Blut.
JÄRN och VITAMINER när kosten inte räcker till. Står det på blutsaftskartongen. Jag dricker blutsaft. För att jag är trött. När sen också kroppen sa tack och hej och beslöt sig för att ge upp allt, vilket innebar att även jag fick ge upp allt, tänkte jag att blut kanske kunde vara the shit to do the trick. Under de senaste veckorna har jag i tur och ordning haft ont i höften. Benet. Ryggen. Knäet. Näsan. Fittan. Läppen. Eller läs meningen i presens. Jag är lite pissed-off på friskis för attd eras träning är så vådlig att man bryter sig halvt ihjäl. Nu har jag åkit buss i kanske två eller tre veckor.
Första gången jag köpte blutsaft var i höstas när jag var "hösttrött". Det var jag och en kollega och jag vet inte om det var hon eller jag som pitchade idén. Så tog vi varandra hand i hand och på lunchen gick vi ner på gamla ag:s och köpte oss varsin kartong med blut. Det var nästan sådär fjortis, så där fjortis som man bara varit ibland, men som svidit lika mycket varje gång. Vi tog oss in i butiken. Vi tog oss fram till naturhyllehyllan. Vi tog oss varsin blut. Vi gick mot kassan. Vi betalade var för sig. Samma produkt. Lite fjort. Säkert väldigt.
I alla fall drack jag upp hundrakronorsflaskan. Sedan tyckte vi båda att det kändes bättre. Kanske var det bluten. Kanske var det att värsta november gått över i lite bättre december. Kanske var det den nykomna snön på marken som ljusade upp världen i allmänhet.
Men idag. Nu. När "hösttröttheten", som sprang ur någon slags jag-har-arbetat-hela-sommaren-och-typ-inte-varit-ledig-alls-och-välkommen-till-heltidsarbete-och-resten-av-ditt-livtröttheten följdes av en allmän mörker-och-vinterapati. Som eskalerade i februarislafströttheten. Som skulle gå över när det började bli ljusare igen. Men som (tram-tram!) toppades med en förbannat pubertetsaktig vårtrötthet?! Men vad är det här?!?
Jag köper blut. 100 spänn flaskan kostar den en bra dag och don't make me think vad den kostar på malmös dyraste konsum vid nobeltorget.
I alla fall ville min kompis veta vad jag tyckte när vi gemensamt tog vår första energizerklunk vid diskbänken på den mögelinfekterade våning fyra, den där dagen i november.
Det var en järnig smak, minns jag. Men jag kunde inte stoppa där. I alla fall behövde jag tänka ut att det fanns en annan smak där, en ovanlig, och som jag dessvärre funderade ut smakade "kroppsligt". Som om det kom från ...kött. Något humant med smaken som gjorde att den kändes som vara gjord av något ...mänskligt. Som ...hud.
Så, hudigt, sa jag att jag tyckte att det smakade. Och det där får jag äta upp. När jag efter kvällsmackan nu varje kväll står vid slasken med min fulbruna flaska och den äggaskålsformade plastdoseraren och klunkar i mig de föreskrivna 20 millilitrarna. Inte nog med örter och fruktsafter och specialjäst och allmän järnsmak. Hud, också. Yum.
Folkhemmet.
Inget ont som inte wikipedia kan råda bot på. Tänkte jag. Efter en stund kunde jag allt om per albin abrahamsson. Som att han inte alls hette per albin abrahamsson. Men hansson. Men att jag ändå inte hade varit så inne i skogen långt ut i markerna och cyklat eftersom att det trots allt finns en karl som lystrar till kjell albin abrahamsson. Tramsigt, tyckte jag.
Folkhemmet. Sa per albin. 40 timmars arbetsvecka, sa per albin. Dags att uppdatera, säger jag.
Kanske var de mer tacksamma på det glada 30-talet. Efter de här 60- eller 80 eller 100-tusentimmarsveckorna under mellankrigstiden kanske 40 smala hägrade som en vacker oas borta i mellanöstern? Och kanske var det fest och fika varje ledig stund som de här arbetarna fick över, sen när väl p-a viftat med sin magiska stav?
Det här festandet och fikat är vi ju vana vid nu. Vi är slöa och bortklemade. Dags nu att vi förslöade, arbetsskadade, tandvårdslösa åttiotalister föder upp oss en ny peralbin. En som kan leda oss mot 30-timmars arbetsvecka. Eller 20, jag har alldeles för mycket trött i kroppen för att sitta och titta ut på båtarna hela dagen för att komma hem och låtsas orka hitta på nåt.
Hörrni, ni pigga! Sopborstevåfflade sjuttiotalister eller dövskadade nittiotalister! Kan ni inte ta något ansvar, föd upp en folkledare för 2000-talet nu! Jag jobbar ju 40-timmarsvecka, jag orkar inte.
I övrigt går det skitbra för mig på mitt nya jobb! Skitbra! Jag är där en dag, blir presenterad, skakar hand med alla, går i mil av tusen korridorer, tar i hand, tittar på utsikten, dricker kaffe, äter lunch, drar en vals. Och igår var jag sjuk.
Att jag kan vara en idiot.
På eftermiddagen börjar jag skriva min livs historia. Till bloggen. Jag har hittat en sida direkt länkat till mitt namn där man kan skriva en stump om sig själv. Som en bakgrund till läsarna. Inspirerad av Lasse Winnerbäcks årslånga biografi som tar mig flera timmar av en eftermiddag att läsa, går jag ut hårt. Tuffvarianten. Inte "Hej, jag heter Carro och jag är en vanlig halvcrazy tjej som bor i Malmö med min man och katt..."
Tänker mer; vad hände fram tills att jag är där jag är nu?
Jag börjar skriva den med start 1998. Innan dess bara en kort rad om plats och tid för födelse. Jag tänker att det är så. Att "modern times" startade 1998. Att modern tid och den som är jag startade 1998. Då jag började kunna agera, verka, bli och vara mig själv.
Jag ska handla färg på vägen hem och det finns ingen svart akrylfärg i malmö. Jag cyklar korta bitar utmed södra förstadsgatan, parkerar cykeln, låser cykeln, går in i affären, kommer ut, låser upp cykeln, cyklar vidare. Jag är varm i stickad tröja och halsduken och jag svettas ymnigt framför tillintetsägande hobbyhyllor. Blossande irriterad. Högskaligt stressad. Så stressad så att jag måste ta ett allvarligt samtal med mig själv och fråga vad fan det är som jag stressar över. Jobbet är slut, solen skiner, jag ska bara hem till Mmö och Kitty.
Jag vet inte varför.
Men på vägen uppför södra förstadsgatan kommer ångesten över mig. Ångesten som kryper upp över min mage och slingrar sig om den. Jag kommer hem och sitter skönt med Mmö i soffan en stund. Men han ska iväg, han ska repa. Och då fladdrar det i bröstet hårdare. Jag har massor små projekt som ska göras och det börjar mörkna ute och det slår obalanserat i bröstet och det kniper i magen. Tanken är, men inte blir det bättre av att jag gör något. Jag tar fram mina ingredienser och jag börjar vispa på glasyren till kakan som jag ska bjuda på imorgon på jobbet. På sista dagen på jobbet. Sista dagen, för sedan ska jag gå hem. Och på måndag ska jag gå någon annanstans.
Och på stereon har jag satt på Imperiet och första låten är nästan "Jag är en idiot" och det gör ju inte alls saker bättre.
Broken bones.
Jag åker buss hela veckan. Det är dyrt att åka buss hela veckan. Glad i hågen hittar jag ett busskort i jackfickan med över 200 spänn på! 200 spänn! 200 spänn, som jag kan åka upp, med min brutna höft.
Jag cyklar till jobbet på måndagen. Allt är ey-okej. Under dagen blir saker inte så ey-okey. Saker försämras. Jag hankar mig ut från kontoret på eftermiddagen och på gatan träffar jag på min chef som säger att det ser ut som jag ska föda. Jag tar mig ut till statyn av killen i skjorts där min man livräddar mig i hondan.
Jag kan liksom inte stödja på benet. Jag har så satans ont. Jag har ont från höften och så strålar det ner i låret. Otäckt. Bäst är om jag håller benet lite viket. Gärna också lite böjt med knäskålen in mot det andra benet. Och så går jag så.
Jag får höra på jobbet att jag ser ut som jag haft analsex hela helgen. Som om jag har bajsat på mig. Som om jag har en cp-skada. Så fort jag rör mig i rummet väser vår säljare att jag ska gå ordentligt.
”Gå till doktorn!” säger de. Kollegorna. Men det kan jag ju inte alls göra säger jag. Hur hade det sett ut?
”Hej. Jag har ont i benet.”
På samma sätt som jag inte kan gå till läkaren med min kroniska trötthet. Hur hade det sett ut?
”Hej. Jag är trött.”
Stackars cykeln Locasantaloca står kvar på innergården vid kontoret, låst med bara ett lås. Idag ska jag köpa färg och vågar mig på en promenad flera hundra meter upp på gågatan. En dag snart planerar jag att vara stark nog för att cykla henne hem.
I övrigt gör jag ett test på facebook idag. ”Which colour are you?” Och jag blir GUL! Kan ni tänka er?! GUL?!! En sak ska jag säga, och det är att jag är fan inte gul! Gult är ju fult.
Mac.
Jag frågar vårt teknikerunder på jobbet vilken dator man ska ha en som är snabb. Snabb på att starta upp, snabb på att komma in på. Jag skiter väl i uppdateringar och avg antivirus och grus och skit. Jag får en ide som jag vill skriva och jag vill skriva den nu! Den idén är borta när jag slår mig ner om tio minuter och jag väl tagit mig förbi uppdateringar och påminnelser och förloradefilerskyltar och förfalskade windowsvarningar. (Sa jag det där? Det är inte sant.) Jag skiter i grafikkort och plugins och (förbannade) msn och hej och hå och välkommen till datorn. Jag laddar inte ner musik och jag spelar inga spel och jag tittar absolut inte på film! Senaste jag spelade spel när jag var arbetslös våren 2008 och fördjupade mig så att hela dagar skulle fara all världens väg i Sim city 2000 och byggde alldeles blomstrande städer där jag levelat ner all terräng what så ever och alla gator gick i alldeles korrekta vinkelräta mönster över spelytan. Sedan byggde jag några arcos och med tiden som miljonerna trillade in började jag dra rätlinjiga kanaler utmed sidorna som senare blev mäktigare och mäktigare hav och till slut var den välfungerande staden bara en lite pjåttö i mitten av ytan med eventuella smala landtungevägar till de intilliggande städerna. Med arcos.
"Du kommer inte gilla mitt svar" säger han (teknikundret). "Du ska ha en mac."
30 sekunder säger han. 30 sekunder från flottigt finger på power till gotta get som action NOW!
Jag surfar in på apples sida. Jag tittar på de vita lådorna. Tiotusen är inga pengar som jag har. Men nu blir jag alldeles våt och knäsvag när jag beundrar dem. Macbook pro. Macbook. Macmini.
"Men vilken ska jag ha då?" frågar jag. Jag smsar min bror. Han säger att det finns test på Internet för sånt där. Jag gör test på Internet för sånt där. Teknikunderkillen säger Macmini. Vill jag ha en laptop Macbook.
Macbook. Jag surfar apples hemsida och kollar på alla möjliga skittråkiga sifferfakta och det är en märklig känsla i bröstet (oxå) som jag inte känt förut. Känslan av; Jag vill ha den där. Nu. Inte en andrahand. Inte någon liknande. Inte en påminnande av märket papagojj. Jag vill ha apples macbook och jag vill ha den nu. Hem direkt. Vi kommer att leva ett alldeles fantastiskt förnöjsamt liv tillsammans!
Jag sitter på jobbet och jag lutar mig fram mot skärmen och munnen är sådär lite slängigt hängig och jag har lagt en macbook i den virtuella kundvagnen och jag har muspekaren på "Slutför ditt köp" och jag tänker 'jag skiter i det, inga second thoughts, inga eftertänksamheter, jag bara öser på nu och jag köper den här och nu och den levereras hem till mig innan veckan är slut och så tar jag tag i pengarna då, det får ordna sig på nåt sätt, tietusen, aja, ja, så blir det, jag gör det här nu,nu,nu. Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill!'
Gör det inte. Men känslan stannar kvar. Och att sätta sig vid den hemmabyggda pc-lådan inklädd i lila långhårsluddigt tyg blir allt svårare och svårare. Jag fantiserar om lilla macbook under armen och jag och macbook i soffan i vardagsrummet, vid matbordet, i sängen, på balkongen, golvet i hallen, vid barbordet. Jag fantiserar om lilla macbook och jag, hand i hand, ut på livets vägar.
Tiotusen spänn. Kan man göra en hel del för. Om man haft dem. Tiotusen spänn kan man spara ihop. Men med tiotusen ihopsparade spänn kan man också; köpa ett nytt kök. Köpa nya dörrar. Åka till usa. Åka nån annan schysst stans. Man kan gå på en jäkla massa konserter. Köpa en jäkla massa skivor. Man kan ha en bra budget att ta av till alla kul saker man kommer på. Alla de roliga sakerna kan man göra. Det, eller sitta hemma. Böjd över lådan.
Jag försöker parera hos mina arbetskamrater genom att säga att jag kan ha macbook på diskbänken. Då kommer ingen se att köket är fult. Bara fiiiin-fiiiina datorn.
Jag känner inte igen mig själv i de här tankarna. Jag som aldrig kunnat bry mig mindre om märkesvaror, kommersiell status, vad som är "fint" och "fult". Jag som vältrar mig i secondhandaffärer, som köper hem tröjor som måste tvättas innan jag använder dem, lampor, väskor som får bo på balkongen ett tag innan de kan tas in i hemmet när ufflukten försvunnit. Plötsligt vill jag. Bara. Ha. Den.
Färdig att skickas: Inom 24 timmar.
FF.
Jag har ff hela veckan. Mf. Kf. Jag är ensam och Mmö sitter uppe i sälen med hela tjocka släkten och är utomhus på dagarna och beter sig. Hans släkt. Vår släkt. Vilket innebär att jag kan vara släkt med någon ytterlig kukenkille där borta någonstans har jag kommit på.
Det är så mycket jag ska göra! En alldeles hel vecka som bara tar min anda ur mig. Jag är nästan mer förväntansfull än ledsen. Jag har aldrig varit ifrån varann i en hel vecka i denna lägenheten. Själv. Kattvakt åt min egen katt.
Städa och pilla och träna och greja. Ska jag göra. Det som jag inte gör när han är här. Vad är det för gegga som flyttat in i mitt huvud och gjort mig totalt apatisk inför hans närhet? På ett sätt som jag smyger runt honom som en katt, vill se vad han gör, hur han mår, vad han lyssnar på.
Jag sover lite halvdåligt men är glad att Kitty Kross har tagit husses täcke i besittning. Jag vaknar på natten och det är så avgjort tomt brevid mig och jag tittar ut i mörkret. Utan att tänka på spöken. Huvudlösa män och skuggor som betraktar mig. Mördare under sängen, sådana där psychokarlar som gömmer sig under folks sängar och så ligger de och bor där och när man går till jobbet lever de runt i lägenheten och har det high life. En sån, tror jag, att jag ska träffa på idag, när jag dammsuger under sängen.
Jag har plockat tvätt på söndagen och torkat av nattussbordet. Jag planerar att städa färdigt sovrummet idag och toaletten, som kan ha råkat illa ut efter att rödluvan vankade iväg på någon sorts jäkla floppfest på lördagkvällen och lekte rövare och gud vet vad.
Men det är inte så roligt idag. Jag städar aldrig, men när jag gör det, städar jag med frenesi. Dammar och fixar och är i alla rum på samma gång.
Men jag var svår idag. Inte så all systems go för att fixa alla de där grejerna. Jag blir stående lite overksam och har omotiverande samtal med mig själv för att få mig att agera. Efter lång, lång stund, en näve russin och nötter, blir jag så färdig, så att jag kan känna att jag gjort nåt.
Så nu sitter jag här i ensamheten. Trött och fundersam. Halvnöjd och hungrig. Apatisk och tufsig. Med en pushig katt som ylar på golvet och yrkar på att jag ska kasta musen. 
Säga upp sig.
Redan på förmiddagen, när formalia var klart, höll jag på att falla in i koma. Jag hade tänkt att det skulle bli jobbigt. Men jag tänkte; bara jag gör det, så är det över sen! Trodde jag. Men det blev inte så. När jag väl gjort det, hade jag bara alldeles precis nuddat lite fint med armbågen på den enorma bollen som kommer att sättas i rullning. I’ve only just released the monster.
Jag planerar att bara åka hem och sova. Jag vill bara hem och lägga mig under täcket och lyssna på all dubbelskiva med dolly parton. På måndag ska vi ha möte. De vill veta varför. Och vad de hade kunnat ”göra bättre”. Det var fredag igår och det är lördag idag och jag har ingen aning i hela världen varför jag sagt upp mig. I ett trollslag var argumenten borta. Så svårt att minnas dem, som grott så länge.
Jag märker en egenskap hos mig som jag glömt bort att jag hade. När tankarna behöver redas ut, tar jag inte tag och reder ut. Jag letar musik istället. Ett drag som jag minns så tydligt från min pubertet. När grejer blir för stora och valen för svåra, gav jag mig ut på jakt efter den låt som skulle spegla mina känslor och som skulle hjälpa mig välja rätt. Ge mig den där känslan som lyfter hjärtat lite uppåt i bröstet och man bara känner ”ja, för fan, det är så jag ska göra!”
Jag är jävligt peppad på att spela move right out of here med hellacopters som är och alltid varit min stora flyttarlåt. Som peppat mig och motiverat mig i alla tider när jag vetat med mig att det är dags att dra vidare.
Så idag spelar jag (världens ständiga bästa låt) get ready med the temptations och sitter hårt i nya fåtöljen och kan med att andas en smal liten stund. Vilken dock inte lyckas parera att jag senare får en smärre panikattack inne på coop jägersro och torkar tårar på halsduken.
”Det måste kännas bra i magen” säger min nya chef och jag vet e fan med det. Jag köper hem nya valerianatabletter, äter en äggmacka och en med marmelad och går sen och lägger mig.
Det är omöjligt att veta om jag gjort rätt eller inte. Kanske finns det inget rätt eller fel? Kanske blir det jättebra på det nya stället? Kanske hade det blivit jättebra om jag stannat kvar?
Uppåt, framåt.
Birddoodi.
Jag har efter ett par veckors uppehåll när det varit en massa sånt därn’t vitt trams på gatorna dammat av min älskade Hojkens efterträdare Locasantaloca. Hon är blå. Jag fick köpa henne till ett fulingpris av mannen, cykelmannen Abraham, som var den som konstaterade att det inte fanns mer att göra för Hojken. Då grät jag, för så kär var den cykeln för mig. Så jag skaffade Locasantaloca. Hon har en tung mantel att leva upp till. Jag tror inte att vi någonsin kommer att känna så för varann som Hojken och jag gjorde. Men hon har bra glid, gumman, och är väl egentligen, en riktigt trevlig, crescentcykel. Hon bär cykelkorgen, the last remains from Hojken, med värdighet.
”Tur att det inte träffade mig iaf” tänkte jag och kom på att jag måste börja bli gammal. Vad är det för förnumstlusig nöjdhet, att parera en sådan där onsdagsförstörare med någon slags ”tänk-om-metodik”? Jag borde fallit ner på mina knän! Svurit och skrikigt! Förbannat mitt öde här i livet och att det var just jag (Jag! Jag!!) som träffades att fågelndoodin och ingen annan överförfriskad morgonmotionär.
Men inte idag. Förnumslustig var jag idag. Nöjd och lillgammal. Jag tvättade av väskan med diskmedel och (disk)svampen när jag kom in på kontoret. Jag torkade av min blötsudlade väska på hand-handduken. Sen ville bittercarro tänka att diskmedel och svampgnid säkert inte funkade mot sådana där assjuka, bacilläckliga avföringshärdar som kommer ur fåglars stjärtar. Men snabbt kom förnumstcarro och räddade dagen igen. Jag lät henne, för att slippa att tänka övrigt på det och boka tvättstugetid och faktiskt komma ihåg att tömma hela väskan och få in den i en tvättmaskin den dagen som jag hade tvättstugetiden. Förnumstcarro tyckte ”Prat! Självklart blir det rent med diskmedel och disksvamp! Det var ju bara lite harmlöst fågelbajs!” Så jag lät förnumscarro vinna.
Trots allt hade hon regerat större delen av morgonen och jag hade varit på ett alldeles fruktansvärt gott humör då jag cyklade mina runda tre kilometer ner till jobbet och nynnat på ”Uptight” hela vägen. En låt som jag tror jag sjunger fel på från ord ett.
Bloggen om bloggen.
Jag hamnar i en sån där situation när någon vill veta min bloggadress och jag absolut inte vill lämna ut min bloggadress. En klurig nöt.
I situationen som följer är jag mycket diplomatisk. Jag förklarar för mina tankar. Jag berättar om bloggen. Säger att det är en extremt subjektiv blogg. En privat, om mina privata tankar. I situationen som jag nämner är jag i ett uppåtsparkande underläge. Jag vill vara snygg och intelligent. Jag vill imponera. Och även om jag vill imponera med mina briljanta skriftkunskaper, vilket bättre sätt finns då inte än att hänvisa till bloggen, där jag vitt och brett häver ur mig i all skönhets grönska och svär och brer på som den värsta pirate jenny. Svär och brer på så sätt som jag bara gör i min allravanligaste vardag. (Alltid). Men inte då jag vill imponera. Skina, glänsa. Se bra ut.
Jag förklarar huvuddragen i bloggen. Jag berättar att alla namn är fingerade. Att ingen hängs ut eller ska känna sig uthängd. Att jag aldrig vill ställas till svars för vad som står i bloggen. Jag vill kunna skriva fritt och högt här, inte akta mig eller skräda orden. Den hade liksom förlorat en stor del av sin charm då. Det är en dagbok som jag kickade igång år 2000, cirka 1000 år innan ordet "blogg" var uppfunnet.
Mitt jobb vill veta adressen till min blogg. En dag kollar jag statistiken på en rast och en kollega går förbi och ylar till "Har du en blogg?!" För att han själv har en blogg. Döpt efter honom själv i genitivform och "kant". Vilket genast blev en höjdarskämtare på kontoret när de kom på att svenskans kant med inte så stor svårhet kunde låta som engelskans "cunt". Den känner alla på jobbet till. Och när de fick reda på att jag hade en, ville de känna till den också. Men där blev det tvärstopp. Jag vet att det googlades en del på kontoret. Sen vet jag inte hur det gick. Med största sannolikhet hittade de den. Men jag har fått ytterst få (Läs; inga) dräpande kommentarer om den, vilket jag nästan måste, absolut, definitivt fått, om de hittat den. Om de inte lyckats med gaffatejp och häftmassa hållt sig tysta, för att kunna tjuvläsa, i smyg, den dagen då jag bäljar ur mig nån groda om kassa avtal, störande kollegor eller inhumana arbetssituationer.
Så mitt jobb kanske läser. Jag har lagt upp adressen på framsidan på facebook för att spread the word och öka antalet fanatiker. Jag är kompis med min mamma på facebook. Så hon kan läsa. Och hon har läst. Jag är kompis med min bror. Jag har vänner som kan läsa och mindre bra vänner som kan läsa. Släktingar och gamla bänkkamrater och föredettingar och strött folk.
I huvuddrag skriver jag för mig själv. Jag tänker bara med ytterst uns på innehållet och hur det kan uppfattas. Jag försöker inte tänka på det för mycket. Skriver jag om en viss person läser jag texten efteråt som den personen hade läst det. Känner efter på varje stavelse och är överdrivet känslig och ser var jag varit otydlig och vad som kan tas illa upp.
Jag vet inte hur många läsare jag har. Det spelar heller ingen roll. Det är inte för antalet läsare som jag skriver. Statistiken är ett fult blått streck och jag får ytterst sällan kommentarer. Ibland glada tillrop. En gång när jag hade skrivit ett långt inlägg (http://carrosell.blogg.se/2008/december/nyarsangesten.html) som handlade om min nyårsångest, om hur jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle gå på fest hos min vän Eh eller stanna hemma på min mans panikfest fick jag en kommentar av en kille som undrade vad jag skulle göra på nyår. Om jag skulle vara med vänner eller familjen. Det var skojigt. Inte så intelligent, kanske.
Ibland när jag gjort nåt och berättar, kan folk säga "Jo, jag läste det i bloggen." Eller som när jag skrev att jag hade legat med Mmö på vårt köksbord och vi hade vänner över ett par dagar senare och vi satt och åt middag och jag undrade om de hade läst...
Vill inte att läsarna ska stå i vägen för vad jag vill skriva. Vill kunna göra det, och ösa på som vanligt, även om det är mamma eller ett ex eller en kollega som läser om när jag käkar pasta eller vad du vill vid köksbordet.
Jag säger till tjejen, med tanke på den där situationen, att hon är fri att leta. Hon får gärna googla sig loss i hopp om att finna mig. Och om hon hittar den är hon mer än välkommen att läsa. Den ligger ju där. Det är ju inte så att den lika gärna skulle kunna ligga i en nattussbordslåda med lås på sig, någonstans har jag väl ändå renodlat mig. Rak i ryggen! Det är ju bara min skit.
