It's better to crash than never to fly.                Ja, det där lät bra.

Den här sommaren.

Så jag jobbar och jobbar och jobbar. Och arbetar. Jag börjar ana att sommaren aldrig kommer att ta slut. Vet ni, att jag tror att jag önskar att sommaren ska ta slut, av helt fel anledningar. Jag vill att den ska ta slut för att jag vill ha ett slut på det här evighetsmonotona.

När ska du ha semester och hur var din semester och hur många veckor har du haft och var har du varit och var ska du åka. Solen står högt över öresund och jag ser ingenting av inspiration i den platta plattskärmen. Jag stirrar, och jag ser ingenting. Jag åker hem.

Jag åker hem och det är tisdag och I can't believe it's only tuesday. Jag sitter i fåtöljen och jag tänker "UT", we got to go, vi måste göra något. I samma tanke som Mmö bryter tystnaden och föreslår min absoluta favoritmat (Pad thai, krua thai) och en delad flaska vin.

VIN!

Jag äter och äter och luktar alldeles andaktsfullt. Lite som härom sistens när vi var hos svärföräldrarna och jag börjar flina för mig själv mitt i middagen och måste ursäkta mig och förklara att jag kommit på mig själv med att njuta av maten i den utsträckning att jag börjat nicka för mig själv i instämmande välmående.

Det kommer aldrig ta slut. Ingen har ringt på en och en halv vecka. Jag får inga mejl. Vi sitter på oplanerade raster och bara ...pratar. Det är alldeles tomt mellan väggarna och ingen chef finns inom synhåll och det är lyckligt och olyckligt och alldeles infernaliskt obehagligt tyst.

Vita väggar och jag kvävs inne i den här tröjan och jag är enormt tjock och äcklig och den eviga ryggen förbjuder allt att göra något åt det och jag har ont i brösten och fett hår och skrala lönen lockar intet och inte alls och det bara rullar och rullar och rullar på. Helvete.

Jag har lärt mig att teckna alla bokstäver på teckenspråk. Länge kan jag bara skriva mitt namn. Det har jag kunnat i flera år. Sen försöker jag med hela Mmös namn eftersom vi har många bokstäver gemensamt. Men då får jag göra efterforskningar. Måste utöka med K... Så när jag täckt in honom och mitt eget är det inte jättemycket bokstäver kvar som jag inte kan. Tycker jag. Så jag googlar upp en bra bild med tecknade teckenhänder. Jag skriver ut den och ett tag ligger den på hyllan i soffbordet. Sen får den bo på toaletten. Toaletten är ett grymt ställe för att lära sig ett 'j'. Ett tag planerar jag att rama in det och tejpa upp på toadörren. När vi har fest på nyår eller någon annan gång går en av vännerna in på toaletten och kommer ut och har lärt sig skriva 'abba'. Det kan man ha användning för.

Så praktiskt taget nästan alla kan jag nu. Det är 'z' som inte är så frekvent, 'f' och 'p' som jag känner mig puzzlad över. Jag älskar 'h'. Och 'd'. Jag tränar när jag är ute och går. Jag skriver orden jag tänker. Skyltar jag läser. Ibland på ett möte eller i en pressad situation kan jag komma på mig själv med att (under bordet) tecka b-o-o-o-o-r-i-n-g eller j-ä-v-l-a-k-ä-r-r-i-n-g. Men mest av allt tecknar jag låtar jag nynnar på. Det är rätt svårt. Det kräver mycket koncentration. Slarvigt knyter jag händerna efter varje bokstav i varenda ord jag nynnar. Låtarna blir rätt sega. Jag sitter på bussen och stirrar ut genom fönstret och handen kör nästan omärkligt framför mig. Idag sjunger jag You can get it if you really want av Desmond dekker. Det är en rätt repetetativ låt. I alla fall går refrängen såhär:

You can get it if you really want
You can get it if you really want
You can get it if you really want
But you must try, try and try
Try and try, you'll succeed at last

Så det gäller, när man sitter den och mumlar den i ultrarapid samtidigt som man tecknar y:et och o:et och u:et och c:et och a:et, att man håller koll på var man är i sången. Så att man inte kör intromeningen flera gånger om. För då måste man ju nästan börja om för att hamna rätt igen.

För en gångs skull har jag sökt kurser på universitet i tid. Jag brukar söka kurser på universitetet, för att ha något att hänga upp sig på. I fall att. Men skillnaden nu är att jag sökt dem i tid! Och att jag idag, halleluja, har tackat ja till dem. Alltså; All systems go. Jag har sökt en kurs som jag verkligen verkligen vill gå. Den är på kvällstid, 25 procent. 7 och en halv poäng. Vad det innebär i dagens värld har jag ingen aning om. Själv började jag läsa en kandidat på 120 poäng och när jag stod med examenspapperet i handen så hade jag fått sextio poäng extra. Bara sådär! Men jag hade ingen magister. Det var mystiskt. Det gör inget. Jag hade en Bachelor degree in Arts. Jag är inte så inne på den där högskolevärlden.

Men iallafall. Jag har sökt flera kurser, men tänker inte späka mig själv till att jobba heltid och ta en massa såna därn HP samtidigt. Det är lite synd. Nu kom jag in på den här bra kursen. Men jag är också väldigt sugen på att läsa danska. För vet ni vad jag inte kan? Danska.

Det danska språket är ett hål i mitt huvud som aldrig läker. Det är en småskrovlig akilleshäl, en suddig flugfläck på linsen. Danskan är lingvistiskt mitt stora misslyckande. Jag! Lingvisten! Som pluggat typ alla moderna och omoderna språk du kan tänka dig! Jag har långa heltråkiga utläggningar om ordstammar och prefix för stackars Mmö som bryr sig lika lite som vem som helst annars. Vi är ute på landet i helgen och jag stöter på ordet "soaré" och det bara killar i ordboksfingrarna på mig tills jag får komma hem och slå på det och kolla upp om det kan härledas från franskan "soir" (Kväll) vilket då skulle innebära en happening på kvällstid, och vad som då särskiljer den från en kabaret och vad förledet där kan betyda. Vidare ut med tankarna ytterligare på vad som skiljer dessa förekomster från "vernissage" och om detta kan kan ha med att titta att göra (franskans Voir, jämför spanskans ver). Jag kan prata dialekter, spanska, engelska, amerikanska, franska, ljuga på tyska, italienska om det behövs. Jag kan recitera Cicero på latin!

Men när det kommer till det enklaste allra närmaste språket i min närhet säger huvudet stopp. Och tar inte in någonting. Eller släpper ifrån sig nåt. Som i förra veckan när jag träffar min vän och hennes syster och deras kusin. Och hon och hennes syster är flytande och självklart kusinen också. Han är en alldeles bedårande ung man, som jag verkligen inte kan kommunicera med alls. Och han kan inte kommunicera med mig. En stund när vi sitter på altanen är hennes syster en skickligt omärklig tolk som snabbt sammanfattar det man sagt, ger sina kommentarer och skickar det vidare. Men så fort jag försöker tilltala honom direkt går jag ner mig, Vi pratar om den stad som han kommer ifrån och mina frågor går genast ut på djupt vatten. Numerligt djupt vatten. Som kräver siffersvar. Och är det något jag vet, jag som inte är så haj, så är det att är det något som skiljer så är det siffrorna.

"Hur långt är det till köpenhamn?" "Hur många bor det där?"

Jag kväver ner att jag är nyfiken på hur gammal han är när jag hör dem dividera siffror och inser att jag fattat fel på fem och femtio tusen.

Det blir en så sorglig situation. Där de bilingala systrarna problemfritt kastar sig mellan språken för å ena sidan pokulera mig och å andra sidan sin kusin. Jag försöker så gott det går att hänga med i samtalet och lyssnar uppmärksamt och nickar och ler och försöker försöker försöker att smälla igång översättningssystemet i hjärnan. Lugna ner mig, bara lyssna, ösa på. Men så fort en fågel flyger över himlen, jag tappar bort ett ord i mängden eller tar en klunk vatten, så faller jag av banan och kommer sedan nästan omöjligt på den igen. Jag blir helt trött. Alldeles på helspänn och så fort tankarna börjar snegla mot något annat håll, försvinner jag helt ur bilden. Och sitter brevid i min svensklåda och det kunde lika gärna varit arabiska som de pratat.

Vi har en man på jobbet, som är dansk. Han är alltid gyllene jättetrevlig. Det förstår jag inte. Men han har alltid ett brett leende på läpparna och en sån där särdeles somrig solbränna. Jag undviker honom. Jag är lite rädd för att hamna ensam med honom. Lite för att han ska prata på som alltid, och så ska jag stå där och behöva säga "Ta om, ta om, ta om, ta om..."

För att jag inte förstår. För man ska ju förstå danska. Det är ju grannspråk. Det är ju lätt som en plätt, enkelt som en dans, smörrebröd och pölsekorv och roligt som inte alls är kul. Men så funkar det inte för mig. Lingvisten. Och jag hade ju gärna sett att han mannen hade svenskat till åtminstone några ord och i alla fall dragit ner ett snett på tempot. Men så ska det ju inte behöva vara. Danska är ju så lätt. Grannspråk.

En dag åker vi hiss ihop. På morgonen. Jag jobbar på sjätte våningen och han på åttonde. Och klockan är strax efter sju och ungefär ingen kroppsfunktion fungerar som den ska. Men han är glad och solig som vanligt! Han snackar på som ingen hejd fanns. Och jag står smått gråblek i ansiktet med hela tandraden synlig, mer blottad till attack än i tilltalande leende, och nickar och tänker att aldrig aldrig har hissen gått så långsamt och vi kommer att dö här. En dag bjuder han alla på choklad. Jag tar och tackar och ser skyndsam ut. Sen springer han på mig igen. Med samma kartong. Jag artikulerar ur mig ett nekande och ilar vidare. A ja.

Så jag funderar på att läsa danska. Lite för att det vore intressant. Lite för att jag ju ändå bor och verkar i den "dynamiska öresundsregionen". Men kanske mest för att ta reda på vad det är som blockar så i mitt huvud! För länge sen lanserade jag en teori om att bara man knäckte "koden" så skulle hela danska språket komma liksom flygande till en. Bara man forcerade det där kritiska hindret, så skulle man liksom kunna danskan sen. En teori som vattnades på av en tidigare kollega som tyckte att det liksom bara var att "ösa på" när det kom till danska. Inga second thoughts.

Ibland när man stickar men kanske mest när man virkar (knöliga saker) händer det att man släpper den sektion man egentligen håller på med och snappar upp garn i ett annat hörn och börjar göra nån kommande utväxt någon annanstans istället. Som för att bryta av. Lite så är det nu. Nu skriver jag här på vad som känns som ett slut men jag har flera passager lämnade oskrivna längre upp i texten. Jag hoppas jag kommer ihåg vad jag menade skriva där. Skit samma. Vi får se hur jag gör.

Mmö står i köket och lagar mat han har hittat på recept. Han ska dricka vin till maten men det ska inte jag. För jag var ute igår. Tra-lala-la...

Världens segaste långvecka som absolut vägrade att ta slut på jobbet. Jag stirrade med blicken ut mot fjärran och helgen. Sen blev det helg! Sen tog den slut! För att rödluvan tillbringade den sista dagen med att ligga världsfrånvänd i sängen. En stund försökte hon ligga på soffan, men det mådde hon för illa för. Saker som dofter som fick henne att vilja spy. Ämnen på teve. Nån klang i Mmös röst.

Men det var en man som föll över mig igår! Alldeles konstigt och otäckt. Jag träffade Es i veckan och vi pratade om hur man (tror sig) agera i en paniksituation. Och jag sa att jag tror att jag nog har lite startsträcka men att jag efter den är rätt rådig.

Men igår! Jag stod och pratade med en man. Han satt på en nästan som en barstol och jag stod snett framför honom. Han hade en tröja med nåt provocerande om vegetarianer och han var från lidköping och han hade en vän som jag tyckte såg "svag" ut. Jag sa till honom att de borde åka hem och äta lite gröt. (Vad det kom ifrån? Jag har ingen aning.) Iallafall pratade vi en stund. Tio minuter? Hur lång är en minut inne på Distortion (God bless my soul så kär jag är i det här stället!)? Och så frågade jag något och så skulle han svara på det. Så sa han "Vänta lite" och så började han ställa sig upp, kom upp i full längd, och bara smack-föll rakt ner på golvet. Alldeles raklång. Inte så att han snubblade till och föll och flaxade med armarna och försökte hålla fast sig eller ta emot sig, utan bara knall fall! Och blev liggande där. Och jag som instinktivt backat undan när han rammat rakt mot mig fortsatte backa och blev bara stående, gapande med öppen mun. Jag var så säker på att han var död. Jag tänkte att "okej, nu pratade jag med honom och nu har han ramlat ihop och dött". Så tänkte jag; Man, cirkus 35 år, smått överviktig = Hjärtattack. Jag trodde verkligen att hjärtat stannat i kroppen på honom och att mina förbannade haranger var det sista han fick höra. Så jag står vid sidan av med min gapmun och mina klotögon tills en av mina kompisar lägger hans arm om nacken och drar upp honom. Och hans vän, "den svaga", är framme och hjälper till och jag hör att mannen säger att han vill hem. Så de linkar iväg. Och där står jag. Som nån annan hjälte. Så jag går till mina polare som sett allt och jag säger "jag pratade med en kille och så bara föll han ihop" och nån tjej som känner honom frågar mig vad vi pratade om egentligen.

Mystiskt. Konstigt. Förhoppningsvis vätskebrist med tanke på den kokande svettpöl som distortion var igår.

Sen dansade vi hela natten. Och rallade fram och tillbaka över dansgolvet, bort till baren. In i rökrummet där jag senare fick fråga en man som ville ligga med så många årtionden som möjligt och gärna med mig, fast än han redan gjort 80-talisterna, varför himlen var så ljus och vi kunde konstatera att det berodde på att vi varit på krogen för länge. Det var strax efter att jag gått från honom som jag kom på att jag skulle åka hem och när jag inte såg någon som jag kände längre trampade jag hela gången och kom ut på amiralsgatan runt halv fem. Då var det jätteljust ute. Jag snyggvinkade till mig en taxi och kom hem till Mmö som haft spelning på ett bröllop och ja, det var allt.

Sen var jag ju så jävla svag idag. Så jävla jävla svag. Innan ens en tanke på frukost satt jag inne på toaletten med fingrarna ner i halsen för att försöka göra mig av med iallafall den där helt onödiga, irrationella romochcolan som slank ner runt tresnåret.

Men nu står jag upp! Efter två sovstunder, en dusch, en eftertänksamt långsam promenad till konsum och flera ödesstigra fruktansvärda löp med tvättkorgar upp och ner i trapphuset.

Asch. Sånt liv man lever.

Skrivet, medans Kitty ligger under torkställningen och tuggar i sig fransarna på min sjal och halternecksnörena på min klänning. Det är okej.