Carrosell's one moment of clarity

Det är sista dagen i Stockholm och jag har ingen mat kvar. Idag på förmiddagen hyrde jag ut mitt rum och sen tillbringade jag delar av återstoden av dagen att plocka undan sånt som är mitt. Som min mat. Men inte så att jag hade så mycket mat från början. Mer så att jag knödde in pasta och skräp allra längst in i ett skäp och sedan armerade med värre födoämnen utanför och sen var det så fullt och andligt packat att det kändes synd att ge sig in och leta fram något. Att äta. Ett ägg äter jag, för ett ägg har jag. Purjolök och stulen potatissallad som typ inte är min men definitionsmässigt bara nästan inte är det. Tre knäckisar med smör för knäckispaketet stod längst ut. Och i en banan stoppar jag det allra sista torra chokladfnaset från en smörgåschokladburk och intensivbrummar i mikron. I allrummet i anslutning sitter det säkert tio mer eller mindre ungdomar men iallafall studenter av spridda etniska ursprung och diskuterar otrohet.

"Min sista dag i stockholm och allt" tänker jag lite småsurt och balanserar in alles käket på en alldeles för liten bricka på mitt rum och får utan skvalp ner det på det avplockade datorbordet. Ägget lägger jag i kallt vatten i handfatet.

 

Jag äter framför datorn som en riktig liten gris. Det är svårt att skriva på tangentbordet samtidigt och därför får jag förlita mig på musens scroll. En aning sorgset är det att lämna stockholm, och jag vet inte i mitt hjärta hur jag någonsin senare någonsin ska klara av att göra det. "På riktigt". Men jag saknar I:s knackningar på min dörr, någon som sätter sig i soffan, någon som vill att man kommer ut och socialiserar. Ett glatt skratt. En bra vän.
Idag på kvällen dricker jag den fula slatten av tetrapaken alldeles ensam medan jag packar och putsar. Jag avgör det som att vinet börjat bli rätt så dåligt till en början av att ha stått oanvänt i solskenet i mitt rum och jag har inte druckit en droppe av precis något alls på en vecka. Idag dricker jag mig ner till botten och medan jag saktfärdigt shakear till Nina Simone som är alldeles fantastisk, och sträcker oavvänjt ut handen för att fylla på mer men måste hålla tillbaka. Av rädsla för att tralla ut i köket och dra en vals som en sista avskedskyss av de taffliga som fortfarande som iglar biter sig kvar i min korridor, måste jag pausera.

Jag sliter ur vinpåsen ur kartongen genom att riva upp flikarna med det lilla plasthandtaget på baginboxens ovansida. Den verkar halvfull, semifull, tredje-, fjärde-, femtedels, carrofull. Som en val knivskär jag den till döds inne i badrummet och lämnar den att förblöda och dö i mitt handfat. Kartongen orkar jag inte ta sönder och lägger i pappersåtervinningen.

 I nästa vecka blir det svenska på riksskånska.

Till slut blir det så att vi dricker rött vin varenda kväll. När Ia har bangat alldeles för tidigt ovch givit sig av för sommarhalvåret säger jag till Dl; "Ska vi köra nåt jävla vino ikväll också eller?" och hon säger "Jag tror att hon (Ia) väl har låst i det på sitt rum" och jag svarar "Men jag har en jävla dåligt drucken treliters kartong inne på mitt rum som man borde bli av med..." Så den dricker vi. Och det är nästan så att man blir glad när man får skänka bort ett glas. "Vill du ha..?"
"Nu har jag druckit vin fyra dagar i rad" säger jag. "Eller drack vi vin i tisdags också?"
Det kommer inte Dl ihåg. Så vi antar att det är så. För i tisdags var det ju desperate housewives på teve och det brukar vi ju titta på. Och greys anatomy på onsdagar. På torsdagar brukar det inte vara något bra på teve så då dricker vi ändå. Jag slänger in ett veto på måndagen. Då satt jag och läste c-uppsatser. Oh, dessa satans helvetetiska c-uppsatser. Eventuellt avslutade jag med ett glas rött vin d¨å också.

På torsdagen avancerar vi. Då blir det mer än fnitterfylla i soffan. Ia har något slags hejdå-kalas på sin högakademiska utbildning. Så hon går på middag redan klockan sex och det är ungefär en kvart efter det som Dl knackar på min dörr och säger att hon håller på att dö av pluggandet. Och jag som sitter i soffan och skriver någon sorts crappy lista i soffan säger "Okej, ge mig en halvtimme" och sen redan vid halv sju lagar vi någon sorts pasta och dricker lucky star-öl ur vinglasen medan vi väntar på att black tower-flaskan ska bli kyltrevlig i frysen för det är dagen till ära vitt och jag har letat fram det ur en gömma i en garderob.

På festen är det främsta godisskålarna och ganska blasé stämning. Jag känner mig som den sedvanliga illern bland katterna för inte fan har jag på mig nedstoppad vit blus och kakifärgad jävla linkjol. Näe, ful är jag.
Jag matar en pojke som inte gillar choklad direkt ur godisskålen och stoppar en godisbit som är svart och röd i hans navel, som han direkt äter upp (!!!) och stoppar lakrits och salta bitar i hans flickor.
Jag svär att jag fan inte är sån där som de andra är, och tycker att han borde se det på mig.
"Men vad tror du att hon pluggar då?" säger den genommysiga tjejen och tillika Ias vän till vänster om mig i soffan till honom.
"Eeeh, etnolog?" säger han.
Det vet jag nästan inte ens vad det är. Varpå han får veta att han lever och att jag fan inte är någon crappy etnolog utan väldigt fancy smancy journalist och att han borde se det på mig. Hon stjäl en digitalkamera sen, tror jag. I alla fall gör hon det en stund. Jag hoppas att hon lägger tillbaka den senare.

På fredagen när jag har varit ett riktigt groggy as hela dagen går vindrickandet över all förväntan och jag och A sitter hemma hos MB med några vänner och är de enda som dricker av den trelitriga castillo de gredos som jag har köpt på systemet på tvivelaktig ort. En timmes behövlig sömn har jag fått på dagen och sedan duschat mig nykter och trevlig länge, länge. Ingenting tar på mig. Jag dricker ett glas vin och två och tre och fyra och kanske fem ur, de här 45-centilitersglasen som MB tillhandahåller. Inte en rubbning, inte ett fnitter, inte ett porrigt skämt. Jag är rak som en billybokhylla och konverserar A artigt hela vägen hem på tunnelbanan där vi håller hennes fantastiska lilla studshund emellan oss och på infantilt sätt försöker rädda henne från den horribla yttervärlden som på fredagskvällen den första juni 2007 består av jävlarihelvete till skrikande studenter som just tagit studenten.

Idag sedan Dl och jag jobbat vidare på de tre litrarna och njutit den med 70-procentig choklad som killen i korridoren inhandlat åt oss stänger jag in mig på mitt rum och rotar metodiskt igenom alla de lådor som jag någonsin kunnat tänka mig äga. När Thelma och louise har tagit varandra i handen och kört utför stupet inträder sig en smal huvudvärk som gör mig inte alls så irriterad som förvånad. För visst har jag smak för mattsmaken i munnen varje morgon och den fadda andedräkten och de mentalt förlorade sista två-tre timmarna rent redovisligt minnesmässigt, men inte brukar lilla huvudet dunka på det här sättet. Jag som inte alls är så jävla bra på huvudvärkar och vill skylta med att de brukar gå över i samma sekund som jag konstaterar dem. (I och med att jag för pekfingret mot pannan och utropar ett rätt så långdraget "Aaaaj!")

Dl säger att hon har svårt att komma ihåg den senaste terminen och jag instämmer henne med ett "all respekt". Fortfarande har jag approximativt en liter kvar av den fantastiska 150-kronorslådan. Bakom pannan bultar lilla överdrickandet och det är kanske vid detta skedet fast en timme tidigare som jag med rullande ögon brukar borsta mina tänder och krypa ner mellan ikealakanen och slockna innan jag ens hunnit tänka en tanke. Borsta tänderna har jag gjort, bara petitesser kvar.