Carrosell's one moment of clarity

En dag den veckan lyckas jag hålla apatin borta. Den dagen är jag leende skrattande. Kreativ och konstruktiv. Jag skapar och skriver ut. Jag ringer i telefonerna. Jag springer i korridorerna. Det hörs ett evigt smattrande inifrån mitt rum av livliga fingrar som trycker ner lika livliga tangenter. Det hörs ett sorl i telefonlinjen, det hörs ett bläddir av pappiren. Idag gråter jag en skvätt på rummet över jävla powerpointen. Två små tårar lyckas jag krama fram ur ögonvrån. Sen river jag raskt en servett ur papperskleenexlådan som jag älskar över allt (och som jag river servetter ur flera gånger om dagen och som jag måste därför köpa en ny av eftersom jag sitter på lånat kontor, note to self) och paddar mig på kinderna. Det är mer frustration än sorg. Sen bjuder jag mina arbetskamrater nektariner som håller på att bli gamla men jag serverar dem som "peaches". Sen kör jag hem den ena av dem för han ska på den manliga motsvarigheten av möhippa. Så ensam är jag. På min avdelning. Resten av dagen ligger jag i skrivbordsstolen som jag har modifierat å det grövsta och övar på min egen tolkning av dunka mig gul och blå. Mmö säger att han aldrig hört låten, och jag, som inte är vidare sångmässig av mig, tänker att med ett passande arr skulle jag kunna ge honom en bit av den, nog för att han ska inse att han visst hört den. Jag sjunger den på vackraste grovaste skånska. Sen försöker jag mig på att göra den på skånsk tyska. Det är nästan så att det funkar. Mest för att jag kan ungefär lika mycket av låten som jag kan tyska. "Dunken sie mich bitte blau und gelb." Efter att ha skrivit ut den 77-sidiga c-uppsatsen som visserligen är ett hårt brott i sig i två ex, finns inte mycket mer att hoppas av dagen. Jag dricker den där jävla kontorskoppen med mintte och konstaterar att jag inte känner något av det alls. Äter en peach som ändå kommer att ruttna och hittar en mjuk, schysst, möglig i botten på lilla plasttråget. Klockan är nästan fyra och det värsta av allt är att jag faktiskt har saker kvar att göra. Faktiskt.

Mest kissar jag på jobbet. Det är alldeles hysteriskt, som jag kissar. Aldrig tidigare har så mycket kiss exponerats för dagsljus under samma tidsperiod. Det kan vara en del av tristessen. Det kan vara en del av den allmänna apatin. Det kan också vara en del av det friska vätskeintaget. En kopp på morgonen för det är obligatoriskt. En kopp gärna efter lunchen (men dit går inte jag). En kopp till eftermiddagen. Och sen när man tömt koppen och honkat in den på kontoret passar man på att fylla den med vatten på toaletten som man besöker. Och sen har man den och sippar ur gång efter annan under de apatiskt eviga dagarna framför datorn.
Knapp-i-knapp. Slurp. Knapp-i-knapp. Slurp. Klicketi-klick. Slurp. Bläddri-bläddr. Slurp. Ja, som det ska vara.

Näe, men i ärlighetens namn dricker jag inte så jävla mycket. Kanske den där skuldbetyngda koppen på morgonen och eventuellt, eventuellt en apatibaserad kopp på eftermiddagen. Men absolut ingen efter lunch, som alla andra. Däremot blir det en del uttråkat vattenslurp. Det är inte nog dock! Det borde inte räcka till att orsaka mitt toalettronderande.  

Te. Har jag druckit. Min arbetskamrat säger att det är hälso med grönt te. Det är när jag säger att jag inte är så jävla inne på att dricka choklad ur kaffemaskinen längre eftersom det antagligen bara är en massa socker och skit i den. Och kaffe, som min smak faller i, faller dock inte väl ut i min mage så tidigt på morgonen. Så en dag när hon sen inte är där, krafsar jag i skåpet och jävlar, jag hatar te!, letar jag fram en sån där flamsig liten påse och slänger i koppen. Mint. Grönt. För det är mer hälso än svart. Men jag tycker att det låter häftigast med rött. Men vad är det?
Och självklart lyckas jag på något sätt jamma bort lilla tampongsnöret som ska sitta på den minimala frimärkslappen som ska förhindra att snöris åker ner i blasket, så jag får sitta en god stund (för jag är uttråkad) och försöka trycka in lilla snöret under den minimala häftklammern och.. och.. det tar massor tid.
Jag dricker en kopp och jag dricker två under dagen. Fjorton gånger eller så springer jag på toaletten.

Förra året när jag arbetar på samma ställe har jag sån hysterisk respekt för arbetet och datorerna, uppgifterna och människorna. I år när jag arbetar på samma ställe finns det ingen hejd. På dumheterna från min sida. Jag har för mig att jag respektfullt har ångest för att kolla min hotmail. Att jag har en ganska påträngande känsla att chefen som sitter i rummet bredvid kan logga in på min dator via ip-adressen som supporten kan och sen sitta där utan att röra musen och se allt det jag såg. På min skärm. Det tog flera dagar innan jag vågade kolla min privata mejl. Veckor innan jag vågade logga in på helgon.net. Och usch och fy, aftonbladets webbupplaga tror jag inte att jag bevistade en enda gång.  

I år är saker annorlunda. Inte annorlunda på så sätt att jag är en världsvan lirare som glider in och gör min Thang på kontoret. Men annorlunda på det sättet att jag har ingen hejd. Är det andra eller eventuellt tredje dagen som jag framåt eftermiddagen surfar in på spela.se och med kontinuerliga ögonkast åt sidan spelar en halv omgång bibbel-bobbel innan präktigheten i mig signalerar ångest och får mig att stänga ner fönstret? Och då har jag ändå inte fått mitt egentliga kontor, säkert undanstoppat längst ner i hörnet av korridoren, utan sitter i ett temporärt kontor byggt i det egentliga utskrifts- och kopieringsrummet. Vilket innebär att stund om varannan någon av mina kollegor klampar in bakom ryggen av mig för att hämta sig en fotostat. 

Igår, när jag så flyttar in i egentliga kontoret och springer flera gånger fram och tillbaka med mina saker från kopieringsrummet, tittar jag framåt eftermiddagen igenom min sajtlogg. Och inser att den innehåller inte mindre än 17 sajter. Som jag har bevistat. På en dag. Och då har jag ändå inte varit så hardworking att mitt förnämliga arbete krävt att jag besökt dessa sidor. Bland annat huserar youtube som jag efter många månaders spott och spe tagit lite till mitt hjärta. Och kopierar länkar som jag mailar till folk och skriver korta meddelanden i stil med: "Kolla det här! Kommer du ihåg?" Bland annat njuter jag hela sista stunden på fredagseftermiddagen av att kolla på Filippa Bark och jag lyssnar i mp3spelarlurarna och skrockar kvävt för mig själv och den tomma korridoren ligger i övrigt så tyst.