Carrosell's one moment of clarity

När jag blir ensam hemma blir jag alldeles loj. Jag blir alldeles handfallen, helt paff. Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. Nästan tre timmar, bara för mig.

Det är så mycket jag kan göra!
Det är så sjuuukt mycket jag kan, och borde, göra!

Så sjukt mycket att jag blir alldeles lufttruten.

Det är en sådan där känsla som när man var pubetertet och man hade ff över en natt eller så och man blev så paniskt hög på livet, man ville bara ut genom dörren och knarka och knulla järnet. Asap!

Något sådant är det jag upplever nu. Helt crazy. Som gör mig helt paff.

Vet ni?! Jag dricker vin till maten! Bara jag, bara helt själv, bara amning långt bort ikväll i fjärran och vitt vin och lite söndagseftermiddags-goodoldfashioned-lull. Och sojamjölk till vattnet. Herregud, jag har tre crazy glas på bordet!

Crazy crazy. Very strange, all in all.

Efter att ha levt till fullo i fem blomstrande veckor uppnådde D i torsdags den beundransvärda vikten av 3,5 kilo. Jag vet inte riktigt vad som är så särskilt med just 3,5 kilo, kanske är det lite speciellt för det är ju det som standardbarn standardväger när de föds. D var ju helt otippat lite av det mindre slaget, bara 2780 gram. Det tackade mamma för!
Det borde innebära att han den här veckan lyckats komma upp i 3,6, det som han var beräknad att väga. Oh my god, jag fattar inte hur folk klarar av att klämma ur sig en sådana här jättebebisar som jag tycker han är nu!

En sak som var bra med 3,5 kilo var i alla fall att han nu kvalat in för att kunna börja använda babybjörnen. Så nu på morgonen när han varit lite lagom spattig, har jag haft honom i den. Det fungerar relativo bra. D är lite grinig och trött, men det funkar ändå ...bra. Man får vara beredd med handen bara, när nappen far åt alla helvetes håll.
 

Jag hade bestämt mig för att cykla den dagen. Det var onsdagen den femte maj 2010 och mitt barn var beräknat att födas den tredje maj. Jag hade inte cyklat på säkert ett halvår. Till en början i graviditeten var mitt mål att cykla så länge det var möjligt. Dessvärre stoppade sammandragningar, som jag fick både när jag cyklade och gick, de planerna. Jag som älskar att cykla. Men de sista månaderna av graviditeten hade jag inga problem med att gå längre. Och det var soligt, började bli vår. Så jag bestämde mig för att cykla. Vid halv tolv på dagen hämtade jag upp cykeln från cykelkällaren och gav mig av. Det gick alldeles utmärkt. Hade jag inte haft en kort snäv manchesterkjol på mig hade det gått ännu bättre. Jag cyklade till mobilia, gick en sväng där och sen cyklade jag hem igen.

När jag kom hem tänkte jag vila en stund innan lunch. Mmö hade väckt mig vid åtta på morgonen så jag ville ta igen mig. Men när jag lagt mig fick jag ont i magen. Det kom. Och gick. Klockan var vid ett. Direkt började jag klocka hur ofta det onda kom, och det var i runda slängar var tionde minut. Tillräckligt ofta för att jag inte skulle hinna somna ifrån dem. Efter ungefär 40 minuter gav jag upp mina sovförsök och gick och gjorde lunch istället. Jag var väldigt samlad. I efterhand är jag själv förvånad över hur lugn jag hela tiden varit. Inte ens när det tydligt var på gång, när vi fått okej på sjukhuset, vevade jag eller funderade på vad som höll på att ske eller hur det skulle gå. Jag var helt inne på att vila, vila, vila. Också mitt mentala. Det här tänkte jag att det skulle kunna vara något. Eller också inte. Jag tänkte absolut inte stressa upp mig för något som säkert ändå inte var något.

Jag gjorde lunch och åt lunch. Sen tror jag jag försökte vila igen. Det gick lika dåligt. Det kom oftare nu. Mensvärk nere i magen som kom, bet sig fast och försvann. Jag satte mig vid datorn en stund. Då kom de var sjätte minut.

När klockan var närmre halv fem började jag ändå bli lite nervös. Det var tydligt att något, kanske, ändå, var på gång. Jag kände att jag behövde ringa Mmö, som var på jobbet. Jag hade fått numret till hans jobb men aldrig ringt det innan. När jag ringde var det ingen som svarade. Sekunden senare ringde han upp. Han undrade hur det var och då rann nervositeten över och jag grät lite när jag berättade om mitt magonda, mest av nervositet. Jag hade tagit fram ett papper från barnmorskan där det stor när man skulle kontakta förlossningen. Bland annat när man hade värkar var tredje-femte minut. Mmö var lugn och fantastisk som alltid. Vi bestämde att jag skulle ringa förlossningen och han till sin chef och att vi skulle höras igen.

Jag ringde förlossningen. De bad mig beskriva hur jag mådde och jag sa som det var. Damen sa något om latensfas och sa att jag skulle ta med mig journalen och komma in om värkarna började komma oftare eller blev starkare.
"Ska jag ringa innan då?" undrade jag, men det sa de att jag inte behövde. Då började jag ana oråd. Va? Skulle jag få tillåtelse att åka till förlossningen? Utan att ens ringa innan? Höll det på att hända något? På riktigt?

När jag väntade på att Mmö skulle ringa ringde istället min bror. Han frågade hur läget var och jag kunde inte ljuga för honom. "Inte så bra" sa jag. "Jag har lite ont i magen..." Jag fick honom lova att absolut inte säga till någon. Jag ville inte att någon skulle veta, oavsett om något höll på att hända eller inte.

Klockan kanske var vid fem och Mmö skulle komma hem vid halv sju. Förlossningsdamen hade sagt att jag skulle ta ett bad och i frånvaro av badkar började jag arrangera en schysst dusch. Jag ställde fram en stereo ute i hallen som spelade Simon and garfunkel och ställde en plastpall i duschen, där jag sen satt de kommande två timmarna. Jag hade ingen klocka till värkarna, men tyckte att det kom ungefär en per låt. Utom på The boxer och Bridge over troubled waters, men de var ju säkert längre än Simon and garfunkels vanliga tre-minutrare, tänkte jag. Och det hade jag ju rätt i.

Det var fint att sitta i duschen och lyssna på skiva. Jag spolade med varmt varmt vatten så att det var imma på alla fönster i hela lägenheten. När värkarna kom andades jag mig igenom dem.

Vi hade självklart inte packat bb-väskan i förväg. Däremot hade jag lagt fram lite grejer som borde med. Jag hade börjat slänga i dem i en väska mellan värkarna tidigare och Mmö hjälpte till när han kom hem. Jag dirigerade honom från duschen, han skulle göra mackor, ringa taxi och fixa annat nödvändigt. Jag gillade verkligen duschen och ville ogärna lämna den. Rädd för hur värkarna skulle kännas när jag inte duschade längre, ville jag komma iväg så snabbt som möjligt när jag väl gått ur den.

Klockan var runt halv åtta på onsdagskvällen när vi satte oss i taxin. Jag var torkad och påklädd och ändå relativt samlad. Satt i baksätet och fick två värkar under resan. Taxichauffören sa lycka till när han släppte av oss utanför förlossningen.

Vi möttes av en barnmorska och visades in i ett rum. Jag fick ligga på en brits och fick två grejer på magen, en som mätte värkar och en som mätte barnets hjärtljud. Det konstaterades att jag hade haft fyra värkar på tio minuter. Mmö och jag andade oss igenom dem. Han var hela tiden min klippa, som befann sig vid mitt huvud och hela tiden andades, andades, andades. Vi hade varit på profylaxkurs någon månad tidigare. Efter ett rätt så långt tag kom en annan barnmorska och en barnmorskeelev in och skulle undersöka mig. Jag fick dra ner byxorna där jag låg och så turades de om att stoppa in varsin hand i mig. När de drog ut dem rann händerna av knallrött blod. Jättekonstigt. Jag som inte blödit på flera månader.

2,5-3 centimeter öppen, tyckte de och jag blev lite knäckt, jag som tyckt att jag varit duktig och jobbat själv hemifrån så många timmar. Nu var det nästan lite på gränsen om vi skulle få komma in eller inte.
"Gå en promenad" sa dom. De tyckte vi skulle komma tillbaka två timmar senare. Två timmar! Det kändes helt sjukt! Jag hade ju ont och blödde som en hund.

Men så blev det. Vi fick lämna väskan och gick snopna ut från förlossningen igen. Då var klockan nio på kvällen. Vi hade ingen lust att promenera i pildammsparken klockan nio på kvällen, så vi tog en runda på sjukhusområdet. Det var kallt, och Mmö hade ingen jacka. Vi gick den där rundan med två och en halv-minutsvärkarna. Jag fick en på varje övergångsställe och då fick vi stanna och Mmö höll i mig och andades, andades, andades.

Sedan satte vi oss i entrén på förlossningen. Vi hade mackorna som Mmö hade gjort och tänkte att det var en bra
idé att äta och samla kraft inför vad som skulle kunna bli en lång natt. Mmö åt men jag kunde nästan inte äta alls. På en timme petade jag i mig en halv fralla. Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på den. Värkarna började ta fart och jag tog till slut en panodil som jag hade med mig själv. Jag tror jag var både kissnödig och bajsnödig men visste inte vad och vågade inte gå på toaletten. Vi andades igenom värkarna och det började kännas lite överjävligt. Strax innan klockan elva gick vi beslutsamt alla trappor upp till femte våningen och ner igen innan vi ringde på hos förlossningen igen och blev inskrivna.

Jag tyckte att värkarna började bli lite väl häftiga och fick svårare att hantera dem enbart med andningen. Jag bad kvinnan som senare skulle komma att förlösa mig om "något" och blev glatt överraskad när hon erbjöd mig lustgas. Jag trodde jag skulle få något i stil med en panodil.

Vi gick med henne till rummet som skulle bli vårt förlossningsrum, rum nummer tio. Hellre det än rum nummer 13 som vi legat i först. Jag fick byta om till en sådan där hysterisk landstingetskjorta, nättrosor och en pampersbinda större än sörmland. Sen fick jag testa gasen.
"Tjoho, cochleana!" ropade jag. Plötsligt kändes allting väldigt fint. (Cochleana är en hostmedicin som förr hade röd triangel på sig.)

Dessvärre hade inte den kalla kvällspromenaden gjort mycket nytta. Jag låg fortfarande på tre centimeter och den här natten började kännas som att den skulle bli mycket lång. Jag hade beräknat att barnet kunde födas vid sex på morgonen, efter en-centimeter-per-timmeregeln. Det var ändå rätt tröstande, tog vi oss igenom natten så skulle det vara färdigt sen.

Sen lämnades Mmö och jag ensamma i rummet. Jag på förlossningsängen med min gas i handen och han på en stol vid sidan av. Där var vi sen. Han trofast uppmuntrande andandes mig igenom varje värk och jag mecklandes med lustgasen för att få den att fungera på bästa sätt. En rätt svår uppgift. Det gällde att fånga värken precis på väg upp, så att gasen hann slå till innan värken peakade och samtidigt bara ta de här fem-sex andetagen innan man blev full och hög och ville hålla kvar masken för alltid. Det fanns en klocka på väggen till höger om mig och jag tittade mycket på den där klockan och försökte att hitta ett tidsmönster på värkarna som jag kunde följa. När det var riktigt illa andades jag varannan minut ren luft och varannan minut lustgas.

Den gjorde mig lite illamående, lustgasen. Jag hade inga problem med masken i sig, men gasen snurrade till det i huvudet på en. Långt gånget i förlossningen minns jag hur jag dividerade med mig själv att tänka bort illamåendet för att det var enklare att stå ut med lite kräksimpulser än med de fruktansvärda fasansfulla smärtor som var alternativet.

Egentligen hade jag velat ha epidural, ryggmärgsbedövning. Jag hade verkligen inga planer på att komma in på förlossningen och spela hjälte. Jag frågade barnmorskan om det kanske där runt elva någon gång, men då var det inte aktuellt än. Sedan tror jag att det blev för sent för såna insatser.

Mmö försökte sova lite runt klockan ett. Han satt och hängde med huvudet vid min huvudända och jag sa till honom att han skulle försöka sova, att det var bra om han hade krafter till senare. Jag tror han sov en kvart. Vi hade skivor med oss som plockats ihop i sista sekunden som vi lyssnade på. Bob dylan, the solution, och när Dorian väl kom ut, Nina simone.

De kollade mig igen vid klockan ett och det var plågsamt att ligga still och att någon skulle ta i mig. Barnmorskan, Elna, konstaterade att jag var sju centimeter öppen. Jag minns att jag blev mycket glad en stund och att jag sa det till henne också, att jag skulle känna mig glad över mina sju centimeter.

Elna ville spräcka hinnorna på mig. Det hade jag glömt att det hade inte hade hänt, något vatten hade aldrig gått. Men jag var beredd på proceduren. De hade gjort samma sak när jag föddes. Elna tog fram en lång virknål i plast som hon visade upp och jag tror inte att jag ville se den. Det skulle inte kännas mer än vad det gjort innan, sa hon, men det hade jag tyckt gjort ont. Så förde hon in den och sedan tog det hus i helvete. Jag fick upp de här snyggtrosorna med jättebindan i och sedan började min kropp helt bokstavligen att spy ur sig vatten. Det kom först som en fors som var helt okontrollerbar som bara öste ur mig. Sedan kom en värk och kroppen liksom krampade ur sig en kaskad till och sedan en till. Det var verkligen som att vara riktigt jävla sjuk och panikkräkas ur sig allt maginnehåll, fast att man gjorde det med fittan istället.

Det var efter det som jag började må riktigt dåligt. Värkarna var sådär varannan-minuttäta och hade också ändrat karaktär. Där de "gamla" värkarna klingat av efter sin peak gjorde de "nya" värkarna ett tvärkast rakt upp i himmelen, långt mycket högre än den gamla peaken. De var nästan omöjliga att hantera och de fick skruva upp lustgasen, som jag började tycka var rätt så värdelös.

Ibland kom det in folk och det var flera i rummet. Mina minnesbilder börjar bli suddiga här. Jag hade haft värkar i över tolv timmar och nu låg jag på sängen med min lustgas i högsta hugg och Mmö ständigt andandes, andandes, andandes brevid mig. Jag minns hans andningar som något tröstande. När jag bara skrek, vilket jag tror jag gjorde en del, och märkte att det inte gjorde något bättre alls, kunde jag hela tiden höra hans andhämtning och veta att det var så jag egentligen borde göra. Och kunde falla in i hans takt.

Elna ville att jag skulle röra på mig och byta ställning. Jag hade tänkt vara grymt aktiv på förlossningen och testa massor olika ställningar. Framför allt hade jag velat stå mycket, för att låta tyngdkraften göra sitt. Men i alla fall, när jag ställde mig upp skrek det till i ljumsken på mig och jag fick den värsta krampen som jag någonsin fått. Jag stod i sängen lutad mot huvudänden och bara skrek. Det var väldigt konstigt, jag har aldrig varit med om något liknande tidigare och dessutom blev det så paradoxalt när man har så ont av annat att man nästan kreverar av något så banalt som en jävla kramp! Vad kom den ifrån? I alla fall la den här krampen sordin på mitt tänkta förlossningsgymnastiserande och höll mig sedan sängbunden. Jag känner fortfarande av att jag på något outgrundligt vänster gjort mig illa där, nu två veckor senare.

Jag märkte aldrig av att värkarna gjorde någon helvändning i karaktär. Men det började komma för mig att jag ville, bäst beskrivet som, bröla. Att trycket neråt var så kraftigt och som om kroppen tvingade mig att liksom ta sats och bröla utåt neråt. Bajsa, om du vill, eller mer som att allt innehåll i kroppen, ville tränga sig ut nedåt. Jätteobehaglig känsla, hjärnan ville rationellt hålla emot medan kroppen själv bara ville ösa på neråt utåt. Impulserna resulterade i de här djuriska stånkande ko- eller grisbrölandena. Jag utstötte något sånt där brölande när barnmorskan var i rummet och hon kommenterade på det och jag undrade varför och hon svarade "Det verkar ju som att du vill börja krysta..." Det var inte länge efter sju-centimeterskollen.

Som sagt var det ibland många personer i rummet. Jag hade börjat tappa sansen. De hade lagt upp mina ben i sådana där stigbyglar och de hade på något magiskt sätt plockat bort nederdelen på sängen. Vid ett tillfälle kom det in en manlig läkare vars namn jag aldrig uppfattade och han skulle kolla något på bebisen, vilket innebar att han började meckla en massor i mitt underliv. Jag förstod inte vad han gjorde eller varför. I alla fall var väl instrumenten han använde kalla, och jag frågade varför det var en man som höll på att bygga med legobitar gjorda av is i mitt underliv. Något som resten av personalen tyckte var mycket roande. Jag gjorde det klart för dem att jag ville att han skulle försvinna och inte komma tillbaka. Ironiskt nog var det samma läkare som senare skulle komma att hantera sugklockan, och jag fick chansen att säga att han var ursäktad för det där med "isbitarna".

Så jag låg på rummet med mina tendenser att bröla. I omgångar var Mmö och jag helt ensamma, ibland var de säkert fem inne på rummet. Efter några timmar med de här värkarna och de här brölkänslorna började jag bli rätt modlös. Jag var alldeles utmattad och knallblöt av svett. Dessutom hade jag ingen aning om vad som hände. Jag visste inte var mitt barn befann sig, om det var på väg och om det var en eller tio centimeter kvar, en eller tio timmar. Vid ett tillfälle kom en ensam sköterska in och jag var alldeles uppgiven och bara kastade mina frågor över henne. Då ville jag säga att jag ville ge upp, men jag gjorde inte det, nyktert medveten om hur patetiskt det skulle verka. Jag bad henne helt tröstlöst att få veta vad som skedde. Jag hade inte ens fattat än att de här brölkänslorna var krystvärkar som satt igång. I alla fall tror jag att hon sa till de andra och efter det kom hela the crew tillbaka in i rummet. Då var det dags för mig att börja jobba.

Jag tror det var någon som höll i min ena fot och kanske någon som höll i min andra. Elna stod vid nederändan och några till med. Uppe vid min mage stod en rejäl kvinna som på ett jävligt obehagligt sätt när värkarna kom tryckte ner sin underarm på min mage och liksom pressade neråt.
De hade trollat fram två handtag på varsin sida av sängen som jag skulle hålla i och så skulle jag liksom kura ihop mig till en boll och trycka på "som om jag skulle bajsa" när värkarna kom. Det kändes jätteineffektivt, och hade jag fått välja såhär i efterhand hade jag gärna stått upp eller vad som helst i det skedet, men det spelade ingen roll då. Jag var blötklibbig över hela kroppen och totalt utpumpad. Mmö gav mig vatten i ett sugrör och för första gången under hela förlossningen ville jag verkligen ha det.

Jag upplevde det som att krystvärkarna var mindre smärtsamma än de tidigare. Jag behövde inte alls gasen på samma sätt och på slutet tog de den till och med från mig och ersatte den med vanlig syrgas istället. Istället var smärtan mer konstant men det som var obehagligare var det här trycket neråt och känslan att bröla. Så fort jag gav efter och "brölade" vilket innebar att jag tryckte på neråt och jag väl slutade med det, ville kroppen fortsätta bröla en stund till och tryckte på själv neråt per automatik, men på bekostnad av mina krafter. Alltså tryckte jag själv på och när jag tryckt färdigt och behövde andas och vila fortsatte kroppen av sig själv och det kändes som om jag skulle försvinna av ansträngningen. Jag brölade och skrek och de fick säga till mig om och om och om igen att jag skulle stänga inne krafterna. Inte skrika ut luften utan fokusera och bara trycka på. Jag vet inte om jag någonsin lyckades. När de här jävla krystvärkarna kom över mig och jag gav efter för dem var det så obehagligt att jag spontant skrek rakt ut. Och så kom jag på mig själv, och försökte hålla tyst.

Ungefär två timmar tror jag att krystvärkarna höll på. Då stod alla de här människorna i rummet och bearbetade mig på olika sätt. Det sattes också ett dropp i handen på mig. Jag minns att Elna satte insprutningsnålen på mig någon gång under natten och att hon bad om ursäkt för att det gjorde ont och att jag försäkrade henne om att inget kunde göra ont på mig just då, allra minst en nål. Men att de sedan verkligen satte ett dropp berättade Mmö för mig senare.

Som sagt var inte krystvärkarna så tydligt peakiga som de vanliga värkarna. Jag vet inte om de också blev svagare eller om jag blev mer avtrubbad. I vilket fall som helst tyckte jag till slut att de var svåra att känna av när de började och slutade. Dessutom var det så jävla obehagligt att ge efter för dem att jag skippade en och annan av dem för att helt enkelt vila mig istället. Det var enklare att bara ha skitont av dem, än att reda ut dem och skakas sönder av det här jävla brölandet.

Vi försökte pressa på flera gånger och jag undrade hur det gick och jag ville veta om barnet var på väg och hur långt det var kvar. Till sist märkte jag hur gruppen liksom omgrupperade sig och jag förstod att jag var ett besvärligt fall. Det gjorde mig inte så mycket. Jag var alldeles slut och de här äckliga värkarna var så jävla obehagliga och så låg jag ner helt dumt och det skulle uppenbarligen aldrig komma något barn.

Jag minns det som att Elna tog mig på armen och liksom lite ursäktande viskade till mig att de ville "försöka lite med sugklocka..." Det var det bästa jag hört på länge! Jag vet inte om jag gjorde tummen upp men jag minns att jag tyckte det var viktigt att visa att jag var positivt inställd till det så att de inte hann komma på andra tankar. Sugklocka, det var ju the shit, då skulle han ju komma ut!

Och nu kom läkaren med legoisbitarna tillbaka in i matchen. Den här gången hade han med sig den fantastiska sugklockan som gav mig en son och min son en stor blå böld på huvudet. De monterade väl den på något sätt och sedan gjorde sig alla beredda för att nästa värk, ja då jävlar, det var då det gällde. Jag försökte förklara att jag hade svårt att känna av när värkarna kom och gick längre, men så stod alla där och jag ville ju få ut honom precis som alla andra så jag vet inte om det kom någon värk eller inte, men i vilket fall kurade jag ihop mig som om det var en och så drog de i klockan. Och han kom ut.

Jag ville inte se honom komma ut. Jag ville inte se honom halvvägs. Jag hade blivit galen om någon hade frågat om jag ville känna på hans huvud när den satt i min slidöppning.

Nu smälldes han istället upp med ett dask på mitt nakna bröst där landstingetskjortan glidit isär. Han var blodig och spretade med sina tunna armar och ben och han hade en blåbärsblå böld som såg ut som toppen av en muffins uppe på huvudet. De hade tagit honom i en handduk och när han landade på mig gnydde han till och skrek sitt första skrik. Instinktivt försökte jag alldeles tafatt att klappa honom med handduken för att trösta honom. Smärtan hade gått över i samma sekund.

Sedan lyfte de ganska snabbt bort honom från mig till ett bord vid sidan av och de frågade vad han skulle väga och jag svarade "tre och sex" och de svarade "den här ungen väger inte tre och sex". Jag tror att de blev lite skärrade när de såg hur liten han var. Stackaren, han hade ju visst blivit både felberäknad och gått ner lite i magen de sista veckorna. Mmö blev kommenderad till bordet och jag minns att han tittade på mig i någon slags chockartad extas och att ögonen var alldeles blanka på honom och att han försökte säga något till mig. Han säger att jag låg och såg ut precis som vanligt, som "Och?"

Jag vet inte hur det kändes just då. Det var inte en översvallande lycka direkt, det var mer en lättnad, ett "Äntligen!" på alla sätt och vis över att den här fruktansvärda ansträngningen var över. Främst förlossningen, men även graviditeten. Och all väntan! Han var hos oss och äntligen fick vi se honom och ta på honom, lille Dorian som vi tänkt och tänkt och pratat så mycket om. Det var en knäppa-händerna-på-magen-nöjdhet. Jag såg verkligen fram emot att få ner benen ur stigbyglarna, få ut folket ur rummet och bara ha honom hos mig och Mmö.

Medan de fixade med honom vid bordet låg jag kvar med benen i stigbyglarna och Elna stod vid mina fötter. "Jag väntar på moderkakan" förklarade hon, men det förstod jag redan. Jag hade haft lite ångest för att den skulle ta tid och vara svår att få ut, jag hade verkligen inte lust att göra någonting mer. Men så knäppte det till, alldeles obemärkt, i magen på mig och när jag krystade helt försiktigt rann den ur mig medan Elna försiktigt drog den i navelsträngen.

Sedan fick jag Dorian hos mig och den "rejäla" damen slet fram ett av mina bröst och började trycka fram mjölk ur det så att han skulle äta. En mycket konstig situation. Jag blev lite sydd där jag spruckit och ville så gärna få ta ner benen ur stigbyglarna. Sedan klappade alla på mig och sa grattis och en ung student sa att jag hade varit så duktig. Medan Mmö och jag satt och tittade på vår son, som blivit avtorkad och fått mössa på sig återställdes kaos till kosmos i rummet. Jag fick ta ner fötterna, de satte på mig trosor och binda, sängen byggdes ihop till en vanlig säng, syrgas och sugklocka och dropp plockades undan och hela crewet bara försvann.

Sedan var det bara vi. Tre.

Han föddes på morgonen den sjätte maj 2010, klockan 04.54, Dorian.

Strax ska D och jag till barnavårdscentralen. Det känns lite jobbigt. Jobbigt för att D är ett skrikbarn. Jobbigt för att jag måste ta upp det med barnmorskan. Jobbigt för att hon verkar vara en jävligt vevig dam som har svårt att ställa raka svar på raka frågor.

Hon ska kolla om han fokuserar blicken. D har en fantastiskt vaken blick och vackra vacka ögon att drunkna i, men han tittar överallt annat på det han ska. Han gillar att sitta vid ett fönster och med nästan en bekymmersrynka i pannan beundra himmelen där utanför.
Men idag ska barnmorskedamen hålla upp en röd plastmugg framför D och sen får vi se om han fokuserar på den. Jag har testat honom. Igår höll jag upp en flaska. Den var grön. Det funkade inte alls. Däremot vred han på huvudet härom dagen när jag spelade ett sånt där spelande gosedjur för honom.


Fokus! Hur ska det här gå?

Jag har så jäkla mycket hellre ett litet barn utanför magen än inuti. Oavsett skriken. Det var en lycka från dag ett att få tillbaka sin kropp för sig själv igen. Även om den inte är helt min egen ännu, mina bröst är ju tyvärr ännu utskänkningsanläggningar. Jag minns hur jag kände på den övre delen av magen under förlossningen och hur den redan blivit mjuk; bebisen låg så långt ner, på väg ut.

Så jag är så glad. Över att kunna gå, stå, sitta. Utan att behöva stånka. Ta mig upp i trappen. Sitta i soffan utan uppallade kuddar. Kunna sova i alla ställningar. Kunna vända mig i sängen! Det var så mycket som var jobbigt och stånkigt med att vara tjock och stor som jag nästan glömt bort. Nästäppan försvann i samma sekund som D kom ut.

En månad har gått. Min kropp läker och tiden slickar såren. Häromdagen ligger det en bit sytråd (ett stygn!) i mina trosor. Jag är nästan tillbaka där jag var. Nästan återställd. Men fortfarande tränar jag mina knipövningar, som är så viktigt. "Bäckenbotten vilken tur, annars faller allting ur!" som det så uppmuntrande stod på en banderoll inne på sjukhuset, där jag satt med värkar.

Precis när han är nyfödd tycker jag att jag är så jävla smal! Jag tycker att jag är världens smalaste människa! Jag klär mig i tights och tajta små tröjor så att precis varje kontur syns. Jag går och tar mig själv på magen, jag sätter händerna i midjan. Gärna accentuerar med ett skärp. Det är först när jag försöker prova gamla byxor som verkligheten hinner ifatt mig. Jag var ingen jätteliten tjej innan graviditeten.

Så magen nu då. Den som aldrig varit någon höjdare. Som en stor marshmallow. Under flera månader var den en superspänd kula som jag smetade med babyolja. Nu har den gått tillbaka som den var innan, men ändå inte. Den är så mjuk nu, lilla magen. Jag har fått en sådan där "fött barn"-mage som är ännu lite mjukare, lenare, kvinnligare. Naveln som för en månad sen var en försänkning i marken, (det är sagt att den såg ut som antingen en pil eller kinesiska tecknet för "hus") är nu ett djupt dalby stenbrott igen. Ett stenbrott med mjuka kanter och jag nyper i den och ler åt det här skinnet som är alldeles annorlunda, så otroligt mjukt och lent. Så tänker jag att det är för att D bodde där och att han kom ut och att jag födde honom och att allt gick bra och då mår jag så bra.



Magen. 18 dagar innan förlossningen, två dagar efter förlossningen och en vecka efter förlossningen.