Carrosell's one moment of clarity

När Caroline fått allting som hon möjligtvis kan önska i hela världen, övervunnit milshöga berg till hinder, kommit ut levande på andra sidan och kan ta itu med att leva livets glada dagar, då blir Caroline missnöjd. Eller ännu mer. Caroline blir deprimerad.

När helvetets gap stängt sig bakom henne, när stormen mojnat och dragit ut mot väst, står inte Caroline upp som den svorne segraren. Jo, en stund gör hon det. Sedan lägger sig Caroline ner igen. Och vill dö. Igen.

Jag känner av det en stund efter bröllopet. Ett par veckors himlastormande lycka som efter ett hand blandas ut med en mild panik. En mild, alldeles nyanserat subtil panik av att allting är perfekt, och att det inte finns något att vara ledsen över. En mild nyanserad panik över att hon inte har något att vara ledsen över och alltså inte får vara det. Torde vara glad. Alldeles skir är den, känslan. Den försvinner sedan. Och då faller istället Caroline ner i ett djupt hål (eller gräver hon sig?) och ligger hela eftermiddagar och kvävs och kräks i sitt eget snor.

Mmö säger att jag borde gå till en psykolog. Han ligger och klappar på mig brevid mig i sängen. Han säger att det kan bero på min barndom. Jag vet inte om han säger det för sitt manliga väsen, han vill fixa allt, ha en lösning till allt, eller om han säger det för att jag faktiskt visar på puerilt störda mönster. Han refererar till en dag i bilen när jag som vanligt aggressivt harangerar över något. Då säger han att jag är den argaste person han vet. Inte suraste, som jag vill ha det till, utan den uttalat argaste. Argare än hans chef.

Och jag är arg. Jag är förfärligt arg. Arg på värme, på kyla. På bilister, cyklister, på folk som glor, på pensionärer, på barn som ler, på teven, på datorer, på konsum. Jag är arg på mig själv för att jag är arg.

Det är ett självförsvar. Mindervärdeskomplex och skolmobbning. Attack är bästa försvar. Någon gång kom jag på att jag kunde nedtala andra för att själv slippa bli nedtalad.

Bland annat känner jag mig ensam. Många gånger under mitt och Mmös förhållande har jag tänkt att "det kommer bli ett ensamt liv". Ensamt menande på våra rent personlighetsmässiga skillnader där jag behöver prata och han (se ovan) vill lösa. Som att vi tittar på en lägenhet och jag blir alldeles handlös. Får ett frö som växer och växer så det knakar och jag kan bara inte skaka den av mig. Försöker stänga in den bittra gråten när den inte blir vår. Tjuter ut tjo-hoon på kontoret när den ändå blir det. Mmö är hela tiden lågmäld.
"Men vad känner du då?" undrar jag. Och han konstaterar att den är välplanerad, har bra läge och storlek... Jag vill skaka om honom; vad fan betyder det?! "Men vad k-ä-n-n-e-r du då?" säger jag. Jag får ingenting.
Då känner jag mig ensam. När jag ensam ska besluta om en bostad ska bli vår för de närmsta kanske fem åren och om vi ska buda de miljoners miljarderna och om det är smart eller om den är för ruffig och om vi kanske hittar nåt ännu bättre veckan efter. Ensam. För att han kunde konstatera alla hjärngrejer medan mitt hjärta exploderade över. Inte för inte döper vi den till HIMmelen långt innan vi ens flyttar in. (Eftersom "him" är skånska för hem... ja, ni fattar.)

Ensam från vännerna på tusen mils avstånd, för jag känner ju faktiskt inte så många här. Trött på att maskulina hö-hö-hö-kvällar med stora stark och jag är den enda som sminkat mig.

Jag säger att jag inte klarar av att vara lycklig. Att jag varit olycklig så mycket i mitt liv att det är standarden för mig. Att jag är vanare vid miserum att jag tar mig bättre ut i det.

Någonstans är det sant. Dagar när allt är ey-okej och jag tänker "schysst, allt är ey-okej" vet jag ju att hjärnan börjar scanna. "Dålig lön" kommer fram då. "Studieskulder." "Inte förlängt efter provanställningen." Och om inget konkret finns att ta på kommer rent basala högstadiegrejer; "Närsynt, rödhårig, blekfet en-och-femtioåtta-dvärg...".

Så det är inget lätt huvud att leva med. "Jag orkar inte med mig själv" kvider jag till Mmö i sängen. Orkar inte med att stiga upp på morgonen och se hur långt jag kommer mot toaletten innan de negativa tankarna börjar snurra.

Senast jag var hos en kurator grät jag (alltså snorgrät och typ bölskrek) i hela entimmessessionen. Jag kommer nästan inte ihåg ett ord av vad hon sa, förutom vissa nyckelgrejer. Jag ska fundera på det nu ett tag och smaka på tanken. Försöka på egen hand lite. Undvika situationer som jag tycker är jobbiga. Vara snäll, mot människor och mot mig själv. Cykla långsamt och njuta av turen. "Don't hurry, don't worry, you're only here for a short visit, so be sure to stop and smell the flowers - Walter Hagen. Men framför allt; andas.   

När jag var "ung" gillade jag backyard babies som fan. Jag brukar säga att backyard babies var det första band som jag hittade själv. Annan musik sökte man sig mot, fick påprackad sig. Men backyard babies hittade jag själv. Små minnesfragment ur Look at you videon på ztv. Jag såg väl dregen och tyckte att han såg bra ut som fan.

När var det här? Runt 97-98.

En gång var mamma och jag i göteborg. Jag kommer inte ihåg vad det gick ut på, men det var sommar och jag antar att det var semester och vi skulle göra en utflykt. Vi bodde på hotell och träffade mallewall och hennes familj som också var där och gick på liseberg. Det var i göteborg som jag köpte Total 13-skivan. Jag visste vad den hette och jag visste hur den såg ut och jag visste att jag måste ha den. Den låg utanför en liten skivbutik och den var på rea redan då. 79 kronor, tror jag.

Sen lyssnade jag på den i evigheters evighet. En sån där fantastisk förälskelse när man bara lyssnar och lyssnar och när man liksom flytande rör sig mellan favoritlåtarna tills till och med de riktigt dåliga, trasiga låtarna någon gång är ens favorit.

Och bilder samlade jag. Det var en riktig fjortisförälskelse, för fjortis hade jag aldrig varit.

Det är jäkligt sällan som jag lyssnar på backyard babies nu. Och får jag ett sting att lyssna på något så är det konstigt nog deras allra första hysteriklysch-skiva Diesel and power, anno 1994. Då vill jag lyssna på Kickin up dust och Love. Världens fetaste rockballad, vad jag minns citerat ur en chatt med bandet som jag suttit hemma och lusläst varje rad av trots att jag inte själv deltagit.

Mmö köper Sweden rock magazine som han gör ibland och den brukar ligga på toaletten. Det är At the gates på framsidan och jag skriker i bilen till Mmö och min mamma att det måste vara det fulaste band som någonsin funnits. Visst att band kan vara fula. Visst att en eller två av medlemmarna är lite småfula. Eller allihopa. Men helfula! Anskrämliga, frånstötande! Fulare än system-of-a-down-fula. Jag utropar At the gates till det fulaste band som någonsin funnits.  

Sen bläddrar jag girigt till backyard babies-intervjun. Det finns ändå en ömsesidig kärlek där som inget rår på. Och att läsa deras kommentarer genom den spruckna småländskan kan faktiskt vara en riktig höjdare. Till och med boken skrockade jag mig igenom. Leende tittar jag på bilderna och liksom känner av efterdyningarna av de otroliga känslosvall som detta band gett mig genom tiderna. Tusen år av tusen års rullande på stereon. Altavista bildsökande. Tidningsurklipp. Min höjda ringbeklädda arm höjd mot skyarna på främsta raden framme vid kravallstaketet i lampljuset på den avsides belägna konsertlokalen i granada 2001 när danko jones hade varit förband och vi tänkt "vad fan är det?" och suttit utanför och småsurat och druckit öl istället, fortfarande lablad som en av de bästa konserterna jag någonsin varit på. Den mest omtalade minda kyssen från dregen någonsin framför lastbilen efteråt.

Jag läser diskografin och jag kan alltihop. Jag har alltihop. Eller vad är den där sista? Vad är det för något? Jag får resa mig och får gå till skivstället och där visar det sig att jag har den senaste. Jag vrider och vänder på den. Vet inte var jag fått den ifrån, när eller var jag har köpt den. Tänker att nåt spår ska påminna mig. Det gör de inte. Jag trälar mig igenom skivan på den fantastiska köksstereon och när skivan snurrar slut efter någon rar timme eller så långt efteråt att jag någonsin slutar att lyssna, tar jag ur skivan ur spelaren, stoppar tillbaka den i det oansenliga fodralet och ställer tillbaka den i den kronologiska hyllan.

Idag har aftonbladet världspremiär från backyard babies nya video och jag stänger av webbradion för en stund för att titta.

Och jag blir så ledsen. Bara introraden får mig att bli ledsen. Och sen tittar jag igenom videon med bara den skam som en förrått fan kan känna. Och känner att det är så jäkligt trasigt. Och tjatigt. Och mainstream. Och jäkla publikfriande och allsångshorigt. Och gjort förut. Och jag gillade det inte då heller. Och jag undrar för mig själv vilken trasig liten själ som kan tänkas gilla det där och om det kan tänkas att det sitter en liten 16-årig tjej någonstans och blir alldeles yrhuvat våt i trosorna av att lyssna på det där. Inte ens att det är en ack så jäkla snygg men alldeles för omotiverat skjuthuvetav-blodig video kan väga upp. En idé kan vara att kolla på den och stänga av högtalarna.

Någonstans i mig sitter en sexton-årig Caroline och gråter.

"Fuck off and die

You're the evil in my eye (eller nåt sånt).

Fuck off and die

time to say good bye..."

Nyutexad, provanställd och nygift är jag fattigare än någonsin förut.

Jag är dålig på att vara fattig. Framför allt eftersom jag inte är fattig. Jag har alltid varit ekonomisk. Snål. Medveten om pengar. Lättare för att lägga dem på hög än att sprida ut dem. Jag minns hur min mamma höll upp pengarna i min plånbok när vi på någon semester under åttitalet var i en leksaksaffär och jag skulle köpa duplo (eller vad hette det här legot med de små upprättgående djuren?) för att visa hur mycket pengar som jag egentligen hade när jag ville köpa en liten duploleksak och jag skulle kunna köpa en så himla mycket större.

Jag kommer ihåg att jag köpte en husvagn till duplofigurerna som min bror och jag lekte mycket med. Det var en fartfylld lek. Lite karnevalig.

När jag var pubertet när man hade 950 kronor i månadspeng fick jag ut någon sorts barnpension (eller vad det kan heta) från min fars livförsäkring. Jag hade aldrig någon riktig koll över hur mycket pengar det där rörde sig om. Men jag vet att det var ey-okey och så ville man göra nåt och då hade det trillat in några pengar på kontot.

Allra fattigast jag varit var jag i stockholm. Jag stretade på som jag brukade men sen började pengarna bara ta slut i plånboken. Inte en spänn kvar. Titta i almenackan för att räkna dagar till nästa 25:e. Jag fattade ingenting. Jag hade inte varit med om det innan.

Då levde jag på studielån, 6900 kronor i månaden. Hyran på mitt studentrum låg på 2700, det ständiga sl-kortet 600. Varje månad åkte jag åtminstone en vepa till malmö för åtm 700 spänn. Knappa tretusen kvar. Att köpa mat och öl för. (Oh please, kom inte med studentlitteraturstjafset. Var det någon som verkligen k-ö-p-t-e de där böckerna?)

Jag minns en obehaglig man i min korridor. Han hade inte många vänner. Han hade ett litet litet pyttigt självförtroende och tyckte om att sätta folk på plats. Han ville så gärna vara Pk att han kunde gå över lik för att få vara det. En gång i tiden hade han varit någon sorts träningsnarkoman och sen en dag åkte han till tyskland och skaffade tjej och lärde sig spela bas. Det berättade han gärna om. Han var rödlätt, så jag hade lite extra svårt för honom.

I alla fall tycke han att det var så sjukt jäkla fel att jag i-n-t-e maniskt införskaffade all nedskriven kurslitteratur. Det var ju hädelse. Det skulle man ju ha sen, i sitt yrkesliv. Eller som kuriosa. Själv satt han på rummet och dammade ihjäl sig och läste väl kafka och var jäkligt kulturell.

En gång hade han fest. Jag låg i sängen och stoppade popcorn under täcket.

En del kurslitt har jag. De står i en liten-liten låda framför bokhyllan, för de får inte plats. Jag skänker dem inte så mycket tanke. En del är mallewalls. Kanske säljer jag den en dag och tjänar miljonen. Jao.

I alla fall gick det utför med mig. Det gick inte ihop sig. Jo, ihop sig, men inte mer än så. Mina vanliga 2-3000 överskott ville inte infinna sig. Jag behövde ändra min livsstil. Men eftersom jag levde rätt så snålt som det var (resorna+hyran+kortet var liksom neccessiteter) hade jag inte mycket att göra. Så jag slutade dricka juice på morgonen. Nej, inte fin dyr JO-jos. Jag var redan innan en ho-bo som köpte multivitamindryck i tvålitersförpackningar för åtta kronor på det i övrigt så svindyra sjukihuvet ica-lappis.

Så jag slutade dricka min multivitamin. Och började dricka vatten. I början var det hårt att svälja ner ostmackorna. Men jag vande mig. Vatten till frukost kan jag dricka än idag.

Då skaffade jag jobb. Och jobbade natt på seven-eleven på odenplan. Ja, det var fint. Med pengar. Ibland när jag går förbi kanske malmös enda seven-eleven kan jag andas högt i luften och dra ur minnen ur näsan.

Jag trodde att det skulle ändras. Trodde att det skulle bli annorlunda. När man var okejad och jobbade heltid och var ansvarstagande och vuxen och hade examen och multikvalifikationer för sitt jobb. Förvånad sitter jag här nu då på slutet av min tredje månad som anställd och undrar "vad fan?" och har inte en sedelspänn i plånboken utan bara klirrande mynt som man kan bygga en tramsigt liten hög av. 23e idag och jag är så tragiskt medveten om att det är fyra dagar kvar till den 27e och är samtidigt så förbannat tacksam över att den 27e denna månad i juli 2008 infaller på en söndag så att kosingen trillar in till mig redan två dagar tidigare, på fredagen. Förvånad, förbistrad, förbannad är jag över de 178 kronor som jag så tydligt har kvar på mitt konto och som jag känner att jag kan göra absolut ingenting med.

Så vad har jag gjort med pengarna? Var har de tagit vägen, de sura, fula, som jag arbetade i 131 timmar i förra månaden med att få ihop. Ja, vem vet?

Jag har cravings efter att det ska bli helg som aldrig förr. Jag är på Ruisrockfestivalen från fredag och det som är bra med festivalen är att den håller på till på söndagen. Så att man får åka hem på måndagen. Och får en fyradagarsvecka; ta-tram!

På måndagen är jag en sliten viking som är lycklig att vara hemma.

På tisdagen är jag en bakfull suckande rallare som rallar in på kontoret och svär och sedan har enorma problem med att äta upp den här sjuka pajen som jag beställer på en tvivelaktig restaurang mitt ute i miljonsatsning-ingenstans som fan är gjord på sån där fucking ost som alla gillar, valnötter och honung! På kvällen en svag trasa som avlider och dör.

På onsdagen en död medvetslös trasa som avlidit och dött och som släpat sin hädangångna kropp in på kontoret och placerat sitt insomnade huvud på ergonomdynan framför tangentbordet. Jag sitter så i långa stunder. Jag dricker två snabba koppar instant för att återuppstå. Det ger mig magsår. Jag får långsamt långsamt peta i mig min korvade ärtsoppa. Jag har massor att göra och jag ringer och gråter hos Mmö i luren. Tårarna skvätter på tangentbordet. Jag följer inte med på födelsedagskalaset och åker hem och sover en timme mellan halv sju och åtta. Sen kokar jag potatis.

Så galet, när man åker till finland och när man tänker att man kan åka hem igen. Att söndag kväll inte gör något alls och att jag kan åka hem igen. Jag åker hem igen. Sekunden som jag landat i finland ger min mobiltelefon upp andan. Mmö och jag har ytterst sporadisk kontakt under helgen med lånade telefoner och artigt städade meddelandemeddelanden.

På återresan flyger jag turku-stockholm-köpenhamn. Jag har en timme i stockholm och jag är lycklig att vara på missnöjd svensk mark igen. Då ringer jag honom. Jag hittar faktiskt en telefon, en sån därn t-e-l-e-f-o-n-k-i-o-s-k, och tappar klumpigt i några spänn. Jag vet inte hur man gör, för jag är född på åttitalet. Klockan är bara fem, så jag får ringa till hans jobb. "Svara svara svara" säger jag mot bacilluren. Det gör han. Och låter riktigt, förvånat, fantastiskt lycklig av att höra mig. Vi pratar. Massor. Vi ska ses om några timmar. 12 kronor kostar det.

Mmö hämtar mig på Malmö central. Jag går av tidigt på tåget och han rör vid min axel bakifrån och jag har stereon på mig och vänder mig om och han är vacker.

Sen sitter vi på golvet i vardagsrummet och bara pratar. Och jag får berätta om fantastiska fyllor, om solen i finland, om färjorna som åkte förbi precis bredvid stranden, om fatsuitsbrottningen, om punkaren vi tvingade rabbla upp alla muminkaraktärer, om pizza till frukost, om konstant häng i sängen, om hanoi rocks och michael monroe, om aspirerande gangbangvåldtäktsmän, om snefyllor, om lonken, om flaskor i bakhuvudet, om kukenkillar, om blod, om Moi, om duschen, och om elektroniska hotell.

Och han får berätta om sina dubbla utekvällar när han har haft ff. Senare, när vi knullar på köksbordet, så känner jag mig så enormt tramsigt lycklig as can be.

Jag ser ut som fucking plupp i skallen. En rödhårig plupp. Hade jag bott i skogen tillsammans med plupp och ridit runt på älgar tillsammans med honom eller vad det nu är han gör hade vi sett ut som ett lingon och ett blåbär på älgryggen.

Jag kommer ihåg att böckerna var gråa. Dystra mustiga. Jag kommer ihåg att plupp med det blå håret var själva behållningen av böckerna. Lite som han skar sig mot den hysteriskt depp- dimmgröna bakgrunden. Men jag kommer inte ihåg vad plupp gjorde. Han verkade rätt ensam. Jag tror inte att det hände så mycket mer än att han hasade runt i den höstskadade skogen.

Idag på tvåtusentalet är plupp en logotyp på en chokladmjölksförpackning. När jag googlar på plupp lär jag mig att

"Plupp är en liten "osynling" som kan tala med djur. Han är osynlig för alla människor.

Plupp bor någonstans långt uppe i norr bland höga fjäll. Där har han sitt bo, en liten torvkåta, vid en sjö som han kallar Blåvattnet.

Egentligen bor Plupp ensam, men han har många vänner som kommer på besök. Några vill bara hälsa på en stund. Andra vill gärna bo en tid hos Plupp. Men alla vill bli bjudna på något gott. Plupp bjuder gärna på ripbär, hönsbär och kråkbär..." (http://www.krakbar.nosvyr.fi/html/plupp.html)

Vidare lär jag mig på google (av mamma så glatt uttalat "goggel") att plupp inte längre bara är trasig chokladmjölk. Det finns Pluppdryck apelsin, Pluppdryck päron och Pluppdryck äpple också. Tack för det, norrmejerier!

(http://www.norrmejerier.se/konsument/produktsida.asp?topTom=ko&mnu=96&mnu2=279&cat=Plupp)

Vad hade detta med mig att göra då? Näe, jag tror inte alls. Bara det att jag gick på toaletten efter lunchen och tittade mig i spegeln och kände mig rätt ful. Fällde ur håret ur tofsen och konsterade min likhet med plupp. Det är nog en allmänt ful dag. Glasögon och inget smink. Men imorgon blir en fin dag! För då blir det fan astjocka tjok med kajalpenna och fucking festival i finland!

Någonstans i början av juli så har det blivit juli. Jag märker inte det alls. Jag sitter inlåst på kontoret åtta arbetstimmar om dagen. När jag cyklar dit på min cykel på morgnarna är det oftast lite svalt i luften men trevligt solljus. När jag cyklar hem på dagarna är jag så nedkyld av att ha suttit i permafrosthelvete i åtta och en halv timme att jag omöjligt kan känna om det är varmt eller inte ute. När jag kommer hem är jag pöligt genomsur av den hetska cykelturen. Då slänger jag av mig alla kläder så fort dörren går igen och öppnar ut på balkongen. Ibland lägger jag mig på golvet.

Det händer att jag vrider huvudet och tittar över axeln när jag sitter vid min dator och flera dagar har jag förvånats av den knallblå himmelen som utgör fonden mot bostadshuset mitt emot. Parkeringsplatsen emellan är liksom knallgul av badande solljus. Jag lyssnar till ljudet av luftkonditioneringens trummande, hit inne dit inget ljus någonsin kom, och förundras över den värme och sommar som verkar finnas där ute nånstans.

På radion kör de "Sommar i P1" varje dag så kanske är det sommar. Jag går inte ut på lunchen. Det tar för lång tid. Jag vill komma hem.

Igår ska jag träffa K på gustav klockan 16. Jag kommer till jobbet halv åtta och käkar i en halvtimme så jag får gå lite tidigare. Redan vid kvart över tre lägger jag ner all mental hjärnaktivitet och sitter bara och spelar motownhits fram tills kvart i. För då tycker jag att jobbet är tråkigt. Apatisk blir jag, av ensamheten.

Jag har koftan för det är ett permahelvete på kontoret. När jag ska gå tar jag på mig kavajen. Men jag kommer inte långt ut innan jag inser att jag kanske inte behövde.

När jag kommer till gustav är jag en slibbig hög. Och då ser jag en massor jätteknäppa saker! Folk! Folk med skjorts och med linne och med klänning. Folk med jeans och flip-flops och med pannband.

Jag har baskisarna, grå jeans, ful tröja, kofta och sammetskavajen. Så jag får stå och skämmas. Sen knölar jag ner det vintriga i väskan och går runt och är ful på stan. K har fattat lite mer grejen. Hon är lediga på dagarna. Hon har jeans som alla respektabla människor men en snygg tröja till. Jag förklarar min förvirring över sommaren. Hon säger att folk inte verkar ha någon koll. Att det finns de som kommer i jacka, fast det är så varmt.

Det är konstigt, att det är så varmt. Själv sitter jag på kontoret och känner att huden håller på att bli blå alldeles av sig själv. Idag på morgonen hittar jag vad som ser ut att kunna vara en termostat på väggen mellan fönstren, så jag klättrar upp på skrivbordet och skruvar upp den. Den står kanske på 21. Jag brassar på den till 25. Prövande sitter jag här nu och koftan ligger och tronar på musmattan. Förut frös jag en stund. Då drack jag en kopp kaffe. Fortfarande brummar ac:n obehagligt i bakgrunden och liksom hatar mig. Fönstren går inte att öppna. Korridoren utanför ligger kemlysrörsmörk. Jag är alldeles ensam.