Carrosell's one moment of clarity

När jag är sjutton år åker jag och min allrabästaste bästis till göteborg. Jag har en kusin som bor där i en svindyr studentetta som hon, som är på annan ort över sommaren, lånar ut till alla släktingar som vill ha. Jag kommer ihåg att morsan kör oss till jönköping hem till mormor och att vi går upp på andra våningen i huset där min morbror och hans fru bor. Det är på morgonen, det kan vara en lördag, och de sitter hasiga och slafsiga i sitt sextiotalsvardagsrum och tittar på teven. Vi får nycklen av dem, och sen beger vi oss på något alldeles magiskt sätt (för mitt minne är ganska dåligt) till göteborg.
Tjo-ho Göteborg! Och vi ska ha det så jävla bra! Så jävla kul ska vi ha det! Ja, GÖteborg! Göteborg by summer! Räkmacka och flumriden och gôtt-gôtt göteborgskul ska vi ha det! Och göteborgarna som är så trevliga! Det vet ju alla. Goa gubbar och avenyn och GötEBOrg!

Min kusin är på något sätt kristen. Hon har en smal säng och kristusbilder upptejpade på väggarna. På kristusbilderna står det små texter med jesuspropaganda på. Mallewall och jag är ungefär lika kristna. Vi tycker det är jävligt läskigt. Eventuellt plockar vi ner några och gömmer bort dem. De finns typ överallt. Ligger på bord och så. Kusinens teve är helt seg. Man måste starta den en halvtimme innan man ska titta. Innan dess får man sitta nära nära och glo in i rutan medans konturerna sakta växer fram ur mörkret.

Vi är fattiga som fan när vi är i göteborg. Vi har typ med oss någon sorts mat på burk. Men pengarna tar ändå slut. Sista dagen går vi och delar på en pizza, för den kostar bara 35 spänn på andra sidan gatan. Det är en pyttepizza. Vi går hungriga dit och går hungriga hem. Hungriga åker vi från göteborg.
Och så är de så jävla otrevliga i göteborg! Vi är sjutton år och ändå rätt så hyggliga. Men jävlar vad otrevliga de är i göteborg! Snorkiga och sura och jävla. På sin hemska dialekt snäser de av oss. Vi gapar mesta delen. Vi som skulle ha det så bra i göteborg. Det som skulle vara så jäävla trevligt. Det är det ju inte alls. Folk är jävligt otrevliga i göteborg.

Alla som vi försöker socialisera med. Typ en däng i huvet får man. Ja, det är för jävligt.
Det roliga är när vi åker i flumriden på kvällen och får stå och torka oss under de här handtorkarna som sprutar värme och bajsbaciller på en inne på offentlighetstoaletterna. Och när min kristna kusin inte verkar ha någon vinöppnare så vi som är sjutton år och tänkt dricka oss plakata genom att dela en flarr med vin får gå ut och över stora vägen och köpa en korkskruv på affären. Eventuellt har hon låst in den i garderoben, för garderoben är låst. Antagligen har hon låst in den där, med sitt miniatyr-altare.

Jag har inte haft något gott att säga om göteborg sedan dess. Jag kan vara ganska långsint och småsur av mig. I februari 2007 beslutar jag mig för att åka till göteborg igen. Då har det gått rara åtta år sedan jag senast var där. Så jag säger till mmö "Vi drar till göteborg!" och visst har jag varit där någon gång mitt emellan, som i somras när vi firade min brors 10000-dagarskalas, men ändå. Nu är det fan dags att bryta fördomarna. Det var den här helgen. För jag är f-ö-r-u-t-s-e-e-n-d-e.

Ganska openminded är jag ändå när jag kommer dit. Men idag nu på kvällen gillar jag fortfarande inte göteborg. Det finns liksom inget där. Hela helgen när vi är där blåser det som satan. Jag fryser och skakar kanske en hel helg. Det blåser så att jag håller på att börja gråta och gråter gör jag också när mitt hår blåst av och jag hållt på att bli mosad mellan två jävla spårvagns för att jag gick ut mitt i vägen, för det får man ju göra, och när jag gått till fel bibliotek på fel sida om stan och när gubben fattat fel och fått mig att promenera i kilometervis i vinterstormen upp till jävla stadsbibblan på jävla avenyn och det var ju fan inte dit jag skulle. Jag, liksom kommer på en sidgata och ser liksom den här vattenkillen som står och posar med nakenstjärten och kopplar direkt liksom och tänker "Oh no".
Kryper ihop bredvid lilla muren som finns vid korsvägen och snorgråter när brorssan ringer och frågar hur läget är och allt är fel och det blåser och det blåser och jag är så kall. Jag vill raka av mig allt håret så att det inte ska dra så mycket i det. Ja, ful blir man. På insidan.

Och okunniga är de. Om var göteborgs universitetsbibliotek ligger. Nu var det ju inte dit jag skulle ändå, visade det sig, men ändå. De vet inte. Kanske fyra eller fem personer frågar jag. Men en sekund tänker jag att jag ska bo i göteborg. När min bror har massa schyssta hänghak alldeles nära där han bor och när jag får mat och allt är bra och han kan plocka möbler hur lätt som helst direkt ur containern. Men det är bara en stund.

Göteborg är det nya linköping. Konstaterar jag. I min brors ritsal sitter en man som jag gått i parallellklass som och senare på väg mot spårvagnsstationen en vän till honom. Inne på kellys som är fantastiskt med Johnny (C) på väggen kommer en tjej och sätter sig bredvid. Alla är från linköping. Alla är åttitvåor. Inte min bror. Stockholm är fan inte det nya linköping, fast det borde vara det, här bor det inte en käft. För göteborg är det. Kanske har det varit så att jag vandrat gatorna upp och ner i hela linköping och funderat på att det varit så jävla tomt och inte en käft man känner igen. Kanske tusen rader har jag skrivit om ett linköping som inte längre är mitt men någon annans. Och någonstans har jag väl någon gång känt att det hade varit schysst med ett ansikte som är vänligt och som man känner igen och som man kan säga "Hej" och "Hur är läget?" och "Vad gör du nu för tiden?" till och inte bry sig riktigt och tänka "Now, do me, do me!" och bara halvsnorkigt svara att minsann bor på östermalm i stockholm och snart är färsksnygg journalist. Men nu vet jag, var de har dragit, hela staden. De bor i göteborg. Och i göteborg vill inte jag bo.

Som jag längtat. Som jag längtat. Som jag längtat. Som jag längtat i nära på två och halvt år och nu är det dags. Idag höll jag på att ta det första skoptaget. Idag stod jag med byxorna uppknäppta i midjan och sträckte mig högt upp mot himlen och skåpluckorna precis under taket. Det var dags att riva ner den gigantiska väskan där inne. Den gigantiska väskan som är så gigantisk att den får ha ett eget skåp. Idag hade jag kunnat fylla den. Fylla den med skräp och pjott och sådant som ligger allra längst in i skåpen och sådant som jag inte har någon aning om över huvud taget varför jag någonsin ska behålla det. Något tidigt, kan det tänkas, jag som precis lämnat in mitt 85e poäng på programmet Journalistik och multimedia på Södertörns högskola. För visst är det trettiofem kvar. Trettio om jag bara kunde göra den där satans jävla sköna resten och om jag inte hade kört precis som 27 andra i min klass på den där patetiskt hemska allmänbildningstentan. Ja, jag SKA lära mig vilka länder som gick med i EU vilka år!

Men sen är det ju bara det där ex-jobbet kvar till hösten. Som jag redan teamat upp mig inför och bestämt ämne och alles. Rock'n'roll! Och lilla c-uppsatsen som jag verkar bli alldeles ensam på och som ligger som gråa, små-grå idéceller nära bakhuvudets skallben. Som redan har fått 18 mejl ivägskickade i sitt namn. Och som får en racerstart på måndag. I morgon. Och de tio sista-sista allrasista poängen är ju som bekant praktik och den kan ju göras i slitna, gamla skåne. Och två tidningar i kontakt med har jag varit där nere på plats. Och en av dem sa "Vi är nyfikna på Södertörn" och då blev jag glad.

Men idag när det är så nära, när handen och kroppshyddan 1 och femtioåtta är på sin allra mest utsträckta längd, slår det tillbaka. Och som jag längtat och längtat och som jag gråtit. Idag med handen ovanför huvudet och skåpdörr mot bröstet stannar jag upp och drar tillbaka. Reträtt, som en mask med alla segment. Och sen säger magen "Aj".

Och såklart vill jag inte då. Villrådigt tittar jag på sängkläderna som ligger hoprullade som ska ner och understället som jag köpte för 300 spänn och som jag utan förvåning möjligtvis aldrig kommer att använda igen i hela mitt liv. Sköljer med blicken över alla de fantastiska skivorna och biter mig i läppen. När jag står där och varit på väg och ångrat exploderar stockholm i en fantastisk sockerbomb av solsken och värme och sl och fantastiskt och odenplan och plattan och rålambshovsparken och söders höjder och gärdets rastarhundar och tågen och vattnet och skönheten och värmen och hem alldeles utanför mitt fönster.

Kuratorn vill inte träffa mig mer. I retrospekt känner jag det lite som ett sånt misslyckande, när inte ens kuratorn vill träffa mig mer. Visst fan vill inte jag vara så fin att vi inte kan ha något att prata om. Men det är det som vi inte har. Den där sista, och andra, gången som jag är där. Och visst fan vet väl jag att jag visst väl kan ösa på och dra hela barndomssagan och missbruksförälder och helvete och död men inte vill jag gå dit. Inte bara för att jag och kuratorn ska ha något att prata om. För det som jag kom i ärende till kuratorn med, ja, det har hon ordnat. Jag går dit och sitter ner en timme och gråter hysteriskt utan uppehåll i en timme och med silver och guldtråd och ypperlig visdom och skönhet, ordnar hon saker för mig. Och löser upp knuten som bott och briserat i mitt bröst i två och ett halvt år och flyttar fokus och säger "Det verkar såhär..." och "Man kan ju tänka såhär..."

"Det verkar som att du mår ganska bra" säger hon. När jag suttit där i en kanske trettiofem minuter denna gången och inte gråtit en skvätt men pratat med tjock I-am-talking-about-serious-shit-röst och inte rört lambiförpackningarna på det vad jag minns det som trekantiga bordet med rundade hörn. Jag nickar bara dumt. "Vi kanske inte behöver boka någon ny tid" säger kuratorn med blommiga träskor och jag älskar kuratorn som ingen annan och jag är så jävla tacksam för alla mina vänner som läser till socionomer och som kommer att sitta sådär och vara sådär fantastiskt visa och bara lösa och vrida och säga "Man kan ju tänka såhär..."
Jag säger till kuratorn som jag känner. Jag säger att jag är så fantastiskt imponerad och att jag är så fantastiskt tacksam och att jag är så fantastiskt imponerad av hennes sätt att bara ordna och lösa och kanske har hon räddat mitt liv och jag vill ge henne en blomma. Men hon vill inte träffa mig mer.

Jag sätter en rubrik på det där som hon säger den där andra gången. Den gången då jag inte gråter men battlar med det hela tiden men vill inte och vill visa att jag är glad och att jag kan vara glad. Vi pratar löst om saker men det är inte way så illa saker som gången innan.
"Tacksamhet" sätter jag som rubrik och ingress på det som hon säger den andra gången som jag är där.
Ingen ångest. Inga ombildande tankar. Hon verkar nästan frågande till mina tankar som jag har och det är så tydligt att jag tänker fel och när hon upprepar det jag sagt med sin intonation hör jag hur jävla korkat det låter och då förstår jag att det är jag som har fel. Och så säger hon "Men man kan ju tänka såhär..." och då suddas det där onda ut och jag vet att jag måste skärpa mig och tänka annorlunda och att man faktiskt kan göra så. Och att man inte måste vara på sin vakt och göra det som står och att man bara kan känna efter vad man själv egentligen vill och hur man egentligen vill ha det och skita i allt annat och köra på det och antagligen är hon en propagandakärring utsänd av staten som hatar stadsinvandrare och inte tänka. Så. Mycket.

"Tacksamhet". Tacka och ta emot. Och hur hade jag tänkt om man hade bytt rollerna och jag hade fan inte varit nöjd då heller och fuckat upp det då med. Man måste bara försöka tacka och ta emot. Vara glad för det som finns och det som jag har. Plocka det som finns och det som erbjuds mig och slåss för det som jag vill ha. Ingen misstänksamhet. Ingen korruption. Inga baktankar, satan och själsliga självmord. Ingen ångest.

Jag backar bakåt från skåpen och står med den tjockare överläppen djupt in i munnen och handen darrar och skåpet är oöppnat. Solen och skönheten ligger på från väst och skiner på mina ben och jag har vattnat blommorna som piggt vänder sig mot vårsolen så jag får vrida på dem varje dag. Den där rutan som sprack som de aldrig kom och lagade och det ligger en almanacka och väska och strumpor och ett ikeamåttband i papp på mattan som jag tycker så mycket om och som en gång var min brors. Jag skulle packa idag. Och göra den där uppgiften för att få de där fem poängen som jag har gjort. Och söka det där sommarjobbet. Det är söndag och solen går ner över ljusen och plastblommorna och jag tänker på tacksamhet och "Ingen ångest". Men väskan får ligga kvar för idag.