A walk down memory lane.
Bildspel för mina bilder. Jag har lagt in det på både min och Mmös dator. Tre minuters inaktivitet innan det drar igång. På min dator; tusen bilder från alla tider. Det är mallewall som kutar lidingöloppet, havet i fantastiska usa, Ia som skrattar, is, blad, pinnar och träd som jag har fotat utomhus, en tunga på en fest, närbilder på Mmö, stockholm från söder och kitty kitty kitty kitty. På mmös dator mer suspekta bilder, de som man kanske glömt bort. Det är livespelningar, Kitty i en pappkartong, det är en kvinna jag intervjuat, det är guljjus i replokalen, det är kära darling sid rakt in i kameran, det är snö och helvetes skidresor och amerikaner framför infartsskyltar.
Jag finner mig, visserligen även parallellt med att jag skriver just nu, igår stående som ett fån vid sängen och bara stirrar rakt fram. Det har gått på stereo, för jag använder båda datorerna och det kör som aldrig förr. Mjuk i kroppen och med ett fånigt leende på läpparna refererar jag för mig själv, jag berättar för någon som inte är där; "Där är kitty när vi har jammat in henne i bokhyllan", "Det där är från i julas", "Här är jag och Mmö på ögat", "Kolla att man kan se mig som fotar i spegeln".
Häftig känner man sig, med två skärmar och med arbete igång på båda två. Lite som på tidningen, där man hade två feta skärmar och så öppnades programmen på ena skärmen och webben kördes på den andra. Kunde ha varit häftigt, om det inte är så krasst som det är, att det är två fristående datorer, som inte ens har en nätverksuppkoppling mellan sig och enbart delar på en router för nätet. Vi har två skärmar, men också två lådor, två musar och två tangentbord (Tillbaka till databordet, så är det ju välsignat med en tangentbordshylla där vi har ett av dem och sen det andra (mitt) uppe på själva bordet (men inte på skärmhyllan, nänä, det är annat), så det är lite feeling av en sån multipel åttiotalssynt).
Så här sitter jag om dagarna. Från nio och fram till tolv åtminstone, ska det heta. Kör sökande på ena datorn och skrivandet på den andra. Jag vet inte om Mmö är så himla glad över det, jag vet inte varför jag gör så. Kanske om man skulle behöva skriva ut något; och vi återkommer till de tudelade datorerna tu. Min 200-kronorsskrivare drattade jag i backen vid ett tillfälle uppe i stockholm, och packade sedan glatt ner den i en icakasse och slängde åt helvete när jag flyttade. Mmö har en superfin skrivare, med cyanpatroner och allt, men den kan ju inte jag nå.. Från min dator. På samma sätt har jag en mästerligt fin inbyggd brännare som går som ett drev, och Mmö har en knölig extern med sladdar som faller ur. Banken kan jag komma in på från min, men inte från hans. Samt att min i allmänhet är piggare än hans. Men någon intern kontakt har de inte. Every computer is an island. Vill man ha nåt från den ena till den andra måste man köra det över nätet. Eller börja kludda med usbminnen.
Tre timmar om dagen, måndag till onsdag. Jag måste egentligen inte sitta här idag. Nitiskt kryper jag upp runt åtta. Tvättar mig och tittar på min montel och äter min gröt. När klockan närmar sig lunch kan jag känna mig stolt över ett gott dagsverke. Kan jag tänka. Men den som kanske traskar förbi, och tjuvlyssnar, ska nog inte känna sig orolig över den dödtystnad som råder och den mycket påtagliga avsaknaden av knaster från glada tangentnedslag. Eventuellt sitter jag bara här och glor, och berättar fantastiska historier om mitt omvälvande liv för mina låtsaskompisar.
F&S.
Det är som med frisören. Man måste ju ha en snygg frisör! Så att man vet när man kommer in att man kan bli lika snygg som hon. Min frisör är skithot! Jag är jätteglad varje gång jag får gå till henne. Hon är inte alltid lika jätteglad när jag kommer till henne, för jag klipper inte håret så ofta. En gång om året glider jag in med en ny färg, ett nytt tufs, och en assymetrisk fårnaggad saxen-framför-spegel-klipp-vändochkolla-klipp-vändochkolla-frisyr. Jag hade aldrig klippt mig hos till exempel en rakad man, hur hade det sett ut? Vad har han för koll? Inte bara det att han valt att radera sin allra bästa marknadsplats, han har ju uppenbarligen ingen koll överhuvudtaget, om han har missat att karlar måste ha (långt) hår för att vara snygga. Om man är ful i huvudet själv kan man väl inte andras huvuden göra fina? På samma sätt som jag undviker pass med manliga ledare. Då kommer man ut sen med en jävla massa triceps, bollsinne och kletigt, smöriga svartmuskiga centimetertjocka brösthår som sticker fram ur tröjan på sina allra finaste.
Mest tittar jag på magarna. Men jag tycker ofta är de inte alls så smala, svettisarna. Sunda och nyttiga med puffiga armar och en två valk. Men jag är inte ute efter det. Jag vill ha en liten-liten spännis-och-bändis! En pytteliten. Så att man kan tänka att hon ser ut så eftersom hon repar på f&s. Och att man själv också kommer att se ut så eftersom man också är med i f&s. Samma häng, liksom. Bara det att jag är alldeles färsk.
Men på friskis och svettis talar man inte om viktnedgång och smalhet och anorexi. Där talar man om abstrakta begrepp som "hälsa", "styrka", "kondition". "Balans" är allra konstigast; det vill jag inte alls ha. Inte ofta är jag ute på stan och de har grävt ett hål i marken för att lägga en ny vattenledning och så bara lagt en liten, liten balk över så att man får bita sig i läppen och jonglera på. Jag har fin balans. Menat att den som jag behöver håller mig uppe.
De andra i gruppen tittar jag också på. Ofta är det äldre tanter. Om tanten är en sån där liten seg senig på 1.60 och en 48-kilon, lite knaperben och rynkig kycklinghud, blir jag jätteglad! Då tänker jag att hon går hem och vräker i sig sen. Och sen går hon på friskis några dagar senare så att hon kan fortsätta vräka i sig. Om det är några tjockisar, tittar jag extra hur de rör sig och kikar efter missar i koordinationen och så tänker jag att de är som jag. Färskisar. Deras kort har inte hunnit torka ens i plånboken. De "normala" har jag svårast för. Som, varför är inte de anorektiska för, de går ju på friskis? Men då får man tänka att de ha varit 300-kilos feeder-offer och att de äntligen klarat av att ta sig ur sängen och nerför trapporna och ut genom dörren och sen har friskisochsvettis fixat resten och jäklar vad huden måste ha dragit ihop sin bra för inte ser jag nån hudtofs på ryggen! De stod i början och gjorde en-två rörelser på varje pass och sen gjorde de lite mer och lite mer och tänkte på hur de åt och sen blev det bra.
"Hur lång tid tar det att bli smal?"frågar jag Mmö för han kan man ju fråga om allt.
"Du kommer ju att bygga upp muskler först..." säger han kryptiskt.
"Jag vill inte ha muskler" säger jag. "Jag vill bli anorektisk!"
Det tycker han är äckligt.
På johanneslust i Malmö har de byggt världens största f&s och dit cyklar jag. Två gånger. Har jag varit. Ännu på (södra) väst(buk)fronten intet nytt.
Porr på teve.
"Det här är lika intressant som om de hade satt upp en kamera här inne och filmat oss" säger jag till mmö om dokumentärkvinnan och han instämmer. Trasigt, starigt, segt. Något schysst hade varit bra om de visat, jag hade gärna sett lite porr.
Visst hade de väl kunnat komma igen, jävla skåpnedsupna, kvasikulturella, amerikansktbajsenödiga svenska tevekanalerna. Bara svälja sin stolthet och sluta lägga ut miljoner på egenproducerade c-r-a-p-produktioner om riddare och stockholmstalande skånekommissarier och vad vet jag. De kunde ju köpt in några prullar och när folk ändå bara ligger och hänger i sina soffor, sönderjästa av torrsteken eller söndagspizzan och ändå har svårt att andas på grund av gåtilljobbet-ångesten så kunde de ju fått nåt att glo på som iallafall tilltalat en av deras mest grundläggande drifter.
Vi bor på Motell hollywood studio i West LA och har en alldeles knaperbra pkanal mitt på teven. Alldeles gratis. Bara porr, rullande om och om och om igen. En ligger i sängen och har det bra. Kanske är det morgon, det är lite kallt, solen börjar skina in. En kollar på scooby doo och det är reklam så fjärrken börjar rulla. Det är scooby, det är oprah, det är amerikansk sitcom, det är nyheter, det är sport, det är politik, det är väder, det är teveshop, det är amerikansk sitcom, det är sport, det är PORR, det är scooby...
Det är en jättesnopp precis alldeles framför en och det är mitt på morgonen i usa! Eventuellt stannar en till, kollar vad som händer. Kanske är det morgon och man känner sig sådär och är inte allt för på med en massa stön och kuk och smask precis innan frukost. Eventuellt kollar man färdigt på scooby.
Men idag! Det hade varit så schysst. Ligga på soffan och vi har haft mmös föräldrar här och bjudit på ryggbiff och druckit kaffe efteråt och de har tagit bussen hem. Mmö ligger fnasig på soffan, jag ligger fnasig brevid, tittande på klockan och vill att man ska få gå och lägga sig. Kitty är on fucking fire och leker med den vita musen. Ibland sitter hon mot en vägg.
Det är svenskproducerat wallander idag och det är idrott idag och det är king-kong och ryska kvinnor och nyheter och crap idag. Lite porr hade suttit fint. Med lite snopp och lite stön och vuxna människor som ligger med varandra i åmiga ställningar och blondiner som gillar att stoppa munnen mellan andra blondiners ben, eller ja, vad de nu gör.
Action kunde det blivit! Och om inte annat hade man väl kanske kunnat med att släpa sin stackars påshög till kropp upp i sittande ställning. Kanske hade man orkat med att torka goet ur ögonen? Kanske lutat sig framåt, fuktat läpparna med en klunk läsk. Kanske hade porret på teven fått en att i alla fall göra något annat än att ligga i sitt svenska missnöje och glappa mellan fucking wallander och stackars supersvaga kvinnan i jätteapans tass?
Jag vet inte. Se där! Klockan är 23, dags att krypa till kojs.
I love usa.
När jag är runt en tretton eller fjorton-femton år har jag en helvetisk usa-hype. Jag är alldeles lost i landet och tror att det är svaret på allt. Jag suger i mig allt jag får veta, jag är nitiskt nyfiken. Jag minns hur jag sitter och slår i ett enormt uppslagsverk med usa-kartan och hur jag läser städer och stater. Det här är en av de absolut värsta perioderna i mitt liv, och mitt nedgrävande är alldeles uppenbart bara en flykt från den verklighet jag befinner mig i. Så jag bryter mig ut.
När jag är 26 år gammal åker jag till usa för första gången. Min blivande man har en kusin där, vi är relativt unga och vackra, och det vore en schysst i och med att jag är "ledig" efter examen. Och jag faller alldeles lost! Jag blir helt paj! Usa som alla har någonting att säga om; jag älskar usa! Det finns ingenting som jag inte gillar! Det finns absolut ingen anledning i helvete för oss att åka hem.
Kusinen och hans fru har ett fantastiskt hus i San diego, så där har vi vårt headquarter. Vi får ett eget rum, en egen toalett, och kusinen och frun har en alldeles fantastisk lastgammal hund som i alla fall jag blir alldeles grinfärdigt förälskad i, Vivian. Vi åker från köpenhamn tidigt en fredag, och kommer fram lokal tid på fredag kväll. Vi hyr en bil och cruisar runt i Californien. Den första måndagen åker vi till Los angeles och jag blir alldeles knäckt förälskad. Måndagen efter kör vi genom nevadaöken till las vegas och bor mitt på the strip med spegel på tre sidor om sängen (Vid huvudändan, till vänster och ovanför..). På helgerna umgås vi med kusinen och hans fru. Vi promenerar med hunden, vi spelar shuffleboard i san diego, vi tittar på superbowl med deras vänner och vi åker på en helt fantastisk cykeltur utmed havet i Oceanside och dricker blodapelsinsinfluerade drinkar medan solen går ner.
Jag älskar los angeles. Jag trodde aldrig jag skulle kunna falla som en sån tramsig patetisk fura för en plats sådär. Framför allt inte en stad som los angeles sådär, för ni vet ju hur det är med los angeles, eller hur..? Vi kommer dit på en måndag runt lunch. Vi letar oss igenom Hollywood, vi hittar fram till att köra utmed Sunset boulevard. "Vi måste hitta nån stans att bo" konstaterar mmö. Så han ser en skylt med "motel" frågar om vi ska svänga in, så vi svänger in. "Hur många nätter vill ni bo?" "Fyra" "Det blir 65 bucks per natt."
På the sunset boulevard! Bara meter från där strip kan tänka sig ha sin början. Vi får ett rum med värmefläkt, hög dubbelsäng och gratis porrkanal.
Vi äter frukost på Ihop, International house of pancakes, vi promenerar på the strip, vi går på guitar center, vi går på hollywood bouleward och tittar på stjärnorna i trottoaren förbi chinese thater och kodak theater, vi köper de planerade conversen, vi kör upp på mulholland drive, vi känner på oceanen på Santa Monica beach, vi åker downdown medan jag sjunger "...lalalallalala DOWNTOWN lalalalllallalala DOWNTOWN...", vi äter en frusen middag på det klassiska Rainbow bar and grill, lägger ut 7 dollar per öl på good old fashioned rock'n'roll-hak in the world Whiskey a go-go och vi möter den fantastiske Rob som tatuerar både Mmö och mig på reknowned Sunset strip tattoo och det gör jävligt ont.
Jag vill inte åka ifrån det fantastiska LA. Jag vill stanna där för evigt. Men San diego är också en väldigt vacker stad med gågator och lite mardi gras-känsla. Och havet. Ständigt havet. Vi kör i sju timmar för att komma till las vegas och kanske är det bästa med las vegas Dennys hamburgare på vägen dit (och hem). Jag förfäras in i bröstet och sammanfattar det sedan som Finlandskryssen möter gran canaria. Jag promenerar en del och förundras över de helt hysteriska byggnaderna som inte ser ut som någonting annat och som kan ha kommit direkt från vilken disneyfilm som helst. Det finns Uppskjutet uppe på toppen av höga torn, ett venedig i alldeles pytteformat, en bo-bar pyramid och en sfinx. Alltså en sfinx! En jävla sfinx. The Bellaggio har ett vackert vattenspel, det finns romerska statyer, sjörövarskepp, eiffeltornet och är helt enormt. Kanske åker jag tillbaka när jag är asrik och gammal och permanentad, men njaee. När man inte kan gå rakt fram på gatan utan att bli attackerad av människor med lappar och papper och reklam och det är ett jävla kommenterande och ropande. Fucking touristtrap.
"Ni flyttar inte till Usa!" säger min mamma när jag pratar med henne första gången efter att vi kommit hem. "Det är för långt!" Det vet jag också, säger jag. Men jag vet egentligen inte varför. Det finns ingen anledning att bo här mer. Så tänker jag; att vet ni varför amerikaner är så hysteriska och allting är "Sooo fantastic!" och översättningen av svenskans "bra" är "Great!"
Det är för att det är så jävla bra. Det är för att de har det så himla bra och att de är så lyckliga. De har sol och värme, bor i fantastiska små hus, tjänar helvetes bra och betalar femton spänn för en öl. Och så har de Dos equis, en miljon tevekanaler, värme, hav, sol. De dricksar för att de kan.
Mmös kusin och hans frus hund ligger och sover i skuggan under en palm och hon är lycklig. Servitriserna som får några extra dollars är lyckliga, Schwarzenegger är lycklig, folket på barerna, på stranden, som jobbar på macken i fucking jävla hellhole Ludlow är lyckliga.
Jag äter en banan på vägen i bilen och när jag hänger skalet i facket i dörren innan jag kan slänga det tittar jag på det och tänker att till och med det jävla bananskalet är lyckligt.
November nästa år, säger vi, ska vi ha skrapat ihop nog för att åka tillbaka.
