Carrosell's one moment of clarity

Jag har varit i stockholm i helgen och har man varit i stockholm i helgen så är det tydligt att all energi gick åt den resan och inget annat. Nu är det en sådan där sotarvecka när man får sota för sina dumdristigheter med enorm trötthet. Jag hade väl aldrig anat att jag kunde ligga så många timmar sömn back men det kunde jag visst. Nu är det inte crazy 21.30 som gäller längre, det är 21.00! Eller låt mig korrigera det där. Igår gick jag och la mig så att jag hade läst ett par kapitel i boken och släckte lampan klockan 21.00. Släckte lampan! Så att jag sov lite gott vid säkert 21.15! Livet är så konstigt.

Snön vräker ner
tiddelipom
alltmer ju mer
tiddelipom
alltmer ju mer
tiddelipom
det snöar.

Och nästa vår
tiddelipom
om bra det går
tiddelipom
i mina tår
tiddelipom
det töar.

(Nalle Puh´s visa, A A Milne)

Jag har ställt en kinaskål med ättika i mitt skåp som jag köpte på blocket. Det är ljust och fint och lite countrylife, pittoreskt. Det skulle vara ett "toalettskåp" stod det i annonsen. Det förstod inte jag vad det betydde. I alla fall åkte Mmö och jag och handlade det i snöstörmen. Jag hade prutat hundra kronor. Vi fick gå upp på deras vind och så bar vi ner klabbet, betalade, och åkte därifrån.

Det blev jättefint i lila rummet! Jätte-jättefint! Jättebra, gjorde det sig. Det är mycket petit och passade som en handske mot väggen. Men det luktade lite funky. Lite ...funky. Kanske för att det stått och klämt uppe på deras vind? Kanske för att det stått i bajsbaciller och åmat sig i badrummet hos någon tok nu när det var ett toalettskåp. Eller hette det egentligen toalettskåp? Ja, för inte badrumsskåp, det är ju något helt annat.

Jag ringde till min mormor. Jag ville ha lite husmorstips. Jag brukar ringa henne när jag behöver det. Jag hade kunnat ringa morsan också, men mormor är lite mer hardcore. Plus att hon har en sådan jävla skön skitsamma-mentalitet, som är väldigt avslappnande. Jag berättade om mitt skåp som luktade lite funky. Mormor funderade lite. Sen tyckte hon att jag skulle gnugga in varenda yta i skåpet med citron. Det tyckte jag lät lite konstigt.

"Men kan man inte ställa dit lite sån därn ättika eller nåt då?" hjälpte jag mormor lite på traven, för jag kan också vara lite husmor. För det var det som jag hade tänkt att hon skulle säga från början när jag ringde. Jag ville bara dubbelkolla. Jag ville inte göra bort mig och ställa in vinäger eller någon skit.

Det kunde man, sa hon. Ättika kunde man köpa i en vanlig mataffär. Vid senapen, typ, brukade de förvara ättikan.
Jag hade ingen aning. Jag har verkligen aldrig handlat någon. Jag tänkte nog gå ner på beijers byggmaterial eller nåt, jag menar, vad är ättika för något?

Så nu står det där. En lite kinaskål made for rice and flies till en tredjedel fylld med ättika. Good old fashioned ättika. Jag har dörrarna bara lite öppna så att syre ska komma in och ättikan ändå inte tränga sig allt för långt ut. Jag vet inte hur länge den ska stå där, men det blir hur bra som helst.

Okej, jag har kommit på en favoritgraviditetsattiralj. Jag köpte dem i förra veckan och vi föll vansinnigt i kära med varandra. Visserligen håller jag mina fatpants mycket nära mitt hjärta. Men frånsett dem har inte luftiga trosskydd, koksaltslösningsnässprej, apotekets hardcore-fetkräm och gigantic enormous behåar riktigt vunnit min gunst. Men strumpebrallorna! Mama. Strumpebrallorna!

Jag börjar få ont i magen när jag har kjol och strumpbyxor på mig. Det beror inte på kjolen i storlek 44. Det beror på strumpbyxorna som är samma strumpbyxor som jag hade innan jag blev på smällen. När jag har dem som man har dem gör det ont och magen blir helt ful. Det blir en stor horisontell avspärrningsgräns mitt på magen. Snygga rundmagen blir en ful. Tvådelad. Stjärt. Och så gör det ont. Så då kavlar jag ner strumpebrallorna så att de sitter under magen. Så att den får svälla ut i full frihet. Då känns det askavigt och så kavar brallorna ner sig. När man har går en runda på kontoret sätter sig strumpebrallorna på knäna. Man måste försöka dra tag i dem och kava upp dem.

Så då går jag på hm och innan jag går hem tänker jag att kanske kan man titta om det inte finns några strumpebrallor for pregnant women på hms i övrigt astråkiga, fucking beigegrå, fuliful porrkort jeanskjols mamaavdelning. Jag lovar. Den är hämskare än herravdelningen. Den är så tråkig att ögongloberna liksom rullar bakåt in i huvet.

Och vad hittar jag där! I en plastback! We are soooo in love. Istället för som vanliga strumpbyxor ha en söm fram och en söm bak har fat-mama-pants-strumpebyxorna en söm där bak och TVÅ där fram. Mellan de två där fram är det isytt en fashionabel kil i stumpebyxtyg. Och som dessa brallor riktigt smeker om magen! Vi är alldeles lost i varandra. Jag har använt mina varenda dag den här veckan typ. (Det är lite äckligt, men lite mindre äckligt för jag har skrivit fel hela anteckningen, det är inte strumpebyxor, det är strumpebyxor utan fot, leggings i strumpebyxtyg, så då blir det lite mindre äckligt.) Man kan dra upp dem upp i himlen och över huvudet och man kan gona in sig i dem och they are fantastic och man kan ha dem på sig och magen är rund och fat och fin och alldeles, alldeles NÖJD.

Igår tänker jag ur karaktär att När man har roligt går tiden fort! Så jag tänkte vidare att om jag ser till att ha roligt nu i tre månader, så går de tre månaderna fort. Om tre månader jobbar jag inte längre. Jag skulle jobba till den sista mars, då gick mitt kontrakt ut. Efter det skulle jag bara söka nytt jobb. Gå hemma, känna mig miserabel, söka nytt jobb. Men nu blir det inte så. Den sista mars skulle jag istället gå hemma, vara fet, lite uttråkad. Jag skulle titta på mycket mycket för- och eftermiddagsteve och jag skulle hålla handen i ryggslutet och stånka. Jag skulle sova mycket. Vila. Samla kraft. Fram mot slutet av april skulle jag få ont. Sen skulle Mmö och jag åka till sjukhuset och jag skulle föda vårt barn!
Men innan jul gick jag till chefen. Jag sa att jag ville vara delaktig i hur arbetet fördelades efter att jag försvunnit. Jag sa att jag inte bara ville jobba klart och resa mig och gå. Jag ville veta att saker blev rätt avslutade och rätt överlämnade. Jag sa att jag ville jobba så länge det bara gick. Att jag var beredd att stanna så länge som det behövdes. Så när jag kom tillbaka efter julledigheten kom chefen redan på morgonen och sa att hon pratat med personal om att låta mig stanna en stund. Och sen någon dag senare kom hon och sa att det var kirrat med en månad till för mig. Det var en personlig vinst för mig. Det blev jag väldigt, väldigt glad för. Mer för erkännandet än något annat. Så jag fick ett nytt papper. Som stora direktören skrivit på och allt. Ett papper som gick att fylla på med på mitt gamla papper. Och där stod det att jag fick vara kvar en månad till. Jag fick behålla mitt skrivbord, min passertagg och min företagslegitimation en månad till. Fram till den sista april. Så den sista april! Blir min sista dag. Det är en fredag. Mitt barn ska födas där på måndagen. Så jag har hela helgen där på mig. Hela helgen att ligga still och titta på för- och eftermiddagsteve och vila. Vara fet och stånka. Hela långa helgen. Folk tycker att jag varit vådlig. Jag tycker att min chef varit vådlig. Börjar det rinna slempropp utmed benen på kontorstid så vet jag inget annat jag kan göra än att föda barn. Men jag säger till honom att han får komma när han vill. Han är välkommen.

Men roligt kan man ha! I tre månader. Då går tiden fort. Jag är inte alltid galen i mitt jobb. Men ibland är jag det. Speciellt vet jag att jag kommer vara det om tre månader. Det känns konstigt det där, att vara så jäkla uppe i något och sen en dag, är det bara inget mer. Och vad ska jag då göra med alla funderingar och strategier och kunskap? Och jag har ju pluggat så länge. Jag gillar ju det här. Tafsande prövande känner jag ju att jag är ute i arbetslivet. Och då att pausa det! Det kommer bli så konstigt. ”Vad ska jag göra sedan?” har jag undrat. Men det finns ju ett alldeles självklart svar på det. I maj kommer ingenting att vara sopsortering, tops i toaletten och drick kranvatten. Bara han.