...innan jag flyttar ut i knäckebröhult och sen...
Jag har spenderat alldeles för mycket tid i dig för att låta dig gå. Det har runnit för mycket vatten för att jag ska säga ”Fine. Gå!”. Och jag låter dig inte ta alla tårar och allt helvete på jorden och bara lämna mig ensam kvar med tomheten. Och jag låter dig inte ta en hel stad ifrån mig. Jag har spenderat alldeles för mycket av mitt liv för det.
Det är nära på en tår som faller nerför kinden på 32ans buss mot Ön. När jag kikar upp mot stortorget och tänker att där jobbar (din far). En sån barnslig löjlig glädje som spritter i kroppen när jag efter fyra timmar och tjugo minuter har stigit av tåget. Med med överseende höjda ögonbryn nickat åt dem som stigit av i Lund och sedan med stolthet suttit kvar, följt med spåret. Sprungit med väskan i ett fläng efter mig när jag haft tur och 32an rullat in i samma sekund som jag kommer ut där vid grinden där pågatågen går.
Du kommer ut och möter mig. Du har sett mig genom rutorna på vägen. En idiot med rullväska, blåa irisar med omkringliggande orangea strån. Med ramoneströjan, leriga pjux. Som kysser dig med kaffeandedräkt som sen går osaligt runt i butiken och klämmer på hojattiraljer och gömmer sig bakom mc-hjälmar och hyllor på lagret när du får kunder som du egentligen inte haft på hela dagen. Hon kysser dig så fort hon får chansen. Mitt i meningar. När du ska kolla ett art.nummer på datorn.
Jag har nästan kommit till sans med tåget. (Knackeli-knack-knack, dämmit!) Efter att swebussen till mormor tagit jämna fem timmar är 4.20 genom hela sverige ner till fantastiska söder inte så mycket att höjta om. Jag läser metro i 20 minuter, blundar i 40, sover i en och en halv timme, fikar, läser tråkiga norska kurslitten. När jag kommit fram har jag fått en inbjudan till en fest som jag inte kan gå på.
Du har hittat en hus till oss. ”Ska du och mmö flytta?” frågar min bror som är på besök den helgen. Jo, det ska vi, svarar jag. Skaffa nåt eget som är vårt och inte hans. Han letar hus. Jag nickar och tittar och står bakom hans axel vid datorn och tittar på planlösningar. Sen en dag känner jag att det inte känns bra. ”Du” säger jag. ”Jag är faktiskt inte beredd på att flytta till en hus.” ”Jag vill att vi ska flytta, men jag vill att det ska vara en lägenhet i stan. Jag vill vara färdig med stan innan jag flyttar ut i knäckebröhult och sen bara sitter där.”
Då börjar mmö kolla lägenheter. Och försöker kompromissa med marklägenheter med uteplats som ligger på kanten av centrum och ingestans. Det är okej för mig.
Sen börjar han förvinna längre och längre ut igen. Och pratar om platser som jag inte har någon aning om som slutar på -ie och -rup.
”Hur långt är det till stan då?” säger jag. Det är en bit säger han. Jag vill bo runt knuten om möllan.
”Det känns så jävla bräckigt att flytta till ett jävla hus” säger jag för jag svär. ”Det känns som att sen sitter vi där utelämnade till varann och har bajstråkigt och 4 rum och kök och sen bara måste vi skaffa ett jävla barn för att ha nåt att fylla ut det med eftersom vi ändå inte har något bättre för oss.”
”Du får ursäkta, men jag är för ung för det här, jag är inte beredd på det.”
Då säger han ”Jag hade inte tyckt att det känns för tidigt” och då svarar jag ”Nä, men då kommer vi ju till det här med den ringa åldern emellan oss..”
...och han avslutar: ”Men det är ju ändå lång tid kvar tills dess. Vi får ju se hur det känns när det är aktuellt om ett och ett halvt år sådär.”
Och då känner jag mig lite snopen för jag hade gärna fått ett avslut i stil med ”Fine, du har rätt. Let’s do all the things that YOU wanna do” från hans sida.
Det är nära på en tår som faller nerför kinden på 32ans buss mot Ön. När jag kikar upp mot stortorget och tänker att där jobbar (din far). En sån barnslig löjlig glädje som spritter i kroppen när jag efter fyra timmar och tjugo minuter har stigit av tåget. Med med överseende höjda ögonbryn nickat åt dem som stigit av i Lund och sedan med stolthet suttit kvar, följt med spåret. Sprungit med väskan i ett fläng efter mig när jag haft tur och 32an rullat in i samma sekund som jag kommer ut där vid grinden där pågatågen går.
Du kommer ut och möter mig. Du har sett mig genom rutorna på vägen. En idiot med rullväska, blåa irisar med omkringliggande orangea strån. Med ramoneströjan, leriga pjux. Som kysser dig med kaffeandedräkt som sen går osaligt runt i butiken och klämmer på hojattiraljer och gömmer sig bakom mc-hjälmar och hyllor på lagret när du får kunder som du egentligen inte haft på hela dagen. Hon kysser dig så fort hon får chansen. Mitt i meningar. När du ska kolla ett art.nummer på datorn.
Jag har nästan kommit till sans med tåget. (Knackeli-knack-knack, dämmit!) Efter att swebussen till mormor tagit jämna fem timmar är 4.20 genom hela sverige ner till fantastiska söder inte så mycket att höjta om. Jag läser metro i 20 minuter, blundar i 40, sover i en och en halv timme, fikar, läser tråkiga norska kurslitten. När jag kommit fram har jag fått en inbjudan till en fest som jag inte kan gå på.
Du har hittat en hus till oss. ”Ska du och mmö flytta?” frågar min bror som är på besök den helgen. Jo, det ska vi, svarar jag. Skaffa nåt eget som är vårt och inte hans. Han letar hus. Jag nickar och tittar och står bakom hans axel vid datorn och tittar på planlösningar. Sen en dag känner jag att det inte känns bra. ”Du” säger jag. ”Jag är faktiskt inte beredd på att flytta till en hus.” ”Jag vill att vi ska flytta, men jag vill att det ska vara en lägenhet i stan. Jag vill vara färdig med stan innan jag flyttar ut i knäckebröhult och sen bara sitter där.”
Då börjar mmö kolla lägenheter. Och försöker kompromissa med marklägenheter med uteplats som ligger på kanten av centrum och ingestans. Det är okej för mig.
Sen börjar han förvinna längre och längre ut igen. Och pratar om platser som jag inte har någon aning om som slutar på -ie och -rup.
”Hur långt är det till stan då?” säger jag. Det är en bit säger han. Jag vill bo runt knuten om möllan.
”Det känns så jävla bräckigt att flytta till ett jävla hus” säger jag för jag svär. ”Det känns som att sen sitter vi där utelämnade till varann och har bajstråkigt och 4 rum och kök och sen bara måste vi skaffa ett jävla barn för att ha nåt att fylla ut det med eftersom vi ändå inte har något bättre för oss.”
”Du får ursäkta, men jag är för ung för det här, jag är inte beredd på det.”
Då säger han ”Jag hade inte tyckt att det känns för tidigt” och då svarar jag ”Nä, men då kommer vi ju till det här med den ringa åldern emellan oss..”
...och han avslutar: ”Men det är ju ändå lång tid kvar tills dess. Vi får ju se hur det känns när det är aktuellt om ett och ett halvt år sådär.”
Och då känner jag mig lite snopen för jag hade gärna fått ett avslut i stil med ”Fine, du har rätt. Let’s do all the things that YOU wanna do” från hans sida.
