Carrosell's one moment of clarity

De senaste dagarna har jag upplevt en rätt osund längtan. En längtan jag skulle vilja kalla "pensionärssyndromet". Eller "postknarket". För jag längtar efter att få post. Rätt så absurd tanke, kan tänkas. Som en liten kissekatt smeker jag mig utmed dörrkarmarna i hallen. Gör små utspel mot ytterdörren. Glor på mattan, glor på klockan.

Längtan efter att få post har genererat ett ganska hysteriskt tradera-surfande. Jag tror att det är undermedvetet. Hjärnan känner av suget och gör slutledningen att strategisk agerande på tradera kan generera post. Logiskt. Och sen postlängtanen i samband med ett helt hysteriskt arbete där absolut ingenting har hänt sen förra fredagen. I tisdags och onsdags satt jag där ensam. Jag kollade alla lägenheter på hemnet. Jag kollade alla kjolar på hm, på lindex och på kappahl (ja, jag är femtio år). Jag kollade helgon tusen gånger, facebook tvåtusen gånger. Jag kollade min mejl en gång var femtonde minut, jag kollade aftonbladets hemsida en gång i timmen. Mitt cache, eller är det cookies, -minne är så jävla fullt på jobbdatorn.

Det värsta är att jag inte kan hålla mig ifrån att kolla in grejer till bröllopet. Grejer som de sleasigaste, horigaste, mest sammetsdoftande, spetsprydda, pytteminstaste, snörigaste, slinkigaste porrunderkläder som man någonsin kan tänka sig. Som på försäljningssidorna är satta på anorektiska, pyttesmå blondiner med kemiska jättetuttar, enorma hårsvall, botoxläppar och frånvarande knarkögon som skrevar mot kameran. Så om någon kommer och ser är det bäst att jag motiverar. Motiverar att jag "vill vara 'fin' på min bröllopsdag" och inte alls något annat. För är det någon som tittar på det där och som bara är litelitelite bi någonstans i kroppen kommer den personen utan tvekan kåta till sig på de sidorna.

Men nu har inte mitt "porr" som jag beställt kommit i lådan. Min mamma har en klänning från någon slags sextiotal som jag skulle vilja för ett eventuellt större evenemang denna sommar som vi ber mormor skicka ner till mig. Jag vill tacka mmö för att han strypit min hyra då jag varit arbetslös och beställer en tröja till honom, jajustdet, som faktiskt kom igår. Jag frågar mmö om det inte är dags för en repa på cdon. Vi brukar handla tillsammans och komma över 600 och få gratis frakt. Jag är inne på motown.

Idag, inne på tradera, när jag ser att jag förlorat en auktion som jag bara suttit och budat på enbart för att jävlas och trissa upp priset och sedan råkat bli högstbjudande på, kommer jag på att det här kommer bli mitt issue. Jag ser framför mig hur kanal 5 gör en dokumentär och hur de filmar mig när jag sitter fet och blek i strumpor och nätbrynja framför datorn och köper hem crap från tradera. Och hur de intervjuar mmö och hur han sitter med armarna om sig i soffan och lite sorgset säger "Det här funkar inte längre". Och hur jag har förvandlats till ett enormt tröj- och strumpberg och trycker i mig muffins framför datorn och klickar och handlar. Inklippta bilder på hur jag med problem böjer mig framför ytterdörren och tjoar när jag fått ett nytt paket som jag sliter upp med tänderna. Jaja..

Apropå det fick jag post när jag satt och skrev det här. Ett fönsterkuvert, men med mitt namn på. Det var från arbetsförmedlingen som tackade för en god match och att jag inte fick vara med och spela med dem längre. Det ville jag inte ha.

Efter arbetslöshet är informationen att pengar komma skall in på konto rent hisnande. Vinande. Jag inser att jag kommer att kunna handla saker igen. Jag som gått på strikt diet och samma dag som arbetslösheten startade drog åt alla små säckar och kvävde precis alla tillgångar i sin linda. Porlande portionerades slantarna ut, en vågad utflykt som en läsk på stan krävde åtminstone tre dagars hemmasittande. I mina värsta våndors feberångor låg jag sniken nedbäddad i soffan med svettiga underkläder, sippandes ur en lastgammal bubbelvattensflaska och konstaterade på bästa von anka-vis att man med feber i alla fall inte gjorde av med några pengar. Och tjöt sen avgrundsvrål när den väna febern stationerade sig i min kropp precis som den alltid gör och fan vägrade lämna vilket tvang mig att en lördag efter lunch be käre fästmannen att köra upp mig till vårdcentralen på södervärn där de har jour och således kan ta ut ännu mer pengar än vad som är brukligt och jag betalade med en surt vriden femhundralapp där jag bara fick 2 carl von linne tillbaka och sedan fick sitta och vänta i två timmar med kylsvetten klibbande på ryggen, hade sedan en läkare med samma namn som klämde mig på körtlarna, en annan kvinna som svabbade mig i halsen och sedan efter att druckit en medhavd juice fick informationen och att allt jag kunde göra var vatten och vila. Det hade jag ju gjort en vecka. Och det fungerade ju uppenbart inte.
Varpå jag åkte till jönköping, fick ta avgörande beslut om min framtid, åkte hem, och på söndagen efter det att jag kommit åter, det var den sextonde dagen med feber, låg på golvet i köket och var så övertygat fast besluten att jag skulle dö och att det var min enda utväg. Med huvudet pulserande av vätskebrist låg jag och stirrade in i köksgardinen och hade snor och klet och tårar smetade över ansiktet och överallt och baksidan av händerna och var alldeles övertygad om att köksgardinen var det sista som jag någonsin skulle se och jag tyckte att den var så fin. Jag grät för att den var så fin och för att jag varit så glad när jag köpt den och jag grät för att min mamma och min mormor och min bror skulle bli så ledsna för att jag dött, att det inte funnits någon annan väg och för att febern kommit för att stanna och för att den aldrig skulle ge med sig och att jag inte kunde leva på det sättet. Hur mmö kom till mig till slut och sa att det inte funkade mer, och han fick ringa sjukvårdsupplysningen som är så bra och de sa att något var förbannat fel och att jag måste gå till läkaren igen. 150 kronor kostade ett besök på måndagen på kirsebergs vårdcentral och läkaren klämde återigen på mina körtlar och skickade sedan iväg mig på labbet för att känna prov på precis alla kroppsvätskor jag någonsin ägt och jag hade till och med en kvinna som tog med mig in i ett avskilt rum och tog på mina bröst när hon klämde fast sugkoppar och kopplade ihop mig med en alldeles hysteriskt sjuk bläckfiskliknande rullmaskin på hjul som printade ut långa listor av kritritade bilder över mitt hjärtas hjärtverksamhet. Det var inget fel på mig. Jag höll på att brisera när läkaren gick igenom alla test som tagits och sa "De här värdena är okej, de här värdena är okej..." Sedan sa läkaren att jag skulle gå och jobba. Och sen blev jag frisk.

Tramsiga stunder gör jag småfula kalkyler i mitt huvud över hur mycket jag tjänat den dagen och sedan jag började och hur mycket det blir efter skatten och precis var i min portmonnä jag ska lägga de pengarna. Smårusig blir jag när jag inser att jag skulle kunna äta lunch på stan. Idag efter jobbet cyklar jag hela vägen till överskottsbolaget och köper mig en jätteburk med hallonröd väggfärg och är helt skakig när jag betalar 120 kronor i kassan och tänker att nu går det utför. En present till mig själv, som tänkt på färg sedan i mitten av februari och ibland stirrat in i skänken och dividerat om nyanser. Ja, inte för att jag hade råd att köpa nån jävla nyans, och när överskottsbolaget öser ut sina crapfärger så tar man emot.

Fortfarande känner jag en hamsterkänsla som bara vill suga åt sig och hibernera. Jag står i skuld till mig själv och med möjligheten att bygga backup vill jag bara ta den. Pengarna jag tjänar vill jag bara plocka in i olika hål. Fylla på på konton och återställa. Jag vill ösa in på banken till bristningsgränsen så att det finns där, så att det kan trona och mogna och dväljas. Om saker går åt helvete ska jag ha dem där, jag ska titta på dem på kontoutdraget och röra vid det alldeles försiktigt. Inget till mig, jag kan leva såhär. Smalt, smalt, snålt och jävligt.

Jag har jobb.